Från Stockholms horisont.

STOCKHOLM: Lite småkallt, men trots detta strålande vackert väder här i dag.

Och skönt att vara hemma några dagar efter tio dagar borta.

Sista dagen för kampanj inför första omgången i det franska presidentvalet på söndag.

Och denna första omgång sätter ju spelplanen för den andra och avgörande omgången den 7 maj.

Gårdagens attack mot poliser mitt i Paris klassificeras nu som en terrorattack, och det är naturligt att detta sätter sin prägel på kampanjens avslutning.

Intressant är att Daesh uttalat att attacken utförts av en av deras s k soldater. Och det är dubbelt intressant mot bakgrund av att ingenting av den typen sagts efter attacken i Stockholm.

Söndag kväll blir spännande när resultaten börjar att komma in.

Jag kommer att finnas bl a i Agenda i SVT för att kommentera.

Annars har det för min del varit olika kommentarer kring utvecklingen i USA, uppföljning med anledning av mina besök i Skopje och Belgrad, planer och tankar vad gäller utvecklingen i Turkiet och en del om cybersäkerhet i dess både nationella och mer globala dimensioner.

Vad gäller utvecklingen i Turkiet rekommenderar jag en artikel i Washington Post som jag länkat till på Twitter och som på ett bra sätt ger bakgrunden till den påtagligt bekymmersamma utveckling vi nu ser.

Det finns de som nu vill slänga allt vad gäller Turkiet i sjön och stänga alla dörrar som går att stänga.

Och alldeles säkert går det att få en del lokala poäng på den attityden just nu.

Men det vore ett misstag, och när EU:s utrikesministrar träffas för sedvanligt informellt möte i Malta om en vecka skulle jag tro att attityden snarare blir försiktigt avvaktande.

Vad som kommer att hända i Turkiet efter resultatet av folkomröstningen återstår att se. Den nya författningen träder i kraft stegvis, och i avgörande avseenden först efter det att det 2019 hållits såväl president- som parlamentsval.

Utrymmet för dramatik är nog rätt betydande.

Viktigt mitt i allt detta är att det nu etableras fungerande kanaler för dialog mellan också EU och Ankara.

Jag ser att president Erdogan i maj kommer att besöka såväl Kreml som Vita Huset, med inte minst utvecklingen i Syrien som en viktig punkt på agendan.

EU kan inte frikoppla sig helt från alla dessa frågor – de handlar faktiskt också om vår egen långsiktiga säkerhet.

Viktigt blir också hur det kommer att gå med förhandlingarna om Cypern.

De har nu återupptagits efter en paus, vilket är positivt, och med Turkiets referendum bakom oss borde det finnas bättre förutsättningar att gå framåt.

Men det är alltid några av de allra svåraste frågorna som kommer sist i förhandlingar som dessa.

I Storbritannien blir det nu som bekant val till parlamentet den 8 juni.

Theresa May tar tillfället att dels riktigt rejält trycka tillbaka Labour-partiet och dels skaffa sig en fastare position inom det konservativa partiet inför Brexit-förhandlingar som kommer att bli tämligen så besvärliga.

Åtskilliga har gjort bedömningen att detta skulle öka förutsättningarna för vad som kallas en mjuk Brexit. Jag har svårt att se det.

Snarare tror jag att ett solitt resultat stärker den linje för en hård Brexit som ju Theresa May alldeles själv har lagt fast. Det är ju hon som står för den hårda linjen när det gäller EU-domstolen, och den linjen avgör indirekt åtskilligt annat.

Men valrörelser har alltid sin egen dynamik. Jag skall ta mig i alla fall till London för att känna av lite hur vindarna blåser.

Intressantast blir kanske resultaten i Skottland. Det är svårt att undvika intrycket av att det växer fram en ny och lite annorlunda dynamik när det gäller självständighetsfrågan där.

Inte omedelbart, men inte desto mindre tydligt.

På andra sidan Atlanten har president Trump återvänt till klassisk form genom ett generalangrepp i går på Canada, och genom att lite mer organiserat trappa upp retoriken mot Iran.

Inte ens Trump-administrationen kan förneka att det nukleära avtalet fungerar i meningen att Iran lever upp till sina åtaganden.

Och detta är ju trots allt det avgörande.

Men Donald Trump hävdar nu att landet inte lever upp till ”andan” i avtalet, och att detta kommer att leda till åtgärder.

Att tolka ”andan” i avtal är knappast enkelt, och det är nog mer möjligt att hävda att det är USA som nu inte lever upp till denna när man överväger sanktioner trots avtalets åtagande att avskaffa sådana.

Hur detta kommer att spela in i upptakten till presidentvalet i Iran den 19 maj återstår att se.

Sannolikheten är ju dessvärre att det underminerar de mer moderata krafter som drivit fram detta avtal, och spelar i hävderna på de som sagt att man aldrig kan lite på ”den stora Satan” som de anser att USA är.

En del av detta kommer nog dessvärre att handla om Yemen.

Om detta skriver jag i min senaste månadskrönika för Project Syndicate.

Situationen i landet är utomordentligt prekär, och en ytterligare militarisering av den kommer att göra saken ännu mycket värre.

Men risken är att Trump-administrationen ser en militär upptrappning här som ett sätt att öka trycket på Iran.

Jag tror att det är en fatal missuppfattning, och att det dessutom riskerar att leda till en allt värre humanitär situation.

Värt att notera är att det blivit påtagligt tystare, i alla fall tillfälligt, kring Nordkorea. Retoriken i Vita Huset har för tillfället fått andra måltavlor.

Men den grundläggande frågeställningen har självfallet inte ändrats.

En kommentar till Från Stockholms horisont.

  1. Margareta Spjut skriver:

    Hej Carl Bildt, jag är en student i Oxford som jobbar med Oxford Union Debating Society, ett debatt-sällskap av studenter som bjuder in många talare varje termin från politiker som John Kerry och Churchill, till skådespelare som Morgan Freeman. Jag skulle hemskt gärna vilja skicka en officiell inbjudan till dig. Jag och många andra studenter skulle se det som en ära att få lyssna på dig och ställa frågor. Det går att läsa mer om vårat sällskap här; http://www.oxford-union.org/about_us eller via våran youtube-kanal; https://www.youtube.com/user/OxfordUnion/featured

%d bloggare gillar detta: