Sommarlördag

31 juli 2010

VID MEDELHAVET: Helg precis mitt i sommaren – innan Sverige har börjar komma tillbaka och när det kontinentala Europa håller på att slå igen butiken rejält.

I Italien förefaller regeringskoalitionen bakom Silvio Berlusconi att ha kommit in i en besvärlig situation. I Storbritannien har premiärminister Cameron talat klarspråk om terrorism och Pakistan. I Moskva har presidentens rådgivare om mänskliga rättigheter avgått. Globalt börjar oljepriset närma sig 80 dollar.

Och jag fyller på med lite bilder på min Facebook-sida.


Klart bättre

30 juli 2010

VID MEDELHAVET: De går alldeles uppenbart bättre än väntat för den svenska ekonomin.

En BNP-ökning andra kvartalet med 3,7 % och en ökning av industriproduktionen med 12 % under samma period är bättre än vad de flesta hade väntat sig.

Och att vi samtidigt har vad som sannolikt är Europas bästa statsfinanser tillhör också denna bild.

Men det finns all anledning att varna för tron att alla problem är över. Det kommer t ex att ta sin tid innan arbetslösheten kan pressas tillbaka tillräckligt.

Och osäkerheten i delar av den internationella ekonomin är fortfarande ett faktum. Just nu finns det ju farhågor för att den amerikanska ekonomin utvecklas svagare än vad  man hoppats på.

Så det kommer att fortsatt behövas en fast hand vid rodret.


Att hantera den iranska nukleära frågan

29 juli 2010

VID MEDELHAVET: Efter måndagens beslutet i Bryssel om nya sanktioner mot Iran har politiken i denna fråga gått in i en ny fas där uppmärksasmheten på nytt kommer att ligga vid möjligheten av någon form av förhandling om främst den nukleära frågan.

Sakläget i den är viktig att ha någorlunda klart för sig. Att det på sina håll sprids alarmistiska bulletiner skall nog ses i ett visst sammanhang.

Washington-tidskriften Foreign Policy hade nyligen en genomgång av sakläget som jag i allt väsentligt tyckte var balanserad och bra.

Slutsatsen där var att om Iran fattar beslutet att på allvar återuppta det kärnvapenprogram som man av allt att döma hade fram till 2003, och vars grundteknologier man självfallet fortfarande har, så skulle det i alla fall ta ett tag innan detta kunde ge en reell kapacitet.

Och med all sannolikhet skulle vi mycket snabbt kunna se om man plötsligt tog dagens låganrikade uran – som ligger under internationell IAEA-kontroll – och började höganrika detta för vapenändamål.

Man fortsätter dock sin urananrikning, och det trots att det är svårt att se vad man omedelbart har för användning av detta uran. Landets hitintills enda kärnkraftverk vid Busher är ännu inte i drift och har dessutom säkrad bränsleförsörjning från Ryssland.

Mycket talar för att det till betydande del handlar om ett prestigeprogram – man vill visa att Iran har den högteknologi på detta område som en rad andra länder också har.

Frågetecknen inte minst om vad man tidigare hade för sig – där det förefaller tämligen entydigt att det under ett skede handlade om ett vapenprogram – är ju bakgrunden till att FN:s säkerhetsråd krävt att man skall suspendera sin anrikning av uran. Detta krav har Iran hitintills vägrat att efterkomma.

Den takt man bygger ut sin anrikningskapacitet i är inte alltför imponerande för ögonblicket.

Det förefaller som om man har icke oväsentliga tekniska problem med att få den gamla modell av centrifuger som man har att fungera fullt tillfredsställande. Förr eller senare kommer man dock säkert att lösa den saken – möjligen genom mer moderna modeller av centrifuger man försöker få fram.

Vilken effekt de nu beslutade sanktionerna kommer att få återstår att se. Få torde tro att dessa ensamma kan åstadkomma en förändring. Sanktioner är alltid ett trubbigt och ibland dessutom tveeggat vapen. Inte sällan stärker de fel krafter i de länder vi vill påverka.

Vi lyckades dock ge dem en utformning som undgick en del av de problem för vanliga iranier – i Iran eller i t ex Sverige – som det fanns en risk för.

Trots frågetecknen är sanktionerna trots detta viktiga som en tydlig signal om det internationella samfundets oro och beslutsamhet. De sanktioner som beslutats av FN:s säkerhetsråd har i detta sammanhang sannolikt den största effekten.

Det är min starka förhoppning att vi under de närmaste månaderna skall komma att se en ny början på förhandlingar.

Jag tror att det vore klokt att inleda dem med att försöka att få en uppgörelse om bränsleförsörjningen till forskningsreaktorn i Teheran. Här har Turkiet och Brasilien gjort mycket betydelsefulla diplomatiska insatser. En uppgörelse borde ligga väl inom räckhåll om den ömsesidiga politiska viljan finns.

En sådan skulle också innebära att Iran inte längre skulle anrika till 20% på det sätt de nu gör.

Men sedan måste man självfallet gå vidare med de viktigare frågorna om internationell kontroll av bl a möjlig framtida anrikning i Iran. En tillämpning av IAEA:s s k tilläggsprotokoll – som under ett skede respekterades av Iran – skulle vara ett mycket betydelsefullt steg i det avseendet.

Och Iran har dessutom en skyldighet att skapa klarhet kring sina tidigare nukleära aktiviteter.

Att manövrera allt detta är en av den internationella politikens allra mest krävande uppgifter framöver.

Jag beklagar att den främsta Iran-experten vid USA:s utrikesdepartement just nu lämnat – det är nu vi behöver den typ av erfarenhet och perspektiv som han representerar.

