Har vindarna vänt i Vita Huset?

WASHINGTON: Efter trettiogradig värme här i går lovar det i alla fall att bli lite svalare här denna dag. Men uppenbart är att sommaren kommit till Potomac lite i förtid.

När jag var här för ett par veckor sedan var det inrikespolitiskt tumult kring Trumps spektakulära magblask när det gällde att bli av med hatade Obamacare som dominerade alla diskussioner.

Men när jag nu återvänder är det försiktiga lovord kring en möjlig utrikespolitisk vändning som förefaller att dominera det mesta.

Anfallet mot flygbasen i Syrien efter Assads sncöbdnkng av giftgas. Den försiktiga tonen vid toppmötet med Kinas Xi Jinping. Och nu Tillersons bestämda ord till Ryssland i samband med att han nu besöker Moskva.

Inte alls uppmärksammat, men förvisso av betydelse, är att Tillerson på G7-mötet i Lucca var med på en kommuniké som sade att det nukleära avtalet med Iran ligger fast.

Till detta skall så läggas att staden är fylld av rykten om att Vita Husets onda genius Steve Bannon möjligen har råkat i onåd hos det Ovala Rummets härskare.

Och i dag går undertecknades det slutiltiga beslutet om Montenegros medlemskap i Nato. Senare i dag har president Trump emot Nato:s Jens Stoltenberg och det aviseras genensam presskonferens.

Den allmänna tolkningen är att det i det ideologiska inbördeskriget i Vita Huset just nu är ett klart övertag för de pragmatiska realisterna – i vissa media talas om globalisterna – i förhållande till de militanta nationalisterna.

So far so good, är väl den passande kommentaren till detta.

Men vart det bär vidare återstår att se.

Det var i Syrien som det möjligen möjligen fanns en möjlighet för Trump och Putin att finna en gemensam väg framåt, och i grunden hade detta i och för sig, lite beroende av innehåll, inte behövt vara dåligt.

Ett slut på kriget där är mycket värt.

Men det förefaller nu betydligt mer avlägset.

Det amerikanska anfallet – begränsat, tydligt i sitt syfte och enligt min mening försvarbart – har lett till starka reaktioner i Kreml. Putin antyder att uppgifterna om gasanfall är fabricerade, och jämför med invasionen i Irak 2003.

Och samtidigt är USA efter en utflykt i helt annan inriktning tillbaka till Obama-administrationens grundkrav att Assad måste försvinna.

I dag i Moskva försöker Tillerson övertyga Lavrov om att detta ligger också i Rysslands intresse.

Problemet är bara att Lavrov hört denna predikan många gånger förr, och att den ryska uppfattningen förblir att en alltför dramatisk förändring i Damaskus riskerar kollaps för regimen och öppning för olika terrorgrupper att bre ut sig.

Så det förefaller som om vi är tillbaka till nollpunkten vad gäller diplomatin om Syrien.

Föga uppmuntrande, men förhoppningsvis har Assad i alla fall lärt sig att fortsatt användning av kemiska vapen inte kommer att gå ostraffat. Möjligen något.

I skuggan av detta trappas allt upp kring den koreanska halvön. Och det är här som de största farorna nu ligger.

Trump vill pressa Peking till att pressa Pyongyang till någonting som i alla fall publikt inte närmare definierats. Och det är hur detta definieras som avgör vilka möjligheter till framgång som finns längs denna väg.

Han lägger till att om Peking är hjälpsamt med detta kommer han att vara snällare i handelsfrågor. Men om de inte gör det kommer han att fixa saken skälet. För att understryka detta flyttas nu en hangarfartygsgrupp till området.

Varje amerikansk administration under senare decennier har studerar vilka militära optioner man har mot Nordkorea, och alla har kommit fram till att några acceptabla sådana inte finns.

I dag skulle jag tro att de militära analyserna är ännu klarare i sina slutsatser, och att Vita Huset därmed skulle gå denna väg förefaller osannolikt.

Retoriken är till för att skrämma.

Och det gör den säkert. Osäkert är dock vad detta leder till för slutsatser i Pyongyang.

Att man där nås av mycket bestämda kinesiska signaler råder det nog ingen tvekan om.

Hur som helst är det just nu utrikespolitiken som dominerar samtalen här nu.

Att kongressen har lite vårpaus bidrar säkert också till att diskussionen om den möjliga skattereformen, sjukförsäkringsfrågan, immigrationsregleringen och satsningarna på infrastruktur tagit en liten paus.

Hur som helst är det ju inte mycket som rör sig framåt i dessa frågor just nu. Det är världen som är i fokus.

Efter en dag av samtal med kring ekonomiska frågor har jag i dag en dag av samtal med lite bredare fokus här.

Tankesmedjor. Cyberfrågor. Washington Post. IMF. Och sedan självfallet RAND.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: