Bra och balanserad försvarsrapport

SINGAPORE: Att den parlamentariska försvarsberedningen enat sig kring den rapport de tidigare i dag överlämnade till försvarsminister Karin Enström har jag all anledning att välkomna.

Och det är en balanserad och bra bild av den säkerhetspolitiska utvecklingen och vår politiska linje som beredningen nu etablerat en bred politisk konsensus kring.

Det är självfallet en styrka i flera olika avseenden. Och det välkomnar jag.

Viktigt är att säkerhetspolitiken inte ger ett nervöst intryck. Det skall inte vara möjligt för den ena eller den andra att med enstaka händelser rubba vår linje.

Skulle ett sådant intryck skapas skulle det självfallet kunna bli destabiliserande.

Nu tecknas bilden av en utveckling som innehåller ökade osäkerheter, men där det är svårt att inom överskådlig framtid se några direkta och isolerade hot mot just oss.

Riskerna skall dock inte underskattas, och det är viktigt att vi till fullo bygger ut samarbetet såväl inom EU som med Nato för att på bäst sätt och i samverkan kunna hantera olika situationer som kan uppkomma.

Och försvarsberedningens rapport anger tydligt den inriktningen.

Här finns det fortfarande mycket att göra.

Till de mera konkreta konsekvenserna finns det anledning att återkomma.

I en tid av osäkerhet är det naturligt att beredningen också understryker behovet av en allsidig och bra underrättelsetjänst.

Vår säkerhet är inte minst en fråga om kunskap om det som händer – och kan hända – i vår omvärld.

Här har nu det stora Shangri-La mötet inletts med ett intressant middagsanförande av Vietnams premiärminister Nguyen Tan Dung.

Och det var ingen som kunde ta miste på vad han verkligen talade om i de noggrant formulerade fraserna.

Det handlade om motsättningen med Kina i de olika havsområdena i Södra och Östra Kinesiska Havet.

I morgon inleder vi så med att lyssna på USA:s försvarsminister Chuck Hagel, som anslöt redan till kvällens middag i spetsen för en talrik delegation.

Och för min del blir det också en serie av bilaterala möten, inklusive med just honom.

Men viktig är också vår relation med Singapore.

Min kontaktperson här är ansvarig för landets ubåtsvapen efter att ha tillbringat inte mindre än fyra år i Karlskrona.

Singapore:s ubåtsvapen består ju i dag av sex svenskbyggda och moderniserade ubåtar. Och han kunde knappast prisa samarbetet i starkare ordalag än vad han gjorde.

Men det var många andra möten under denna kväll.

Såväl Canadas som Australiens nuvarande försvarsministrar är ju gamla utrikesministrar, och jag känner dem väl också i dessa deras tidigare egenskaper.

Och mer blir det alldeles säkert i morgon.

Viktig insats i Mali

ARLANDA: Efter en fullmatad dag sitter jag nu här och väntar på att planet skall gå först till Helsingfors och därefter till Singapore vid ekvatorn långt borta i sydöstra Asien.

En vacker försommardag i Stockholm – där borta fruktar jag att det är tryckande fuktig värme och åskregn som väntar.

Jag är där för att delta i årets upplaga av den dialog om säkerhetsfrågor i Asien som International Institute for Strategic Studies tagit initiativ till och anordnar, och som har blivit forat framför andra i dessa frågor.

Till årets upplaga kommer – om jag bortser från regionen självt – bl a EU:s Catherine Ashton och USA:s försvarsminister Chuck Hagel.

Och det hela börjar med mottagning och middag i morgon. Då har jag – om allt fungerar – just kommit fram.

Viktigast i dag har utan tvekan varit regeringens beslut om att föreslå riksdagen att Sverige deltar också i FN:s fredsoperation i Mali.

Det var ju i april som FN:s säkerhetsråd beslutade att inleda denna operation, och den tar ju då över den afrikanska operation Afisma som ju finns där nu.

I allt väsentligt blir denna FN-operation afrikansk, men vi och en del andra länder har tillfrågats om möjligheten att bidra med vissa kompletterande kapaciteter, och det är det som vi i samarbete med bl a Danmark och Norge nu kommer att göra.

Redan tidigare är vi ju engagerade i EU:s utbildningsmission för Mali:s säkerhetsstyrkor, och vi har ju dessutom ett bistånd till landet som i år kommer att uppgå till 250 miljoner kr.

De internationella insatserna i Mali skall ses i ljuset av de samlade ansträngningarna att hjälpa de olika länder i Sahel-området som ofta hamnat i en allt mer trängd situation.

Och vi skall inte sticka under stol med att detta ju också är en fråga av betydelse för också Europas och vår säkerhet.

Skulle dessa stater söndras, och smuggling och terrorism breda ut sig allt mer, skulle det i förlängningen självklart komma att drabba oss också.

Jag hoppas nu att riksdagen kan ta ställning till förslaget innan man skiljs åt för sommaren, och att vårt styrkebidrag därmed kan börja att komma på plats så fort som möjligt.

I första hand handlar det om ett transportflygplan av typ Hercules och olika stabsofficerare. Vi räknar med att det nu kommer att handla om ca 70 personer.

Den samlade styrkan beräknas uppgå till över 11.000 soldater, och kommer att stå under afrikansk FN-ledning.

På sitt sätt handlar också detta om säkerhetspolitik, och jag hoppas att försvarsberedningen när den i morgon presenterar sina olika bedömningar också kommer att notera den betydelse som svenska insatser som denna har.

Ukrainas viktiga väg

STOCKHOLM: Viktigast i min dag i dag var utan tvekan kvällens olika diskussioner med Ukrainas utrikesminister Leonid Kozhara.

Vi diskuterade i detalj var Ukraina i dag befinner sig i förhållande till de tre olika krav som EU ställt upp för att i samband med toppmötet i det Östliga Partnerskapet i Vilnius i höst kunna gå vidare och underteckna det viktiga associeringsavtalet.

En del steg har förvisso tagits, och det är viktigt, men det är samtidigt tydligt att man ännu inte är där och att icke oväsentligt mer måste göras.

Vi tillhör förvisso dem som hoppas att detta skall vara möjligt.

Vinsterna för Ukraina är alldeles uppenbara – om det var vi alldeles överens – och fördelarna för Europa i övrigt allt icke obetydliga. Ukraina är ett viktigt land för Europas framtid.

I morgon stundar en mer hektisk dag.

Först regeringssammanträde med också på mitt område viktiga beslut. Pressträff ovanpå det.

Sedan möte med riksdagens utrikesutskott i olika frågor. Alltid viktigt och alltid stimulerande.

Och fram mot kvällen sedan avfärd genom natten i riktning Singapore och de närmaste dygnens något annorlunda diskussioner där.

Efter lång dag och natt

BRYSSEL: Gårdagens möte med EU:s utrikesministrar här kom dessvärre att helt domineras av en diskussion om vapenembargot mot Syrien som till slut kom att sträcka sig över inte mindre än tio timmar.

Och det var beklagligt, därför att det inte blev mycket tid att diskutera den vidare situationen i Syrien och regionen och vad EU kan och måste göra för att stödja olika politiska processer för konfliktlösning.

Förhoppningsvis går vi nu mot vad som kallas en Geneve2-konferens med försök till en politisk process för Syrien.

Gårdagens samtal i Paris mellan USA:s och Rysslands utrikesministrar förde förhoppningsvis den frågan framåt.

Och då handlar det om vad EU kan ta till den konferensen i olika avseenden.

Löst tal om att ett par medlemsstater kanske skall leverera vapen till vissa i oppositionen räcker ju inte långt som konstruktiv fredspolitik.

Jag hoppas att vi så snart som möjligt har möjlighet att ta upp den diskussionen.

Det alldeles överväldigande antalet EU-utrikesministrar var djupt skeptiska till visheten av att nu omedelbart häva vårt vapenembargo.

Det fanns en känsla av att detta var fel steg vid fel tidpunkt – all kraft borde ligga på den politiska processen.

Men detta hjälpte föga när ett par medlemsstater helt enkelt inte var beredda att gå med på en förlängning, och eftersom det beslutet krävde enhällighet föll embargot.

Någon aptit på att nu leverera vapen fanns dock knappast ens hos dessa stater, och till slut gjordes ju ett uttalande som såväl uttryckte detta som indikerade de restriktioner som eventuella leveranser kommer att vara omgärdade av.

Hur detta nu kommer att påverka den politiska processen återstår att se. Att denna är den viktiga var vi dock alla alldeles överens om.

Det blev således en lång dag, och tyvärr hade vi inte heller den tid vi borde ha haft för diskussionen över middag med utrikesministrar från de olika kandidatländerna.

Men ni är det en ny dag, och den har för min del inletts med en stor konferens i Europaparlamentet i samarbete med det irländska ordförandeskapet om hur vi skall stärka vår gemensamma kapacitet för medlings- och försoningsarbete.

Och här spelar självfallet vårt förslag om ett European Institute of Peace en betydelsefull roll.

Strax lämnar jag dock Bryssel för att fara hem och ansluta till det viktiga besök vi har i Stockholm i dag av Indonesiens president.

Bryssel först – och sedan annat

BRYSSEL: Så inleds då den nya veckan med möte med EU:s utrikesministrar här i morgon och alla de olika möten som brukar ske i anslutning till detta.

Syrien blir den viktigaste frågan – och det har redan varit åtskilliga kontakter inför de diskussionerna – men jag kommer också att berätta om vårt ministermöte i Kiruna med Arktiska Rådet och en del av de diskussioner som fördes där.

I morgon kväll har vi så middag med utrikesministrarna från de olika kandidatländerna, och speciellt viktig inte minst i dessa dagar är alldeles självklart dialogen med Turkiet.

Med utrikesminister Davutoglu kommer vi alldeles säkert att fortsätta dialogen om Syrien.

En liten besvikelse är det att Islands nya utrikesminister tydligen inte har möjlighet att komma. Det hade annars varit en bra möjlighet att direkt informera om den nya regeringens politik inte minst i EU-frågan.

Efter morgondagens alla möten är jag kvar här under delar av tisdagen för att medverka i en konferens om olika sätt att stärka EU:s förmåga till medling, och där kommer självfallet vårt förslag om att inrätta ett European Institute of Peace att vara ett viktigt inslag.

Därifrån hastar jag hem till Stockholm för att i alla fall hinna vara med på kvällens stora middag – med Fredrik Reinfeldt som värd – för Indonesiens gästande president Susilo Bambang Yudhoyono.

Med sina närmare en kvarts miljard invånare och en snabbt växande ekonomi är Indonesien ett land som vi utvecklar allt närmare relationer till. Statsministern var ju för inte så länge sedan där på ett besök, och våra ekonomiska relationer utvecklas starkt.

Med honom finns också utrikesminister Marty Natalegawa och vi brukar alltid ha mycket att tala om. Senast sågs vi i Ulan Bator.

På onsdag har jag så Ukrainas utrikesminister Leonid Kozhara på besök, och det blir viktiga diskussioner.

Associationsavtalet mellan Ukraina och EU är ju färdigförhandlat sedan ett bra tag tillbaka, men den politiska utvecklingen i landet har ju lett till att vi stannat upp.

Och EU ställer tydliga krav för att det skall vara möjligt att gå vidare med ett undertecknande och genomförande av avtalet.

Det säger sig självt att vi mycket gärna skulle se att det skulle vara möjligt.

Avtalet ligger mycket tydligt i Ukrainas såväl omedelbara som långsiktiga intresse, och vi tillhör ju de som engagerat oss allra tydligast för att utveckla relationerna med Ukraina.

Så jag ser fram mot de besked som Ukraina kommer att ha möjlighet att lämna i samband med överläggningarna på onsdagen.

Efter olika andra möten på torsdag lämnar jag så framåt kvällen för att fara till Singapore för att vara med om den av IISS anordnade stora konferensen om säkerhets- och samarbetsfrågor i Asien.

Dit kommer också bl a EU:s Catherine Ashton och USA:s nya försvarsminister Chuck Hagel, och jag ser fram mot att återknyta kontakten med den senare.

Och upphållet i Singapore ger också möjlighet till andra kontakter, inte minst med företrädare för vårt näringsliv där.

På måndag morgon kommande vecka är jag tillbaka, och inleder då en vecka med fokus på samarbete i det mer omedelbara närområdet.

Också Balkan i Tallinn

TALLINN: Nu på söndagsmorgonen gr diskussionerna här på Lennart Meri-konferensen mot sitt slut, och om några timmar kommer jag att börja bege mig i riktning Bryssel och de olika mötena där.

I går satt Serbiens f d president Boris Tadic och jag på podiet och försökte föra också sydöstra Europas olika utmaningar in i diskussionerna där.

Och i var eniga om att de förödande krigen på Balkan – ett decennium av krig mellan 1991 och 2001 – inte hade skett om regionen dessförinnan hade varit en del av en fungerande Europeisk Union.

Men nu fanns ingen stark sammanhållande struktur, och de olika delarna av gamla Jugoslavien föll ner i motsättningar som ledde till decenniet av krig.

Med en stark europeisk ram hade den nödvändiga omvandlingen av regionen med största sannolikhet kunnat ske utan den massiva blodspillan och den förödelse Europa nu kom att drabbas av.

Mot denna bakgrund är det självfallet av största betydelse att regionens europeiska integration fortsätter framåt.

Avgörande är att vi får ett snart beslut om start för EU-förhandlingar för Serbien.

Det var ju alldeles mot slutet av det svenska EU-ordförandeskapet 2009 som president Tadic kom till Stockholm och lämnade in sitt lands ansökan om medlemskap.

Och nu har inte minst överenskommelsen mellan Belgrad och Pristina gjort det än mer naturligt att gå över till konkreta förhandlingar.

Såväl Serbien som Kosovo behöver nya och konkreta steg på den europeiska vägen. Det har betydelse för regionens säkerhet och Europas stabilitet.

I en annan panel diskuterade vi de europeiska utmaningarna mer generellt, och jag tror att vi car eniga om att även om de akuta hoten med all sannolikhet att mindre i dag är riskerna desto mer påtagliga.

Och att dessa bara kan hanteras om vi arbetar än närmare tillsammans. Uppbyggandes av den gemensamma europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken är av fundamental betydelse för våra möjligheter att klara de risker som nu förefaller att bli allt för.

Samarbetet med USA är av största betydelse, men samverkan inom Europa är grundläggande.

Innan jag lämnar här skall jag också träffa Mart Laar – vi var ju kollegor som statsministrar under tämligen avgörande år i början av 1990-talet – för att diskutera olika saker.

Men sedan bär det av till Bryssel där för middag med Nato:s olika frågeställningar i fokus och i morgon är det så dags för mötet med EU:s utrikesministrar.

Gränsavtal i allas intresse

TALLINN: Efter diskussioner i Stockholm och med kollegor i regionen inför EU:s utrikesministermöte på måndag befinner jag mig nu i de olika diskussionerna på den sedvanliga Lennart Meri-konferensen här.

Efter EU-nämnden i dag handlade frågor från media mest om EU:s vapenembargo mot Syrien, och jag sade att jag är mycket mer för vapenvila än för vapenleveranser.

Och att vi nu måste koncentrera oss på att försöka stärka en politisk process – osäker som denna med nödvändighet kommer att vara.

Men sedan tog jag skuttet över Östersjön till diskussionerna här.

Och började med att sitta ner med mina estniska och lettiska kollegor om de olika viktiga samarbetsfrågor vi har mellan våra länder.

Viktigt är att Estland och Ryssland nu äntligen är på väg mot ett formellt avtal om sin gräns.

Den nuvarande gränsen är ju den som vi erkänt hela tiden, men det är självfallet bra att detta nu kodifieras mellan staterna själva.

Det ligger i allas – i hela Europas – intresse.

Tallinn är charmigt som vanligt, och president Ilves bjöd på middag med också den fantastiske kompositören Arvo Pärt bland gästerna.

Han anses vara den mest spelade av nu levande kompositörer. Och det på mycket goda grunder.

Diskussionerna efter middagen spänner över vida fält, och jag hamnade i en engagerad sådan om utvecklingen i Centralasien.

Att lyssna på Ahmed Rashid är alltid stimulerande, och i morgon står utvecklingen i Afghanistan också på dagordningen.

EU-nämnd och sedan till Tallinn

STOCKHOLM: I dag hade vi Cecilia Malmström som gäst på regeringens allmänna beredning, och det blev ett nyttigt och konstruktivt utbyte av synpunkter på olika frågor.

Kontakten med kommissionen i Bryssel är självfallet viktig.

Fredrik Reinfeldt åt middag med kommissionens president Barroso i går kväll, och jag hade ju dess vice president Catherine Ashton i Sverige under den gångna helgen.

Och det är självfallet viktigt att vi på detta sätt direkt kan föra fram våra synpunkter och tankar. Ibland finns det ju en tendens från kommissionens sida att lyssna lite för mycket på vad bara de stora nationerna har att säga.

Cecilia svarar för en viktig och svår del av kommissionens arbete, och får mycket uppskattning för sina insatser när det gäller att manövrera de olika frågorna till avgöranden.

Dagen i övrigt har mest ägnats åt olika former av inre arbete. Ett visst avbrott var dock en intervju för ett TV-program i höst om Anna Lindh och hennes insatser inte minst som utrikesminister.

Vi hade ju också anledning att gå igenom förberedelserna för mötet med EU:s utrikesministrar på måndag, och i morgon förmiddag kommer jag i sedvanlig ordning att orientera riksdagens EU-nämnd lite mer i detalj om detta.

Syrien kommer med all sannolikhet att bli den centrala frågan.

Och då handlar det om att göra allt vi kan för att förbättra förutsättningarna för en politisk lösning.

Efter samtalen mellan USA och Ryssland bl a i Kiruna kan det ju finnas en viss öppning, och då är det viktigt att allt vi gör inriktas på att förbättra förutsättningarna för en sådan.

Jag skulle gärna se att alla vapensändningar och motsvarande till denna konflikt upphörde.

Ytterligare militarisering av den torde knappast öka förutsättningarna för den politiska lösning som är de enda vägen att undvika att lidandet blir än värre och svårigheterna att bygga fred än större.

Morgondagen innebär – som sagt – EU-nämnd och viss avstämning i den nordisk-baltiska kretsen inför mötet i Bryssel.

Och fram mot kvällen flyger jag så till Tallinn och den årliga s k Lennart Meri-konferensen.

Där kommer det med all sannolikhet att bjudas på spännande diskussioner.

Modig röst för frihet

STOCKHOLM: I dag var det så dagen för diskussionerna om nätfrihet och betydelsen av denna också för nationers möjlighet till ekonomisk utveckling.

Jag öppnade åter Stockholm Internet Forum, och diskuterade framsteg och nya frågeställningar sedan vi hade det första mötet på detta tema för ett år sedan.

Och förvisso har den internationella debatten, inte minst genom våra insatser, gått framåt. Resolutionen i FN:s råd för mänskliga rättigheter var mycket betydelsefull.

Men när debatten vidgats har den också tagit upp en rad nya frågeställningar, och det blev livfulla diskussioner om en del av dessa under konferensens olika sessioner.

Ett problem som ibland finns är att diskussionen om nätfriheten och diskussionen om nätsäkerhet förs i helt skilda fora, och det innebär att det finns en icke obetydlig risk för att de driver från varandra.

Frihet och säkerhet är inte varandras motsatser – i så gott som samtliga fall är de varandras förutsättning. Och därför är det viktigt att vi kan diskutera bägge dessa aspekter och vikten av dem bägge för våra fria och öppna samhällen.

Efter timmarna på konferensen hade jag så – det blir alltför sällan – möjlighet att sitta ner med allianspartiernas ledamöter i riksdagens utrikesutskott och gå igenom olika saker.

Vi diskuterar ju nu en möjlig medverkan också i FN-insatsen i Mali, men det kräver att vi har förståelse i riksdagen för lite snabbare procedurer för att fatta beslut.

Eftermiddagens särklassigt intressantaste besökare var annars Youani Sánchez från Cuba.

Med sin Twitter och sin blogg är hon är utomordentligt lika effektiv som beundransvärd kämpe för frihet och demokrati i denna Latinamerikas sista kvarvarande diktatur.

Och det var i sanning fascinerande att lyssna på hennes berättelser om det dagliga livet på Cuba, liksom på hennes tankar om hur framtiden sannolikt kommer att gestalta sig.

Förr eller senare kommer förändringen och friheten.

I morgon är det så regeringssammanträde och allmän beredning – vi kommer att ha vår EU-kommissionär Cecilia Malmström på välkommet besök.

Och på eftermiddagen samlar vi ihop en del av trådarna i förberedelserna för mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel på måndag i nästa vecka.

Frågor saknas inte.

En ny värld…

STOCKHOLM: Årets Stockholm Internet Forum har just inletts med en mottagning i vackra Stadshuset, och i morgon börjar så två dagar av intensiva diskussioner om friheten på nätet och vad denna betyder också ur ett utvecklingsperspektiv.

På mottagningen träffade jag åtskilliga som talade om betydelsen av SIF förra året, och som med entusiasm såg fram mot att nu föra diskussionerna vidare.

Det som inträffat sedan dess är ju inte minst den betydande framgång vi hade med resolutionen i FN:s råd för mänskliga rättigheter, men samtidigt går det inte att bortse från de allt intensivare försöken från olika regimen att kontrollera och begränsa friheten på nätet.

Själv tillhör jag dock dem som är optimister vad gäller utvecklingen.

Kraften i nätverksrevolutionen är så stor att den svårligen låter sig kontrolleras helt och hållet. Steg för steg utmanar nya nätverk gamla hierarkier, och steg för steg är det nätverken som vinner.

Och det är därför det i grunden är bra när dessa nätverk byggs ut och finns överallt – också i länder vars regimer knappast kan betecknas som öppna.

Kina är bara ett av många exempel på den saken.

Tidigare i dag satt vi några timmar i vårt strategiska råd och diskuterade olika vetenskapliga och teknologiska utvecklingar som kan komma att få också utrikespolitisk betydelse.

Det blev en hel del om det som nu kallas Big Data, om nätsäkerheten och om olika aspekter av den rasande snabba bioteknologiska och medicinska utvecklingen.

Många begrepp riskerar att ställas på huvudet under de kommande åren.

Och vi diskuterade om hur vi måste bygga vår säkerhet allt mer på att ha kunskap om dessa och andra utvecklingar i vår nära och mer fjärran omvärld.

Att vi strävar efter att vara en högteknologisk nation, men knappast klarar av att vara det på alla områden, är ju av sin särskilda betydelse i detta sammanhang.

Hur kan vi bygga rätt typ av nätverk och samarbete för att klara allt detta?

En del av detta ligger utanför den klassiska utrikespolitikens domäner, men det handlar i mycket hög grad om vår situation i en tid av rasande snabb vetenskaplig och teknologisk utveckling.

Så det var en stimulerande eftermiddag.

Och den förde omedelbart över till nätverksvärldens diskussioner under kvällen.

Tekniken kan revolutionera

STOCKHOLM: Välbehövlig arbetsdag hemma med att gå igenom en del av det som varit i kombination med en del av det som kommer.

Stockholm Internet Forum, som inleds med middag i Stadshuset i morgon kväll, är ju veckans viktigaste aktivitet för vår del.

Hit kommer tyckare, tänkare, tekniker och andra från ett 90-tal länder för att diskutera de olika utmaningar vi står inför när det gäller de viktiga nätfrihetsfrågorna.

Och sätter in dem också i ett utvecklingsperspektiv.

Regimer som begränsar friheten på nätet begränsar ju också sina samhällens och ekonomiers möjlighet till utveckling.

Frihet och utveckling hänger ihop – också på nätet.

Annars har dagen inneburit möjlighet att gå igenom olika frågor också med olika statsrådskollegor.

Jag satt t ex ned med justitieminister Beatrice Ask och gick igenom olika säkerhetsfrågor som ju på ett eller annat sätt berör bägge våra ansvarsområden.

I morgon är det så ny arbetsdag här hemma.

Och då kommer jag bl a att informera företrädare för olika riksdagspartier om diskussionerna om olika former av närvaro i Afghanistan efter det att den nuvarande ISAF-missionen tar slut.

Vi har ju redan överenskommelse om en möjlig principiell ram för en sådan, men det handlar ju om att på önskemål från Afghanistan självt och i samverkan med andra länder ge den ett mer konkret innehåll.

Riksdagsbeslut i den frågan är inte aktuellt förrän mot slutet av året, och morgondagens möte har mest karaktären av inledande orientering.

I morgon har jag också möte med vårt strategiska råd, och på dagordningen denna gång står olika aspekter på teknologiutveckling som kan komma att få politisk betydelse.

Vi lever ju i en tid av hisnande snabb vetenskaplig och teknisk utveckling, och det är viktigt att politiken är medveten om vad denna kan komma att innebära i olika avseenden.

Och detta är en del av den ”framtidsspaning” som jag tror kommer att bli allt viktigare – också från utrikespolitikens perspektiv.

Teknologier kan ju revolutionerna också utrikespolitikens förutsättningar.

Utvecklingen av atombomben är ju ett dramatiskt exempel i negativ bemärkelse. Utvecklingen av internet och mobil kommunikation ett minst lika dramatiskt i positiv bemärkelse.

Så det blir säkert en spännande diskussion.

Och det kommer nog att passa att gå från den och inledningen av Stockholm Internet Forum.

Hemma från Eurovision och Backåkra

STOCKHOLM: Så har jag landat i Stockholm efter två dygn i Skåne och runt Öresund – en spännande region där Sverige och Danmark möts.

Efter fullsatt Studentafton i Lund i fredags var det i går kväll dags för Eurovisionsfinal i Malmö.

Och dit hade jag bjudit EU:s Catherine Ashton, vilket möjliggjorde en helg som ju dessutom gav möjlighet till politiska överläggningar.

Det var ett imponerande arrangemang som levererades på Malmö Arena i går kväll inför ca 11.000 personer där och ca 150 miljoner tittare runt om i Europa och världen.

Danmark avgick med välförtjänt seger, och därmed flyttar detta arrangemang om ett år över bron.

Och sent på kvällen åkte också vi över bron för att övernatta på den danska sidan. Avstånden är små, och regionen allt mer integrerad.

Dagen efter har varit lite mer avspänd, och tillsammans med Catherine Ashton hade vi möjlighet att besöka inte minst Dag Hammarskjölds vackra gård Backåkra.

Här hade han möjlighet att vila och koppla av från sin mission i FN, och här finns också åtskilligt som vittnar om hans intressen och hans gärning.

Tyvärr har det under senare år varit svårt att få ekonomisk bärkraft på Backåkra, vilket lett till att öppningstiderna har blivit mer begränsade.

Elinor Hammarskjöld hade flugit ner från Stockholm för att visa runt, och kunde också berätta lite mer än det vanliga om familjens utveckling.

Men nu är vi tillbaka i Stockholm, och det är dags att se framåt mot den kommande veckan.

Viktigast blir utan tvekan Stockholm Internet Forum på onsdag och torsdag.

Förra året arrangerade vi ju detta stora möte för att mobilisera kraft kring de globala frågorna kring friheten på nätet, och det blev en sådan succé att konferensen återkommer i år.

Mot slutet av veckan är det så dags för årets Lennart Meri-konferens i Tallinn, och alldeles självklart kommer jag att vara där.

Inför Studentafton i Lund

LUND: Så är det då Eurovisions-yran över hela Skåne – ja över hela Sverige och betydande delar av Europa.

Jag kommer också att finnas där i morgon kväll. Och jag kommer att vara där med EU:s ”utrikesminister” Catherine Ashton.

Själv kommer jag i dag närmast från mötet med Arktiska Rådet i Kiruna med bl a USA:s och Rysslands utrikesministrar. Där diskuterade vi miljö- och samarbetsutmaningar i en allt viktigare del av världen, men också konflikten i Syrien och förutsättningarna för en politisk lösning.

Och hon kommer närmast från möte i Istanbul med Irans chefsförhandlare om deras kärntekniska program. Det är EU som leder dessa utomordentligt viktiga förhandlingar.

Men vi – och många andra – strålar samman i Malmö för Eurovisions-festivalen.

Jag tillhör dem som ser byggandet av ett allt starkare europeiskt samarbete som ett av de allra viktigaste politiska uppdragen i vår tid.

Det handlar inte bara om att våra demokratiska möjligheter inte skall göra halt vid de gamla nationsgränserna, utan också om våra möjligheter att värna våra intressen och främja våra värderingar i en värld som förändras med rasande hastighet.

Århundraden av krig och konflikter mellan de gamla danska och svenska rikena ligger i dag långt bakom oss, och efter visst tumult lyckades vi också bygga den bro över Sundet som gjort att denna region nu knyts allt närmare samman.

Men så är det inte i hela Europa.

Jag var med när vi efter nästan fyra år av förödande krig, med etnisk rensning och folkmord, kunde sluta fred i Bosnien, och hade sedan att leda det landet på dess första och fortfarande stapplande steg mot fred och försoning.

Och Catherine Ashton har under de senaste månaderna ägnat enorma ansträngningar åt att få Serbien och Kosovo att tala med varandra, och att skapa trygghet för framtiden för de serber som fortfarande finns kvar i Kosovo.

För någon månad sedan vandrade vi tillsammans genom den av FN-soldater under kinesisk ledning patrullerade döda zon som sedan 1964 delar huvudstaden i EU-landet Cypern.

Under de senaste två decennierna har vi kunnat ta enorma steg mot ett bättre och säkrare Europa.

Tysklands fredliga återförening, de tre baltiska staternas återkomst i frihet och 100 miljoner människors steg in i den Europeiska Unionen ter sig i dag som självklarheter. När vi levde genom de dagar när allt detta stod och vägde var mycket annorlunda.

Men det är mycket som återstår.

Vi har ett starkt intresse av att förankra det snabbt växande Turkiet i vår europeiska demokratiska gemenskap. Försoningssamtalen mellan dess ledning och terrororganisationen PKK är av enorm betydelse också i detta sammanhang.

Och vi arbetar tillsammans – inte alltid med framgång – på att stärka de fria samhällenas och de öppna ekonomiernas möjligheter i de östligare delarna av Europa.

Sveriges och Polens gemensamma initiativ till EU:s Östliga Partnerskap fick ny kraft efter kriget mellan Ryssland och Georgien i augusti 2008, och vi går mot ett mycket viktigt toppmöte i Vilnius i november i år.

Vi strävar efter ett djupare samarbete också med Ryssland, samtidigt som vi måste vara mycket tydliga när det gäller den nya repressiva våg som vi ser så tydliga tecken på i landet.

Men det handlar inte bara om förutsättningarna för fred. Det handlar också om förutsättningarna för välfärd.

Mycket handlar i dag om utmaningarna i de länder som hamnat i svåra ekonomiska problem. Vi vet hur tungt det kan vara när krisen förmörkar allt.

Men att det i dag finns ett EU som hjälper till är en betydande förbättring i förhållande till den situation som inte minst vi i Sverige hade i början av 1990-talet.

Steg för steg har vi byggt en inre marknad på ca 500 miljoner människor som är den största integrerade ekonomin i världen i dag. Men det är enormt viktigt för allas våra ekonomiska möjligheter att vi kan vidga och ytterligare fördjupa den.

Och EU har blivit den starkaste kraften för fri handel i den globala ekonomin. Nu står vi inför möjligheterna av ett djupgående frihandelsavtal med USA. Det skulle ge ny tillväxt och nya jobb, och rita om den geoekonomiska världskartan.

Nyligen var jag tillsammans med fyra andra statsråd i Kapstaden och diskuterade med ett stort antal afrikanska stats- och regeringschefer det växande Afrikas alla möjligheter.

Också här är förväntningarna på Europa stora.

Vårt stöd till fredsinsatser i olika konfliktområden är allt viktigare. Vi svarar för ca hälften av alla utländska investeringar. Och det samarbete vi steg för steg byggt inspirerar också deras arbete på att bygga en allt starkare African Union.

När man sitter kring regeringsbordet upplever man allt tydligare hur det bara är genom att arbete tillsammans över gränser som vi kan klara utmaningarna. Allt från jobb över miljö till rättstrygghet är beroende av ett bra europeiskt samarbete.

Och när jag reser i olika delar av världen känner jag en stark efterfrågan på ett starkare Europa – ett Europa som tillsammans vågar och kan mera. Andra makter har andra intressen än våra, och stundtals är det ju också uppenbart att de vägleds av värderingar som är annorlunda.

Jag tillhör dem som inte är rädda för att säga att jag välkomnar en utveckling mot ett Europa som är en federation av nationalstater. Med alla de svårigheter som finns – och vi lever med dem snart sagt varje dag – handlar det ju om att bygga en demokratisk ordning som har kraft och möjligheter också utöver de nationella stater som gångna århundradens krig och konflikter har värkt fram i vår del av världen

Jag vill förvisso inte ge upp vare sig min halländska eller min svenska identitet. Långt därifrån. Och den fredliga tävlan – i morgon kväll på Malmö Arena – är också viktig som inspiration.

Men jag ser det europeiska samarbetet och EU som det allt mer avgörande instrumentet för att säkra fred och främja ekonomisk och social utveckling också för Sverige i framtiden.

Varje blick tillbaka på vår egen och Europas historia leder till den slutsatsen. Och varje försök att blicka framåt på en värld i snabb förändring borde göra det än tydligare.

I riktning Eurovision

BRYSSEL: Till denna regniga metropol anlände jag i lagom tid för informella diskussioner som hitintills fokuserat på Iran, Afghanistan och förutsättningarna för ett transatlantiskt frihandels- och investeringsavtal.

Middagen och dess diskussioner handlade huvudsakligen om det senare ämnet. Och i den kretsen fanns det en mycket bred enighet om vikten av att verkligen driva denna process framåt.

I morgon fortsätter vi så våra diskussioner, med nya ämnen på agendan.

Och vi gör det i en transatlantisk krets som jag har varit med i en bra bit mer än ett decennium, och som samlar intressanta och relevanta aktörer och debattörer från bägge sidorna av Atlanten.

Men i morgon eftermiddag lämnar jag Bryssel och styr mina vägar till Lund och Studentafton där på Akademisks Föreningen.

Då är det Europa som står i centrum för diskussionen. Min vision för Europa, för att vara exakt.

Eurovision har jag sett att de kallar det.

Slut på lyckat ordförandeskap

KIRUNA: Alldeles strax lyfter jag från ett Kiruna som badar i sol – i stark kontrast mot när vi knappt kunde landa här i den täta dimman i tisdags – för att tillbringa ett dygn med olika samtal i Bryssel.

När vi hade avslutningsmiddag bi anslutning till Ishotellet i Jukkasjärvi i går kväll sades många vackra och uppskattande ord om de två år då vi haft ordförandeskapet i Arktiska Rådet.

Och jag passade på att tacka Gustaf Lind och hans team för det arbete de utfört så väl under dessa år. Nu handlar det om hur vi skall föra all den kompetensen och det kunnandet vidare.

Genom de beslut vi inte utan en viss möda lyckades få fram här i Kiruna – inte minst att lösa ut den fråga om observatörer som varit olöst i sju år – stärkte vi tveklöst ytterligare rådets internationella ställning.

Och det framhölls också av många.

Middagen mellan ministrar i tisdags kväll då dessa frågor slutgiltigt löstes ut kommer nog att stanna i minnet hos oss som var med – men resultat blev det till slut i alla fall.

Men viktigast var trots allt de olika resultaten i sak. Miljöminister Lena Ek redovisade en del av dessa vid mötet i Stadshuset här i går.

Trevligt var också att kunna visa upp denna del av Sverige.

LKAB:s imponerande och för Europa så viktiga gruva. Det företagande som producerat Ishotellet. Polarforskningsstationen i Abisko. Samekulturen och rennäringen här uppe. Och den mycket viktiga rymdverksamhet som också den har sin bas här.

Men nu bär det vidare till Bryssel.

Omedelbart handlar samtal där om de kommande transatlantiska frihandelsförhandlingarna. Vikten av att starta och föra dem i mål kan knappast underskattas.

Men också om Iran inte minst i ljuset av Catherine Ashtons middag i Istanbul i går kväll med den iranske chefsförhandlaren i de nukleära frågorna.

Landat i Kiruna

KIRUNA: Så har jag just landat i dimma och snö här uppe.

Det började regna lite smått när jag tog emot John Kerry tidigt i dag på morgonen på Arlanda, men så blev det i gengäld desto soligare i de olika överläggningar som följde.

Vid tio-tiden tog jag mot honom för överläggningar på UD, och vi började med att titta på en del av de kartor över mer eller mindre aktuella områden som alltid finns på mitt rum.

Alldeles självklart ägnade vi en hel del tid åt situationen i Syrien och de förnyade ansträngningarna att få till stånd en politisk process och en politisk lösning.

Och vi hade inte svårt att finna varandra vare sig i att detta måste vara det viktigaste just eller i mer konkret olika steg i detta syfte som måste tas.

Ryssland är en viktig partner i detta, samtidigt som det måste sägas att vi är djupt bekymrade över den våg av repression mot det civila samhället och olika företrädare för en demokratisk opposition som vi i dag ser i landet.

Vi måste både fördjupa vårt engagemang med Ryssland i viktiga frågor och vara tydliga i vår allt djupare oro över dessa tendenser i landets utveckling.

Det är inte ett antingen-eller. Det måste vara ett både-och.

Senare i kväll kommer John Kerry att i Kiruna fortsätta överläggningarna med Rysslands Sergey Lavrov inte minst om Syrien.

De samtal han nyligen haft i Moskva också med president Putin hade varit konstruktiva, och det har vi all anledning att välkomna.

Men självfallet spände vårt samtal över en betydligt bredare agenda. Säkerhetsfrågor i Europa, EU:s Östliga Partnerskap, möjligheten av en fredsprocess i Mellersta Östern och utvecklingen i Afghanistan tillhörde samtalsämnena.

Och jag tog också upp våra tankar på reduktioner också av taktiska kärnvapen i Europa. Det är ett konkret steg som borde vara möjligt.

I duggregnet vandrade vi så över till Rosenbad där samtalen fortsatte med statsminister Fredrik Reinfeldt och med den politiska och ekonomiska situationen i Europa i fokus, men också de olika utmaningarna i Mellersta Östern.

När de var slut, och Fredrik Reinfeldt och John Kerry gick till sin presskonferens, hastade jag iväg till Bromma för att ta mig upp till Kiruna och de olika överläggningarna här.

Närmast på programmet här – jag har just landat – står att ta emot Rysslands Sergey Lavrov när hans plan från Moskva landar.

Därefter följer en serie andra bilaterala överläggningar innan vi sätter oss ner för middag och mer konkreta diskussioner senare i kväll.

Då finns också mina nordiska kollegor på plats. Undantaget är Island, där arbetet med att bilda en ny regering efter valet till Alltinget nyligen inte avslutats.

I kväll kommer vi att fokusera på hur vi skall föra arbetet med Arktiska Rådet vidare. Vi har tagit betydelsefulla steg under de gångna åren, men det finns mycket att göra, och vår avsikt är att i morgon kunna formulera lite av en vision om detta.

Där finns också frågan om nya observatörer. Ett betydande antal ansökningar ligger på bordet. Att nu bifalla dem alla är näppeligen möjligt, men vi får se vilka steg som är möjliga för att föra denna fråga framåt.

Annars blir det Canada som ordförande som får föra dessa frågor vidare.

I morgon har vi så den mer formella sessionen där Lena Ek och jag presenterar det vi gjort under dessa två år innan vi lämnar över till det nya kanadensiska ordförandeskapet och de presenterar sitt program för de kommande åren.

Och det tror jag kommer att fokusera en hel del inte minst på ursprungsbefolkningarnas och de nordliga regionernas möjligheter till ekonomisk utveckling.

I det kan förvisso ligga spänningar.

Jag vet att dessa ofta uppfattar att det finns intressen som mest vill se dem som någon typ av museum där ekonomisk aktivitet helst skall begränsas.

Samtidigt har ju vi tydligt satt olika miljöfrågor i centrum, inte minst genom Lena Eks insatser, och det arbetet är jag övertygad om att Canada kommer att försöka att fullfölja.

En hel del i veckan…

STOCKHOLM: På förmiddagen i dag var jag så tillbaka här, och det var trevligt att kunna tillbringa åtminstone lite tid också med familjen och alla de göromål som följer med denna.

Men nu är det förberedelser för den kommande veckan som gäller. Och den lovar att bli hektisk.

I morgon tar jag emot min rumänske kollega Titus Corlăţean för överläggningar och lunch, och vi kommer att ha åtskilligt att diskutera.

Under morgondagen börjar det också att anlända olika delegationer för mötet med Arktiska Rådet i Kiruna på tisdag kväll och onsdag.

Till dem som kommer hör Canadas minister för arktiska frågor Leona Aglukka även om hon senare på kvällen far vidare i riktning Kiruna.

På kvällen har så Annie Lööf, Ewa Björling och jag gemensam stor middag på UD med en rad företrädare för det svenska näringslivet.

Gunilla Carlsson skulle egentligen också ha varit med, men har fått åka till New York för arbetet med sin FN-panel.

Vi vill informera om vad vi gör på olika sätt för att underlätta för svenska företag runt om i världen – det är en viktig del av UD:s och regeringens arbete – och lyssna på de synpunkter de kan ha.

Ewa och jag har ju en del intryck från Afrika i detta avseende, och Annie är just tillbaka från en viktig resa i Brasilien. Tillväxtmarknaderna är viktiga för Sverige.

Tisdag morgon tar jag så mot USA:s utrikesminister John Kerry på Arlanda, och sedan blir det överläggningar på UD och Rosenbad med först mig och sedan statsministern.

Det är andra gången på kort tid som vi har besök av en amerikansk utrikesminister i Stockholm.

Men på eftermiddagen hastar jag upp till Kiruna bl a för att ta emot Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov när han landar.

För honom är Kiruna känd mark. För något år sedan var han ju vår gäst där uppe i samband med Barentsrådets ministermöte.

På kvällen blir det så informell middag med de åtta ministrarna från ministrarna från Arktiska Rådets medlemsstater.

Onsdagen är så det formella mötet, och det äger rum på förmiddagen i fina Stadshuset i Kiruna.

När det är över blir det mer informellt lunch nere i den väldiga gruvan – på nivån 540 meter ner – och sedan om vädret tillåter utflykt med helikopter.

Och så på kvällen middag för alla i anslutning till världsberömda Ishotellet i Jukkasjärvi. Kanske inte den allra bästa årstiden för ishotellet, men det är alltid vackert där i alla fall.

För min del fortsätter sedan veckan på torsdag i Bryssel med olika informella diskussioner i transatlantisk krets, men på fredag är jag via Köpenhamn tillbaka för att ha en studentafton på Akademiska Föreningen i Lund.

Där har jag förvisso varit förr – och Fredrik Reinfeldt var där förra veckan – men det brukar alltid vara stimulerande.

Jag ser att den utlysts under temat Eurovision, och på fredag är det ju dags för Eurovisionsschlagerfinal i Malmö.

I anslutning till denna har jag dessutom bjudit EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton till Sverige för överläggningar i olika frågor.

En hel del av de frågor vi kommer att diskutera i början av veckan med John Kerry och Sergey Lavrov kommer jag då att fortsätta att diskutera med Catherine Ashton.

Så det blir att göra under de kommande dagarna.

I tre olika sammanhang kommer jag att stå värd för tio besökande utrikesministrar eller motsvarande.

Fascinerande historia – och nytt hopp

JOHANNESBURG: Det blev intressanta sista timmar i Kapstaden tidigare i dag innan det var dags att antända den långa resan hem.

Och den har nu efter en två timmars flygning tagit mig till Johannesburgs internationella flygplats. Härifrån bär det lite senare vidare genom natten den långa vägen till Europa.

Tidigare i dag spenderade jag en del tid med Kofi Annan för att diskutera såväl olika möjligheter i Afrika som aktuella utmaningar på den internationella scenen.

Vi har vid det här laget känt varandra rätt länge, och har aldrig svårt att finna förenande ståndpunkter i olika frågor.

Och frågor finns det förvisso.

Han följer mycket nära försöken att få igång en politisk process i Syrien, och vi diskuterade kring de möjligheter som nu kan finnas efter de senast samtalen i Moskva.

Nu lämnar jag strax detta fascinerande land med dess lika fascinerande dom komplicerade historia.

I förgår var det nitton år sedan Nelson Mandela installerades som Sydafrikas president i den historia förändring som innebar att det förhatliga apartheid-systemet avskaffade och landet utvecklades till en genuin demokrati.

Det var kulmen på en lång process som i sina detaljer är lärorik.

Det internationella trycket på Sydafrika betydde förvisso mycket, men till detta kom att systemet hel enkelt inte fungerade, och gradvis kom detta att leda till en serie av hemliga samtal dels mellan företrädare för den hårdföra boer-filosofin och från förbjudna rörelsen ANC och dels direkt mellan regimen och den fängslade Nelson Mandela.

Under en period på fyra-fem år pågick detta, intill FW de Klerk i slutet av 1989 tog över som landets president, i februari 1990 höll sitt historiska tal, gav Nelson Mandela hans frihet och inledde de förhandlingar om en demokratisk övergång som gav dem bägge Nobels fredspris 1993.

Den internationella situationen betydde nog också en del. Detta var den sovjetiska förändringens år, och det gick inte längre att se ANC som något slags sovjetiskt instrument på det sätt regimens interna och externa propaganda ditintills ofta gjort.

Men medan Gorbatjov kom att tveka på vägen, förde De Klerk processen till dess logiska och demokratiska slut.

En förutsättning var självfallet också den genuina statsmannaövertygelse som ju kom att vägleda Nelson Mandela.

När man läser berättelserna om de olika hemliga mötena som ledde fram till den historiska förändringen noteras det alltid vilket intryck personligheten Nelson Mandela gjorde.

Och så var det förvisso.

Jag minns väl inte minst middagen med honom och FW de Klerk i Stockholm i december 1993.

De hade fått sitt Nobel-pris och gemensamt talade vi om den för dem bägge inte alldeles enkla väg som hade lett till detta.

De företrädde en regim och en organisation som sett varandra som totala fiender att bekämpa mer väpnad makt, men hade samtidigt insett att den vägen aldrig skulle kunna leda framåt, och därför gått in i en politisk process som steg för steg fört dem samman.

Och det som hände i Sydafrika under dessa år var utomordentligt historiskt.

Nelson Mandela tillhör tveklöst vår tids allra största gestalter.

I dag är han en gammal man, och snart kommer den tid nr han inte längre finns.

Vad detta kommer att betyda för Sydafrika återstår att se.

Biskop Desmond Tutu skrev i dagarna en betraktelse som berömde mycket som uppnåtts under dessa år, men samtidigt uttryckte en tilltagande bitterhet över mycket annat.

Och han förklarade att han nu inte längre skulle komma att rösta på ANC.

Det är lätt att peka på problemen i Sydafrika. Samtidigt är detta kontinentens vitalaste demokrati och starkast ekonomi. Och samhällets mångfald borde kunna utgöra en styrka för framtiden.

Samtidigt växer det övriga Afrika sig allt starkare.

Och det krävs ingen större lyhördhet för att uppfatta att ett land som t ex Nigeria tycker att Sydafrika borde bereda mer plats också för dem.

Landets relativa position i Afrika förändras ju när de övriga länderna successivt växer sig allt starkare.

Kofi Annan i dag på förmiddagen sade till mig att det var Afrika som var framtiden. Jag sade att att det förvisso är så att Afrika är en allt viktigare del av framtiden.

Men den nya afrikanska tillförsikt och optimism jag mött under mina dagar här inger förvisso hopp för framtiden.

Nytt Afrika växer fram

KAPSTADEN: Det har varit intensiva dagar här både med diskussionerna på World Economic Forums stora Afrika-möte och med olika bilaterala samtal med företrädare såväl gör Sydafrika som för en rad andra länder.

Och det faktum att vi är fem svenska statsråd här har självfallet uppmärksammats stort.

Fast när jag skriver detta är i bara fyra, eftersom Birgitta Ohlsson för ett par timmar sedan lämnade för att fara vidare till Harare i Zimbabwe.

Åtskilliga av våra samtal här har ju handlat om utvecklingen i det landet.

Men det har varit den ekonomiska utvecklingen i denna del av världen som varit i fokus.

Och med ett påtagligt optimistiskt anslag.

Via Twitter här till höger har jag ju länkat till en del som ger siffror och fakta om detta.

Ett avgörande problem är fortfarande den bristande ekonomiska integrationen i Afrika.

Handeln mellan dess olika länder svarar bara för ca 12% av den totala handeln, medan motsvarande siffra för Europa är ca 65% och för det växande Asien i storleksordningen 40%.

Här är potentialen för förbättringar mycket stor. Det kräver såväl investeringar i infrastruktur som att man river spärrar och hinder i form av byråkrati och regleringar.

Transporter är mycket dyra i Afrika, och det tar ofta lång tid att passera de olika gränderna. Detta begränsar kontinentens ekonomiska möjligheter på ett mycket påtagligt sätt.

Positivt från diskussionerna med kontinentens olika politiska ledare och ekonomiska aktörer här är dock den breda samsyn dom finns i analysen och därmed också enighet om vad som faktiskt behöver göras.

Att mycket av detta sedan är enklare sagt än gjort är självklart. Investeringar i infrastruktur kommer att kräva enorma belopp, men när kontinenten nu växer med 5-6% kommer möjligheterna att få fram de beloppen självfallet att öka.

Snart tar konferensen slut, och åtskilliga av mina kollegor vänder hemåt.

Själv stannar jag ytterligare ett natt för en del möten i morgon, bl a med Kofi Annan såväl om den intressanta rapport som han presenterade hör i dag som om andra frågor.

Samtalsämnen brukar inte saknas.

Mitt fokus dessa dagar här nere har självfallet först och främst varit på den afrikanska utvecklingen, men det innebär inte att det saknas andra utmaningar.

Utvecklingen i och kring Syrien kan möjligen ha gått in i en ny fas efter samtalen mellan USA:s John Kerry och Rysslands president Vladimir Putin för några dygn sedan.

Det närmande som där skedde måst föras vidare, och det är viktigt att man på bägge sidor bortser från de olika störningsmoment eller delade meningar i mindre centrala frågor som finnas.

Men till dessa frågor kommer jag att återkomma tydligare när jag under helgen återvänder hem till Stockholm.

Framme i Kapstaden

KAPSTADEN: Det tog hela denna dag från synnerligen arla morgon till sen afton att ta sig ner till södra halvklotet och hit till Afrikas allra sydligaste del.

Här ligger den dramatiska Goda Hopps-udden, även om den afrikanska kontinentens allra sydligaste punkt faktiskt ligger en liten bit längre åt väster.

Flygningen från Amsterdam tog elva timmar, och gav rikliga möjligheter att gå igenom sådant som man inte hunnit med på ett tag, bortsett från allt som har just med Afrika att göra.

Och nu har vi fem statsråd så strålat samman här i Kapstaden för diskussioner dels på World Economic Forum och dels separat här under de kommande två dygnen.

De har ju under de senaste dygnen besökt Etiopien, Nigeria och Angola – jag skulle dessutom ha varit i Ghana – och jag ser fram mot att höra deras intryck.

I morgon bitti börjar vi gemensamt dagen med överläggningar med Sydafrikas utrikesminister, finansminister, handelsminister och planeringsminister.

Och det visar ju bredden av vårt samarbete med detta land.

Den sydafrikanska ekonomin utgör ju fortfarande ca en tredjedel av den samlade afrikanska ekonomin söder om Sahara, och landet är en viktig både politisk och ekonomisk partner för oss i en rad olika avseenden.

Vår turism hit är omfattande – Kapstaden är faktiskt den största turistdestinationen i hela Afrika söder om Sahara – och den svenska aptiten på sydafrikanska viner är ju betydande.

Flygvapnet här flyger Gripen-flygplan, och alldeles nyligen var de insatta i samband med afrikanska ansträngningar att stabilisera situationen i andra delar av kontinenten.

Men efter denna överläggning med Sydafrika börjar så de bredare diskussionerna med fokus framför allt på den ekonomiska utvecklingen i Afrika.

Deltagandet är imponerande.

Jag hör på TV nu i kväll att man räknar med att 23 stats- och regeringschefer från olika afrikanska länder kommer att vara här. Men från Europa är det mycket tydligt Sverige som dominerar.

Efter några svåra decennier har ju åren efter ca 2000 visat en betydligt mer positiv utveckling för Afrika, och tillväxtsiffrorna här har tidvis varit högre än i de asiatiska ekonomierna.

I mitten av förra decenniet blev flödet av privata investeringar till kontinenten större än flödet av bistånd, och sedan dess har det växt till att nu vara dubbelt så stort.

En del av dessa handlar förvisso om investeringar i kontinentens råvaror, men när jag läser de bedömningar som stora institutionella investerare nu gör handlar det faktiskt än mer om den snabbt växande medelklass som börjar göra sig allt mer gällande även här.

Viktigt för denna utveckling har varit serien av ekonomiska reformer i en rad afrikanska länder. Även om mycket förvisso återstår, har förbättringarna varit påtagliga.

Och samma sak måste sägas om den politiska utvecklingen.

I dag hålls mer eller mindre väl fungerande val i huvuddelen av de afrikanska länderna, och det var förvisso inte fallet för några decennier sedan.

Gemensamt agerar de afrikanska länderna bestämt när det finns tendenser till kupper eller annat för att sätta dessa demokratiska processer ur spel.

Afrika regeras helt enkelt bättre än tidigare, och det har möjliggjort också en bättre ekonomisk utveckling.

En faktor som påpekas i många studier är betydelsen av nya teknologier, och då inte minst mobil telefoni.

I stora delar av Afrika kommer man att gå från praktiskt taget ingen telefoni alls till de modernaste möjligheterna, och detta har också lett till en snabb utveckling av olika mobila tjänster.

Mobila finansiella tjänster i Kenya är ett uppenbart exempel, som har betytt mycket ute på en landsbygd där man tidigare mest hade tillgång till mycket lokala marknader, men det finns också många andra.

Och här har självfallet också svensk teknologi varit betydelsefull.

Men mycket återstår självfallet.

Behovet av investeringar i infrastruktur är ofta enormt. Handeln mellan olika afrikanska länder är fortfarande blygsam. Korruption och byråkrati är förvisso fortfarande betydande utmaningar.

Och självfallet finns det områden där det fortfarande är de akuta politiska konflikterna som dominerar.

Sverige har ett långt engagemang för Afrika inte minst när det gäller utvecklingsbistånd, och det förblir självfallet viktigt.

Men vår avsikt med denna resa är dels att bredda bilden av Afrika hemma, och dels att bredda vårt samarbete med ett Afrika som under kommande decennier med all sannolikhet, om än från en låg bas, kommer att tillhöra de snabbast växande delarna av den globala ekonomin.