Sommarlördag

VID MEDELHAVET: Helg precis mitt i sommaren – innan Sverige har börjar komma tillbaka och när det kontinentala Europa håller på att slå igen butiken rejält.

I Italien förefaller regeringskoalitionen bakom Silvio Berlusconi att ha kommit in i en besvärlig situation. I Storbritannien har premiärminister Cameron talat klarspråk om terrorism och Pakistan. I Moskva har presidentens rådgivare om mänskliga rättigheter avgått. Globalt börjar oljepriset närma sig 80 dollar.

Och jag fyller på med lite bilder på min Facebook-sida.

Klart bättre

VID MEDELHAVET: De går alldeles uppenbart bättre än väntat för den svenska ekonomin.

En BNP-ökning andra kvartalet med 3,7 % och en ökning av industriproduktionen med 12 % under samma period är bättre än vad de flesta hade väntat sig.

Och att vi samtidigt har vad som sannolikt är Europas bästa statsfinanser tillhör också denna bild.

Men det finns all anledning att varna för tron att alla problem är över. Det kommer t ex att ta sin tid innan arbetslösheten kan pressas tillbaka tillräckligt.

Och osäkerheten i delar av den internationella ekonomin är fortfarande ett faktum. Just nu finns det ju farhågor för att den amerikanska ekonomin utvecklas svagare än vad  man hoppats på.

Så det kommer att fortsatt behövas en fast hand vid rodret.

Att hantera den iranska nukleära frågan

VID MEDELHAVET: Efter måndagens beslutet i Bryssel om nya sanktioner mot Iran har politiken i denna fråga gått in i en ny fas där uppmärksasmheten på nytt kommer att ligga vid möjligheten av någon form av förhandling om främst den nukleära frågan.

Sakläget i den är viktig att ha någorlunda klart för sig. Att det på sina håll sprids alarmistiska bulletiner skall nog ses i ett visst sammanhang.

Washington-tidskriften Foreign Policy hade nyligen en genomgång av sakläget som jag i allt väsentligt tyckte var balanserad och bra.

Slutsatsen där var att om Iran fattar beslutet att på allvar återuppta det kärnvapenprogram som man av allt att döma hade fram till 2003, och vars grundteknologier man självfallet fortfarande har, så skulle det i alla fall ta ett tag innan detta kunde ge en reell kapacitet.

Och med all sannolikhet skulle vi mycket snabbt kunna se om man plötsligt tog dagens låganrikade uran – som ligger under internationell IAEA-kontroll – och började höganrika detta för vapenändamål.

Man fortsätter dock sin urananrikning, och det trots att det är svårt att se vad man omedelbart har för användning av detta uran. Landets hitintills enda kärnkraftverk vid Busher är ännu inte i drift och har dessutom säkrad bränsleförsörjning från Ryssland.

Mycket talar för att det till betydande del handlar om ett prestigeprogram – man vill visa att Iran har den högteknologi på detta område som en rad andra länder också har.

Frågetecknen inte minst om vad man tidigare hade för sig – där det förefaller tämligen entydigt att det under ett skede handlade om ett vapenprogram – är ju bakgrunden till att FN:s säkerhetsråd krävt att man skall suspendera sin anrikning av uran. Detta krav har Iran hitintills vägrat att efterkomma.

Den takt man bygger ut sin anrikningskapacitet i är inte alltför imponerande för ögonblicket.

Det förefaller som om man har icke oväsentliga tekniska problem med att få den gamla modell av centrifuger som man har att fungera fullt tillfredsställande. Förr eller senare kommer man dock säkert att lösa den saken – möjligen genom mer moderna modeller av centrifuger man försöker få fram.

Vilken effekt de nu beslutade sanktionerna kommer att få återstår att se. Få torde tro att dessa ensamma kan åstadkomma en förändring. Sanktioner är alltid ett trubbigt och ibland dessutom tveeggat vapen. Inte sällan stärker de fel krafter i de länder vi vill påverka.

Vi lyckades dock ge dem en utformning som undgick en del av de problem för vanliga iranier – i Iran eller i t ex Sverige – som det fanns en risk för.

