Till krisens Skopje.

TABIANO CASTELLO: Strålande vår kallas det väl sannolikt här, men för en inbiten nordbo är nog beteckningen härlig försommar mer passande.

Men tidigt i morgon bär det av till Skopje i Makedonien för en diskussion kring de politiska utmaningarna där just nu. Och de är betydande.

Det blir möten med allt från president och alla koll relevanta partiledare till alla relevanta ambassadörer och till detta ett antal mer fristående bedömare.

Om vi från ECFR sedan klarar av att formulera några relevanta rekommendationer om den europeiska npolitiken i denna situation återstår att se. Ett antal EU-besök på olika nivåer har hitintills inte förmått att bryta det politiska dödläget.

Och saken är ju den att ett politiskt dödläge i denna region mycket snabbt kan förvandlas till någonting annat.

Historiskt och faktiskt är det Bosnien och Makedonien som är Balkans mest besvärliga områden och länder. Och det kan hävdas att Makedonien i vissa avseenden är mer utmanande.

När krigen i f d Jugoslavien bröt ut beslutade FN att sätta upp en preventiv fredsbevarande styrka – den enda i FN:s historia hitintills – för att förhindra att striderna spred sig hit.

Också Sverige bidrog med soldater i den styrkan.

Och freden bestod i Makedonien när regionen i övrigt stod i brand. Efter ett antal år kunde FN-styrkan åka hem.

När konflikten bröt ut i Kosovo var påfrestningen på Makedonien enorm. Mer än 300.000 kosovoalbanska flyktingar vällde under kort tid in över det sköra landets gränser.

Även den påfrestningen klarade landet. Avgörande var att flyktingarna kunde återvända hem mycket snabbt. Annars hade det inte gått.

Men 2001 bröt det ut strider i landet.

Jag var FN-sändebud i regionen, och minns mycket väl de tunga kulsprutorna och granatkastarnas eld i Tetovo i landets västligare delar. Det var konflikter i Kosovo och södra Serbien som spillde över gränsen och riskerna att tända en långt farligare och större brand.

Starka internationella ansträngningar resulterade i det s k Ohrid-avtalet, och detta har varit grunden för landets styre sedan dess. I huvudsak har det fungerar. Landet har hållit samman i stället för att splittras längs etniska linjer.

Till utmaningarna hör den olösta namnfrågan som medfört att landets process med såväl Nato som EU blockerats.

Det handlar i grunden om arvet efter den historiska provins Makedonien som för evigt är förknippad med Alexander den Store. Och detta namn bärs självklart också av den del av Grekland som centreras kring landets näst största stad Thessaloniki.

En FN-medlare finns i frågan sedan två decennier eller så, och åtskilliga regeringar har passerar i såväl Athen som Skopje, men aldrig har det nått att gå ända fram.

Sannolikt är det så att landets albanska befolkning inte har särskilt starka känslor alls i denna fråga, medan så förvisso är fallet såväl med den dominerande slaviska gruppen som med starka nationalistiska grupper inte minst i norra Grekland.

Förr eller senare måste en lösning till. I officiellt sammanhang kallas landet fortfarande FYROM – Former Yugoslav Republic of Macedonia.

Om detta är delar av bakgrunden så handlar den akuta situationen om en akut konflikt om regeringsbildning efter ett kontroversiellt val i december.

Och risken med denna, som delvis formuleras i etniska termer, är att den riskerar att riva upp mycket annat med allt vad detta kan innebära.

Så det blir två spännande dagar i Skopje.

På onsdag är vi i Belgrad.

Och sedan – till sist – hem efter att ha varit på resande fot en och en halv vecka.

2 Responses to Till krisens Skopje.

  1. Jag har under några år försökt att lämna kommentarer på bloggen utan resultat. De som förr ivrigt kommenterade är också osynliga. Min tanke är att om ingen får kommentera så varför ska CB använda sin dyrbara tid att själv blogga när det nu finns Twitter.

  2. Jag försöker igen. Det vore klädsamt om CB kunde be det Libyska Folket om ursäkt för att vi sände JAS-plan för att bomba landet. På samma gång förklara för Svenska folket varför skattepengar användes på detta sätt.

%d bloggare gillar detta: