Från tårarnas dal

31 januari 2009

Så lämnar jag nu denna tårarnas dal i Davos efter två intensiva dygn av samtal och sammanträden. Dagens destination är Riyadh i Saudiarabien.

Att den finansiella och ekonomiska krisen dominerat över allt annat dessa dagar torde knappast förvåna någon.

Det var tretton månader sedan avmattningen och problemen inleddes i USA. För ett år sedan talades om en mer eller mindre normal avmattning i den strålande globala kionjunkturen.

Men sedan har det gått utför med besked. Och de senaste tre-fyra månaderna har sett en kollaps av sällan skådad omfattning. Alla kurvor störtdök plötsligt – och det finns förfärande få tecken på att den störtdykningen håller på att plana ut.

Det talas nu om sammanlagda förluster i kreditsystemen kring 2 200 miljarder dollar. Och alla möjliga och omöjliga tankar om hur detta gigantiska svarta hål skall fyllas igen cirkulerar.

Men kanske ändå värre än detta gigantiska svarta hål är det massiva bortfall av efterfrågan i den globala ekonomin som förtroendekrisen under de senaste månaderna lett till. Det är det bortfallet som nu lett till den dramatiska störtdykningen.

Att påstå att dessa dagar i Davos visat en klar väg framåt vore en mycket betydande överdrift.

Osäkerheten har varit det dominerande draget i diskussionerna. Plattityder som i grunden demonstrerar okunskap har varit alltför närvarande många av diskussionerna. Åtskilliga av  samtalen har varit påfallande famlande.

Ändå vet alla att varje kris har sin vändning och sitt slut. Världens eller den globala ekonomins undergång är med största sannolikhet inte omedelbart förestående.

Men hur skall detta ske? Och när? Vad kommer vi att gå igenom innan dess? Och hur kommer världen efter krisen egentligen att se ut?

Inte minst den senare frågan har självfallet sitt intresse. Premärminister Putin försökte hävda att allt var USA:s fel och att Ryssland skulle klara sig galant.

Men jag tillhör inte dem som tror att dåligt skötta eller mindre globaliserade ekonomier kommer att vara dem som i slutändan kommer att klara sig minst dåligt. Skulle jag sätta pengar på något skulle jag snarare sätt dem på motsatsen.

Det som omedelbart oroar är krisens inverkan på svaga ekonomier och sköra samhällen. Kommer vi att få se serier av sociala och politiska sammanbrott? Eller kommer en vändning innan vi har nått dithän att detta blir närmast oundvikligt? Hur ser den internationella arsenalen ut för att hantera utmaningar som dessa?

Att dessa frågor blir stora under våren vet alla. Första dagarna i april samlas G20-ländernas ledare i London. Deras möte i Washington gav dessvärre inte mycket avtryck – det som lovades där om handelsförhandlingarna höll inte länge.

Men efter snön i Davos väntar mig nu sanden i Saudiarabien. Jag lämnar vinterkläderna i Europa.

Nu är det den fortsatta diplomatin kring de allvarliga konflikterna i Mellersta Östern som tar över.

Också Gaza har bidragit till att detta år göra Davos till tårarnas val.


Fortsatta diskussioner i Davos

30 januari 2009

Andra dagen här i Davos med mängden med möten – planerade såväl som oplanerade.

Hade frukost med den irakiske utrikesministern Zebari med nyttig uppdatering om läget i landet – just nu viktiga lokalval – liksom dikussioner om läget i den vidare regionen efter Gaza-kriget och inför olika iranska utmaningar.

Och hastade därefter vidare till några ryska vänner för att höra deras syn på utvecklingen i sitt land och därefter till Oxfam för diskussioner om mängden av humaniära utmaningar vi står inför och de förväntningar som finns på den Europeiska Unionen under det svenska ordförandeskapet.

Hitintills har jag knappt haft tid att ägna mig åt de ekonomiska frågeställningar som ju annars – på synnerligen goda grunder – dominerar detta möte, men jag skulle tro att de helt och hållet kommer att dominera eftermiddagens mer slutna diskussioner här.

Då kommer också förbundskansler Angela Merkel förbi.


Att ge mat och framtid

29 januari 2009

Var femte sekund dör ett barn någonstans i världen av hunger.

Kvällen här i Davos tillbringade jag tillsammans med bl a Kofi Annan och president Obamas representant på mötet på middagen hos World Food Program där vi diskuterade de akuta humanitära utmaningar som världen står inför.

Matkrisen framstår inte som lika akut som för ett år sedan. Men fortfarande går en miljard människor till sömns hungriga vare kväll. Och ca 100 miljoner människor får sin mat genom de insatser som WFP gör.

I kväll diskuterade vi speciellt betydelsen av att ge barn den mat som gör att de orkar gå till skolan och orkar lära sig. Inte minst gäller det unga flickor i många länder.

För dem innebär en kopp välling om dagen en revolution som ger dem hopp om en möjlighet till en framtid.

Men självfallet diskuterade vi också den akuta utmaningen just nu i Gaza. FN:s humanitära chef John Holmes – som just var där – kunde berätta.

Det är inte de humanitära utmaningarna som får de största rubrikerna från Davos. Uppmärksamheten ligger mer på att rädda banker än på att rädda barn.

Att ett stabilt finansiellt system är viktigt är ovedersägligt – men det gäller i minst lika hög grad behovet av effektiva instrument för att hjälpa individer i nöd och fattigdom runt om i världen.

Vi borde inte behöva leva i en värld där det dör ett barn var femte sekund av brist på en kopp välling.


Början i Davos

29 januari 2009

Sitter mitt i diskussionerna i det stora kongresscentrat i Davos.

Ett myller av tyckare, tänkare och andra som gör sitt bästa för att ha kloka tankar om en allt mer osäker värld.

Min tid är en blandning av bilaterala möten – man hinner med rätt mycket – och att försök att lyssna på diskussionerna i övrigt.

Under den senaste timmen har det varit mycket Afghanistan och Pakistan i bägge dessa delar.

Innan dess några riktigt intressanta och konstruktiva samtal om Mellersta Östern under det nyss inledda året.

Och så kommer det att fortsätta under dagen.


I diskussionernas Davos

28 januari 2009

Det gick att ta sig fram till Davos även detta år. Mörkt. Snöigt. Men förefaller fullt med folk.

I morgon drar det så igång för min del.

Diskussioner med olika internationella humanitära organisationer, som jag berättat tidigare. Detta är ett utmärkt tillfälle att träffa åtskilliga av dem vid samma tillfälle.

Världen lider inte bara av finanskris. Det finns dessvärre åtskilliga humanitära kriser också.

Och följa diskussioner främst om Afghanistan/Pakistan och Mellersta Östern. Jag har en hel del kollegor här så det blir överläggninar med dem också.

För ett år sedan här ägnade jag mig åtskilligt åt den då snabbt växande matkrisen. Om jag inte missminner mig sade jag att den annalkande matkrisen var ett större problem än den annalkande finanskrisen.

Sett i perspekivet av enbart 2009 var väl det knappast en riktig prognos – men inte därför att matkrisen inte är allvarlig. Jag tänker nu följa upp diskussionen och se hur prognoserna framöver ser ut.

Men annars blir det finanskrisen som kommer att dominera helt och hållet.

IMF har just publicerat den kraftigaste nedrevideringen av ekonomiska prognoser i organisationens historia. I t ex fallet Korea rör det sig om en nedjustering av tillväxtprognosen med ca 7 procentenheter i förhållande till vad det var för bara tre eller fyra månader sedan.

Det finns all anledning att spänna fast säkerhetsbältena.

I morgon börjar de verkliga diskussionerna.


I grunden enighet

28 januari 2009

Trots allt blev det en rätt konstruktiv diskussion i riksdagen i dag om kriget om Gaza och situationen i Mellersta Östern.

När det gäller huvudinriktningen av svensk politik råder en bred enighet.

Det gäller såväl kravet på att öppna Gaza som stödet för strävandena efter palestinsk försoning.

Att vänsterpartiet mest talar om att fördöma Israel än starkare och andra om att fördöma främst Hamas tillhör den allmänna bilden – liksom att socialdemokraterna nog huggit lite i sten med tankar om att säga upp handelsavtal med Israel.

Tillbaka på UD hann jag med ett telefonsamtal med den palestinske premiärminister Salam Fayyad om lite olika saker. Han rapporterade att övergångarns till Gaza nu åter öppnats efter gårdagens och nattens attentat och attacker.

Och nu styr jag kursen mot Arlanda, Zurich och Davos.


Riksdagen om Gaza och Davos om världen

28 januari 2009

Min dag i dag börjar med extrainsatt snabbdebatt i riksdagen med anledning av kriget om Gaza.

Situationen har förändrats i förhållande när debatten begärdes, men det gör den inte mindre viktig. Nu handlar det om att säkra vapenvilan, öppna upp Gaza och försöka bereda marken för en vidare fredsprocess.

Om den politiken vet jag – också efter fredagens sammanträde i utrikesnämnden – att det råder bred enighet om i riksdagen.

Däremot brukar det bli livlig debatt om hur skuldbördan för konfliktens olika delar skall fördelas. Så blir det säkert också i dag – även om jag vill fokusera mer på vad vi kan och måste göra för försoning och fred.

På seneftermiddagen bär det så för min del iväg till årets World Economic Forum i Davos i Schweiz. Det blir flyg till Zurich och därifrån brukar det ta en två-tre timmar med bil genom vackra dalar innan man klättrat upp till den lilla orten.

I år kommer också såväl Fredrik Reinfeldt som Anders Borg- dock först i morgon. Fredrik främst för att diskutera klimatfrågan och Anders för att diskutera rätt uppenbara frågor.

Temat i år har optimistiskt satts till ”världen efter krisen”, men jag fruktar att det snarare blir ”världen på väg in i krisen” som kommer att dominera diskussionerna. Vi kommer med all sannolikhet att få se betydande nedrevideringar av de globala ekonomiska prognoserna framöver – bilden är mörkare än för bara någon månad sedan.

Mitt fokus kommer att ligga dels på bilaterala politiska samtal i olika frågor och dels på möten med inte minst de internationella humanitära organisationerna – Oxfam, World Food Program, ICRC och andra är inbokade.

Det dominerar min torsdag.

Men därtill deltar jag – som vanligt; det är långt ifrån mitt första möte – i diskussionerna i mindre kretsar om inte minst den ekonomiska situationen och dess politiska konsekvenser.

Ty att det blir sådana är uppenbart.

Island går nu tydligt mot ett besvärligt nyval under våren. I Lettland är det politiska läget just nu mycket labilt. Också Pakistans svåra situation kommer jag att vara med och diskutera i Davos.

Tidigt lördag morgon lämnar jag så Davos mot nya destinationer.

Närmast är det då Riyadh i Saudiarabien som står på programmet. Samtalen där kommer självfallet att handla om förutsättningar för en fredsprocess i Mellersta Östern.

Men tills dess är det lång tid – och många möten och samtal.


Förlorat på utanförskap

27 januari 2009

Att vi förlorat på att srtå utanför Euro-samarbetet tycker jag personligen är ganska uppenbart.

Nu visar mer detaljerade studier gjorde av Harry Flam – som är den i Sverige som kan dessa saker – på omfattningen av de handelsförluster vi förefaller att ha gjort.

Lägg därtill frågan om hur betydelsefullt det är med en viss stabilitet i valutakursen. Teoretiker må ha avvikande meningar, men det måste också vara tillåtet för en det internationella samarbetets och handelsutbytets praktiker att tycka att stabiliteten har betydande fördelar.

Och det har ju inte gått så dåligt för Finland under dessa år.


Mot Bromma och vidare

27 januari 2009

Arla morgon. Glåmigt i Bryssel. Strax iväg från hotellet.

I dag blir det Brussels Aviation till Bromma. Spar lite tid när man kommit till Stockholm.

Och sedan arbete på UD under dagen. Telegramskörden väntar.

I morgon  förmiddag är det extradebatt i riksdagen om Gaza.

Och på eftermiddagen bär det av till World Economic Forum i Davos.

Man lever i kontrasternas och förändringarnas värld.


Mot sitt slut

26 januari 2009

Även denna långa dag nådde så småningom fram till sitt slut. Det brukar som bekant bli så.

Men det var en dag av bra diskussioner.

Jag har inte varit med om att nyanserna varit så små och så få i en diskussion om Mellersta Östern inom EU som under de senaste veckorna. Och jag tror att den inre politiska enighet faktiskt ger oss en ökad yttre diplomatisk styrka.

Vi hade inga svårigheter att komma fram till de slutsatser vi offentliggjorde tidigare i dag.

Vi är mycket tydliga om behovet av att öppna Gasa. Och vi är mycket tydliga om en palestinsk försoning som nyckeln till vidare framsteg.

Att vi är tydliga om detta är i sig långt ifrån någon garanti för att det kommer att bli så. Svårigheterna får inte underskattas.

Men det är viktigt att vi lägger fast positioner som sedan kan bär in i framtiden. Vi kan vara på väg in i en ny situation med nya utmaningar.

På eftermiddagen gav sig Javier Solana iväg i riktning Kairio. I morgon träffar han USA:s nya sändebud George Mitchell där för koordination av våra olika insatser. Vikten av det är uppenbar.

Dagens andra stora ämne var gaskrisen och dess olika effekter.

Framför allt från slovakisk sida fanns det en irritation riktad främst mot Ukraina. Men vi konstaterade unisont att det faktiskt var Moskva som stängde av kranarna. Oavsett vem som hade haft rätt eller fel i dispyten intill dess var det denna åtgärd som sänkte kylan ner över ett betydande antal länder.

Sannolikheten för att de i brådrappet kommer att glömma den saken bedömer jag som liten. Hela diskussionen om en europeisk energipolitik har fått – om uttrycket tillåts – nytt bränsle.

Även trojkamötet och middagen med Serbien gick bra. Inga sjumilasteg, men dock en diskussion som pekade framåt på en rad möjligheter.

Att Serbien mitt i krisen och mitt i kylan hade hjälpt Bosnien och Sarajevo med gas noterades självfaller på pluskontot.

Tidigt i morgon bitti bär det tillbaka i riktning mot Stockholm.


Nu dags för ministermötet

26 januari 2009

Så börjar då en ny dag i mötenas Bryssel.

Dagens första frukost är med Tjeckiens utrikesminister Karel Schwarzenberg och Polens dito Radek Sikorski för att diskutera arbetet med att föra det Östliga Partnerskapet fram till beslut och förverkligande.

Dagens andra frukost är sedvanlig koordinering i den nordisk-baltiska kretsen inför ministerrådsmötet. Och eftersom Jonas Gahr Störe från Norge är här har vi inbjudit honom också att vara med.

Sedan vidtar då det ministerrådsmöte som kommer att domineras av krisen i Mellersta Östern, men som ju också kommer att beröra de mer långsiktiga konsekvenserna av denrysk-ukrainska gaskrisen.

I formell mening börjar det med ett möte med det s k allmänna rådet där det är Cecilia Malmström som företräder oss, och går sedan rätt snabbt över till utrikesfrågorna.

För min del slutar dock inte dagen med detta. Förutom en hel del bilaterala möten deltar jag fram mot kvällen i det trojka-möte med Serbien och dess utrikesminister Vuk Jeremic som därefter kommer att övergå i en arbetsmiddag.

Och när den middagen kommit en bit kommer jag att hasta över till en mer informell middag med bl a Ukrainas biträdande premiärminister Hryhoriy Nemyria. Han är här för en större offentlig debatt om gaskrisen som jag dessvärre kommer att missa.

Sammanfattningsvis kommer jag nog att lyckas att hålla mig sysselsatt även denna dag.


Besvikelse, utmaningar och hopp

25 januari 2009

Kvällens middag i Bryssel – där vi som gäster hade utrikesministrarna från Egypten, Jordanien, Turkiet, Norge och den Palestinska Myndigheten – fokuserades alldeles självklart på hur vi kan gå från dagens bräckliga vapenvila till en genuin fredsprocess.

Det fanns en betydande besvikelse runt bordet över att onsdagkvällens middag med Israels utrikesminister Livni inte hade lett till det tydliga förbättring av tillträdet till Gaza som vi diskuterade då.

I dag kommer som mest ca 140 lastbilar med förnödenheter om dagen in i Gaza. Behovet för grundläggande försörjning uppskattas av vissa till ca 6oo lastbilar och av andra till ca 800. So oder so är gapet betydande.

Och detta gap dag efter dag innebär att situationen i Gaza riskerar att försämras. I en sådan situation kommer den politiska utvecklingen i stort också att försämras.

Detta har vi all anledning att med förnyad styrka framföra till Israel.

Vi ägnade en betydande tid åt de egyptiska – men också turkiska – ansträngningarna att nå överenskommelser som kommer att göra det möjligt att komma igång rejält med återuppbyggnaden.

Och med endast mikroskopiskt märkbara nyanser var vi eniga om att detta närmast förutsätter någon form av palestinsk försoningsprocess som innebär att vi får en av alla accepterad palestinsk regering. Denna kan ta ansvar för återuppbyggnaden av Gaza samtidigt som president- och parlamentsval förbereds.

Ingenting av detta är enkelt. Det göms många små djävlar i alla detaljerna. Men ingen kan ange någon väg framåt som innebär mindre av svårigheter och utmaningar.

Kring detta kommer vi – nu i den mer exklusiva EU-kretsen – att föra våra diskussioner på morgondagens möte. Det är efter det som vi formulerar vår linje i denna viktiga fråga. Men en god bas har lagts med de bägge middagarna.

Ingen kan påstå annat än att den Europeiska Unionen är utomordentligt aktivt i fredsdiplomatin just nu.

Att USA nu kommer in på banan med senator Mitchell välkomnar vi alla. Därmed förstärks de samlade ansträngningarna.


Ny middag i Bryssel

25 januari 2009

Strax är det dags att denna söndagsförmiddag åter jaga ut till Arlanda och flänga ner till Bryssel för en serie av sammnanträden och möten.

Och det blir åtskilliga av den varan. I morgon tror jag att jag har två frukostar och två middagar, och då blir det nödvändigt med lite kompromisser.

I kväll är det bara en middag – men fem olika möten och sammanträden.

Det mesta handlar om Mellersta Östern.

Att reparera vad som repareras kan – och att rädda vad som räddas kan av möjligheterna till fred.

Efter onsdagskvällens middag med Israels utrikesminister Livni blir det i kväll middag med utrikesministrarna från Egypten, Jordanien och Palestina.

Till den middagen är också Turkiets Ali Babacan och Norges Jonas Gahr Störe är inbjudna. Var och en på sitt sätt spelar Turkiet och Norge viktiga roller – och kan ses som en del av de samlade europeiska fredsansträngningarna.

Hjälp till och återuppbyggnas av Gaza blir självklart ett viktigt tema för diskussionen. Men sedan är det ofrånkomligt att vi också diskuterar hur vi skall stödja en palestinsk försoningsprocess.

Mycket skulle vara enklare om vi fick en palestinsk regering som accepterades av alla och som hade makt och myndighet såväl i Gaza som på Västbanken. President Abbas har nyligen vädjat om att man skall försöka att nå dit.

Om kriget nu gjort det lättare eller svårare att åstadkomma detta vet jag i ärlighetens namn inte. Motsättningarna har förvisso inte blivit mindre, men samtidigt framstår nödvändigheten allt klarare.

Säkert kommer middagen at ta sin tid – och efter det har jag dessutom enskilda möten med först Egyptens utrikesminister Ahmed Aboul Gheit och därefter Jordanien Salaheddin Al-Bashir.

Och därefter blir det väl förhoppningsvis lite tid att fundera igenom morgondagen också.


Gråskalan har tagit över

24 januari 2009

Lördag morgon med sämsta tänkbara väder. Småregnar ute. Allt är slask. Gråskalan har tagit över.

Planerna på en rejäl skogspromenad eller en skridskofärd på blanka sjöar får nog dessvärre skrinläggas för ögonblicket. Heroismen har sina gränser.

Annars hade jag tänkt att ha en dag med en ledighet gränsande till det totala. Det var ett tag sedan sist.

Men nu blir det nog lite mer av papper och olika samtal än vad som ingick i den ursprungliga planeringen. Statsnyttan gynnas av eländet.


EU-nämnd och utrikesnämnd

23 januari 2009

Denna fredag blir för mig framför allt den utrikespolitiska förankringens dag.

På förmiddagen sammanträder riksdagens EU-nämnd för diskussioner inför mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel på måndag.

Jag skulle tro att vår diskussion mest kommer att handla om situationen i Mellersta Östern. Vi skall ju anta gemensamma slutsatser i ärendet på måndag.

Efter lunch är det så dags att gå upp till Slottet för ett sammanträde med utrikesnämnden under Kungens ledning.

Detta är det formella samrådsorganet mellan regering och riksdag i viktigare utrikesfrågor. Grundlagen lägger fast att regeringen före beslut i utrikes ärende ”av större vikt” skall rådgöra med utrikesnämnen.

Vilka ärenden det anses vara som är av ”större vikt” har varierat avsevärt över tiden.

När jag först kom med i den – det var på 1970-talet – ägnades vi oss varje år åt att noggrant gå igenom den då omfattande instruktionen till den svenska delegationen vid FN:s generalförsamling – även om det kändes som en relikt från 1950-talets värld.

Numera finns ingen sådan instruktion, och några diplomatiska instruktioner diskuteras sedan decennier inte alls på nämndens sammanträden.

Vad som däremot utbildats till praxis är att konsultera utrikesnämnen – där riksdagspartiernas ledningar sitter – före beslut att sända svenska väpnade styrkor på uppdrag utomlands.

Och det är en praxis som jag är angelägen att upprätthålla – detta är viktiga beslut där en bred politisk förankring alltid bör eftersträvas och där riksdagen skall ha full information.

Det viktigaste ärenden vid morgondagens sammanträde är därför möjligheten av att sända en svensk marin styrka för att som en del av EU:s s k Atalanta-operation främst eskortera livsmedelshjälp till Somalia.

Efter hörande av nämnden kommer regeringen sedan att fatta beslut om en proposition som sedan leder till beslut i riksdagen. Det är så det går till.

Men förutom detta kommer jag i morgon självfallet att lämna viss information om andra aktuella frågor – Mellersta Östern tillhör självklart dessa.


Välkommen till Mitchell och Holbrooke

22 januari 2009

President Barack Obama har just framträtt tillsammans med utrikesminister Hillary Clinton på State Departement i Washington och gett riktlinjerna för politiken i två av de viktigaste områden som den internationella diplomatin nu arbetar med – Mellersta Östern  och Afghanistan/Pakistan.

Och dessutom utsågs f d senatorn George Mitchell till speciellt sändebud för freden i Mellersta Östern och ambassadör Richard Holbrooke till speciellt sändebud för Afghanistan/Pakistan.

Det är alldeles utmärkta utnämnigar.

Richard Holbrooke och jag arbetade mycket nära tillsammans när det gäller freden i Bosnien för ett och ett halvt decennium sedan och har hållit nära kontakt sedan dess.

Vi talades senast vid under helgerna om det uppdrag för honom som då höll på att växa fram. Jag hade ju strax innan varit i Pakistan, och det fanns åtskilligt från den resan att tala om.

George Mitchell är nog mest känd för sitt arbete med fredsprocessen i Nordirland, men var också ansvarig för den rapport som 2001 försökte att dra politiska slutsatser av utbrottet av den s k andra intifadan i den palestinska områdena året innan. I den gruppen ingick f ö såväl Javier Solana och det norska stortingets nuvarande talman Thorbjörn Jagland.

I sitt anförande angav president Obama riktlinjer för de politiska ansträngningarna i bägge dessa områden som överensstämmer väl med vad vi från europeisk sida försöker att åstadkomma.

Det bådar gott för möjligheten till nära samarbete.


Stänga Guantánamo

22 januari 2009

Jag välkomnar varmt att president Obama nu fattat det formella beslutet att stänga det kritiserade fånglägret i Guantánamo.

Det har länge varit vår uppfattning att de frihetsberövade på Guantánamobasen antingen skall behandlas som krigsfångar eller civila som gripits i samband med väpnad konflikt och i båda fallen behandlas i enlighet med Genvekonventionen och att de i den mån de gjort sig skyldiga till brott skall ställas till ansvar för detta inför opartiska domstolar.

Ansvaret för att avveckla lägret ligger av lätt insedda skäl på USA, och det är naturligt att det främst är USA som erbjuder skydd åt de som inte kan åtalas och inte kan återsändas till sina hemländer.

Inom EU har det dock uppstått en diskussion om möjligheten hjälpa till med denna process, och olika länder analyserar nu olika aspekter på detta.

I Sverige är det Migrationsverket – inte regeringen! – som fattar beslut om uppehållstillstånd för enskilda personer.

Det är viktigt att ha detta klart för sig.

Vidarebosättning är ett instrument för Sverige att erbjuda skydd för flyktingar och skyddsbehövande i övrigt och därmed tillhandahålla en lösning som inte omedelbart står i utsikt där de befinner sig.

Sådan vidarebosättning är också ett sätt att dela ansvaret med länder som hyser stora flyktinggrupper. Det som sker i normalfall är att det då kommer en begäran från FN:s flyktingorganisation UNHCR, och att Migrationsverket då tar ställning till den.

Så ser vårt regelverk ut.

Men det viktigaste nu är att USA går vidare med stängningen av Guantánamolägret.

Med respekt för de svårigheter som finns hoppas jag att man kan slutföra det arbetet så snabbt som möjligt.


Puust!

22 januari 2009

Det tog sin runda tid att komma tillbaka till Stockholm denna morgon.

Några vindar ställde till problem, och SAS-planet till Stockholm blev en bra bit försenat. Först nu – kring halv två på eftermiddagen – är jag tillbaka på UD efter middagen i Bryssel. Puust!

Och här väntar åtskilligt som skall göras.

Under eftermiddagen har Fredrik Reinfeldt, Cecilia Malmström och jag avsatt en del tid för att gå igenom en del av förberedelserna inför vårt kommande EU-ordförandeskap.

Den krishantering som Prag nu tvingas att ägna sig åt – gas och Gaza har dominerat deras första veckor – visar vad vi måste vara beredda på.

Under dagen skall vi också diskutera en del om de transatlantiska förbindelserna.

Ett gratulationsbrev till Hillary Clinton har redan avgått, och jag räknar med att på ett eller annat sätt träffa henne inom de närmaste sex veckorna.

Listan på frågor att diskutera över Atlanten är lång – men listan över frågor att diskutera i alla riktningen är säkert ändå längre i Washington.


Tydliga krav till Israel

21 januari 2009

Det var en enig skara av 27 utrikesministrar – nåja, i vissa fall var det ersättare som hade kommit – som i kväll träffade utrikesminister Livni från Israel till middag och diskussion i Bryssel.

Vårt budskap var i grunden ett: Israel måste öppa gränserna till Gaza inte bara för snävt definierad humanitär hjälp, utan för hjälp till återuppbyggnad och ett normalt liv.

De som bor i Gaza har inte bara rätt att överleva – de måste ha rätten till ett rimligt liv.

Att utvecklingen annars kommer att leda till ny desperation med risker för en ny explosion borde vara uppenbart för alla och envar.

Tzipi Livni lovade omedelbara lättnader för humanitärt tillträde. Jag tror inte att hon var fullt medveten om de begränsningar som faktiskt finns. Men den definition av vad detta innebär är betydligt snävare än vad vi kan finna acceptabelt.

Att Israel har andra mål som är viktiga är självklart. Man vill inte bidraga till att Hamas kan förklara seger. Man vill inte att Hamas skall kunna fortsätta smuggla in vapen i Gaza.

Och på dessa punkter har vi inom EU samma uppfattning – och är beredda att hjälpa till.

Men vi var mycket tydliga i kravet på att Gazas isolering så snabbt som möjligt måste lyftas.

På söndag återvänder vi så till Bryssel för att träffa Egyptens, Jordaniens och den Palestinska Administrationens utrikesministrar för en liknande diskussion.


Snabbt till Bryssel om Gaza

21 januari 2009

I dag på morgonen blir det fortsatta kommentarer till Barack Obamas tillträde som USA:s 44:e president och hans installationsanförande i går – närmast i morgonsoffan hos TV4.

Därefter skall jag få tag på Fredrik Reinfeldt för att höra hans intryck från sitt besök hos de svenska soldaterna och hjälparbetarna i Mazaar-e-Sharifi norra Afghanistan.

Det var självklart för honom att åka dit – men jag blev inte så lite förvånad när jag läste att detta var första gången Sveriges statsminister besökte en svensk utlandsstyrka sedan jag som statsminister besökte våra svenska FN-trupper på Balkan 1992.

Brydde man sig inte om under alla dessa år?

Senare på dagen har jag samtal med Ukrainas biträdande utrikesminister Jelisejev som är i Stockholm för överläggningar. Med all sannolikhet kommer det också att handla om en utvärdering av den senaste gaskrisens konsekvenser.

Därefter bär det på eftermiddagen av till Bryssel för snabbt inkallad middag med EU:s utrikesministrar med anledning av situationen i Mellersta Östern.

Efter ett tag ansluter Israels utrikesminister Tzipi Livni till den middagen.

Vår avsikt är inte minst att få en diskussion om nödvändigheten av att öppna tillträdet till Gaza för hjälp och normal handel samtidigt som det sker förstärkta insatser för att bekämpa smuggling av vapen.

Israel måste inse att det senare förutsätter det förra.

På söndag kväll planerar vi en motsvarande middag med ett antal arabiska utrikesministrar för att få deras syn på den aktuella situationen inför våra överläggningar på vårt eget möte på måndag.

I går besökte ju FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon Gaza och det högkvarter för FN:s hjälporganisation UNWRA där som ju attackerades av israelerna. Det var en ovanligt stark och ovanligt upprörd generalsekreterare som framträdde framför det fortfarande rykande attackerade f d lagret för olika hjälpsändningar.

Det är viktigt att vi nu snabbt får igång ett arbete för att hjälpa.

En viss konkurrens råder om var möten i detta ämne nu skall sammankallas. För oss är det viktigaste inte var mötet kommer att äga rum – den prestigekampen överlåter vi åt andra – utan att det faktiskt äöger rum så snart som möjligt.

Och då hoppas vi också att det skall finnas tydliga signaler om den amerikanska politiken i dess frågor.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 382 andra följare