Att hjälpa Grekland

VID MEDELHAVET: Den sista amerikanska rymdfärjan har landat från sin sista resa, och i Bryssel träffas eurozonens ledare för vad som kanske inte är det sista mötet för att diskutera skuld- och underskottskrisen i Grekland.

Inte minst i delar av den amerikanska debatten vill man göra allt detta till en debatt om den gemensamma eurovalutan som sådan – och en och annan sådan tendens finns det förvisso också i Sverige.

Men det är knappast det som det handlar om.

I efterhand finns det måhända anledning att fråga sig dels om det var klokt för länder som drogs med stora underskotts- och konkurrenskraftsproblem att gå med i den gemensamma valutan, och dels om man inte hårdare borde ha övervakat hur dessa länder skötte sin ekonomiska politik.

Ty sanningen är ju att det är en lättsinnig och oansvarig politik i Grekland som bär ansvaret för den grekiska krisen.

Och någon alldeles enkel väg ur krisen finns knappast.

Att lämna Euron skulle göra skuldsituationen ännu värre, i och med att utlandsskulden då skulle bli större i relation till den då sannolikt devalverade nationella ekonomin.

Redan innan det kom så långt skulle vi sannolikt se en kris när grekerna tog sina pengar ur bankerna och i stället satte dem i den euro som de med all säkerhet skulle ha större förtroende för än en kommande nationell valuta.

Ibland hävdas det att en valutaunion för att fungera också kräver en gemensam finanspolitik, men jag har svårt att förstå det argumentet.

Olika typer av stöd kan visserligen vara bra för att mildra hårdheten i omställningen i de delar av valutaområdet som av ett eller annat skäl inte har samma konkurrens- och tillväxtkraft som huvuddelen av området i övrigt.

Men någon nödvändighet är det knappast. Guldmyntfoten fungerade väl under globaliseringens första framgångsrika sekel.

De studier som gjorts av effekterna av euron sedan dess infördes visar på betydande vinster vad gäller handelsintegration, och detta leder förr eller senare till ökad tillväxt och ökat materiellt välstånd. Det var så det var tänkt – och det var så det håller på att bli.

Vi skall heller inte glömma att i ekonomiskt turbulenta tider har euron gett Europa en stabilitet vi annars inte hade haft.

Om alla valutor skvalpat upp och ner mot varandra hade det sannolikt inte varit lätt at6t bibehålla den gemensamma inre marknad som ju äre något av kärnan i den europeiska integrationen.

Så nu får vi se vad som händer.

Övriga länder ställer upp och hjälper Grekland. Också vi gör det genom bl a IMF. Det är viktigt och riktigt. Det handlar om solidaritet.

Men de avgörande insatserna måste de göra själva. De är och de kommer att förbli svåra. Men något alternativ värt namnet finns knappast. Som man bäddar får man ligga – inte minst i den ekonomiska politiken.

Mer kommer vi att veta efter dagens möte i Bryssel.