Att det dessutom handlar om en regim med en karaktär och en politik vad gäller inte minst mänskliga rättigheter som vi känner stark avsky för gör sannerligen inte saken enklare.

Men den problematiken är inte ny.

Det förhandlades med dåvarande Sovjetunionen om nukleära begränsningar, och man strävar nu efter motsvarande förhandlingar med regimen i Nordkorea.

Viktigt i dessa sammanhang är vi inte låter sådana förhandlingar leda till att vi ger avkall på vår politik i övrigt – allra främst vad gäller mänskliga rätrtigheter.

Till alla dessa frågor kommer det att finnas åtskilliga anledningar att återvända.


Snart semester i Europa

28 juli 2010

VID MEDELHAVET: En rätt loj dag i underbart väder och med världen i övrigt på visst mentalt avstånd.

Nu märker man hur Europa i övrigt börjar att ta semester.

Takten i Bryssel sänks nu högst påtagligt.Telefonerna börjar att tystna. Mailen blir färre.

Men jag ser att min tyske kollega Guido Westerwelle är i Istanbul och uttalar sitt stöd för Turkiets europeiska ambitioner – i går var det ju David Cameron som var i landet och med betydande tydlighet gjorde samma sak.

Hemifrån når bara spridda skurar av information om vad som händer – vilket nog skall tydas som att det inte är så mycket som händer.

Det finns dock anledning att följa utvecklingen i Mellersta Östern när det gäller förutsättningarna för en fredsprocess.

I morgon möts arabförbundets speciella grupp för dessa frågor, och deras ställningstagande blir viktigt.

Jag ser att den israeliske premiärministern Netrhanyahu i går var i Amman för att tala med kung Abdullah – och det handlade alldeles säkert om detta. Från inte minst jordansk sida hoppas man att Israel skall kunna acceptera de utgångspunkter – 1967 års gränser – som kommer att göra direkta förhandlingar möjliga.

Och det är självfallet en förhoppning som vi delar.


Start för Islands förhandlingar

27 juli 2010

VID MEDELHAVET: I dag inleddes i Bryssel de formella medlemsskapsförhandlingarna mellan Island och Europeiska Unionen.

En viktig dag för hela Norden.

Och grunden lade vi när vi antog förhandlingsinriktningen från EU:s sida vid ministermötet i går.

Just nu sägs det att opinionsundersökningarna på Island är negativa när det gäller medlemskap. Jag undrar om det inte var fallet också när vi inledde våra förhandlingar den 1 februari 1992.

Ofta är det så under själva förhandlingsskedet – då ligger ju inte minst medias fokus främst på de olika mer eller mindre krävande anpassningar som kommer att krävas. Helhetsbilden kommer ofta bort.

Det är först när allt är klart som det finns möjlighet att bedöma helheten. Det var först då som vi i vårt fall fick en övervikt för de som ville att också Sverige skulle vara med.

Vi kommer självfallet att ge Island allt det stöd som vi kan under de förhandlingar som nu förestår.

Och hoppas intensivt att allt skall sluta med att Islands folk i en folkomröstning säger ja till det förhandlingsresultat som då föreligger.

Det var för ett år sedan jag i Stockholm tog emot den isländska ansökan. Och det har varit åtskilliga samtal och överläggningar om vägen framåt sedan dess.

Då känns det extra tillfredsställande att de formella förhandlingarna nu kunnat inledas.


Ankara och New Delhi

27 juli 2010

VID MEDELHAVET: Efter att inledningsvis ha prioriterat de ekonomiska bekymren – och lagt fram en tuff saneringsbudget – har nye brittiske premiärministern David Cameron nu sökt sig ut i världen.

Nyss var han i Washington för möten med president Obama och i New York för samtal med Ban Ki-moon.

I dag har han varit i Ankara, och i ett anförande inför det turkiska parlamentet - som man med fördel kan ta del av – talat om stödet för Turkiets europeiska ambitioner på ett sätt som jag helhjärtat kan instämma i.

Men jag tror att det är betydelsefullt att det sker just nu.

Turkiet spelar en allt viktigare roll i en rad olika frågor, och relationerna också mellan Bryssel och Ankara är täta och viktiga. Just nu handlar åtskilligt om relationerna till Iran, och alldeles säkert har den frågan diskuterats intensivt under besöket.

Från Ankara kommer han att fortsätta till New Delhi för att ytterligare utveckla relationerna med det Indien som betyder allt mer såväl politiskt som ekonomiskt.

Från Stockholms horisont har vi ju också strävat efter att utveckla en allt närmare relation till Turkiet, och i allt väsentligt har detta också lyckats. Fredrik Reinfeldt och premiärminister Erdogan talades vid för bara någon vecka sedan, och jag träffar min turkiske kollega Davotuglo relativt ofta. Uppe i norra Afghanistan har vi ju nu också utvecklat ett samarbete som jag tror kommer att bli viktigt.

Också Indien tillhör de länder vi försökt att prioritera.

Jag har varit i New Delhi på två besök och skulle varit på ett tredje mot slutet av våren och det hade varit möjligt att koordinera kalendrarna. Det finns en stor potential i den relationen.


Föga sensationellt

27 juli 2010

VID MEDELHAVET: På sina håll i media i går var upphetsningen betydande över en läcka av över 90 000 äldre amerikanska incidentrapporter från Afghanistan.

Jag var mindre upphetsad, och jag ser nu en analys i International Herald Tribune som inte heller är märkbart upphetsad.

Bra att läsa för den som vill ha perspektiv på upphetsningen på sina håll.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 465 andra följare