Efter en helg vid Donau.

WIEN: Efter en helg vid Donau, huvudsakligen dock i Bratislava, är jag nu på väg hem till Stockholm för en vecka som för mon del faktiskt i dess helget skall tillbringas inom fäderneslandets gränser.

Det blev en kväll och en dag av samvaro och samtal med olika personer från det Centraleuropa som ofta tycker att Bryssel ligger långt borta och där frågor om nationell identitet efter ett plågsamt århundrade ofta är betydligt mycket viktigare än hos oss.

Det är lätt att kritisera en politik som förs av en Orban i Ungern eller en Kaczynski i Polen, och förvisso viktigt att se till att grundläggande regler för en rättsstat respekteras, men också viktigt att förstå stämningslägen och perspektiv som formats av en historia annorlunda än vår egen.

I Ungern konsoliderar Victor Orban sin maktställning med hjälp av propaganda om en hotande muslimsk massinvasion driven av byråkrater i Bryssel i förening med av George Soros finansierade organisationer.

Med verkligheten har detta så gott som ingenting alls att göra. De enda flyktingar som finns i Ungern är väl de på de affischer som vill skrämma människor med dem.

Det hindrar dock inte att agitationen har viss kraft i länder där den nationella identiteten, och känslan av utsatthet, ibland är påfallande. På sikt kommer också dessa ekonomier att behöva de tillskott som också invandring utgör, men vägen dit mår nog bäst av att vara i huvudsak nationell och i huvudsak gradvis.

Annars är risken för bakslag som spelar de mörka krafter som ofta finns under ytan i händerna.

Viktigt är att dessa ekonomier tuffar på och att gapet till det demokratiska Europa i övrigt successivt minskar.

Både den polska och den ungerska ekonomin går påfallande bra, och Bratislava kan i dag visa upp en genomsnittsinkomst som till och med ligger över den i Wien. Slovakien tillverkar fler personbilar per capita än något annat land i världen.

Men en ny generation i dessa länder måste hitta sin egen väg till det europeiska samarbetet. Medlemskapet i både EU och Nato är påtagligt populärt, men samarbetet i olika delfrågor samtidigt mindre självklart än för den tidigare generation som under fältropet ”tillbaks till Europa” kastade av sig det kommunistiska och sovjetiska oket.

Och då är det viktigt att den också känner att det övriga Europa lyssnar, och inte drar alla över en kam.

I veckan som kommer får vi höra president Trump leverera sitt årliga tal till nationen på tisdag. Det har ju försenats påtagligt av det utdragna budgetbråket med kongressen.

Säkert kommer det att talas åtskilligt om den berömda mur han vill bygga längs gränsen till Mexico och de fasor som hotar den amerikanska nationen om han inte får de pengar han begärt för detta.

Och med all sannolikhet kommer också krisen i Venezuela att figurera påtagligt i hans anförande. Här står USA i huvudsak enigt, och dessutom tillsammans med huvuddelen av västvärldens demokratier.

Inom EU har det inte varit alldeles lätt att komma fram till en alldeles enig linje.

Regeringar i Rom och Athen har inte velat vara lika tydliga i att Nationalförsamlingens talman Juan Guaidó är landets legitime statschef, och andra länder, däribland vårt eget, verkar också ha varit angelägna om att hålla dörrar öppna åt olika håll. Det talas om en kontaktgrupp som lite av en ersättning för en klar linje.

Men hur utvecklingens dynamik kommer att utvecklas internt i Venezuela är det viktiga. Tidigare intensiva försök till medling mellan regim och opposition, inte minst genom Vatikanen, har mest utnyttjats av den förra till att fördröja och förhala.

Nu ökar dock det ekonomiska trycket markant i och med att USA inte längre kommer att köpa någon olja och riktar sanktioner mot oljebolaget PDVSA. Att Moskva och Peking skulle ställa upp och kompensera för detta med nya miljarder är väl inte alldeles sannolikt, men ingenting är uteslutet. Tonläget i pressen i Moskva är i alla fall kritiskt mot ytterligare dyra engagemang.

Men den kubanska säkerhetstjänstens slår en järnring kring regimen och torde inte minst fokusera sina insatser på att säkra fortsatt stöd från landets ca 2.000 generaler och allt vad de disponerar.

Nu bär det hem till Stockholm.

I morgon blir det diskussioner där om olika säkerhetsfrågor med insiktsfulla bedömare från både Storbritannien och USA.

Och på tisdag bär det av till Skövde.

2 Responses to Efter en helg vid Donau.

  1. Utopiaman skriver:

    Både Polen och Ungern har ekonomier som går bra. Det är en av anledningarna till att regeringarna sitter kvar i kombination med kraftiga subventioner till landsbygden i form av bidrag och statliga arbeten. Motsättningen stad och land skapar goda förutsättningar för att makten inte på allvar utmanas om inte en kraftig långvarig lågkonjunktur sätter in i kombination med att korruptionen blir alltför uppenbar.

  2. blomst1 skriver:

    Takk for nok en spennende artikkel!
    Norske Forsvarets Forum har en reportasje fra Nord-Makedonia (NATO´s nye medlem) som jeg anbefaler. Les den gjerne, om hvordan dette lille landet uten store budsjetter forsøker å innrette seg innunder NATO!

%d bloggare gillar detta: