Kryssa sig fram i Kabul

31 augusti 2009

Dagen här i Kabul har just avslutats med spännande middag och intensiv diskussion på trevlig restaurang med initiativtagarna bakom den nya oberoende tankesmedjan Afghanistan Analysts Network.

Idén om en sådan tankesmedja – som samlar personer som arbetat länge med och i detta land, men som nu vill kunna arbeta lite friare än vad olika organisationer gör möjligt – har funnits ett tag, men att det nu blivit verklighet är viktigt.

Dagen tidigare har – förutom möte och pressträff med min utrikesministerkollega Rangin Dadfar Spanta – upptagits huvudsakligen av överläggningar med olika internationella företrädare här i staden.

Att kryssa sig fram i den täta och rätt oordnade trafiken i staden har också tagit sin tid. Och då och då skall ju också olika säkerhetsspärrar passeras. Att säga att Kabul är en livaktig stad är ett understatement – också mitt i Ramadan.

I morgon träffar jag de tre personer som fick de högsta röstetalen i presidentvalet – president Hamid Karzai, Dr Abdullah Abdullah och Dr Ramazan Bashardost.

Och dessutom möter jag den dessa dagar så utomordentligt viktiga Electoral Complaints Commission – som nu prövar alla de olika anklagelser om oegentligheter som kommit in – liksom andra oberoende bedömare av valet.

På programmet står också möte med Världsbankens chef här i Afghanistan. Utvecklingsfrågorna är viktiga, och jag tillhör dem som tycker att vi måste ge dessa större uppmärksamhet.

Om jag hinner mitt i allt detta – och åtskilligt därtill – hoppas jag kunna besöka något av de kulturella och historiska minnesmärken som finns i denna stad.

Denna gång blir det nog inte Baburs Garden – annars lite av favorit – men jag tycker att det är viktigt att visa att Kabul inte bara är dessa moderna decenniers konflikter utan också ett rikt historiskt och kulturellt arv.

Innan det framåt kvällen bär hemåt igen hoppas jag också hinna med att träffa ambassadörena från de olika EU-länderna här i staden.


Tidig morgon med UNAMA

31 augusti 2009

Tidig morgon i Kabul efter rätt sen ankomst i går kväll. Men man börjar att känna sig rätt hemtam här.

Närmast väntar frukost med Kai Eide – chef för den FN-mission UNAMA som har att samordna de omfattande internationella insatserna i landet.

Kai och jag känner varandra sedan ett antal decennier tillbaka.

Sedan följer ett digert program – omedelbart därpå med EU:s valobservatörer för att höra deras bedömningar av den process som nu pågår.

Och alldeles självklart har jag med mig EU:s särskilde representant här Ettore Sequi och Europakommissionen.


Till Kabul igen

30 augusti 2009

När moderatstämman här i Västerås nu är över sätter jag mig per omgående i rörelse i riktning mot den afghanska huvudstaden Kabul. Och sent i kväll lokal tid borde jag kunna vara framme.

Det blir mitt tredje besök i landet på mindre än ett år – och mitt andra inom loppet av ungefär en månad.

För det finns det självfallet skäl.

Det internationella engagemanget i Afghanistan – FN, EU, Nato m fl – är utomordentligt viktigt. Den framtida stabiliteten i området mellan Central- och Sydasien berör på ett eller annat sätt oss alla.

På sina håll i debatten framställs det vi gör där som nästan enbart en militär operation. Jag ser helsidor i tidningarna som mest räknar upp olika typer av pansarfordon.

Jag tillhör som bekant de som anser säkerhetsdelen av det internationella engagemanget i landet som mycket viktig. Och det är bra att Sverige är ett av det 40-tal länder som deltar i denna.

Men utmaningen i landet är långt större än så – och just nu är det de politiska faktorerna som är alldeles avgörande för framtiden.

Sakta håller det på att växa fram ett resultat av främst presidentvalet den 20 augusti, och i mitten av den kommande månaden kommer vi sannolikt att ha det i sin helhet.

Utan att förhäva oss alltför mycket – för det finns det ingen anledning – kan vi konstatera att det gick att hålla vallokalerna öppna i den absoluta huvuddelen av landet. Det var viktigt.

Nu gäller det att se till att det valresultat som växer fram ses som någorlunda legitimt i Afghanistan självt och det därmed kan lägga en grund för politisk stabilitet under i alla fall det kommande året.

Här är inte platsen att gå in på de olika utmaningar som ligger i detta enkla konstaterande – det räcker med att notera att de är betydande.

När jag kommer till Kabul sent i kväll lokal tid inleds intensiva överläggningar centrerade kring inte minst detta.

Jag kommer att träffa de som har ansvar för att nu ställa samman och värdera valets olika delar – liksom de ledande nationella politikerna och de ledande internationella representanterna.

En viktig uppgift blir också att fortsätta de diskussioner om förstärkta europeiska politiska, ekonomiska och andra civila insatser som kommer att stå i centrum när 30 utrikesministrar träffas i Stockholm på fredag och lördag.

Där kommer Javier Solana att kunna rapportera direkt från sina samtal i Mellersta Östern under de kommande dagarna, och jag kommer att kunna redovisa bedömningar direkt från den politiska dragkampens Afghanistan.

Det är så vi är med och formar den gemensamma europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken.


Folkligt, festligt och fullsatt

29 augusti 2009

Soligt och trevligt i Västerås – både utomhus och inne på moderatstämman.

När jag kom hit bar det direkt till torgmöte på Sigma-torget här i staden. Jag vet inte hur många möten av denna typ jag haft under åren på denna plats, men många har de varit och bra har de så gott som alltid varit.

Så också denna gång.

Folkligt, festligt och fullsatt skulle man kanske kunna säga.

Och insatta frågor om det mesta på vår jord. Det finns ett engagemang för och kunskap om internationella frågor runt om i Sverige som är imponerande.

Vi pratade om det europeiska fredsarbetet, om utmaningarna i Turkiets väg till Europa, om konflikter på Afrikas horn, om det viktiga samarbetet i Norden, om förhoppningar om mer demokratisk utveckling i Ryssland, om allas vår skyldighet att alltid bekämpa främlingsfientlighet och anti-semitism och om den djupa tragedin i den nordkoreanska diktaturen.

Bland mycket annat…

Men nu vankas det stämmofest i kongresscentrum här i Västerås.

Och det blir säkert folkligt, festligt och fullsatt det också.


Hållit ställningarna

28 augusti 2009

Medan moderatstämman körde igång riktigt på allvar i Västerås fortsatte jag att hålla ställningarna i regeringskansliet i Stockholm.

Mycket denna dag har för min del – som jag redan skrivit – handlat om situationen i Mellersta Östern.

Det är viktigt att vi skapar förutsättningar för att fredsförhandlingar skall kunna komma igång så snabbt som möjligt. Och vi hade bra och konstruktiva samtal på den punkten med Egyptens utrikesminister – och de samtalen fortsätter för övrigt över middag i kväll.

Men mycket annat har också stått på dagordningen.

Den systematiska och planerade vandaliseringen av ett stort antal fordon tillhörande EULEX i Kosovo är självfallet allvarlig, och det var mycket anmärkningsvärt att de inledande reaktionerna från Kosovos statsledning till detta inte var tydligare.

Jag utgår emellertid från att de ansvariga för detta kommer att ställas inför rätta och straffas. Av en stat med europeiska ambitioner går det inte att begära mindre.

Men i morgon bitti bär det även för min del iväg till moderatstämman i Västerås.

Det var väl ett decennium eller så sedan jag avgick som partiordförande, men det känns alltid trevligt att komma tillbaka, följa debatterna och träffa gamla och nya vänner.


Viktigt besök från Egypten

28 augusti 2009

Dagens fokus i Stockholm kommer för min del att ligga på utvecklingen i Mellersta Östern.

Egyptens utrikesminister Ahmed Aboul-Gheit kommer på besök, och förutom de mer formella överläggningarna blir det för min del både lunch och middag med honom.

Egypten är den dominerande nationen i arabvärlden och spelar en betydelsefull roll i den politiska och ekonomiska utvecklingen i hela regionen.

Sedan Camp David-avtalet och den israeliska reträtten från Sinai har ju landet också diplomatiska förbindelser med Israel. Och det bör läggas till att landet genom sina speciella kontakter också spelar en betydelsefull roll i möjliga palestinska försoningssamtal.

Just nu pågår samtal mellan främst USA och Israel om ett återupptagande av de israelisk-palestinska fredsförhandlingarna.

Men liksom vi i den Europeiska Unionen är USA tydligt med att den israeliska bosättningspolitiken, inklusive i östra Jerusalem, är ett avgörande hinder för möjligheterna till framsteg.

Om detta – liksom om möjliga arabiska steg för att underlätta framsteg – kommer vi säkert att tala i dag.

Innan dess kommer jag också att gå igenom en rad aspekter på utvecklingen i ett planerat telefonsamtal med Tony Blair.


Koordinering om veckan framöver

27 augusti 2009

På vårt ambassadörsmöte i dag fortsatte vi diskussionerna om framtiden för den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken med medverkan också av Robert Cooper från rådssekretariatet i Bryssel.

Och meningarna var delade om glaset skulle ses som halvt fullt eller halvt tomt efter de tio år som gått sedan denna politik sattes i sjön.

Åtskilligt har gjorts – ett 20-tal olika freds- och stabilitetsoperationer – men kraven för framtiden är samtidigt betydande. Och det rådde bred enighet om vikten av att bygga ut vår förmåga i olika avseenden.

I sedvanlig ordning pläderade jag för att det kanske inte är hårdvara i form av olika instrument som är den största bristen, utan snarare mjukvara i form av politik och politisk vilja.

Under dagen har vi så haft möjlighet att koordinera i olika frågor med Robert Cooper, och per telefon också med Javier Solana i Bryssel om olika aktuella utmaningar och om våra respektive planer under veckan fram till det informella utrikesministermötet här i Stockholm om en vecka.

Då kommer såväl läget i Mellersta Östern som situationen i Afghanistan att stå på dagordningen. Var och en på sitt sätt kommer Javier och jag att förbereda delar av de diskussionerna.


Under Gustav Vasa…

26 augusti 2009

Under strikt överinseende av Gustav Vasa samlades hemresande sändebud och UD:s personal i övrigt i kväll på Nordiska Muséet i Stockholm för att umgås i dessa ordförandeskapets krävande månader.

Och trevligt blev det.

På sina håll har det under senare år varit populärt att ifrågasätta UD och det arbete.

Men då kändes det viktigt att konstatera att vi under den senaste tiden korats till Sveriges mest attraktiva arbetsplats bland unga jurister, Sverige sjätte mest attraktiva arbetsplats bland unga ekonomer och Sveriges mest attraktiva arbetsplats inom den offentliga sektorn.

Det innebär inte att vi inte kan bli bättre. Det kan vi säkert. Och det skall vi.

Men det innebär att vi förblir en av landets mest attraktiva och efterfrågade arbetsplatser.

Och är det så underligt?

Vi arbetar med fascinerande internationella frågeställningar, och just nu svettas och arbetar vi alla med att visa att vi är just de kompetenta européer som många förväntar oss att vi skall vara.

Vårt ordförandeskap i den Europeiska Unionen står förvisso inför många mycket svåra utmaningar. Det finns de som säger att det är det mest krävande i mannaminne.

Kanske det.

Men vår kanske största utmaning är förväntningarna. Det förväntas – av olika skäl – att vi inte bara skall vara bra, utan att vi också skall förmå att tangera att vara bäst.

Det kan nog ibland ses som krävande. Och jobbigt.

Men i grunden är det inspirerande och sporrande.

Och det märktes i kväll.

Lite strävt blickade Gustav Vasa- i Carl Milles imposanta tappning – ner på oss.

På piedestalen till hans klassiska monumentalstaty står skrivet ”Waren Svensk”.

Jo, det förblir vi nog.

Men just nu skall vi visa att vi verkligen är de kompetenta européerna.

Och det kommer vi att göra. Tillsammans.


Årligt möte i Stockholm

26 augusti 2009

Sent i natt kom jag i alla fall tillbaka i Stockholm efter dygnet med viktiga samtal vid Bosporen.

Här hemma väntar i dag det årliga mötet med våra ambassadörer från olika delar av världen.

Ordförandeskapet gör det mötet extra viktigt – men på grund av arbetsbelastningen också något kortare än vad det brukar vara under normala år.

Men mötet ger en möjlighet till genomgång av de olika utmaningar vi spår inför under det kommande året.


Snart hemåt igen

25 augusti 2009

Det blir några timmar längre här i Istanbul än vad som ursprungligen planerats.

Utrikesminister Davutoglu har plötsligt lagt in ett mer informellt möte med några av de närvarande utrikesministrarna. Jag misstänker att det blir en båt på Bosporen som sedan för oss ut mot flygplatsen och färden hem mot Stockholm.

Men det har varit bra och intensiva diskussioner.

Det är viktigt att vi ger ett tydligt stöd till Malakand-programmet i Pakistan. Att det fungerar är ett viktigt bidrag till att bekämpa den inhemska terrorism som ju också spiller över landets gränser.

Men det har också varit intensiva diskussioner om det aktuella läget i Afghanistan. Det står utom tvivel att vi nu står inför betydande främst politiska utmaningar. Och det kommer att kräva åtskilliga insatser framöver.

USA:s Richard Holbrooke och jag hade anledning att tala åtskilligt om detta under dagen.

Som förutsatt blev det också ett möte med den iranske utrikesministern Mottaki.

I stort upprepades kända positioner på ömse sidor. Jag underströk att vi förvisso önskar bättre förbindelser, men att det i avsaknaden av positiva besked från Teheran i stället finns påtagliga risker för en påtaglig ytterligare försämring.

Nu återstår att se om jag snabbt hinner förbi den lilla bokhandeln Homerbooks – stadens bästa på engelskspråkig litteratur – innan det är dags för de särskilda ministeröverläggningarna och hemresa.


Intensivt i Istanbul

24 augusti 2009

Det finns värre upplevelser än att sitta på en terrass vid Bosporen och ha politiska överläggningar i olika frågor.

Och det finns alltid mycket att diskutera när man kommer hit.

På detta möte är det Pakistan som står i centrum. Det är viktigt att vi gör vad vi kan för att ge dess demokratiska utveckling stöd.

I morgon kommer vi att diskutera mera i detalj det s k Malakand-programmet. Det handlar om återuppbyggnad och återflyttning efter striderna mot de olika talibangrupperingarna i gränsområdena mot Afghanistan.

Men också Afghanistan tillhör självfallet ämnena. Richard Holbrooke flög in från Kabul efter att under dagen också ha besökt vårt svensk-finska PRT i Mazar el Sharif uppe i de nordliga delarna av landet.

Gradvis kommer vi att se någon form av resultat av det afghanska valet växa fram. Men det kommer att vara en ömtålig process där det är viktigt att vi i det internationella samfundet agerar tydligt för stabilitet och en god grund för den fortsatta utvecklingen.

Efter middagen satt jag ett par timmar med min turkiske kollega Ahmet Davutoglu och diskuterade den påtagligt krävande politiska agendan i denna del av världen.

För mig var det viktigt inte minst att uttala vårt starka stöd för de viktiga strävanden man just nu har i den kurdiska frågan – inte minst mot bakgrund av den delvis besinningslösa nationalistiska opposition de nu möter.

Men vi hann med att diskutera också utmaningar i södra Kaukasus, när det gäller Cypern och på Balkan. Samt självfallet situationerna i såväl Iran som Irak.

I morgon stundar – förutom det formella mötet med Democratic Friends of Pakistan – överläggningar med den pakistanske utrikesministern Qureshi.

Och då infinner sig också den iranske utrikesministern Mottaki i Istanbul för att delta i mötet. Även Iran har ett tydligt intresse av stabilitet i Afghanistan och Pakistan.

Jag utgår från att vi kommer att ha en möjlighet att tala om de frågor där vi nu står mot varandra.


Vid Bosporen

24 augusti 2009

Så har jag landat i Istanbul efter gårdagskvällens diskussioner i bl a Rimini.

Där handlade diskussionen om utvecklingen av relationerna mellan Afrika och Europa.

Men jag hann också med ett intressant samtal med Kenyas premiärminister Odinga om utvecklingen såväl i Somalia som i Sudan.

Att Kenya är djupt oroat för dessa utvecklingar är knappast förvånande. Man ser risker för stabiliteten i hela området liksom i det egna landet.

Men här är det utvecklingen i Pakistan som kommer att diskuteras när Democratic Friends of Pakistan samlas till ministermöte.

Självfallet kommer vi också att värdera situationen i Afghanistan efter de val vars resultat vi fortfarande inte känner. Åtskilliga experter på den saken kommer också att vara på plats.


Söndagmorgon

23 augusti 2009

Söndagmorgon i Stockholm – men det innebär inte att det inte skulle vara arbetsdag även denna dag.

Först skall Fredrik Reinfeldt, Cecilia Malmström och jag sitta ner ett tag för att gå igenom en del av de kommande månadernas utmaningar när det gäller ordförandeskapet i EU.

Det är mycket som måste koordineras för att allt skall fungera på ett bra sätt.

Men därefter styr jag mot Rimini i Italien för att tillsammans med Italiens utrikesminister Frattini delta i en diskussion om Afrikas situation tillsammans med ett antal av kontinentens ledare.

Och sedan blir det middag med ett par av mina utrikesministerkollegor.

I morgon bitti bär det så vidare till Istanbul och det viktiga mötet där med Democratic Friends of Pakistan. I dag är EU betydligt mycket mer engagerat för att hjälpa och stödja den demokratiska utvecklingen i detta viktiga land.

Men mötena i Istanbul kommer också att handla om situationen i Afghanistan just nu. Det finns en spänd väntan på de första mer informella valresulaten.


Fortsatt viktig debatt

22 augusti 2009

Morgon på Harpsund efter trevlig middag med regeringskollegorna. Strax bär det av till Stockholm, och senare i dag tänkte jag åka med Fredrik Reinfeldt ut till Vaxholm för att lyssna på hans anförande där.

Det blir nog mest inrikespolitik – att hantera den ekonomiska krisen är vid sidan av EU-ordförandeskapet just nu denna regerings viktigaste uppgift.

Samtidigt fortsätter debatten om Aftonbladsaffären och dess konsekvenser.

Det är självfallet Aftonbladet som skall ta ansvar för sina beslut, och som har att förklara varför man i detta fall valde att publicera en artikel som man rimligen borde ha insett skulle leda till starka reaktioner.

Detta sagt utan att vilja rescensera det beslutet.

Det som bekymrar och bedrövar mig är vissa av de reaktioner – inte minst i andra länder – som detta beslut lett till.

Jag skrev tidigare här att jag kan förstå de starka känslor som väcks inför påståenden som kan upplevas som vädjande till antisemitiska sentiment.

Jag känner personligen också en stor vrede när jag konfronteras med  förlöpningar av det slaget i debatten. Men som en i Sveriges regering har jag lika lite som något annat statsråd rätt att agera mot publiceringsbeslut vad jag än personligen må tycka om det som har publicerats.

Vi har en tryckfrihetsförordning som alla måste respektera och som föreskriver på vilket sätt eventuella brott mot denna grundlag ska beivras. Och en grundbult i denna lagstiftning är att politiken inte ska sätta sig till doms över tryck- och yttrandefriheten.

Det finns ett förbud mot hatbrott som inbegriper ett förbud mot antisemitisk agitation, men det är rättsväsendets – inte politikers – sak att påtala sådana brott och lagföra dem som till äventyrs sysslar med sådant.

När detta är sagt har vi samtidigt alla ett självklart ansvar att motverka sådana strömningar som hotar de grundläggande värdena i vårt fria och öppna samhälle.

Och dit hör förvisso antisemitiska påståenden och utfall oavsett vem som gör dem eller varifrån de kommer.

Som regering arbetar vi aktivt för att bekämpa fördomar och främja förståelse. Det kan – som nu – handla om anti-semitism, men det handlar självfallet också om fördomar mot t ex islam. Att vi är ett samhälle med stor öppenhet bygger inte minst på att vi på bredden av vårt samhälle arbetar för tolerans och förståelse och motverkar de fördomar och den intolerans som annars kan få förödande konsekvenser.

I mitt tidigare inlägg nämnde jag hur vi i riksdagen gemensamt över partigränserna har manifesterat vår enighet mot varje form av anti-semitism. Det har varit viktigt för mig att detta har kunnat ske med så stor tydlighet.

Men också i det mer konkreta utrikespolitiska agerandet är vi tydliga. Nyligen demonstrerades detta när den svenske ambassadören i Genève på regeringens uppdrag lämnade FN:s konferens om rasism under den iranske presidentens anförande.

Vad den svenska regeringen – och riksdagen – tycker om antisemitism är således kristallklart. Lika kristallklart är det att vi ser det som en viktig uppgift att med stor kraft motverka sådana företeelser i och utanför Sverige.

I ljuset av detta, och mot bakgrund av att vi har som uttryckligt mål att fördjupa relationerna med Israel, vore det minst sagt egenartat om ett enskilt inlägg i en tidning skulle kunna tas till intäkt för att dra Sveriges kategoriska avståndstagande från alla slags antisemitiska konspirationsteorier i tvivelsmål.


Blåsigt men bra

21 augusti 2009

En vacker men påtagligt blåsig morgon när jag blickar ut över Nordatlanten från hotellfönstret i Reykjavik.

Gårdagens val i Afghanistan förefaller att ha förlöpt avsevärt bättre än det på sina håll hade befarats. Men det kommer att dröja till i morgon innan vi börjar att se konturerna av det valresultat som mer officiellt inte kommer att vara klart förrän i mitten av september.

Men i den nordisk-baltiska utrikesministerkretsen – med sedvanligt bra diskussioner – är det också mycket annat som står på dagordningen.

Utvecklingen i Sri Lanka fortsätter att oroa. Östersjösamarbetet måste byggas ut. Och vi måste få en fungerande fredsprocess i Mellersta Östern.

Men vi diskuterar också hur vi genom ökat samarbete kan förbättra våra respektive utrikesförvaltningar. Vi diskuterar alla i samma termer om modernisering och förändring.

Och alldeles självklart har vi diskuterat Islands situation i olika avseenden – främst de ekonomiska utmaningarna och hur frågan om medlemskap i den Europeiska Unionen har förutsättningar att utvecklas.

Mot slutet av dagen bär det så åter hem mot Sverige.


Principer och praktik

20 augusti 2009

Plötsligt drabbades vi av en dubbel mediastorm i kölvattnet av en intill dess inte alls uppmärksammad artikel på Aftonbladets kultursida för några dagar sedan.

Att artikelförfattarens anklagelser väckte starka känslor i Israel är inte svårt att förstå. Bittra historiska erfarenheter har lett till en naturlig och stark känslighet för antydningar eller anklagelser som skulle kunna ge den öppna anti-semitismen luft under vingarna.

Och det är förvisso sant att vi alla måste ha en stark vaksamhet mot allt som kan uppfattas som antisemtisim.  Jag tycker också att det är någonting som vi faktiskt har på bredden av det svenska samhället.

Inte i någon fråga som jag har diskuterat i riksdagen har enigheten varit så total som i fördömandet av varje form av antisemitism.

På sina håll i Israel har man begärt att vi på ett eller annat sätt skulle ta offentligt avstånd från denna artikel eller t o m ingripa för att förhindra att en sådan artikel skulle kunna publiceras.

Men så fungerar inte vårt land – och skall inte heller göra det.

Skulle jag ägna mig åt att korrigera alla konstiga debattinlägg i olika media skulle jag nog inte ha tid att ägna mig åt så mycket annat. Och kritik mot en av dem skulle kunna uppfattas som att jag tycker att alla andra är bra.

I vår grundlag står av hävd yttrande- och pressfriheten mycket stark. Och det starka skyddet har tjänat vår demokrati och vårt land väl.

I andra skeden har olika regimer försökt att få olika svenska regeringar att begränsa pressens kritik och frihet. Och de slutsatser vi alla har dragit av dessa händelser är att det är viktigt att vi har det starka grundlagsskydd som vi faktiskt har.

Värnet mot omdömeslöshet, smaklöshet eller övertramp mot grundläggande värderingar i vårt samhälle ligger ytterst och bäst i den fria och kritiska diskussionen självt.

När vi för en tid sedan hade en upprörd diskussion om sådant som av många uppfattades som offentlig smädelse av islam och profeten Mohammed tror jag att vi vann förståelse för att det är genom öppenhet som vi bäst bygger den tolerans och den förståelse som är så viktig i vårt samhälle.

Så tror jag också att det är i detta fall.

Men både denna storm och den vi tidigare hade – då med fokus i andra delar av Mellersta Östern – visar att vi lever i en värld där också den offentliga debatten spiller över gamla gränser och där vi alla i olika sammanhang gör klokt i att vara medvetna om historiska, nationella och religiösa känsligheter.

Liksom vikten av att vi fortsätter att hålla fast vid den yttrande- och pressfrihet som är en så väsentlig del av vår demokrati.


Sopron till Reykjavik

20 augusti 2009

Morgon i vackra Sopron efter den stämningsfyllda gårdagen här. Lite sent blev det efter trevlig och informell middag med stats- och utrikesministrarna.

I dag går Afghanistan till val. Vi följer självfallet noga händelseutvecklingen.

Strax bär det via Wien – jag skall se om jag hinner kika in på en av de goda bokhandlarna i staden – vidare till Reykjavik och det årliga sommarmötet mellan de nordiska och baltiska utrikesministrarna.

Med undantag av Jonas Gahr Störe – han är upptagen av den norska valrörelsen – tror jag att alla kommer.

Det blir middag på den vackra ön Videy och sedan i morgon överläggningar på kända geotermiska anläggningen Blue Lagoon halvvägs mellan Reykjavik och den stora flygplatsen vid Keflavik.


När SZ-100 inte längre fanns

20 augusti 2009

Varför föll järnridån? Hur kollapsade det sovjetiska imperiet?

Stora historiska frågor som dessa har sällan några alldeles självklara svar. Diskussionen kommer säkert att pågå under mycket lång tid.

Utan jämförelser i övrigt må noteras att diskussionen om varför det romerska riket föll fortfarande tillhör de livligare.

Var det Reagans retorik? Dissidenternas djärvhet? Avspänningens logik? Eller rätt och slätt det korrupta systemets plötsliga kollaps?

Alldeles säkert måste alla dessa faktorer vägas in när det fantastiska skeendet för två decennier sedan diskuteras.

Kring firandet här i Sopron kommer fakta som ger ett av perspektiven på det som inträffade.

Att bygga och underhålla och bemanna denna omfattande järnridån var en kostsam operation. För det dåvarande socialistiska Ungern handlade det om en 226 km lång mycket omfattande spärranläggning.

För varje kilometer järnridå vid Ungerns gräns gick det åt 25 ton taggtråd – och denna taggtråd måste dessutom då och då bytas ut.  Vi talar om närmare 6 000 ton taggtråd bara på denna mindre del av järnridån genom Europa.

Länge var det i Sovjetunionen som taggtråden SZ-100 tillverkades. Men när den tillverkningen av någon anledning plötsligt upphörde visade det sig att det socialisiska Ungern inte hade något annat alternativ än att börja att importera taggtråd från Väst.

Men att importera från Väst krävdes västvaluta, och i det smygande socialistiska sammanbrottets Ungern var det dåligt med den saken.

Och så hamnade man i situationen att man inte riktigt hade råd eller möjlighet att underhålla de jätteanläggningar som var en förutsättning för de socialistiska fängelseregimernas själva existens.

Beslut fattades om att börja att ta ner de omfattande gränsspärrarna.

Och strax tog människors frihetslängtan över och utvecklingen fick sin egen dynamik.


Till Sopron och 1989

18 augusti 2009

Efter regeringssammanträde i morgon förmiddag bär det iväg till den ungerska gränsstaden Sopron för att fira och komma ihåg den historiska dag för 20 år sedan när järnridån bröts igenom av människor på desperat flykt från de socialistiska diktaturerna.

Hela året 1989 var ett europeiskt skiftesår. Rundabordsöverenskommelsen i Polen och Solidarnosc överväldigande seger i det första halvfria valet i denna del av Europa på en generation har jag redan skrivit om.

Men också Ungern rörde sig i allt liberalare riktning.

I juni hade dåvarande österrikiske utrikesminister Alois Mock och hans ungerska kollega Gyula Horn just här i Sopron klippt sönder taggtråden och börjat att ta ner den fysiska järnridå som här gått rakt genom den vackra naturen och etablera en mer normal gräns.

Den 19 augusti ordnades så en s k pan-europeisk picnic på samma plats, och det var vid detta tillfälle som ett antal tusental östtyska helt sonika tog sig över gränsen till den väntande friheten.

Händelsen fick enorm uppmärksamhet och kom att inleda den process som den 9 november ledde till att muren föll i Berlin och att den artificiella östtyska statsbildningen DDR inom lite mer än ett år upphörde att existera.

Fanns det ett hål i järnridån innebar ju detta att ridån i dess helhet blev värdelös. Det är som en jättelik damm som plötsligt får ett litet hål någonstans. Och det var i Sopron som allt riktigt på allvar började att rämna i just detta avseende.

Att Tysklands förbundskansler Angela Merkel tillhör dem som i dag kommer till Sopron är inte konstigt.

Det var det som hände här som gjorde att stenen på allvar sattes i rullning för Tysklands återförening.

Och att Angela Merkel från det som en gång var den östtyska kommunistiska garnisionsstaten DDR kunde bli det återförenade Tysklands ledare i en Europeisk Union som i dag omfattar nästan 500 miljoner människor.

För mig blir det ett kort anförande tillsammans  med bl a Ungerns president László Sólyom, och självfallet talar också Angela Merkel.

Eftermiddagen och kvällen i Sopron inleder en höst där det kommer att finnas många anledningar att blicka tillbaka och reflektera över den europeiska samtidshistorien och dess utmaningar.

På söndag vet jag att man i Stockholm kommer att högtidhålla minnet av kommunismens offer på den dag som Europaparlamentet har fattat beslut om.

Och senare i höst kommer det alldeles självklart att handla också om murens fall i Berlin den 9 november och den s k sammetsrevolutionen i Prag den 17 november.

Allt detta kommer jag säkert att ha anledning att återkomma till – mitt uppe i dagens aktuella utmaningar.


Kontakt med Kabul och mycket annat

18 augusti 2009

Första dagen bakom skrivbordet i Stockholm på några veckor – även om dagliga telefonkonferenser och annat gjort att det mer handlar om övergången från en arbetsplats till en annan.

Men det fanns mycket att gå igenom. Planerings- och kalenderfrågor. Budgetdiskussioner inför det kommande året. Aktuella frågor som måste gås igenom.

Och det var självfallet trevligt att återse åtminstone delar av statsrådskollegorna igen. Gunilla Carlsson, Ewa Björling och jag hann i alla fall sitta ner om en del gemensamma frågor.

På TV-skärmarna flimrade de olika nyhetskanalernas rapportering från Afghanistan ständigt under dagen.

Nu är valrörelsen över, valen äger rum i morgon och det är uppenbart att talibanerna gör vad de kan för att skrämma människor bort från valurnorna och det demokratiska ställningstagandet.

Jag fruktar att vi kommer att se än mer av detta under morgondagen, och alldeles säkert kommer man att lyckas att förhindra valet i vissa mer begränsade delar av landet.

Det kommer att ta några dagar innan det kommer att finnas något valresultat att ta ställning till. Valet kommer säkert inte att vara perfekt, men det är viktigt att det är ett val som uppfattas som legitimt av det afghanska folket självt.

Vi kommer att ha nära kontakt såväl med våra olika företrädare i Afghanistan som de olika huvudstäderna under de närmaste dygnen för att mer i detalj kunna värdera situationen. Mitt besök i juli handlade ju också om att tala med de ledande kandidaterna om vikten av vad som skulle hända omedelbart efter valdagen.

Men framemot helgen borde det kunna finnas en bild av hur valet har gått i landets olika delar – och vi går därmed in i en ny fas i vårt engagemang för fredsbyggande i landet.

På måndag träffas åtskilliga – mig inkluderad – i Istanbul för att diskutera vårt samarbete med och stöd för den demokratiska utvecklingen i Pakistan, men det säger sig självt att mötena där också kommer att ge en möjlighet till uppföljning av situationen efter onsdagens val.

Men innan dess är det mycket annat som skall hinnas med.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 386 andra följare