Gamle Logen

Jag tvingas erkänna att jag tillhör dem som har en också känslomässig bindning till det nordiska och nordeuropeiska samarbetet. Vi hör samman på ett sätt som känns mer än det kan förklaras.

Så var det då i kväll utdelning av litteratur-, musik-, miljö- och filmpriserna i Gamle Loge alldeles invid Akershus Festning i Oslo.

Sara Stridsberg fick litteraturpriset, förklarade att hon inte var någon mästare på att hålla tal och läste med inlevelse upp en sida eller två ur sin bok Drömfakultetet.

Språkbehandling av dignitet. Talang utan tvivel.

I motiveringen till priset sägs att hennes roman präglas av ”enorm energi och språklig vällust.” Och det intrycket fick man sannerligen.

Musikpriset gick till Eric Ericsons kammarkör från Stockholm. Att Eric Ericson – som personligen fått samma pris tolv år tidigare – fanns närvarande i den Gamle Loge föranledde än mer ihållande applåder.

Hans insats för svensk och nordisk körmusik kan knappast överskattas.

Och när det hela var slit pallrade vi oss så till Akershus anrika gamla fästning för den traditionella mottagningen.

Statsminister Jens Stoltenberg berättade om hur drottning Margarete – Kalmarunionens drottning – på sin tid hade suttit på Akershus och skrivit brev till Köpenhamn om hur eländigt det mesta – mat, uppvärmning – var på den tiden.

Måhända. I kväll var det i alla fall gediget annorlunda.

En genuint trevlig – och nyttig! –  nordisk kväll.

Från Stortinget

Efter en eftermiddag i det norska stortingets intima plenisal under den berömda bilden från Eidsvoll. Jag deltar i det Nordiska Rådets diskussion om utrikes- och försvarspolitiken.

Ilkka Kanerva från Finland föredrog utrikesministrarnas redogörelse och Christina Husmark Pehrsson ryckte in i Sten Tolgfors ställe och föredrog försvarsministrarnas dito.

Jag hade anledning att påpeka att det verkligen är ett nytt nordiskt samarbete när vi öppet och framtidsinriktat kan diskutera samarbete också på det försvarspolitiska området på det sätt som vi nu gör.

Men samtidigt att detta ju alls icke är något alternativ till våra respektive existerande europeiska och atlantiska förpliktelser, utan i stället ett komplement som kommer att framstå som allt viktigare och viktigare inte minst på den mjuka säkerhetspolitikens område.

Och att mycket står att vinna med ett närmare samarbete också när det gäller olika freds- och stabilitetsoperationer i olika delar av världen.

Nu hastar det vidare till ett öppet hus om globaliseringen och de nordiska länderna.

Säkert kommer jag att ha anledning att notera att Sverige klättrar några positioner – från plats 14 till plats 7 tror jag det var – i den mätning över internationell konkurrenskraft som World Economic Forum presenterat i dag. Ny politik ger nya möjligheter.

Dock bör det nog också noteras att Danmark ligger en bra bit före oss på position nummer tre. En flexibel ekonomi är nyckeln till framgång.

Jag är rätt säker på att från Oslo frånvarande Anders Fogh Rasmussen och Per Stig Möller kommer att passa på att peka på detta i den pågående intensiva danska valrörelse.

I kväll blir det så traditionell utdelning av Nordiska Rådets litteratur- och musikpris. Alltid lika inspirerande.

Och därefter stor mottagning på Akershus med statsminister Jens Stoltenberg som värd.

Kväll vid Karl Johan

Bara notera att jag inte bara anlänt till Oslo utan även haft traditionell middag på anrika Grand Hotel med den moderata partigruppen här.

Tydligen hade dagens debatter varit bra. Fredrik hade talat om klimatfrågorna. Att Mona Sahlin också var här visar bredden av Sveriges engagemang för ett djupare samarbete i vår del av världen.

Och det hörde jag mycket om på middagen.

Lite av en ny anda i det nordiska samarbetet.

Kanske inte så mycket konkret och tydligt ännu. Men en vilja att informellt komma varandra närmare i den ena frågan efter den andra.

Vissa i Nato. Många i EU. Men ändå mycket mer i alla dessa frågor som förenar än som skiljer.

I morgon är det utrikesministrarnas tur i debatten här i Oslo. Lite sömn innan dess behöver inte skada.

Från Iran till Oslo

I dag får jag besök av USA:s ambassadör vid bl a IAEA i Wien Gregory Schulte.

Det är jag som bjudit hit honom också mot bakgrund av att vi känner varandra sedan vi gemensamt tidigare sysslat med andra saker.

Men nu blir det med all sannolikhet IAEA:s arbete med Iran som kommer att stå i centrum för våra samtal.

Ibland får jag frågan vad det är som oroar mig mest i den internationella utvecklingen, och även om t ex klimatfrågan förvisso tränger sig på undrar jag om inte de långsiktiga risker som ligger i att allt fler och fler får tillgång till kärnvapenteknologi oroar ännu mer.

Jag ser ingen omedelbar fara för att kärnvapen plötsligt skall börja användas – men jag är orolig för att mina barn eller möjliga barnbarn med nuvarande trender riskerar att leva i en värld där kärnvapenkrig plötsligt blir en levande realitet med allt det fruktansvärda detta skulle medföra.

Att redan nu bryta denna utveckling är därför utomordentligt viktigt.

Synnerligen betydelsefullt i det arbetet är att dagens kärnvapenmakter också inser att detta knappast kommer att vara möjligt om de inte skär ner sina arsenaler. Att det skett mycket betydande minskningar i såväl Ryssland som USA är välkommet, men det finns alldeles säkert utrymme för att fortsätta på den vägen.

De kan knappast förmana andra om de inte förmår att minska själva.

Frågan om Irans program för bl a urananrikning står nu i centrum för mycken diplomati och diskussion.

Teheran förnekar självt att man avser att skaffa kärnvapen, men klarar inte av att förklara varför man då driver det program som man faktiskt gör. Det finns inget aktuellt iranskt kärnkraftprogram som skulle behöva den anrikningskapacitet för uran som nu successivt håller på att byggas upp.

IAEA:s generaldirekör ElBaradei sade härom dagen att han trodde att Iran befann sig 3 – 5 år från en realistisk möjlighet att skaffa sig kärnvapen under förutsättning att man nu satte igång ett mycket målmedvetet program.

Men över mitt skrivbord passerar också papper som spekulerar i kortare tider. Och den allvarliga sanningen är ju att ingen riktigt vet hur sanningen ser ut.

Samtal mellan EU:s Javier Solana och det iranska förhandlingsteamet i Rom för en vecka sedan gav knappast någonting nytt. FN:s säkerhetsråd har ställt bestämda krav på Iran att upphöra med anrikningten. Men tiden håller på att rinna ut, och det är viktigt att man i Teheran verkligen vet det.

Om sedan olika sanktioner kan hjälpa eller inte återstår att se. Alldeles klart är dock att de riskerar att förlora i effektivitet om de minskar i universalitet.

Så det kommer att finnas mycket att tala om.

Efter besök på centerns riksdagsgrupp för att diskutera aktuell utrikespolitik bär det så framåt kvällen för min del iväg till Oslo och alla de nordiska möten som just nu pågår där.

Det är den konservativa partigruppen i Nordiska Rådet som bjuder på middag, och det är alltid spännande att höra hur diskussionerna går i de olika länderna.

Dock fruktar jag att danska vänner är så upptagna av kampanjandet inför folketingsvalet 13 november att de inte har tid med middagar i Oslo.

Rätt så.

Förberedelser och föredragningar

En dag mest av förberedelser och föredragningar inför vad som komma skall.

Osäkerhet om hur de planerade fredsförhandlingarna om Darfur kommer att utvecklas. Fler än vad man nog hade trott har inledningsvis valt att inte komma till samtalen i Libyen. Uppenbart att splittringen på rebellsidan håller på att bli ett allt allvarligare problem.

Men det är viktigt att inse att en förhandling som denna kräver ett övermått av både tid och tålamod om den skall lyckas.

Jag noterar att det dessutom fortsatt finns osäkerhet om det norsk-svenska bidraget till FN- och AU-styrkan i Darfur. Vårt erbjudande finns – men är just ett erbjudande. Osäkerheten kan dock knappast råda hur länge som helst.

Förberedelser inte bara för denna veckas olika möten och resor utan också för veckan som kommer.

Utrikesministermötet mellan EU och Medelhavsländerna i Lissabon är viktigt inte minst mot bakgrund av det kommande internationella mötet om en fredsprocess mellan Israel och Palestina.

Spänningen mellan Turkiet och Irak över PKK fortsätter. Mot slutet av denna vecka samlas dock Iraks alla grannstaters utrikesministrar i Istanbul, och i början av nästa vecka reser Turkiets premiärminister Erdogan till Washington.

Jag tycker mig märka att det nu diskuteras mer om ekonomiska sanktioner än större militära ingripanden från turkisk sida.

Även sådana skulle dock riskera att få effekter som snarast är kontraproduktiva.

Två miljoner

Kanske trots allt värt att notera att denna blogg – betydligt mindre än ett år på nacken – nyss passerade tvåmiljonstrecket när det gäller besök.

Alldeles obetydligt är det inte.

Inför veckan

Det blev en mycket bra moderatstämma uppe i Gävle under de senaste dagarna.

Jag är rätt övertygad om att också media kommer att skriva om ett parti i harmoni med sig självt och med betydande tillförsikt inför framtiden – trots att en del av dem kanske hade väntat sig någonting annat.

För min del kommer veckan att börja i Stockholm innan det är dags för de olika mötena i anslutning till Nordiska Rådets session i Oslo.

Sverige kommer ju nu att överta ordförandeskapet i Nordiska Ministerrådet, och bl a Fredrik Reinfeldt åker till Oslo redan i morgon.

För min del är det onsdagen som är mest central med nordiskt utrikesministermöte, utrikespolitisk diskussion och öppet möte om Norden och globaliseringen.

Därifrån bär det på torsdag av för ett snabbesök i Kiev för att få ett förstahandsintryck av situationen i Ukraina efter valen och mitt uppe i den regeringsbildning som fortfarande pågår.

Och därefter vidare till Tbilisi i Georgien och en konferens där om de olika utmaningarna i Europas viktiga östra delar.

En vecka med klara uttryck för tydliga prioriteringar i vår utrikespolitik.

Att bygga ut samarbetet i vår egen nordliga del av Europa. Och att stärka banden med och stödja demokratier också i Europas östligare delar.

Morgonen efter

Morgonen efter stämmafesten och moderatämman har kastat sig in i en diskussion om kulturpolitiken. Lena Adelsohn inledde som sig bör. Utbildningspolitiken har redan diskuterats och lagts fast.

Något fel på stämningen på festen i Läkerol-arenan här i Gävle i går kväll var det sannerligen inte.

Dansgolvet befolkades intill alldeles för sent. Jag kan vittna om att herr statsministern tillhörde de tappra och ivriga. Även finansministern syntes flitigt förekommande i sammanhanget. Plus alla andra.

Men försynen har ju sett till det så att vi fick en extra timma denna morgon i och med att vintertiden kom tillbaka.

Snart väntar Fredriks avslutningsanförande. Han kommer – som brukas när stämmor avslutas – att blicka framåt.

Sedan bär det tillbaka till Stockholm för att förbereda den kommande veckans olika ärenden och resor.

Rapport från en lyssnare

Den ena debatten efteträder den andra här på moderatstämman uppe i Gävle. Utanför är hösten allt mer märkbar.

Min uppgift här är mest att lyssna – och att träffa gamla och nya vänner. Och det har sitt mycket betydande värde.

På förmiddagen i dag var det Gunilla Carlsson som från partistyrelsens sida manövrerade frågorna om utrikes- och säkerhetspolitiken med bravur. Det efterlystes mer debatt och engagemang i de europapolitiska frågorna – vilket man gärna kan instämma i – och mer tydlighet i försvarspolitiken.

Men nu har diskussionerna gått vidare. Dock först efter att Fredrik Reinfeldt återvalts till partiordförande i denna dags särklassigt minst överraskande beslut.

Nyss besöktes talarstolen av Anders Borg som höll ett mycket bra anförande om jämställdhetsfrågornas betydelse ur ett vidare frihetsperspektiv.

Annars börjar det nog långsamt att dra ihop sig till kvällens stämmofest.

Putins besvikelse

I går kväll fick jag reda på att president Putin vid presskonferens i Portugal hade uttryckt besvikelse över att Sverige.

Det handlade om att regeringen inte till Ryssland utlämnat en person misstänkt för att ha varit inblandad i en kidnappning av en journalist som senare befaras mördad i Tjetjenien.

Men president Putin måste veta att Sverige faktiskt var fullt berett att lämna ut personen i fråga, men att detta inte kunde ske därför att Ryssland inte ville ge de garantier som krävs.

Jag har anledning att beklaga att den ryska regeringen inte var villig att ge de garantier som europeisk rättstradition kräver för att en utlämning skall kunna ske i ett fall som detta.

Så det är nog vi som har mest anledning att beklaga – att beklaga den ryska inställningen.

Fredssamtal om Darfur

Själv sitter jag på moderatstämma i Gävle, men även härifrån går det att följa med vad som händer och sker i den något vidare världen.

I dag startar ju de mer formella fredsförhandlingarna om Darfur i Sirte i Libyen. Från FN:s sida leds ju dessa av Jan Eliasson, och från UD:s sida ger vi självfallet honom stöd i olika avseenden.

Ett fredsavtal om Darfur (DPA) finns ju redan från i maj förra året, men problemet är att detta successivt eroderat genom att de olika rebellrörelserna splittrats i fler samtidigt som regeringen i Khartoum har försökt att flytta fram sina positioner.

Nu handlar det om att komma överens om sådana förändringar i detta avtal att alla kan ansluta sig fullt ut.

Och dessa ändringar måste ju dessutom passa in i de mer övergripande strukturer för Sudan som lagts fast i fredsavtalet (CPA) mellan nord- och sydsidan i landet – ett avtal som f ö just nu befinner sig i en allvarlig kris.

Ett betydande problem för samtalen i Sirte är att vissa betydelsefulla namn har beslutat sig för att t v stanna borta från samtalen i Sirte. Förhoppningen är dock att det successivt skall byggas ett momentum som gör att även de skall ansluta sig.

Viktigt i det sammanhanget är att den kombinerade fredsstyrka som FN och Afrikanska Unionen nu sätter upp i Darfur börjar att komma på plats så fort som möjligt. Men det verkar trögt i portgången. Vi har t ex ännu inte fått grönt ljus för den gemensamma norsk-svenska ingenjörbataljon som borde tillhöra de första förbanden i den styrkan.

Hur som helst har vi all anledning att lycka Jan Eliasson och Salim Salim lycka till under de kommande veckornas besvärliga prövningar.

Så småningom till Gävle

Denna dag tar sin början med en viktig interpellationsdebatt.

Det är Fredrik Malm som interpellerat om den eskalerade krisen mellan Turkiet och Irak, och i samband med att jag besvarar den besvarar jag också en interpellation av Jacob Johnson om den kurdiska frågan mer allmänt.

Detta är ju en fråga som jag följt mycket nära under den senaste veckan – och alldeles säkert kommer att ha anledning att göra framöver också.

Därefter får jag besök av chefen för European Space Agency Jean-Jaques Dordain.

Jag ledde ett policyarbete inom ESA för ett antal år sedan och har sedan dess försökt att hålla nära kontakt med hur de allt viktigare rymdfrågorna utvecklar sig. Sannolikt kommer vi att tala en del om det viktiga Galileo-projektet liksom olika europeiska rymdsatsningar bortom detta.

Men också andra frågor tränger sig på.

I dag är det toppmöte mellan EU och Ryssland i Mafra nere i Portugal. Det är det sista av dessa möten under president Putins ämbetsperiod. Vid nästa möte sent nästa år kommer en annan rysk president med all sannolikhet att finnas på plats.

De konkreta resultaten av detta möte förväntas knappast bli imponerande.

Viktigt är att se om vi får några signal om rysk vilja att avsluta återstående frågor för en anslutning till WTO. En sådan har stått på Putins agenda sedan han tillträdde för snart sju år sedan. Till stötestenarna hör de dramatiska virkestullar som plötsligt aviserats med påtagligt negativa effekter för såväl svensk som finsk skogsindustri.

Energifrågorna finns det allt större anledning att följa.

I går kunde noteras att norska StatoilHydro gick in med 24 % i delar av det gigantiska Shtokman-projektet för gasproduktion i Barentshavet. Tanken är ju att denna gas skall kunna nå de europeiska marknaderna genom en andra fas i den rysk-tyska gasledning som projekteras genom Östersjön.

Betydelsen av dessa frågor markerades av att det var president Putin som själv ringde till den norske statsministern Stoltenberg i ärendet.

Mot slutet av eftermiddagen bär det så av upp till moderata partistämman i Gävla. Min omedelbara uppgift där är att vara värd för den traditionella middagen med utländska gäster.

Bland dem finns bl a Bosniens f d utrikesminister Mladen Ivanic. Vi känner varandra väl inte minst sedan mina år i Sarajevo och Banja Luka.

Det kommer att finnas mycket att tala om.

Multiminister

På dagens sedvanliga regeringssammanträde var jag inte bara utrikes- utan också försvars- och biståndsminister. Det visade sig fungera hyggligt.

Därtill kom att jag var den ende närvarande moderaten. Den som höll i klubban denna torsdag var Maud Olofsson.

Skälet till denna ordning är självfallet att den moderata partistämman nu inletts uppe i Gävle – och dit hade samtliga andra moderata statsråd redan begett sig.

Själv kommer jag att bege mig dit i morgon kväll för att vara med dels när de utrikespolitiska frågorna diskuteras på lördag och dels när Fredrik summerar upp och håller sitt slutanförande på söndag.

Intill dess handlar det om att handlägga ärenden i Stockholm.

Regerande kräver sin tid.

Tur och retur

Det blev snabbt fram och tillbaka till Athen i dag. Hösten börjar komma till Europa – det var molnigt nästan hela vägen.

Nere i Athen beklagade de sig lite över att det var ”svenskt väder” som mötte mig.

Nåja. Tjugo grader och halvsolv var ingenting att direkt beklaga sig över, även om min dag i Grekland med undantag för några enstaka minuter kom att tillbringas i sammanträdesrum, föreläsningsalar och bilar.

Det blev i alla fall en dag med bra och spännande överläggningar. Mest kom det att handla om olika delar av sydöstra Europa – men i grunden var det ju just därför jag kom till Athen.

På slutskedet av lunchen kom vi att komma in också på vårt Europas nordliga och östliga delar. Det finns ju en del att diskutera också om Ryssland. Och intresset var påfallande stort.

Men annars handlade det om Kosovo, Turkiet, Cypern och det vidare post-osmanska närområdet. Viktigt, viktigt.

Om Kosovo sade jag en del i mitt anförande på ELIAMEP som i denna del rekommenderas för de intresserade. Talet finns på UD:s hemsida.

Om Cypern – ett ämne som är lika känsligt som viktigt – var vi ense om att det snart måste bli fråga om att aktivera den process under FN som måste föra fram till att frågan förs till ett avgörande. Ett delat Cypern borde ingen av oss acceptera – vi har alla ett ansvar för att se till att det finns en process som leder framåt.

Självfallet blev det mycket diskussion om Turkiet, och i de strategiska grundfrågorna var vi alldeles ense. Förmodligen finns det inget EU-land – Cypern möjligen undantaget – som har ett så genuint strategiskt intresse av att Turkiet blir medlem av EU som Grekland har.

Så ett antal intervjuer. Intresset från media var påfallande stort.

Och så snabbt tillbaka till fädeneslandet.

Här möts jag av det föga överraskande beskedet att vi raskt är på väg till val till folketinget i Danmark den 13 november.

Jag önskar regeringspartierna genuint lycka till – och är rätt övertygad om att de också kommer att klara av det!

Men nu tror jag faktiskt att jag går och lägger mig. Det är lär ju vara en dag i morgon också…

Tillbaka till Grekland

Det är tidigt tidigt på morgonen och strax bär det av i riktning Grekland och Athen.

Det är såväl för samtal med min kollega Dora Bakoyannis som anförande inför deras utrikespolitiska samfund ELIAMEP.

En del av de frågor som fyllde min gårdag kommer jag att föra in i dagens olika samtal.

Det är allt mer uppenbart att PKK med sina attacker och sin terror strävar efter att framtvinga en öppen och upptrappad konflikt mellan Turkiet och de kurdiska delarna av Irak. De har näppeligen något intresse av fred, försoning och ekonomisk utveckling.

Att Turkiet i går accelererade sin diplomatiska satsning med premiärminister Erdogan i London och utrikesminister Babacan i Bagdad finns det självfallet all anledning att välkomna.

I går fortsatta de s k trojka-samtalen om Kosovo. Alldeles uppenbart är att vi nu kommit in i en process som faktiskt försöker att engagera parterna i en mer genuin dialog. Att svårigheterna är mycket svåra är knappast förvånande.

Men att kasta in handduken vad gäller möjligheterna att manövrera fram någonting som inte omedelbart gör allting i regionen vore definitivt fel.

Alldeles säkert kommer bägge dessa frågor att diskuteras i Athen i morgon. Många av Europas svåra utmaningar ligger nu i den sydostliga riktningen – och Grekland har en i många avseeenden unik utsiktspunkt.

Själv måste jag medge att jag har ett lite speciellt politiskt förhållande till Grekland.

Sommaren 1974 stod jag som ung student på Omonia-platsen i centrala Athen bland tusentals människor som jublade över att juntan hade störtats och demokratin hade kommit tillbaka till itt hem i Europa.

Det var inledningen till ett nytt skede i det europeiska samarbetet. Tidigare hade tyngdpunkten legat på att bygga fred. Nu handlade det också om att sopa undan diktaturer och säkra frihet och demokrati.

Och snart blev först Grekland och sedan Spanien och Portugal medlemmar av den Europeiska Gemenskapen. Den hette så på den tiden.

Två decennier senare – sommaren 1994 – stod jag som svensk statsminister på ön Corfu i Grekland och undertecknade avtalet om Sveriges medlemskap i det som nu hade blivit den Europeiska Unionen.

Då stod EU i början av den stora uppgiften att återförena stora delar av Europa genom att öppna upp för de f d socialistiska diktaturerna i Central- och Östeuropa.

Nu åker jag till Athen i annan egenskap och i annan tid.

Nu ligger nya avgörande uppgifter inte minst i områdena kring Balkan och östra Medelhavet framför oss. Det handlar om både fred och frihet. Och om hela Europas stabilitet.

Om detta kommer jag att tala åtskilligt. Och lyssna på Dora Bakoyannis.

Innan färden bär tillbaka till Stockholm framåt kvällen.

Bra beslut

Det är välkommet att Iraks regering nu meddelat att den förbjudit terrororganisationen PKK och dess verksamhet i Irak.

En regering som dagligen kämpar mot terrorismens våld kan självfallet aldrig självt tolerera att dess territorium blir basen för terroristiska operationer mot andra stater.

Tisdag bakom skrivbordet

I dag lyckas jag faktiskt med konststycket att ha en hel arbetsdag utan något eget besök i omvärlden eller något besök från omvärlden hos mig.

Det är ett alldeles utmärkt tillfälle att klara av mycket annat.

En avstämning med Anders Borg efter de finansiella mötena i Washington de senaste dagarna kommer att behövas. En del ärenden av annan natur måste avgöras med Beatrice Ask.

Men också utrikes behövs avstämningar.

Gårdagens samtal om Kosovo i Wien kan behöva följas upp. Situationen med PKK-terrorismen i sydöstra Turkiet förblir utomordentligt oroande. Javier Solanas samtal i Rom med Irans gamla och nya representanter är viktiga.

Förberedelser inför morgondagens möten och anförande i Athen. Diskussion om sambandet mellan energi- och utrikespolitik i dagens Europa.

Också kanske jag hinner gå på riksdagsgruppens sammanträde också.

Det skulle nog inte skada.

Ett modernare Polen

När den polska sejmen återsamlas den 5 november inleds med bildandet av en ny polsk regering med liberalt reforminriktade Medborgarplattformen som kärna.

Valet i går gav ett mycket tydligt mandat för ett Polen mer öppet för det övriga Europa och tydligare inriktat på fortsatta liberala ekonomiska reformer.

Det har vi självfallet all anledning att välkomna.

När Polen tog steget fullt ut in i det europeiska samarbetet skapades ju bättre möjligheter att bygga ett samarbete för Europa i dess helhet. Nu finns det nya förhoppningar om framsteg i den ambitionen.

Vi har självfallet också anledning att hoppas på att det redan nu goda samarbetet mellan Sverige och Polen nu kommer att ges nya möjligheter.

Kanske kommer jag att få anledning att styra kursen tillbaka till Warzawa inom en inte alltför avlägsen framtid.

Inför veckan

Sedvanliga förberedelser på söndagkvällen för veckan som kommer – eller i alla fall dess första dagar.

Slutet av veckan kommer att domineras av moderaternas partistämma i Gävle, även om jag inte kommer att vara där förrän fredag kväll och framåt.

Innan dess skall jag hinna med att besöka Athen för överläggningar och anförande på ELIAMEP-institutet på onsdag.

Där kommer vi säkert att ha anledning att fortsätta att diskutera också händelseutvecklingen kring Turkiet och norra Irak. Jag hoppas på en mer politisk lösning – men den måste innebära resoluta åtgärder mot PKK:s terrorism.

Då vet vi dessutom hur Javier Solanas samtal i Rom med Iran om den nukleära frågan utvecklats. Signalerna från Teheran under helgen tyder ju på en betydande osäkerhet i den iranska hållningen.

Senare i kväll blir det med intresse jag kommer att ta del av resultaten från parlamentsvalet i Polen. Ett viktigt grannland till Sverige och en viktig partner i arbetet inom den Europeiska Unionen, även om krumelurerna kanske varit lite väl många under den senaste tiden.

På andra sidan Östersjön följer jag också den politiska utvecklingen i Lettland. Regeringen Kalvitis plötsliga beslut förra veckan att suspendera chefen för antikorruptionsbyrån Loskutovs är inte alldeles lätt att förstå, och har ju nu lett bl a till att utrikesminister Pabriks lämnat in sin avskedsansökan.

Vikten av att Lettland i sin politik fortsätter sin utveckling mot en fast förankrad europeisk rättsstat kan inte nog understrykas. Insatser mot korruptionen är en mycket viktig del av denna utveckling, och det är viktigt att kursen i detta avseende åtnjuter både ett inre och ett yttre förtroende.

I morgon tar jag här i Stockholm mot Europarådets generalsekreterare Terry Davis för diskussioner inte minst inför att Sverige tar över ordförandeskapet i dess ministerråd.

Säkert blir det en hel del sagt om utvecklingen vad gäller mänskliga rättigheter i Ryssland.

Höstsöndag

Höstsöndag i Stockholm. Allt börjar växla över från grönt till gult.

I Polen, Schweiz och på Åland är väljarna just nu på väg till valurnorna.

I Kina har kommunistpartiets 17:e kongress avslutats.

I Turkiet har terroristerna i PKK dödat 15 soldater i ett bakhåll i syfte att trappa upp konfrontationen samtidigt som det är tydligt att Ankara föredrar en politisk lösning.