FN måste bryta tystnaden om Syrien

31 juli 2011

VID MEDELHAVET: Regimen i Damaskus gör i dag ett försök att med massiv repression i bl a staden Hama kväsa protesterna innan fastemånaden Ramadan inleds i morgon.

Att dessa protester blivit allt större och större under de senaste månaderna visar att repression aldrig kan ersätta reform.

Rapporterna inifrån Syrien är i dag osäkra, men från Hama talas om hundratalet som dödats när armén stormat staden och försökt att få den under kontroll.

Vi har all anledning att med största skärpa fördöma detta massiva våld. Det underminerar ytterligare regimens legitimitet.

FN:s säkerhetsråd måste bryta sin tystnad och tydligt fördöma den massiva våldsanvändningen från den syriska regimens sida.


Oro för USA

29 juli 2011

VID MEDELHAVET: Den nya krisen i Kosovo, som utlöstes av premiärminister Thaci, riskerar att skapa nya spänningar och problem om den inte löses upp ganska snart.

Och de spänningarna kan ytterst påverka regionen i dess helhet.

Men EU är nu påtagligt engagerat i att söka vägar framåt. Samarbetet med Nato förefaller nu att fungera bättre.

Annars har detta varit en lite lugnare dag – som det skall vara i slutet av juli.

Internationellt växer nu oron för konsekvenserna av den inrikespolitiska kontroversen i USA om hur man skall hantera det tak för offentlig upplåning som man ju har.

Man kommer att bryta igenom taket nästa vecka, och nås det inte en överenskommelse i kongressen om att höja det kan detta få konsekvenser som inte är alldeles lätta att förutse i detalj.


Fortsättning även i dag

28 juli 2011

VID MEDELHAVET: Och även denna dag är det situationerna på Afrikas horn och i Kosovo som dominerat mina olika kontakter.

Hemma i Stockholm beslutade regeringen i dag att ge ytterligare 200 miljoner kr till hjälpen till Afrikas Horn. Sverige tillhör därmed de största bidragsgivarna även globalt.

Och vi ser nu på vissa ytterligare möjligheter inte minst för hjälp intill de områden som det nu är svårast att komma åt.

Under de senaste åren har ju regeringen mycket påtagligt ökat det humanitära biståndet, och det gör att vi tidigare och tydligare kan reagera på situationer som denna.

För lite mindre än ett år sedan handlade det ju om de stora översvämningarna i Pakistan.

Situationen i och kring norra Kosovo har föranlett åtskilliga kontakter under dagen. Under natten utbröt ju våldsamheter, och en person har hitintills avlidit.

Och det hela har föranlett extra möten med såväl FN:s säkerhetsråd i New York som EU:s politiska kommitté och Nato-rådet i Bryssel. Vi har deltagit också i det senare eftersom vi ju deltar i KFOR-styrkorna i Kosovo.

Klokast för Kosovo vore nog om dess politiska ledning koncentrerade sig på den ekonomiska situation som bl a genom mindre bra skötsel av de offentliga finanserna nu riskerar att försämras ytterligare.

Men möjligen är det så att man genom åtgärden i norra Kosovo vill avleda uppmärksamheten och i stället spela på det säkra nationalistiska kortet.

Kortsiktigt är det hur som helst. Erfarenheten från tidigare händelser av liknande slag är att åtgärder som dessa snarare försvårar den process med att bygga förtroende som är den enda långsiktigt hållbara i norra Kosovo.

Och därtill försvåras alldeles självklart dialogen mellan Belgrad och Pristina.

Jag tror dessutom knappast att detta underlättar för Kosovo att få gehör inom EU för olika önskemål man har. Att man under sin aktion närmast demonstrativt undvek kontakt med EU:s företrädare har noterats.

Men nu försöker vi normalisera situationen och koordinera det internationella uppträdandet.

Och också i det senare avseendet finns det en del övrigt att önska.


Fortsättning Somalia och Kosovo

27 juli 2011

VID MEDELHAVET: Den första flygningen med hjälp från World Food Programme har nu äntligen nått fram till Mogadishu i Somalia, men alldeles uppenbart är ju att mycket mer kommer att behövas.

Fortfarande är så gott som alla hjälporganisationer förbjudna att arbete i områden som kontrolleras av Al Shabab-organisationens olika delar.

Möjligen har Internationella Röda Korset vissa begränsade möjligheter.

Och vi undersöker möjligheterna att hjälpa till med de ytterligare hjälpinsatser som faktiskt har en möjlighet att nå fram.

Tidigare har ju också vi hjälpt till att eskortera de fartyg med WFP:s mer reguljära livsmedelshjälp som gått till hamnen i Mogadishu. Men de transporterna tar lång tid, och nu anses det tydligen att det främst är med flyg som det finns en möjlighet att komma fram.

På Balkan är det ingen tvekan om att Kosovo-regeringens beslut att utan koordinering med internationella representanter skicka specialpolis till serbdominerade norra Kosovo har skapat en påtagligt spänd situation.

Det handlade om att man på detta sätt vill tvinga fram genomförandet av ett förbud för alla serbiska varor att komma in i Kosovo.

Att detta uppfattades negativt inte minst av den serbiska befolkningen är knappast förvånande.

Bakom ligger en tvist om tullstämplar. Serbien släpper bara in varor från Kosovo som har en tullstämpel som också nämner FN-organet UNMIK, och detta accepteras inte av Kosovo.

De EU-ledda samtalen var steg för steg på väg att lösa upp också denna fråga – ett nytt möte var utsatt till september – men hur det nu kommer att gå med den saken är nog skrivet i stjärnorna.

Från olika semesterplatser var i alla fall EU aktivt för att försöka att mildra och dämpa situationen. Catherine Ashton var i kontakt med ledningarna i såväl Belgrads som Pristina i detta syfte.


Somalia och Kosovo

26 juli 2011

VID MEDELHAVET: Telefonen fortsätter att gå varm i olika ärenden som behöver skötas och med olika kontakter som måste tas.

Svältkatastrofen på Afrikas horn i allmänhet och södra Somalia i synnerhet är en stor utmaning just nu för det internationella samfundet.

Sverige ger nu ytterligare 40 miljoner kr till insatserna, men det svåraste utmaningen just nu är nog inte den finansiella utan att få hjälpen att nå fram.

Betydande delar av de mest drabbade områdena kontrolleras mer eller mindre av Al Shabab-rörelsen, och den blockerar nu möjligheten för internationella hjälporganisationer att komma fram.

Och det sker samtidigt som tusentals personer om dagen anländer till flyktinglägren i Kenya och Somalia.

Senast detta område drabbades av en så svår torkkatastrof var 1992, och det ledde till den av USA-ledda internationella FN-insats som sedan råkade i avgörande svårigheter i strider i Mogadishu året därefter.

Den händelsen kom att ha en starkt nedkylande effekt på viljan till internationella hjälpinterventioner under betydande tid framöver. Någon upprepning är knappast aktuell.

Något närmare i geografin noterar jag att regeringen i Kosovo beslutat sig för att skärpa konflikten med Serbien genom en serie olika åtgärder.

I grunden handlar det om en handelskonflikt med rötter i att Serbien inte erkänner Kosovos självständighet.

EU hart ju genom en förhandling fokuserad på praktiska frågor försökt att föra saken framåt, och har också haft en del framsteg.

Men nu finns det en betydande risk för att det hela går i baklås.

I norra Kosovo – helt och hållet bebodda och kontrollerade av serber – förefaller situationen just nu att vara påtagligt labil, men jag hoppas att kyligare personer såväl i Pristina som Belgrad och i de olika internationella organisationerna kan få det hela under kontroll.

Och i frågor som dessa har EU alldeles självklart en viktig roll att spela.

Jag hoppas att semestrarna inte har sänkt sig alltför tungt över Bryssel.


Ännu en dag i skuggan

25 juli 2011

VID MEDELHAVET: Ännu en dag i skuggan av terrordådet i Oslo – och i den skuggan kommer vi att leva länge.

Hela Norden förenades i den tysta minuten tidigare i dag – och det var många som tystnade runt om i världen i solidaritet och medkänsla.

Så småningom är det också annat som tränger sig på.

Den enorma svältkatastrofen på Afrikas horn med koncentration i de utomordentligt besvärliga områdena i södra Somalia.

Osäkerheten i Egypten när man nu börjar närma sig hur den demokratiska övergången faktiskt skall gå till. Oroande att man beslutat att förbjuda internationella valobservatörer – t o m Yemen talar om att man kommer att välkomna sådana.

Och det säkerhetsöverlämnande i Afghanistan som nu inletts också i Mazar-e-Shariff. Omedelbart betyder det kanske inte så mycket, men innebär att de internationella säkerhetsinsatserna i landet nu definitivt gått in i ett nytt skede.

Men konsekvenserna av attentatet i Oslo kommer vi att behöva diskutera mycket mer framöver. Också jag kommer att återkomma.


Det öppna samhället

24 juli 2011

VID MEDELHAVET: När jag avslutade mina reflektioner i mitt bidrag till Sommar i P1 för inte så länge sedan sade jag att jag fruktade att den stora kraftmätningen framöver skulle gå mellan oss som tror på och vill se ett öppet samhälle och de som på ett eller annat sätt vill stänga oss inne och allt annat ute.

Det kunde handla om invandring, om gränser, om globalisering, om toleransen mot oliktänkande eller de som på ett eller annat sätt är annorlunda än oss själva.

Våra samhällen står mitt uppe i ett skede av stark förändring, och ofta möter allt detta reaktioner.

Oftast grunded i okunskap och kanske inte onaturlig skepsis mot det som är nytt och främmande. Ibland i form av en mer eller mindre grumlig politisk reaktion. Då och då i form av en mer eller mindre genomtänkta ideologier.

Och dessa slår då och då över i ett hat som ibland t o m accepterar våldet som ett instrument.

I dag vet vi betydligt mycket mer om de vansinninga terrordåden i Oslo. Hatet mot det främmande ledde till ett hat mot de egna medmänniskorna som ledde till ett besinningslöst, massivt och brutalt dödande.

För detta är bara den ansvariga individen själv ansvarig.

Men det hindrar inte att vi nu med än större tydlighet måste föra diskussion om allt det som äventyrar eller t o m hotar vårt öppna samhälle, dess värderingar och principer.

Den diskussionen är inte alltid lätt.

I den bok som etablerade begreppet det öppna samhället skrev Karl Popper om hur ”the strain of civilisation” ibland kan bli så krävande att människan och samhällen faller tillbaka till stammens primitiva reaktioner mot allt som är främmande, krävande och annorlunda.

Och det är i en tid när vår civilisation med alla rimliga mått mätt tar betydande steg framåt som vi också ser hur ”the strain of civilisation” leder till framväxten av en extremism som stundtals med hat och ibland t o m med våld och terror vill föra oss tillbaka till stammens kollektiva trygghet och enkla lösningar.

Vi ser detta i åtskilliga delar av vår värld.

I de hatfyllda skrifter som terroristen i Norge producerat predikas våld mot allt det annorlunda, nya och avvikande som närheten och kontakt med andra kulturer också mitt uppe i våra egna samhällen medför.

Och i de extrema marginalerna av en muslimsk värld som öppnar upp, moderniseras och utvecklas ser vi de som från grottor predikar hat och terror mot allt det som begreppet västerlandet identifieras med.

Nytt är det dessvärre inte.

Intoleransen har dessvärre djupa rötter i vårt eget Europa.

För inte så länge sedan var det allt judiskt som var främmande och måste stötas bort. I vår djupt protestantiska kultur kunde katoliker under århundraden bli föremål för regelrätt förföljelse. Och nu är det den tredje av de religioner som leder sitt utsprung tillbaka till vår Abraham som på samma sätt får primitivism att välla fram hos de som skräms av det annorlunda.

Kontakten mellan kulturer och traditioner leder historiskt till kreativitet snarare än till kollision – även om det finns risker för att primitivismen slår över också i det senare.

Och det är detta som i grunden är det öppna samhällets fördel. Att genom möten mellan idéer, individiver och impulser stimulera och frigöra den kreativitet som för civilisationen ständigt framåt.

Visst kan allt detta vara krävande. Karl Poppers beskrivning av hur de krav som civilisation ställer har sannerligen inte mindre relevans i vårt nya århundrade och i denna den accelererande globaliseringens era.

Men valet mellan det öppna och det slutna samhälle är mer än bara så.

Det är i grunden valet mellan ljus och mörker när det gäller vår, vår kulturkrets och vår civilisations framtid.

Det bestialistiska vi upplevt dessa dagar av djup tragedi kommer förhoppninsvis att göra os än starkare i övertygelsen om det öppna samhällets värde.


Vårt djupa deltagande

23 juli 2011

VID MEDELHAVET: Denna dag har – i alla fall emotionellt – helt dominerats av de hemska dåden i Norge.

Som nation känner vi en stark medkänsla med vårt brödrafolk, och deltagandet i dess sorg är både brett och djupt. På många håll i vårt land flaggar vi i dag spontant och naturligt på halv stång.

Omedelbart i går eftermiddag – efter snabba kontakter med Oslo – gick vi i regeringskansliet igenom våra olika möjligheter att hjälpa.

Det handlade bl a om sjukvårdsresurser om så skulle krävas, men till detta kom ju ett konkret samarbete när det gällde att under natten kontrollera gränsövergångarna för den händelse att någon eller några möjliga gärningsmän försökte att fly in i Sverige. Vi förstärkte vår ambassad i Oslo.

Då visste vi ingenting om terrordådens bakgrund. I dag är det ju bilden av ett dåd med inhemska rötter som tonar fram. Ett vansinnesdåd av en art vi knappast hade kunnat föreställa oss.

Inhemsk eller nationell terrorism av det ena eller andra slaget saknas det dessvärre inte exempel på i olika europeiska länder under senare tid. USA har också sin bittra erfarenhet.

Ändå framstår dåden i Oslo i sin avskyvärdhet och brutalitet som närmast unika.

Närmare om motiv och bakgrund kommer vi att veta mer om längre fram, och då måste vi också diskutera hur vi bättre skall värna våra öppna och mänskliga och mångfacetterade samhällen mot bestialitet av den typ vi såg detonera i dåden i Oslo i går.

Att uppgiften är viktig behöver knappast betonas.

Men just nu är det viktigaste vårt deltagande i den norska nationens stora sorg.

Norden förenas i sorgen.


Oslo

22 juli 2011

VID MEDELHAVET: Följer självfallet nära vad som skett i Oslo.

Jag hade omedelbart en snabb kontakt med min norske kollega Jonas Störe för att utttycka vår djupa medkänsla med alla som drabbats och för att erbjuda den hjälp som kan behövas.


Att hjälpa Grekland

21 juli 2011

VID MEDELHAVET: Den sista amerikanska rymdfärjan har landat från sin sista resa, och i Bryssel träffas eurozonens ledare för vad som kanske inte är det sista mötet för att diskutera skuld- och underskottskrisen i Grekland.

Inte minst i delar av den amerikanska debatten vill man göra allt detta till en debatt om den gemensamma eurovalutan som sådan – och en och annan sådan tendens finns det förvisso också i Sverige.

Men det är knappast det som det handlar om.

I efterhand finns det måhända anledning att fråga sig dels om det var klokt för länder som drogs med stora underskotts- och konkurrenskraftsproblem att gå med i den gemensamma valutan, och dels om man inte hårdare borde ha övervakat hur dessa länder skötte sin ekonomiska politik.

Ty sanningen är ju att det är en lättsinnig och oansvarig politik i Grekland som bär ansvaret för den grekiska krisen.

Och någon alldeles enkel väg ur krisen finns knappast.

Att lämna Euron skulle göra skuldsituationen ännu värre, i och med att utlandsskulden då skulle bli större i relation till den då sannolikt devalverade nationella ekonomin.

Redan innan det kom så långt skulle vi sannolikt se en kris när grekerna tog sina pengar ur bankerna och i stället satte dem i den euro som de med all säkerhet skulle ha större förtroende för än en kommande nationell valuta.

Ibland hävdas det att en valutaunion för att fungera också kräver en gemensam finanspolitik, men jag har svårt att förstå det argumentet.

Olika typer av stöd kan visserligen vara bra för att mildra hårdheten i omställningen i de delar av valutaområdet som av ett eller annat skäl inte har samma konkurrens- och tillväxtkraft som huvuddelen av området i övrigt.

Men någon nödvändighet är det knappast. Guldmyntfoten fungerade väl under globaliseringens första framgångsrika sekel.

De studier som gjorts av effekterna av euron sedan dess infördes visar på betydande vinster vad gäller handelsintegration, och detta leder förr eller senare till ökad tillväxt och ökat materiellt välstånd. Det var så det var tänkt – och det var så det håller på att bli.

Vi skall heller inte glömma att i ekonomiskt turbulenta tider har euron gett Europa en stabilitet vi annars inte hade haft.

Om alla valutor skvalpat upp och ner mot varandra hade det sannolikt inte varit lätt at6t bibehålla den gemensamma inre marknad som ju äre något av kärnan i den europeiska integrationen.

Så nu får vi se vad som händer.

Övriga länder ställer upp och hjälper Grekland. Också vi gör det genom bl a IMF. Det är viktigt och riktigt. Det handlar om solidaritet.

Men de avgörande insatserna måste de göra själva. De är och de kommer att förbli svåra. Men något alternativ värt namnet finns knappast. Som man bäddar får man ligga – inte minst i den ekonomiska politiken.

Mer kommer vi att veta efter dagens möte i Bryssel.


Efter tjugo år…

20 juli 2011

VID MEDELHAVET: Nyss bekräftade Serbiens president Boris Tadic att Goran Hadzic arresterats och efter sedvanliga procedurer kommer att överföras till FN:s krigsförbrytartrtibunal i Haag.

Han var den siste av alla dem som av ICTY anklagats för krigsförbrytelser under decenniet av krig på Balkan som arresterades. Ett kapitel i regionens historia kan avslutas. Nya möjligheter öppnas upp inte minst för Serbien när det gäller den europeiska integrationen.

Denna sommar är det tjugo år sedan de jugoslaviska upplösningskrigen började.

Våren 1991 hade inneburit ett antal isolerade incidenter med fokus i östra Slavoniens brytningsområde mellan kroatisk och serbisk befolkning samtidigt som den politiska krisen i den tilltagande förlamade jugoslaviska federationen hade fördjupats.

Så kom då Sloveniens och Kroatiens självständighetsförklaringar den 25 juni. Och de ledde till en tio dagar lång kongflikt mellan Slovenien och den jugoslaviska armén JNA som slutade med att ett möte i Titos gamla palats på ön Brino den 8 juli bekräftade Sloveniens självständighet.

Nu handlade det om Kroatien.

De dåvarande presidenterna i Kroatien och Serbien Tudjman och Milosevic var i grunden eniga om att de två länderna skulle gå olika vägar. Hur samtalen mellan dem i detalj utspelade sig vet vi inte, men att det i denna fråga fanns en grundläggande enighet är tydligt.

Men nu handlade det om gränser.

Tudjman ville ha en uppdelning mellan Kroatien och Serbien som, med återknytning till arrangemang under andra världskriget, delade upp Bosnien mellan dem. Hans kroatiska vision sträckte sig fram mot Drina-floden i östligaste delen av Bosnien. Han ville bygga ett bålverk inte minst mot vad han såg som farligt muslimskt inflytande.

Men för Milosevc handlade det om serbiska intressen i hela den betydande del av Kroatien som under Habsburg-tiden hade etablerats som s k krigsgräns mot det osmanska imperiet och som under denna långa tid fått ett betydande serbiska befolkningsinslag. Kunde dessa områden säkras skulle det kommande Kroatien de facto bli kraftigt stympat och närmast fysiskt delat, och Bosnien skulle so oder so hamna under serbiskt inflytande.

Sommaren 1991 tilltog spänningarna gradvis i hela området från den dalmatiska kusten upp genom kroatiska krajina mot Slavoniens bördiga slätter och den ena lokala sammanstötningen följde den andra. Kriget kröp fram – men det var tydligt vad som var på väg.

Riktigt kanske det inte bröt ut förrän det serbiska anfallen på staden Vukovar vid Donau i slutet på augusti, och internationellt kanske det inte kom på fokus på allvar förrän med det montenegrinska och serbiska anfallet på Dubrovnik de första dagarna i oktober.

Detta var laddade tider. I Sovjetunionen misslyckades den kommunistiska motkuppen i augusti, och slutavvecklingen av den sovjetiska staten inleddes. Kuwait hade just befriats efter en massiv internationell intervention mot Saddam Husseins försök att erövra landet.

Konfrontationen och konflikten mellan serbiska och kroatiska intressen – mellan Milosevic och Tudjman – kom 1992 att dra in Bosnien i kriget och den stora öppna konflikten kom inte att avslutas förrän 1995 genom fredsavtalen i Dayton om Bosnien och Erdut om Östra Slavonien.

Då hade miljoner människor fördrivits, mer än hundra tusen människor fördrivits och den etniska separationens gränser genom ömsesidiga insatser dragits skarpa.

Men detta var inte slutet på det de jugoslaviska upplösningskrigen. Den slavisk-albanska konflikten skulle komma att detonera några år senare – men det är en annan historia.

Goran Hadzic var ingen av de största gestalterna i detta drama. Hans namn är förknippat först och främst med brutaliteterna i östra Slavonien med Vukovar i centrum, och det är för dem han nu med all rätt kommer att ställas till svars.

Processerna i Haag kommer att rulla på under betydande tid.

Mot Karadzic pågår de, mot Mladic håller de på att inledas och mot Gotovina har de i alla fall i ett första skede avslutats.

De är viktiga därför att det är den fulla och ömsesidiga förståelsen av vad som faktiskt inträffade – historiebeskrivningarna i regionen skiljer sig fortfarande dramatiskt – som kan bereda vägen för den långsiktiga försoningen.

Men nu är det i allt väsentligt andra utvecklingar som dominerar regionen.

Nu går den regionala integrationen framåt. Och nu är regionen i dess helhet på väg mot den Europeiska Unionen.

Det brukar sägas att dåvarande EC inte kunde förhindra krigen i regionen. Men historien kommer att visa att det är integrationen inom EU som kan säkra freden.


Tillbaka från Bryssel

19 juli 2011

VID MEDELHAVET: Tekniska problem med flygplan medförde att min återresa från gårdagens utrikesministermöte i Bryssel blev en ganska utdragen affär.

Lite mer än elva timmar loggade jag från det att jag lämnade EU-kvarteren i Bryssel tills dess att jag hade återvänt till utgångspunkten. Så kan det vara.

Men jag tycker att det i stort blev ett bra möte.

Viktigast var måhända diskussionen om Mellersta Östern.

Vi var ense om prioriteten att bevara enigheten i EU, och att ha en viss marginal i våra olika uttalanden för att ha viss handlingsfrihet i de olika diskussioner som kommer att äga rum fram till FN:s generalförsamnling i september.

Och Catherine Ashton fick ett starkt mandat av oss alla att fortsätta samtalen och ansträngningarna.

De slutsatser som mer formellt antogs speglade väl den syn som vi från svensk sida arbetat för.

Nu fortsätter samtalen. President Abu Masen var i Oslo i går och är i Madrid i dag, och budskapen i bägge huvudstäderna är väl koordinerade.

Mindre bra blev väl delar av diskussionen om hur vi skall gå vidare med den gemensamma säkerhetspolitiken.

I en rapport förs tanken fram att sätta upp ett mindre högkvarter för att kunna planera och genomföra olika stabilitetsoperationer. Som det nu är sätts ju dessa högkvarter upp ad hoc för de olika operationerna, och det säger sig självt att det finns nackdelar med det arrangemanget.

Med ett undantag vill alla medlemsstater fortsätta att diskutera den möjhligheten. Men Storbritannien säger bestämt och tydligt nej. Här tror jag de mer EU-fientliga krafterna använder argumentet att inte duplicera Nato som en förevändning för en politik med helt andra rötter.

Det handlar förvisso inte om att duplicera Nato.

Det finns operationer som Nato av olika skäl inte kan eller vill genomföra, eller situationer där FN ber just EU att hjälpa till. Operationen i Tchad för några år sedan är ett gott exempel på detta. Och då behöver vi självfallet egna planerings- och ledningsresurser.

I andra fall är det självfallet relevant och bra att använda Nato. Operationerna i Libyen just nu är ett exempel på det.

Men i går satte London definitivt stopp.

Och därmed inleds en diskussion som kommer att handla om möjligheten för 26 att gå vidare.

Om London vill marginalisera sig själv – också i relationen till Washington – är detta självfallet djupt beklagligt men i grunden knappast någonting som vi kan göra så mycket åt. Åtminstone inte i det omedelbara perspektivet.


Sommar i Bryssel

17 juli 2011

BRYSSEL: Landat i den ömsom regniga och ömsom lite lätt soliga europeiska metropolen inför morgondagens serier av olika möten.

Under dagen sändes också mitt Sommar-program, och för den intresserade kommer det i repris i P1 kl 22:05 i kväll och finns ju dessutom via webben på olika sätt.

Jag var hedrad över att bli tillfrågad ännu en gång – mitt första Sommar-program gjorde jag 1996 från en nedgången studio nere i Sarajevo – det är enligt min ringa mening fortfarande värt att lyssna på – och det andra för ett decennium sedan eller så spelades in i Radio Hallands studio vid Radioplan i Halmstad.

Denna gång blev det radiohuset i Stockholm. Och det blev tvunget att spela in lite i förväg eftersom det annars hade blivit tekniskt besvärligt.

Men nu är det ärendena under mitt dygn här som dominerar.

Jag börjar morgondagen med ett möte med den s k vängruppen för Ukraina med bl a landets utrikesminster Gryschenko.

Det blir en rätt tydlig genomgång både av läget i associeringsförhandlingarna – det bör vara möjligt att föra dem i hamn under det polska ordförandeskapet – och den mindre uppmuntrande politiska utvecklingen i landet.

Och det är viktigt att man i Kiev verkligen förstår att de två inte kan isoleras från varandra. Det europeiska samarbetet bygger ytterst på värderingar.

Under dagen kommer jag också att möta min nygamla finska kollega Erkki Tuomioja för att gå igenom de olika delarna av det omfattande svensk-finska samarbetet i olika frågor.

Och i marginalen av mötena kommer vi alldeles säkert att diskutera också de olika ekonomiska och finansiella utmaningarna i vissa delar av Europa.

Att det går bra för Sverige och de nordligare delarna av Europa är en sak. Men i grunden hänger vi alla ihop.


Åter mot Bryssel

17 juli 2011

VID MEDELHAVET: Denna dag packar jag ihop här tillfälligt och styr kosan mot Bryssel för middag med medarbetare och andra i kväll och möten med mina EU-kollegor under hela morgondagen.

Mellersta Östern och Afghanistan kommer att dominera våra diskussioner. Och det finns åtskilligt att diskutera i bägge fallen.

I Bryssel misstänker jag att de olika strukturerna nu håller på att förbereda för sina semesterperioder, men samtidigt kräver de finansiella frågeställningarna fortsatt mycket skarp uppmärksamhet.

Att det italienska parlamentet i fredags godkände det stora sparpaketet och att det s k stresstestet av Europas banker uppvisadse färre svagheter än vad många befarat var självfallet positiva utvecklingar.

Men under den kommande veckan måste det nya grekiska paketets olika delar sys ihop, och det talas ju nu om ett möjligt toppmöte med Euro-länderna mot slutet av veckan i det syftet.

Samtidigt följer vi svårigheterna på andra sidan Atlanten.

Det är lätt att i medias rapportering bortse från det faktum att underskotts- och skuldsituationen i USA är en bra bit värre än vad den är i EU som helhet, liksom att EU ju har en mer balanserad handel med omvärlden än vad USA kan uppvisa.

Och handlingsförlamningen i det amerikanska politiska systemet riskerar ju snarast att öka när nästa års presidentval rycker allt närmare.

Vi har ju redan sett effekterna av detta annalkande val på viktiga delar av utrikespolitiken – morgondagens två diskussionsämnen i Bryssel är goda illustrationer på detta.

Så nu byts badbyxor mot kostym och det blir till att krypa in i bilar och flygplan igen.

Låt oss i alla fall hoppas att det inte regnar i Bryssel…


Att lära av skandalen

16 juli 2011

VID MEDELHAVET: Steg för steg har även jag följt utvecklingen i medieskandalen i Storbritannien.

Söndagstidningen News of the World har upphört, chefer har avgått och mediemogulen Richard Murdoch har tvingats till omfattande offentliga ursäkter.

Och för det finns det sannerligen skäl.

Skandalen vittnar om hur moral och heder satts åt sidan när aggressiva tidningar med skandaler, lögner och personangrepp sökt sälja lösnummer och påverka landets utveckling.

Och att man gått längre i smutsighet än vad även de mest cyniska kritiker av deras hantering nog trodde var möjlig.

Storbritannien hyser såväl något av det bästa som åtskilligt av det sämsta vad gäller nutida journalistik. Och vad vi nu ser är att mörkret i det senare exponeras med hjälp också av det förra.

Murdoch-pressens rabiata anti-EU linje och frossande i personattacker har under det senaste decenniet dessvärre förändrat Storbritannien och dess offentliga debatt – den enda motsvarighet jag kan komma på är nog en lite motsvarande utveckling i Österrike driven av tidningen Krone.

Att ha en ståndpunkt är inte fel – även om jag kan tycka att själva ståndpunkten är det.

Men vad som nu avslöjas om dessa medias arbetsmetoder visar en brist på moral och etik som får dessa politiker-, celebritets- och Europa-jagande publikationer att bjärt framstå i sitt rätta ljus.

Och man kan bara hoppas att vi nu får se ett moraliskt rensningsbad som sätter upp etiska spärrar mot det som nu avslöjas steg för steg.

Jag har ingen anledning att dra några paralleller till Sverige i dessa avseenden.

Men det innebär inte att diskussionen om det som skett och sker i Storbritannien är utan intresse för oss.

Tendenser har nog funnits. Och man kan inte utesluta att frestelsen förr eller senare hade funnits att göra här vad som gjordes där. Med alla de konsekvenser detta kan få.

Så jag hoppas att det är fler som noga följer den rasande diskussion i Storbritannien som nu också håller på att sprida sig till USA.

Ur allt detta elände kommer förhoppningsvis någonting bättre.


Historia och nutid i Stefansdomen

16 juli 2011

VID MEDELHAVET: I Centraleuropa handlar denna lördag till mycket stor del om den högtidliga begravningsmässan i Stefansdomen i Wien av Otto von Habsburg – son till Donau-monarkiens siste kejsare men i sig en betydande europeisk politisk gestalt under de senaste decennierna.

Sista gången jag träffade Otto von Habsburg var vid det här laget några år sedan.

Han kom till riksdagens högtidiga öppnande i Stockholm i samband med att en av hans döttrar ju blivit vald till ledamot av Sveriges Riksdag.

Och som vanligt hade vi ett spännande samtal om både historiska och mer aktuella utmaningar i det europeiska samarbetet.

Som mångårig medlem av Europaparlamentet var Otto von Habsburg också centralt placerad i den aktuella politiska debatten.

Begravningsceremonin i Wien är fylld med symbolik från det svunna men en gång så stolta imperiet, och kanske kan det ses som den slutgiltiga försoningen mellan det moderna Österrike och habsburgsväldet i alla dess dimensioner.

Ottos far och imperiets sista kejsare ligger ju begravd på den portugisiska ön Madeira. Och under många och långa decennier var familjen Habsburg förbjuden att sätta sin fot på den österrikiska statens mark. Otto von Habsburg valdes in i Europaparlamentet från angränsande Bayern.

Han var en energisk förkämpe för Europas enande inte bara i den ursprungliga västliga versionen, utan naturligt så också i den vidare centraleuropeiska och östliga.

Hans symboliska roll när det gällde att montera ner järnridån mellan Österrike och Ungern har många i dessa dagar erinrat om.

I Stefansdomen förs nu Centraleuropas olika traditioner samman i en mässa med framträdande katolska, judiska och muslimska officianter för att understryka det gamla imperiets tradition av pluralism och mångfald.

Mustafa Ceric från Sarajevo – överhuvud för Bosniens muslimer – tillhör intressant nog officianterna i den mäktiga katolska katedralen.

Han var en imponerande man.

Avslutningsfrasen i minnesorden i The Economist kan finnas skäl att återge:

He died a happy man, right about almost everything, if usually too early.

Och så var det faktiskt.


Om Libyen i Istanbul

15 juli 2011

VID MEDELHAVET: Borta vid Bosporen möts i dag den internationella kontaktgruppen om Libyen för att diskutera de fortsatta internationella insatserna för landet.

Vi skandinaviska länder som deltar också i de militära delarna av genomförandet av FN:s säkerhetsråds resolution 1973 representeras gemensamt av Danmarks utrikesminister Lene Espersen.

Snart skiftar det ansvaret över till Norge, och därefter till Sverige.

Fokus i diskussionerna i Istanbul kommer med all säkerhet att ligga på den fortsatta politiska processen.

FN:s särskilde representant för detta den f d jordanske utrikesministern Al-Khatib kommer att rapportera om sitt arbete med att få till stånd en övervakad vapenvila och en politisk process för att ge landet en genuint representativ regering.

Kontakterna med övergångsrådet TNC i Benghazi byggs successivt ut, och EU har hitintills gett 138 miljoner euro i humanitär hjälp till de områden som TNC behärskar. Dess representanter kommer att finnas vid mötet i Istanbul, och har varit i Bryssel för olika överläggningar under de senaste dagarna.

Förhoppningen är att det relativt snart kan initieras en politisk process mellan TNC och de delar av Libyen som fortfarande av det ena eller andra skälet fortfarande kontrolleras av Kaddafi-regimen i Tripoli.

TNC har själv producerat ett koncept för hur övergången kan gå till, och Al-Khatib arbetar med en modell i samma syfte. Säkert kommer de olika möjliga framgångsvägarna att diskuteras i Istanbul.

Att Kaddafi och hans närmaste omgivning måste avlägsnas från makten är alldeles självklart, men utöver detta är det viktigt att den politiska processen blir så inkluderande som möjligt. Tidigare misstag i Irak och Afghanistan i dessa hänseende bör så långt möjligt undvikas.

Inom FN planeras nu för olika möjliga insatser när utvecklingen kommer in i detta skede. Det är naturligt att det blir FN som får huvudansvaret för de internationella insatserna, men också att regionens länder är beredda att ta ett ansvar. Det var ju Arabförbundet som tidigt krävde också ett militärt ingripande mot Kaddafi ochhans regim.

Men alldeles självklart måste även EU, inom denna ram, vara berett till olika insatser.

Där är vi dessvärre ännu inte.

Att de militära insatserna, liksom de ekonomiska sanktionerna, bidragit till att successivt öka trycket på Kaddafi är tveklöst, men uppenbart är också att detta ännu inte varit tillräckligt.

Våra svenska militära insatser är uppskattade och betydelsefulla, och utöver detta ger vi ju betydande humanitär hjälp såväl genom EU som genom olika delar av FN-systemet

Och snart hoppas vi att den politiska fas som nu diskuteras i Istanbul kommer att kunna inledas.


Inför måndagen

14 juli 2011

VID MEDELHAVET: Den 14 juli kan det måhända vara passande att börja med att gratulera Frankrike på dess nationaldag.

Paraderna i Paris kommer säkert att vara lika imponerande som vanligt.

Min dag har inletts med längre genomgångar om förberedelserna för kommande måndagens utrikesministermöte i Bryssel.

Misslyckandet i Washington om Mellersta Östern måste leda till en allvarlig och öppen debatt om vägar framåt. Det är nu svårt att se att det finns några reella förutsättningar för en fredsprocess under den närmaste tiden, och de olika konsekvenser detta riskerar att få måste diskuteras.

Viktigt är att EU bibehåller sin enighet. Det är endast så som vi kan ha inflytande i dessa frågor framöver.

Även situationen i Afghanistan har ju blivit mer komplicerad de senaste dagarna genom morden i Kandahar, även om det nog är för tidigt att dra slutsatser om vad de kan komma att leda till. Att talibanerna tagit på sig ansvaret behöver ju inte betyda att det var de som faktiskt utförde dåden.

Gårdagens terrorattack i Mumbai i Indien – där tre bomber dödade 18 personer – riktade ånyo fokus på den utmaning som terrorismen utgör i hela denna region.

Mumbai är ju det kommersiella centrat i vad som är världens befolkningsrikaste demokrati och en av världens mest dynamiska framtidsekonomier. Och är ju en stad som tidigare drabbats hårt av terrorism.

De indiska myndigheterna har vårt självklara och starka stöd i sin kamp mot terrorismen, och det alldeles oavsett vilket som råkar vara denna terrorisms ursprung.

I en mer positiv utveckling kan ju noteras att detta är dagen då Spotify tydligen börjar att finnas tillgänglig också i USA.

Och det är väl inte osannolikt att den kommer att bli en lika stor succée där som den ju blivit på denna sida av Atlanten.


En besvikelse

13 juli 2011

VID MEDELHAVET: Tyvärr lyckades inte den s k kvartetten under sitt utdragna möte i Washington uppnå enighet om förutsättningar för en fredsprocess i Mellersta Östern.

Att detta är en besvikelse är att uttrycka saken med försiktighet.

Någon mer detaljerad genomgång av vad som orsakade misslyckandet har ännu inte nått mig, men i botten ligger med största sannolikhet en bristande vilja främst från USA:s sida till de kompromisser som hade krävts. Det kommande årets presidentval börjar redan att kasta sin skugga.

Misslyckandet i Washington måste leda till en diskussion på EU:s utrikesministermöte på måndag om hur vi nu skall gå vidare.

På ett eller annat sätt hamnar nu frågan – som jag skrivit om tidigare – i FN:s generalförsamling. Och det sätt på vilket EU då agerar tror jag kommer att bli av allra största betydelse.

Medan andra må spekulera om att splittra EU, är det för vår del viktigt att bevara den enighet som vi nått fram till under de senaste åren.


Ännu inget besked

12 juli 2011

VID MEDELHAVET: Gårdagkvällens middagsdfiskussioner i Washington producerade uppenbarligen inte den enighet kring en fredsprocess i Mellersta Östern som vi hade hoppats på, men diskussionerna fortsätter i dag, så vi har anledning att avvakta.

I dag torde fokus ligga på mötet med EU:s finansministrar i Bryssel i ljuset av fortsatta frågetecken kring sydeuropeiska saneringsansträngningar.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel konstaterade att euron står stark, men att problemen i vissa av valutans sydliga medlemsländer är tydliga. Hon kunde ha lagt till att utvecklingen är positiv i de mer nordliga medlemsländerna – t ex Tyskland, Finland och Estland.

Från Aghanistan kommer nyheten att president Karzais kontroversielle halvbroder i Kandahar har mördats i dag på morgonen. Innan vi vet mer om bakgrunden till detta är det för tidigt att dra några mer vittgående slutsatser, men något bidrag till stabiliteten i Kandahar är det säkerligen inte.

Samtidigt förkunnar Frankrikes president Sarkozy på besök i landet att man intill nästa sommar kommer att dra bort en fjärdedel av de franska trupperna från landet.

Och till den inte alltför positiva bilden just nu skall ju läggas den successivt allt mere komplicerade relationen mellan USA och Pakistan.

Uppgifterna talar nu om att Pakistan dramatiskt kommer att dra ner på sin övervakning av gränsen mellan Afghanistan och Pakistan, och det finns självfallet en risk att detta kommer att spela talibanerna i händerna.

Så sommaren är inte utan sina händelser…


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 365 andra följare