Trots frågetecknen är sanktionerna trots detta viktiga som en tydlig signal om det internationella samfundets oro och beslutsamhet. De sanktioner som beslutats av FN:s säkerhetsråd har i detta sammanhang sannolikt den största effekten.

Det är min starka förhoppning att vi under de närmaste månaderna skall komma att se en ny början på förhandlingar.

Jag tror att det vore klokt att inleda dem med att försöka att få en uppgörelse om bränsleförsörjningen till forskningsreaktorn i Teheran. Här har Turkiet och Brasilien gjort mycket betydelsefulla diplomatiska insatser. En uppgörelse borde ligga väl inom räckhåll om den ömsesidiga politiska viljan finns.

En sådan skulle också innebära att Iran inte längre skulle anrika till 20% på det sätt de nu gör.

Men sedan måste man självfallet gå vidare med de viktigare frågorna om internationell kontroll av bl a möjlig framtida anrikning i Iran. En tillämpning av IAEA:s s k tilläggsprotokoll – som under ett skede respekterades av Iran – skulle vara ett mycket betydelsefullt steg i det avseendet.

Och Iran har dessutom en skyldighet att skapa klarhet kring sina tidigare nukleära aktiviteter.

Att manövrera allt detta är en av den internationella politikens allra mest krävande uppgifter framöver.

Jag beklagar att den främsta Iran-experten vid USA:s utrikesdepartement just nu lämnat – det är nu vi behöver den typ av erfarenhet och perspektiv som han representerar.

Att det dessutom handlar om en regim med en karaktär och en politik vad gäller inte minst mänskliga rättigheter som vi känner stark avsky för gör sannerligen inte saken enklare.

Men den problematiken är inte ny.

Det förhandlades med dåvarande Sovjetunionen om nukleära begränsningar, och man strävar nu efter motsvarande förhandlingar med regimen i Nordkorea.

Viktigt i dessa sammanhang är vi inte låter sådana förhandlingar leda till att vi ger avkall på vår politik i övrigt – allra främst vad gäller mänskliga rätrtigheter.

Till alla dessa frågor kommer det att finnas åtskilliga anledningar att återvända.

Snart semester i Europa

VID MEDELHAVET: En rätt loj dag i underbart väder och med världen i övrigt på visst mentalt avstånd.

Nu märker man hur Europa i övrigt börjar att ta semester.

Takten i Bryssel sänks nu högst påtagligt.Telefonerna börjar att tystna. Mailen blir färre.

Men jag ser att min tyske kollega Guido Westerwelle är i Istanbul och uttalar sitt stöd för Turkiets europeiska ambitioner – i går var det ju David Cameron som var i landet och med betydande tydlighet gjorde samma sak.

Hemifrån når bara spridda skurar av information om vad som händer – vilket nog skall tydas som att det inte är så mycket som händer.

Det finns dock anledning att följa utvecklingen i Mellersta Östern när det gäller förutsättningarna för en fredsprocess.

I morgon möts arabförbundets speciella grupp för dessa frågor, och deras ställningstagande blir viktigt.

Jag ser att den israeliske premiärministern Netrhanyahu i går var i Amman för att tala med kung Abdullah – och det handlade alldeles säkert om detta. Från inte minst jordansk sida hoppas man att Israel skall kunna acceptera de utgångspunkter – 1967 års gränser – som kommer att göra direkta förhandlingar möjliga.

Och det är självfallet en förhoppning som vi delar.

Start för Islands förhandlingar

VID MEDELHAVET: I dag inleddes i Bryssel de formella medlemsskapsförhandlingarna mellan Island och Europeiska Unionen.

En viktig dag för hela Norden.

Och grunden lade vi när vi antog förhandlingsinriktningen från EU:s sida vid ministermötet i går.

Just nu sägs det att opinionsundersökningarna på Island är negativa när det gäller medlemskap. Jag undrar om det inte var fallet också när vi inledde våra förhandlingar den 1 februari 1992.

Ofta är det så under själva förhandlingsskedet – då ligger ju inte minst medias fokus främst på de olika mer eller mindre krävande anpassningar som kommer att krävas. Helhetsbilden kommer ofta bort.

Det är först när allt är klart som det finns möjlighet att bedöma helheten. Det var först då som vi i vårt fall fick en övervikt för de som ville att också Sverige skulle vara med.

Vi kommer självfallet att ge Island allt det stöd som vi kan under de förhandlingar som nu förestår.

Och hoppas intensivt att allt skall sluta med att Islands folk i en folkomröstning säger ja till det förhandlingsresultat som då föreligger.

Det var för ett år sedan jag i Stockholm tog emot den isländska ansökan. Och det har varit åtskilliga samtal och överläggningar om vägen framåt sedan dess.

Då känns det extra tillfredsställande att de formella förhandlingarna nu kunnat inledas.

Ankara och New Delhi

VID MEDELHAVET: Efter att inledningsvis ha prioriterat de ekonomiska bekymren – och lagt fram en tuff saneringsbudget – har nye brittiske premiärministern David Cameron nu sökt sig ut i världen.

Nyss var han i Washington för möten med president Obama och i New York för samtal med Ban Ki-moon.

I dag har han varit i Ankara, och i ett anförande inför det turkiska parlamentet – som man med fördel kan ta del av – talat om stödet för Turkiets europeiska ambitioner på ett sätt som jag helhjärtat kan instämma i.

Men jag tror att det är betydelsefullt att det sker just nu.

Turkiet spelar en allt viktigare roll i en rad olika frågor, och relationerna också mellan Bryssel och Ankara är täta och viktiga. Just nu handlar åtskilligt om relationerna till Iran, och alldeles säkert har den frågan diskuterats intensivt under besöket.

Från Ankara kommer han att fortsätta till New Delhi för att ytterligare utveckla relationerna med det Indien som betyder allt mer såväl politiskt som ekonomiskt.

Från Stockholms horisont har vi ju också strävat efter att utveckla en allt närmare relation till Turkiet, och i allt väsentligt har detta också lyckats. Fredrik Reinfeldt och premiärminister Erdogan talades vid för bara någon vecka sedan, och jag träffar min turkiske kollega Davotuglo relativt ofta. Uppe i norra Afghanistan har vi ju nu också utvecklat ett samarbete som jag tror kommer att bli viktigt.

Också Indien tillhör de länder vi försökt att prioritera.

Jag har varit i New Delhi på två besök och skulle varit på ett tredje mot slutet av våren och det hade varit möjligt att koordinera kalendrarna. Det finns en stor potential i den relationen.

Föga sensationellt

VID MEDELHAVET: På sina håll i media i går var upphetsningen betydande över en läcka av över 90 000 äldre amerikanska incidentrapporter från Afghanistan.

Jag var mindre upphetsad, och jag ser nu en analys i International Herald Tribune som inte heller är märkbart upphetsad.

Bra att läsa för den som vill ha perspektiv på upphetsningen på sina håll.

Lite sen lunch

BRYSSEL: Allt tar sin tid, och vid halvfyra-tiden kunde vi i alla fall gå över till lunch och fortsätta våra diskussioner över efterlängtad föda.

Men det har varit bra diskussioner här i dag.

Äntligen fick situationen i Sudan den uppmärksamhet som den förtjänar. Vi står inför mycket stora utmaningar inför de kommande åren.

Med betydande sannolikhet står vi inför en statsseparation nästa år, och den måste i så fall följas av en period av statsbyggande från en utomordentlig svag bas.

Och risken för en mycket svag stat med allt vad detta innebär skall absolut inte underskattas. Det finns en betydande potential för motsättningar i landets södra delar.

Men nu har vi i alla fall en tydligare europeisk politik i denna fråga. Bra.

Vad gäller Iran bekräftades mer i detalj förra månadens beslut om olika sanktioner, men vi var tydligare när det gäller den viktiga diplomatiska sidan av våra ansträngningar.

Och efter diskussion om Mellersta Östern diskuterar vi nu – i sedvanlig ordning – situationen på Balkan.

Klockan är tjugo i fem och nu har vi i alla fall hunnit till dessert.

Kaffe kommer strax.

Diger dagordning

BRYSSEL: Sommarsammanträde med rätt lång lista på utmaningar att diskutera.

Som alltid börjar dagen med frukost med de nordiska och baltiska kollegorna. Det är alltid bra att stämma av frågor i denna krets.

Sedan börjar dagen med  allmänna rådet – normalt Birgitta Ohlssons ansvar – där vi bl a fattar formellt beslut om europeiska utrikestjänsten EAS och kort diskuterar förberedelserna för toppmötet om bl a utrikesfrågor 16 september.

Men viktigt – inte minst för oss – är självfallet också beslutet om att nu mer formellt öppna medlemskapsförhandlingarna med Island.

Sedan går vi över till utrikesrådet – mitt egentliga område – och den långa listan av frågor där.

Sudan, Iran, Mellersta Östern, relationer med bl a Indien och Brasilien, situationen i Kirgizistan, Bosnien, Kosovo…

Och mer blir det alldeles säkert.

Jag kommer t ex kort att nämna en del bekymmersamma drag i utvecklingen i Ukraina. Jag vet att Radek Sikorski vill ta upp frågor angående lättnader i visaregimen för Kaliningrad. Utvecklingen i Cypern-förhandlingarna lär också komma att nämnas.

Så det kommer nog att bli en lång dag under molnen här i Bryssel.

Alla dessa ministerråd…

BRYSSEL: På planet hit i går slog det mig att detta är det sista formella utrikesministerrådet under denna svenska mandatperiod, och att jag då kommer att ha varit närvarande på samtliga dessa ministerråd under fyra rätt händelserika år.

Och i det skulle jag nästan tro att jag är unik i ministerkretsen.

Alla är inte närvarande alltid. Dessa julisammanträden brukar t ex inte tillhöra de mest besökta.

Och jag vet att det ibland var si och så med närvaron från svensk sida tidigare.

Men eftersom denna regerings ambition har varit att sträva efter en tydligare svensk röst i det europeiska samarbetet har det varit viktigt för mig att vara närvarande – och aktivt närvarande – på alla möten.

Har detta lett till att vi fått en starkare ställning?

Andra må bedöma den saken mer objektivt, men läser jag den internationella pressen verkar det i alla fall så.

Det betyder dock mer än vad man tror att bygga upp bra personliga relationer med sina kollegor och de i övrigt ledande asktörerna. När det kommer till svåra avgörande kan det ofta vara alldeles avgörande för hur frågorna utvecklas.

Jag tillhör den digitala kommunikationens allra tidigaste och tydligaste förespråkare – och kommer att fortsätta att vara det i olika avseenden.

Jag hoppas t ex att vi i dag skall kort kunna diskutera möjligheten av mer utyttjande av videokonferenser mellan ministrarna. Birgitta Ohlsson har aktualiserat frågan.

Men den personliga kontakten och det personliga förtroendet förblir trots detta av mycket stor betydelse.

Kanske gäller detta i extra hög grad för lite mindre länder. Vi kan inte räkna med att vår storlek gör att man automatiskt lyssnar på oss. Vi svenskar är under 2 % av medborgarna i Europeiska Unionen.

Då gäller det att vara närvarande – aktivt närvarande.

På alla dessa ministerråd…

Strax mot Bryssel

VID MEDELHAVET: Klart, varmt och vackert väder – men lite kraftigare vindar har anmält sin ankomst i dag.

Snart bär det dock av för att kunna komma till Bryssel i kväll. Och för att vara där på såväl det s k allmänna rådet som rådet för utrikesfrågor under morgondagen.

I kväll tror jag att vi mer informellt kommer att diskutera konsekvenserna av ICJ:s yttrande om Kosovo.

Själva yttrandet kommer det alldeles säkert att finnas anledning att diskutera lite senare – det är lika tydligt som det dessvärre är begränsat.

Och i morgon är det åtskilligt som står på dagordningen – också situationen i och kring Gaza tillhör det vi kommer att diskutera.

Catherine Ashton var ju där nyligen, och ett antal andra utrikesministrar planerar nu att åka dit.

Läget har förbättrats genom olika israeliska lättnader, men fortfarande finns åtskilligt som måste göras.

Inte minst gäller det möjligheten att exportera produkter från Gaza – utan den möjligheten kan Gaza aldrig bli annat än en biståndsenklav.

Stilla lördag

VID MEDELHAVET: En alldeles osedvanligt stilla och fridfull dag.

Några email i olika ärenden, men i övrigt har det varit tyst och stilla på ett sätt som närmast är unikt.

Och även det har ju sitt stilla behag. I alla fall ett tag.

Kort paus

VID MEDELHAVET: Tidigt i dag lämnade jag konungarikets huvudstad och är nu kort tillbaka vid Medelhavets strand.

Någon längre sejour här blir det dock inte – redan söndag eftermiddag bär det av i riktning Bryssel för måndagens utrikesministermöte där. Juli är inte semestermånad i det europeiska samarbetet.

Där kommer det bl a att handla om efterdyningarna efter gårdagens domstolsyttrande om Kosovo, men också om bl a situationen i Mellersta Östern.

Och i sedvanlig ordning om Iran.

Nu viktigt blicka framåt

STOCKHOLM: Efter yttrandet från Internationella Domstolen i Haag i dag på eftermiddagen om Kosovo har Catherine Ashton uttalat EU:s beredskap att hjälpa till att etablera en dialog mellan Pristina och Belgrad.

Nu handlar det om en ny fas där det viktigaste är att blicka framåt, och då handlar det självfallet om Serbiens och Kosovos europeiska perspektiv.

Med stöd i den gemensamma ståndpunkt som Catherine Ashtons uttalande redovisade intervjuades jag av Ekot liksom av BBC World TV.

Den senare intervjun finns på Facebook för den som är intresserad.

Sommardag och Kosovo

STOCKHOLM: Sommardag i Stockholm och sommarregeringen samlas i Rosenbad.

Egentligen ingår jag inte i denna just denna vecka, men jag smyger nog förbi i alla fall för att träffa de statsråd som upprätthåller de formella statsfunktionerna denna vecka.

Annars handlar mycket denna dag om utlåtandet från Internationella Domstolen i Haag om Kosovos självständighetsförklaring.

Det var ju FN:s generalförsamling som ställde frågan till domstolen, och även om uttalandet näppeligen kommer att ändra någonting vad gäller Kosovo är det självfallet av stor betydelse för framtiden också i andra sammanhang.

Frågeställningen är ju inte – som jag påpekade i samband med utrikesnämndens diskussion om Sveriges erkännande av Kosovo – alldeles okomplicerad.

Och det framhöll jag också i den artikel jag publicerade i SvD om varför Sverige erkände Kosovo.

Vår förhoppning är dock att det efter detta utlåtande skall vara möjligt för EU att få igång en successiv process av kontakter och samtal i olika frågor mellan Belgrad och Pristina.

Från sina olika förutsättningar, och trots skilda meningar, har de ju bägge ett mycket starkt intresse av den europeiska integrationsprocessen.

Och vi har ett minst lika starkt intresse av en stabil politisk och ekonomisk utveckling i denna del av Europa.

Bara långsiktighet kan ge resultat

STOCKHOLM: Tillbaka på UD igen efter konferensen i Kabul, och i dag på eftermiddagen hade jag en pressträff för att informera om konferensen och min syn på utvecklingen i Afghanistan – video finns på Facebook.

Det finns inte minst i den amerikanska debatten en tilltagande otålighet med att de förväntade resultaten av de olika satsningarna inte kommer tillräckligt snabbt. I den mer akademiska diskussionen förs fram olika förslag på hur man skulle kunna komma ur engagemanget.

Men freds- och stabilitetsbyggande kräver betydande tid.

Sverige gick in med soldater i den dåvarande FN-styrkan i Bosnien 1993, fortsatte sedan i de olika Nato-ledda IFOR- och SFOR-styrkorna fram till slutet av 2004 och hade officerare kvar i den EUFOR-styrka som följde och fortfarande i viss mån finns kvar under ytterligare några år.

Med detta vill jag bara säga att freds- och stabilitetsinsatser som dessa oftast pågår under en betydande tid, även om de ändrar karaktär och successivt reduceras under denna tid. I Bosnien har det nu funnits internationella styrkor under FN-, Nato- eller EU-befäl under närmare två decennier.

Afghanistan är självklart annorlunda i de flesta avseenden, men även här tror jag att det är viktigt att inse att den internationella insatsen måste vara långsiktig för att kunna nå resultat. Erfarenheter av mer klassiskt biståndssamarbete visar ju också att ekonomisk reformering och kapacitets- och institutionsbyggande i samhällen som dessa tar en mycket betydande tid.

På konferensen i Kabul betonade jag därför att det bara är strategisk uthållighet som kan ge strategiska resultat.

Och fick betydande medhåll för detta.

Sedan tillkommer självfallet en mer inrikespolitisk dynamik i olika länder. Lite av detta är det väl vi börjar att se i USA just nu.

Men då ökar betydelsen av långsiktigt politiskt ledarskap.

Vacker dag i Kabul

ABU DHABI: Efter lite mer än tre timmars flygning från Kabul har jag nu – tillsammmans med Ban Ki-moon – landat här i Förenade Arabemiraten.

Och härifrån skall jag sedan trockla mig vidare mot Stockholm.

Men det var – efter nattens besvär – en påtagligt lyckad dag i Kabul.

Jag tror att vi var ett 40-tal utrikesministrar på plats – plus åtskilliga andra.

Det var i sig en mycket viktig markering av stöd för freds- och stabiliseringsarbetet i Afghanistan.

Och det gav ju också möjllghet till värdefulla bilaterala samtal.

Med Hillary Clinton kunde jag fortsätta och fördjupa samtal som vi lätt påbörjade i Krakow för någon vecka sedan.

Det handlade om Afghanistan, om Iran, om Georgien och om Balkan och vad vi kunde göra gemensamt i dessa frågor.

President Karzai var påfallande nöjd när jag lämnade honom efter den sena lunchen på presidentpalatset.

Men han var också medveten om de olika åtaganden om reformprocessen som han gjort under dagen.

Vi är ju inte i Afghanistan för att vinna ett krig, utan för att bygga en fred.

Och då är det ömsesidiga åtaganden om reformer å den ena sidan och stöd å den andra som är vägen framåt.

I bägge hänseenden var det – liksom övrigt – en vacker dag i Kabul.

Inga snabba lösningar

KABUL: På Brännpunkt i dagens SvD ger jag min syn på betydelsen av dagens internationella konferens här och de insatser som vi gör.

Svårigheterna och utmaningarna skall alls inte underskattas – det gav ju natten exempel på.

Och några snabba lösningar finns näppeligen.

Det gör det än viktigare att vi i dag understryker långsiktigheten i vårt engagemang för fred och stabilitet här i Afghanistan.

Jo, Kabul till slut

KABUL: Efter nattens dramatik kunde FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och jag – och våra medarbetare – vid fyratiden på morgonen till slut gå ner med två helikoptrar i mörkret inne på ISAF-området i centrala Kabul.

Då hade vi tillsammans tillbringat några timmar på den jättelika amerikanska Bagram-basen en bit norrut i avvaktan på att situationen skulle klarna och transport ordnas till Kabul. Det blev två amerikanska Blackhawk som sedan tog oss därifrån.

Att talibaner och andra skulle försöka att störa den viktiga konferensen här var självfallet att räkna med.

Vår närvaro här mitt i Kabul är ju en demonstration av vårt stöd för freds- och stabiliseringsprocessen i landet.

Nu slumpade det sig så att raketer slog ner på flygplatsen precis när vi var på väg in för att landa, och det skapade självfallet en lite osäker situation. I skrivande stund – halv fem på morgonen lokal tid – är jag inte säker på att de ännu öppnat.

Men när konferensen öppnas klockan nio i morgon bitti av president Karzai och generalsekreterare Ban Ki-moon kommer vi att vara på plats. Precis som planerat.

Och därmed blev den raketattacken inte så mycket mer än ett allvarligt attentat mot vår nattsömn.

Nej, inte Kabul än

BAGRAM: Nej, någon landning i Kabul enligt plan blev det inte.

När vi var på inflygning bara några kilometer från flygplatsen kom den under attack och vi gick – av lätt insedda skäl – ändra planerna.

Efter att ha cirklat runt närmare en timme har vi nu dumpit ner på den stora amerikanska basen Bagram.

Det närmare ödet är tills vidare inte känt.