I riksdagen om klustervapen

I riksdagen har jag just besvarat en interpellation av Olle Thorell om hur vi ser på arbetet med att begränsa klustervapen.

Sverige kommer nästa vecka att tillhöra de länder som i Oslo undertecknat den konvention i detta ärende som förhandlats fram.

Men – som jag framhöll i riksdagen – finns det ju anledning att påminna om att sannolikt upp mot 90 % av världens klustervapen inte omfattas av denna konvention eftersom de stater som har stora arsenaler och dessutom under senare år använt dem står utanför.

Som exempel kan nämnas USA, Ryssland och Israel – men det finns åtskilliga fler. Samtliga dessa stater har använt klustervapen i de konflikter de nyligen varit inblandade i.

Det är mot denna bakgrund vi hela tiden betonat vikten av det arbete i dessa frågor som sker i de s k CCW-förhandlingarna inom FN:s ram. Dessa är självfallet väsentligt mycket svårare, men förhoppningen är ju att det som uppnåtts i Oslo kommer att påverka möjligheterna i CCW.

I debatten har frågan om den s k bombkapsel BK90 som finns i Gripen-systemet tilldragit sig viss uppmärksamhet.

Vi har självklart ett moratorium på användning av BK90. Det säger sig självt att den bara kan användas om vi måste möta ett storskaligt militärt anfall mot Sverige. Att ett sådant inte är sannolikt just i dag är dock inget skäl att inte ha ett försvar för en mer osäker morgondag.

Hur och exakt när BK90 kommer att ersättas är ännu inte klart, men det är viktigt att understryka att det kommer att behövas en ersättning. Kostnaderna för detta återstår också att få en klarare bild av.

Liksom Sverige kommer såväl Norge – rätt självklart – som Danmark att underteckna detta avtal.

Däremot har Finland gjort bedömningen att vapen som faller under detta är en så viktig del av dess nationella försvar att ett undertecknande nu inte är möjligt.

Att Sverige undertecknar har sin grund i förhoppingen att avtalet skall ha en positiv påverkan på de CCW-förhandlingar som är alldeles avgörande i denna fråga.

16 Responses to I riksdagen om klustervapen

  1. peeterr skriver:

    Förstår att inte Finland vill skriva under. Bor man granne med en björn som vaknar till lite då och då, så kan man tänka sig att man inte vågar lita till fullo på björnen och då inte kan ta bort bombkapslarna.

  2. bohel skriver:

    I ett antal av de senare årens konflikter som exempelvis i Afghanistan, Libanon och Irak har klusterbomber använts. Dessa klusterbomber har spritt substridsdelar som även lång tid efter att stridigheterna upphört orsakat oacceptabla skador på barn och andra civila. Syftet med konstruktionen har uppenbarligen varit att förhindra eller försvåra att det belagda området kan användas för mänsklig verksamhet innan en svår, farlig och tidskrävande röjning och desarmering utförts. Det är lätt att fatta avsky mot vapen med sådana konsekvenser och jag är själv positiv till att sådana vapen förbjuds.
    Påtryckarorganisationer som exvis Svenska Freds har givits mycket utrymme i svenska massmedia. Bombkapsel 90 har fördömts i samma ordalag som de klustervapen som använts enligt ovan.
    Att Bombkapsel 90 (BK 90) skulle förbjudas för att det finns andra klustervapen som utgör ett stort humanitärt problem kan jag inte se som logiskt. BK 90 har nämligen konstruerats med helt andra egenskaper i sina substridsdelar.

    Klustervapen som begrepp innebär att vapnet är en transportbehållare som bär fram ett antal substridsdelar som sprids över stora markytor. Det är naturligtvis substridsdelarna som genom sin konstruktion och sätt att bringas till detonation ger vapnet dess egenskaper, inte det sätt på vilket de hamnat i ett geografiskt område. Ett klustervapen behöver således inte ha samma egenskaper som ett annat bara för att de båda kategoriseras som klustervapen.

    Ett av skälen till att BK 90 tillfördes JAS 39 Gripens vapenarsenal var att militära styrkor i Sveriges omgivning byggde upp en ansenlig kapacitet att snabbt och direkt från sina fredsgrupperingar luftlandsätta förband inom Skandinavien. Dessa förband kunde hålla ett område, exempelvis ett flygfält, tillräcklig tid för att bereda väg för mer omfattande överföring av trupp. I ett sådant läge skulle vi inte hinna gruppera några artilleri- eller stridsvagnsförband för en snabb motattack om vi överhuvud taget hann få igång en mobilisering.
    Flygvapnet hade emellertid dagliga övningar med sina krigsplacerade piloter och tekniker och kunde snabbt sättas in i ”skarpa” uppdrag över hela landet. De substridsdelar som konstruerades skulle vara verksamma mot trupp och stridsfordon i luftlandsättningsförband. Den stora och mycket väsentliga skillnaden mot de klusterbomber som använts i hittillsvarande krig var, att våra egna truppstyrkor mycket snart efter flyginsatsen skulle kunna uppträda i fällningsområdet för att återta kontrollen över landsättningsområdet och förhindra att ytterligare fientliga styrkor tillfördes.
    Efter en kort period där substridsdelarna var verksamma krävdes alltså att de med mycket stor sannolikhet skulle bli helt inerta, annars skulle ju egen trupp lida samma risk som fienden.
    Resultatet av den tekniska granskning inklusive prov som gjorts av konstruktionsresultatet är sådant, att jag inte skulle tveka inför att genomkorsa fällningsområdet när den kritiska, relativt korta, risktiden gått ut. Jag skulle vara totalt ovillig att göra samma sak efter en artilleribeskjutning vilket ju var alternativet innan Bk 90 tillfördes förbanden.
    Mot bakgrund av att försvaret av det egna territoriet åter kommit på den politiska agendan efter Rysslands agerande i de senaste konflikterna bör vi nog hålla våra barn under uppsikt så de inte spolas ut med badvattnet. Att gruppera artilleri-och stridsvagnsförband kring exempelvis någon av de gamla krigsflygbaserna i Uppland lär inte gå snabbare 2010 än under 1990-talet.
    Har regeringen varit dåligt insatt eller har den fallit till föga för onyanserade påtryckargrupper?

    F d flygofficer, verksam
    vid Flygstaben och FMV.

  3. lombryssel skriver:

    Bohel,
    mkt intressant. Gripen med Bk 90 synes vara det idealiska försvarsvapnet mot flyglandsatt fientlig trupp och stridsfordon. Den skall efter en tid? bli inert så att egen trupp kan insättas på plats. Varför skulle då Bk 90 förbjudas eller ersättas? Något försvar måste vi väl ha? Hur skulle vi utan Gripen och Bk 90 kunna försvara Gotland mot ett blixtanfall? Finland verkar ha en realistisk syn på behovet av avskräckande försvar.

  4. perfro skriver:

    Som Peter Englund skriver i sin magnifika bok om första världskrigets helvet: Krig är vackert,ihuvudet på generaler, journalister och lärda”.

    I samma avsnitt ger han en bakgrund till detta tänkande. Det gäller att vid varje tillfälle hålla(tenir) sitt territorium,alltså den strategi,som är varit vår egen.

    Nu är klustervapnen ett befintligt vapensystem,spritt över världen,och tills nu även ett inslag av våra egna vapensystem.

    Generalerna vill som framgår ovan behålla det.Deras försvar för den ståndpunkten är inte minst att de i detta specifika sammanhang ”lärde” dvs våra beslutsfattande politiker en gång gett tillstånd till detta vapen,som vissa kallar försvarsvapen,andra anfallsvapen.

    I vårt fall är det närmast försvaret av vår nation,om nu angreppet verligen skulle komma,som gäller dvs att hålla,tenir.

    Men som vanligt har vi i vårt land opinioner,som inte ens är beredda acceptera den ståndpunkte,
    De kan med rätta förfäkta ståndpunkten att klustervapnen,liksom för övrigt även åtskilliga andra vapensystem,är avskyvärda.

    De lärde,våra politiker,måste därför i samverkan med de sakkunniga,militären fatta det avgörande,långsiktiga beslutet.

    Det har nu blivit ett nej. Hänsynen inte minst till vår allänhet utgör skälet till det.

    CB:s kommentar kan svårligen tolkas på annat sätt än att han personligen ansåg att detta beslut var felaktigt.
    Men även om nu alliansen hade kunnat enas om ett ja vi vill därför att det är ett måste så skulle kritiken från majoriteten av allmänheten,påverkad av en i detta fall enad vänster gjort detta omöjligt.

    Samtidigt var det så att när klustervapnen blev en del av vårt flygvapen så var inte minst socialdemokraterna pådrivande.

  5. Wiseman skriver:

    Det finns en stor skillnad mellan BK 90 och de hemska ”klustervapen” som media älskar att skriva om.

    BK 90 har ett mycket avancerat elektriskt tändnings- och självröjningssystem till skillnad från övriga som har mekaniska tändrör. De övriga är alltså beroende av att de slår i något hårt för att explodera om inte deras zonrör har fungerat. Sålunda är nästan dömda att bli oexploderad ammunition om de hamnar på mjuk mark, såsom myrar, vattensjuk mark eller i snö. BK 90:s substridsdelar har röjt sig själv på någon minut och de som inte exploderat då (ca 1-2% av 72 st) kräver ett batteribyte för att detonera.

  6. bohel skriver:

    perfro citerar Peter Englund: ”Krig är vackert,ihuvudet på generaler, journalister och lärda”. Han säger även om grupper som inte är beredda att försvara vårt territorium: ”De kan med rätta förfäkta ståndpunkten att klustervapnen,liksom för övrigt även åtskilliga andra vapensystem,är avskyvärda.”
    Jag känner endast ett litet antal svenska generaler men kan nog svara för dem att krig aldrig är vackra. Det är emellertid en av de grundläggande funktioner som en stat är skyldig sina medborgare: Skydd mot inre hot som poliskår, lagstiftning och rättsväsende. Skydd mot yttre hot som diplomati och som sista åtgärd insats av militärt försvar.
    Polis och militär verksamhet förutsätter väpnade insatser, staten i övrigt skall agera utan våld.
    Väpnat våld är avskyvärdare än våld utan vapen men effektivare. Skall polisens ”särskilda insatsstyrka” inte vara beväpnad därför att väpnat våld är mot vissa opinionsgruppers argumentation? Alla vapen, stenyxor till automatkarbiner, är avskyvärda. Ett idealiskt vapen är det som aldrig behöver sättas in.

    BK 90 fungerar på två sätt: 1) det dödar soldater inom dess verkansområde. 2) det är tröskelhöjande. Det senare vill jag förklara, fortfarande med exemplet överraskande luftlandsättning innan Sverige mobiliserat.
    Låt oss anta (rimligen) att ett överraskande anfall med luftlandsättning inte startas med mindre än att sannolikheten att lyckas är rätt stor. Ett transportflygplan av storleksordning C-130 Hercules kan transportera ett nittital fullt utrustade soldater.
    Låt oss vidare anta att behovet för ett lyckat uppdrag bedöms vara 500 soldater. Fem flygplan behövs för anfallet. Om 50% av soldaterna bedöms dödas av BK90 måste då planerna revideras. Splitterskyddade fordon måste medföras. C-130 rymmer inte både soldater och stridsfordon eftersom de senare är mycket skrymmande. Anta att varje flygplan rymmer fem stridsfordon och varje stridsfordon rymmer 8 soldater. Räkna nu själv på hur mycket större ett luftlandsättningsföretag blir räknat i antalet nödvändiga flygplan! BK90 är dessutom verksam mot splitterskyddade fordon så förluster blir det även i detta fall.
    Filosofin bakom Bk90 är alltså att det skall höja tröskeln/kostnaderna för en luftlansättningsoperation mot vårt territorium. Avskyvärt?

  7. knightone skriver:

    Den politiska eliten skiter i Sverige. öppna gränser och avvecklat försvar står hela Riksdagen bakom.

  8. bohel skriver:

    Vill även tacka dig, Wiseman, för de tekniska detaljerna. Det finns givetvis mer att berätta som stöder mina påståenden om ofarlighet efter en kort tid förflutit men såvitt jag vet är ett antal detaljer i stridsdelarnas konstruktion fortfarande hemliga.
    Bästa hälsningar!

  9. perfro skriver:

    Nej, knighton, vi för en politik inriktad på öppna gränser,detta därför att det ger oss skydd och därför att det är fredsbevarande
    . Dessutom har denna politik en rad ekonomiska fördelar och detta ska också främjas via ett EU,med öppna gränser och även i övrigt via en integrationspolitik av det slag vårt land bedriver.
    Visst har vi rustat ned.Det har skett i politiskt enighet,men även med folkligt stöd.
    Problemet har varit ett lämpligt territoriellt skydd i händelse av att vårt land skulle utsättas för hot eller att dras in i någon konflikt,nu svårt att definera av vilket slag.
    Just nu är läget att partierna och blocken gör olika bedömningar. Visserligen är de överens om hotbilden,att den för vår del är rätt svag.men vänstern å sin sida anser att man kan gå vidare och minska försvarskostnaderna avsevärt.
    Vänsterpartiet vill förstås gå längst och avvisar dessutom menar man att vi vi inte ska delta i konflikter som den på Balkan eller den nu pågående i Afghanistan.
    Vad gäller militären så vill man förstås inte delta i någon större resursminskning. Nu är den dock tillfreds med att de planerade nedläggningarna av regementen inte blir av. Däremot ser man det som svårt,kanske t o m som omöjligt att klara svarkraven på materialsidan.
    Militären är även posivitivt inställd till mu pågående vidgat nordiskt försvarsarbete,som dock fått sig en törn när Norge valde amerikanska plan i stället för svenska.

    Vår politik i övrigt framgår inte min st av denna blogg.

  10. bohel skriver:

    perfro, du måste förklara för mig på vilket sätt öppna gränser ger oss skydd och hur det är fredsbevarande? Att det är en politik som ger ekonomiska fördelar förutsatt att man inte har större horisont än vad den egna skuggan ger klockan 12 i Sahara, det kan jag hålla med om.
    Jag är mycket villig att vårt försvar anpassas till att det kalla kriget tagit slut. Vi har emellertid inte kunnat konstatera att stormakternas intressesfärer inte berör varandra, inte heller att gårdagens stormakter inte utökas i antal.
    När andra världskriget startade fattade Riksdagen beslut om att utöka det embryo till flygvapen som då fanns men det tog till början av 1960-talet innan bygget var någorlunda färdigt. Detta länder mig – men tydligen inte Riksdagen -till viss eftertanke. Att i dagens läge avsäga sig ett viktigt och existerande beväpningsalternativ till våra kvarvarande flygförband känns för mig rätt märkligt, vilket är bakgrunden till att jag gett mig in i ovanstående reflektioner – givetvis till ingen nytta annat än förhoppningvis att de som är intresserade av Carl Bildts blogg får lite mer information än vad våra massmedia velat förmedla.

  11. tnsexton skriver:

    Vad gäller konkret hårdvara är det skillnad på klustervapen och klustervapen. Som beskrivits ovan finns det de som förorsakar blindgångare, kvarliggande risker,krav på omfattande röjningar och lemlästade civilister och så finns det de som har minimerat dessa risker genom bl a autodestruktion. BK 90 tillhör denna sistnämnda kategori.

    I slagordsvärlden och den trendkänsliga politiken finns inte dessa distinktioner. Kluster som kluster och nu ska det tjänas billiga politiska opinionspoäng och ges möjlighet till på-bröstet-slagning.

    Att BK 90 utgör ett kanske avgörande vapensystem då Försvaret i övrigt reducerats och, framför allt, sänkt sin beredskap från timmar/dagar- till månader/år spelar ingen roll. Att BK 90 förmodligen är det enda system som i dagsläget har omedelbar verkan mot ett överraskande angrepp på det demilitariserade Gotland, är ointressant.
    För en regering befolkad av politiker som uppenbarligen helt avskrivit väpnade aktioner mellan civiliserade stater i Nordeuropa ur tankevärlden (Georgien ligger ju inte här, eller…) är billiga opinionspoäng viktigare än landets försvarsförmåga.
    Att de skulle försökt förklara skillnaden mellan BK 90 och de klustervapen som konventionen primärt riktar sig emot var tydligen att begära för mycket.

  12. perfro skriver:

    Varför ger öppna gränser skydd och bidrar till fred?
    Alternativet är att nationalstater-eller nationer-behärskade av en stormakt som byggt upp sina egna skyddsvallar.

    Som Winston Churchill beskrev det efter andra världskriget,vi är nu inne i ett kallt krig.
    Sovjetunionen kontrollerade de europeiska länder som de intagit militärt under AVK och byggt upp det som brutala system kallat järnridå.
    Det var fråga om som du vet att dessa länder påtvingades en sovjetiskt planekonomi, att några mänskliga fri-och rättigheter inte existerade, att det i varje land fanns ett KGB-system samt att några öppna gränser inte längre existrerade.
    Medborgarna där var instängda.De saknade pass.De fick inte lämna sina länder vare sig för gott eller för någon utlandsresa i avsikt att t ex besöka släktingar.
    När det kommunistiska systemet kolappsat ledde det till en uppbyggnad av de länder som frigjorts. Det gällde även Tyskland;som bsnart under Konrad Adenauders lednining sblev en politisk demokrati,som därtilll blev den ekonomiskt ledande staten i Europa.

    Samtididigt blev också Eurounionen,Marshallhjälpen samt NATO blev fredsgarantier där de öppna gränserna och skyddet mot slutenhet var målsättningen.

    NATO blev det militära skyddet och utan dess existens så kunde mycket väl Sovjetunionen fortsatt sin expansiva linje enligt doktrinen proletariets diktatur,vilket var en skön omskrivning för att den verliga makten låg i händerna av sådana som Stalin.
    Den brutala terrorn var i själva verket av betydligt större omfattning än Nazi-Tysklands likvidering av Europas judar.
    Åtskilliga andra exemel kan ges på hur isolationismen,,avsaknaden av de öppna dörrarnas politik, och som lett till folkligt förtryck och till att dessa länder själva inte kunnat utvecklas vare sig ekonomiskt eller politiskt.
    Ta bara Burma som exempel med en regim som inte ens var villig godta humanitär hjälp efter den naturkatastrof som inträffade där
    Nu har vi fått en utveckling där också länder som Ryssland och Kina insett att de måste ansluta sig till de öppna dörrarnas politik även om åtskilligt där måste förändras.

  13. alnabone skriver:

    Jag fick under min tid som befäl vara med om en demonstration av BK 90 där vi fick uppleva effekten av dess krafter och resultatet var imponerande, Tanken på vad vapnet i sig skulle kunna åstadkomma mot anfallande trupper kan göra den mest luttrade mörkrädd. Då Sverige inte har offensiva trupper utan enbart något som en gång varit något i stil med ett invasionsförsvar så är det nog viktigt att ha strids system som fungerar avskräckande. Det är många länder som har outnyttjade arsenaler av varierande storlek och kaliber i rent avskräckande syfte och gärna gör reklam för dessa resurser för att pressumtiva angripar ska tänka på en och två gånger innan gränskränkningar genomförs.

    Det är inte alltför många år sedan svenska politiker diskuterade huruvida Sverige skulle bygga upp ett liten men effektiv arsenal av kärnvapen. Låt mig dra en resumé av svenskt försvarstänkande under kalla kriget:

    För att göra Sveriges vilja att vara neutral vid en stormaktskonflikt trovärdig satsade Sverige på ett starkt försvar under denna period. 1958 års försvarsbeslut innebar att försvarsanslaget automatiskt räknades upp med 2,5 procent varje år.

    Frågan om Sverige skulle ha kärnvapen diskuterades särskilt under 1950-talet. Högerpartiet, Folkpartiet, militärledningen och Dagens Nyheter förespråkade anskaffandet av svenska kärnvapen. Deras argument för, var att försvarets stridsvärde var lågt om det inte fanns egna kärnvapen.

    Bland socialdemokraterna var åsikterna delade. Statsminister Erlander ville att Sverige inte skulle avstå från möjligheten att skaffa kärnvapen medan utrikesminister Undén var motståndare och menade att riskerna skulle öka; för Sovjetunionen fanns det skäl att slå till mot Sverige för att på så vis sätta de svenska kärnvapnen ur spel. Att det sistnämnda var den sovjetiska uppfattningen bekräftades 1958. I ett samtal som den svenske Moskvaambassadören Sohlman hade med den sovjetiske försvarsstabschefen marskalk Sokolovskij förklarade marskalken att denne var positiv till den svenska regeringens politik syftande till att vara neutral i händelse av krig. Beträffande atomvapenfrågan förklarade Sokolovskij dock att det inte skulle bli möjligt för Sovjetunionen att ta risken att respektera Sveriges neutralitet – om det lade sig till med kärnvapen. Om Sovjet visste att länder som Sverige förfogade över kärnvapen skulle det av säkerhetsskäl vara nödvändigt att redan i början av ett krig gå till anfall för att slå ut dessa vapen.

    Frågan om svenska kärnvapen avfördes definitivt 1968 i och med att Sverige undertecknade ickespridningsavtalet. En ”rest” i form av Ågesta Kärnkraftverk, startat 1963, utanför Farsta i södra Stockholm var i drift till 1974. Kärnkraftverket i Ågesta var en tungvattenreaktor med möjlighet att producera bränsle till kärnvapen.

    Sverige valde i stället på att förlita sig på att hotet om vedergällning med brittiska och amerikanska kärnvapen skulle avskräcka ett sovjetiskt kärnvapenanfall.

    Samtidigt förlitade sig Sverige också på att samma amerikanska och brittiska kärnvapen skulle användas mot sovjetiska baser i Baltikum och mot sovjetiska brohuvuden på svensk mark i händelse av ett invasionsförsök. Som en konsekvens av att det på detta vis förutsattes att väst skulle komma till Sveriges hjälp i händelse av krig fokuserades försvaret på fördröjningsstrid. Stora resurser satsades även på att kunna möta en kustinvasion men för att bekämpa uppmarschvägar i inlandet förlitade man sig på hjälp från allierade flygvapen och saknade därför nästan helt egen förmåga att bekämpa dessa. Då flygvapnet var beväpnat med brittiska och amerikanska jaktrobotar, vilka i krig snart skulle ta slut, förutsattes det även att väst skulle förse Sverige med dessa under krigstid.

    Flygvapnet bestod av attackflygplan som Tunnan, Lansen och Viggen. Dessa flygplan fanns också som jakt- och spaningsplan. Ett annat jaktflygplan var Draken. Avsikten var att i händelse av ofred eller krig sprida de flygande divisionerna på tillfälliga flygbaser. Dessa flygbaser byggdes efterhand ut så att de bestod en huvudbana och ett antal bibanor, bl a bestående av speciellt anpassade vägstumpar i det vanliga vägnätet.

    Under 1950-talet hade Sverige, näst Storbritannien, det starkaste flygvapnet i Västeuropa. Hela luftförsvaret var byggt för att försvara Sverige mot fientliga inflygningar från öster eller söder, det visar placeringen av radarstationerna och krigsbaserna. Den luftförsvarssektor som svarade för en stor del av luftrummet mot södra Norge saknade helt radartäckning av västgränsen, trots att de norska flygplatserna Sola och Gardermoen vid en krigssituation skulle användas av det amerikanska bombflyget.

    Pansartrupperna hade stridsvagnar som Stridsvagn S och en del stridsvagnar av brittisk typ. Infanteriet var utrustade med bärbara pansarvärnsvapen.

    Jag tror att man måste ha en ”viss del” avskräckande material i sin arsenal för att säkerställa att vi förblir neutrala i alla situationer. Som alla vet har Sovjet alltid haft möjligheten att vidga sina gränser västerut, de som jobbat inom svenskt försvar vet varför…

  14. perfro skriver:

    alnabone ger en bra hisorisk exposé över den svenska säkerhetspolitiska diskussionen i vårt land.
    Bakgrunden till övervägandena om att vi skulle ha ett eget kärnvapen var nog inte bara vår förmåga att klara av ett territoriellt angrepp.
    Vi trodde också att hotbilden var större under de kalla krigets dagar,
    Samtidigt fanns det en medvetenhet om att ett NATO under amerikanskt ledarskap var vår egentliga skyddsmakt.
    Vår doktron om alliansfrihet i fred och neutralitet i krig kunde också användas som ett argument mot ett kärnvapenbestyckat försvar.
    Jag vet inte, men hade vi själva teknologiskt kunnande att relativt snbbt utveckla ett eget kärnvapen?

  15. bohel skriver:

    Verkan mot pansar är, liksom f ö all vapenverkan, en fråga om sannolikhet. Som jag skrivit ovan så har BK 90 verkan även mot stridsfordon. De substridsdelar som konstruerades för detta ändamål optimerades främst för verkan i fordon typ BMD, ett fordon som ingick i sovjetiska (jojomän!) luftlandsättningsförband. Stridsdelarna har även verkan, med lägre sannolikhet, i stridsfordon som BMP som var för tunga att luftlandsättas men användes i stor utsträckning av andra sovjetiska förband. BK 90 innehåller stridsdelar som är optimerade mot trupp blandat med stridsdelar optimerade mot stridsfordon. Som Wiseman (ovan) skriver finns totalt 72 strisdelar i varje BK. Inom täckningsytan (hemlig siffra) är utslagssannolikheten mycket stor trots att varje stridsdel inte kan förväntas hamna precis på ett delmål.
    För verkan mot kraftigt bepansrade fordon krävs laddningar med riktad sprängverkan och då måste man naturligtvis veta exakt i vilken riktning man skall utlösa sprängkraften. Sådana stridsdelar studerades men låg långt utanför BK 90´s budget.

    I övrigt kan jag nämna att en BMD med nöd och näppe kan medföra 4 stridsutrustade soldater förutom besättning så mitt räkneexempel i ett tidigare inlägg med 8 soldater per stridsfordon kan ju modifieras av den intresserade. Vidare rymmer en C 130 Hercules inte fem BMD utan större transportflygplan krävs i ett sådant företag – eller fler flygplan. Detta à propos tröskelhöjning.

  16. perfro skriver:

    Vad gäller alnabones inlägg så är det ett par saker,som närmare kräver preciseringar.
    bolnaby skrivet att marsalken Sokolovsky säger sig respektera den svenska neutraliteten,vilket inte skulle betyda att viinte skulle behöva riskera en sovjetisk invasion.
    Även om marsalken var av hög sovjetisk dignitär så var det knappast han som stod för en rysk militär planering. Det låg nog då närmast på den ryska politiska ledningen,som agerade efter sitt eget kallakrigsmönster.

    Däremot skulle Sverige sannolikt bli mer aktuellt om Sovjetunionen ansåg sig vara i behov av en ”militär sköld” gentemot Atlanten.

    bebels kommentar kan också tolkas som så att marsakligen menade att om vårt land skaffade sig kärnvapen så skulle bedömningen från sovjetisk sida bli en annan.Detta var förstås en ny hotbild att överväga från svensk sida.

    Men betyder det att också han kände till våra planer eller var det bara en spekulation?

    bolnaby redogör även vilka bedömningar som gjordes på högsta nivå,sannolikt både från politisk och militär sida, var vårt säkerhetspolitiska beroende av NATO och särskilt då av USA.

    Detta har man dock aldrig velat medge gentemot allmänheten,som sannolikt fortfarande svävar i okunnighet om att vårt försvar då aldrig haft tillräcklig styrka för att stå emot en sovjetisk invasion.

    Det parti som nu är beredd att tala lite tydligare om detta är folkprtiet,som krävt svensk NATO-anslutning.
    Sannolikt har också CB den uppfattningen men alliansens hållning kan beskrivas som avvaktande,: det är inte aktuellt nu.

    I ett historiskt perspektiv så ställde vi ender AVKupp på Nazi-Tysklands sida när det gällde leveranser till dem av viktiga råvaror som järnmalm och kullager.
    Där gick det t o m så långt att USA bad oss att begränsa dessa leveranser.

%d bloggare gillar detta: