Fascinerande historia – och nytt hopp

JOHANNESBURG: Det blev intressanta sista timmar i Kapstaden tidigare i dag innan det var dags att antända den långa resan hem.

Och den har nu efter en två timmars flygning tagit mig till Johannesburgs internationella flygplats. Härifrån bär det lite senare vidare genom natten den långa vägen till Europa.

Tidigare i dag spenderade jag en del tid med Kofi Annan för att diskutera såväl olika möjligheter i Afrika som aktuella utmaningar på den internationella scenen.

Vi har vid det här laget känt varandra rätt länge, och har aldrig svårt att finna förenande ståndpunkter i olika frågor.

Och frågor finns det förvisso.

Han följer mycket nära försöken att få igång en politisk process i Syrien, och vi diskuterade kring de möjligheter som nu kan finnas efter de senast samtalen i Moskva.

Nu lämnar jag strax detta fascinerande land med dess lika fascinerande dom komplicerade historia.

I förgår var det nitton år sedan Nelson Mandela installerades som Sydafrikas president i den historia förändring som innebar att det förhatliga apartheid-systemet avskaffade och landet utvecklades till en genuin demokrati.

Det var kulmen på en lång process som i sina detaljer är lärorik.

Det internationella trycket på Sydafrika betydde förvisso mycket, men till detta kom att systemet hel enkelt inte fungerade, och gradvis kom detta att leda till en serie av hemliga samtal dels mellan företrädare för den hårdföra boer-filosofin och från förbjudna rörelsen ANC och dels direkt mellan regimen och den fängslade Nelson Mandela.

Under en period på fyra-fem år pågick detta, intill FW de Klerk i slutet av 1989 tog över som landets president, i februari 1990 höll sitt historiska tal, gav Nelson Mandela hans frihet och inledde de förhandlingar om en demokratisk övergång som gav dem bägge Nobels fredspris 1993.

Den internationella situationen betydde nog också en del. Detta var den sovjetiska förändringens år, och det gick inte längre att se ANC som något slags sovjetiskt instrument på det sätt regimens interna och externa propaganda ditintills ofta gjort.

Men medan Gorbatjov kom att tveka på vägen, förde De Klerk processen till dess logiska och demokratiska slut.

En förutsättning var självfallet också den genuina statsmannaövertygelse som ju kom att vägleda Nelson Mandela.

När man läser berättelserna om de olika hemliga mötena som ledde fram till den historiska förändringen noteras det alltid vilket intryck personligheten Nelson Mandela gjorde.

Och så var det förvisso.

Jag minns väl inte minst middagen med honom och FW de Klerk i Stockholm i december 1993.

De hade fått sitt Nobel-pris och gemensamt talade vi om den för dem bägge inte alldeles enkla väg som hade lett till detta.

De företrädde en regim och en organisation som sett varandra som totala fiender att bekämpa mer väpnad makt, men hade samtidigt insett att den vägen aldrig skulle kunna leda framåt, och därför gått in i en politisk process som steg för steg fört dem samman.

Och det som hände i Sydafrika under dessa år var utomordentligt historiskt.

Nelson Mandela tillhör tveklöst vår tids allra största gestalter.

I dag är han en gammal man, och snart kommer den tid nr han inte längre finns.

Vad detta kommer att betyda för Sydafrika återstår att se.

Biskop Desmond Tutu skrev i dagarna en betraktelse som berömde mycket som uppnåtts under dessa år, men samtidigt uttryckte en tilltagande bitterhet över mycket annat.

Och han förklarade att han nu inte längre skulle komma att rösta på ANC.

Det är lätt att peka på problemen i Sydafrika. Samtidigt är detta kontinentens vitalaste demokrati och starkast ekonomi. Och samhällets mångfald borde kunna utgöra en styrka för framtiden.

Samtidigt växer det övriga Afrika sig allt starkare.

Och det krävs ingen större lyhördhet för att uppfatta att ett land som t ex Nigeria tycker att Sydafrika borde bereda mer plats också för dem.

Landets relativa position i Afrika förändras ju när de övriga länderna successivt växer sig allt starkare.

Kofi Annan i dag på förmiddagen sade till mig att det var Afrika som var framtiden. Jag sade att att det förvisso är så att Afrika är en allt viktigare del av framtiden.

Men den nya afrikanska tillförsikt och optimism jag mött under mina dagar här inger förvisso hopp för framtiden.

2 kommentarer till Fascinerande historia – och nytt hopp

  1. Snart kommer den tid när alla inser att framtiden inte längre finns inom deras livstid varken för etablissemanget eller The Serfs.
    Då är det svårt för Optimismen.
    http://www.sjolanders.homestead.com/

  2. flyktingar skriver:

    Idag är en fred mellan Israel och en framtida palestinsk stat långt borta. Fattah upplevs gammaldags med en kamporganisation som ärvt sin retorik från kalla krigets spänningar mellan Soviet och USA. Även sina gamla anhängare i Väst har man ärvt ur anti-USA rörelserna under kalla kriget. Detta trötta Fattah vill ha fred med Israel. Det är jag övertygad om. Jag är lika övertygad om att efter 65 år av krig, också Israel är less på konflikten och vill komma till en förlikning.

    Dock, mot det gamla Fattah står Muslimska brödraskapet som vunnit terräng i den arabiska vårens kölvatten. Hamasregimen i Gaza och regimen i Egypten är hätska judehatare och långsiktig fred med Israel är det inte tal om. Detta brödraskap står också bakom anti-Assadkrafter i Syrien och utmanar kung Abdullah i Jordanien. Det är inte omöjligt att Assad och Abdullah faller i en icke alltför avlägsen framtid och vi står på ruta 1, med en arabisk-muslimsk enad front mot Israel.

    Israeljuden är misstrogen mot sin omvärld av historiska skäl. Särskilt Carl Bildt med sina anor i den svenska makteliten borde känna till bakgrunden till detta. Signaler på senare tid, inklusive från EU-håll, har inte givit israeljuden orsak att omvärdera hoten mot hennes existens.

    Vi borde inte vara så paranoida säger man. Visserligen har stora delar av världen gjort allt för att förinta oss under 1900-talet och visserligen hörs sådana tongångar allt starkare idag – från hög som låg. ”Ge tillbaka det land ni stal”, säger européerna som stulit, koloniserat och korrumperat världen i århundraden och gör så än till denna dag. ”Låt palestinska flyktingarna återvända till sina hem”, säger europén till oss, som man noga såg till att utrota från Europa. Kom ihåg att själva Israels existens erbjöd européerna en ”moralisk utväg”, ett sätt att dumpa judiska överlevande efter förintelsen och låta dem ta hand om sig själva och hitta mening efter Auschwitz.

    Typiskt att Sverige, som utgör ett av de länder som ”stod utanför”, begriper orsakssambandet minst.

    Missförstå mig rätt, det ska som alltid bli spännande att höra vad Kerry och Bildt kommer fram till. Jag är genuint intresserad av deras strategiska betraktelser utöver det nygamla antisemitiska ”allt är israeljudarnas fel” – en berättelse som delas av ideologier från yttersta högerkanten via militanta islamister och diverse politiska opportunister till kristna broderskapsrörelser, muslimska brödraskapet och övervintrade gammelkommunister.

%d bloggare gillar detta: