Merkel och Pence. Två mycket olika tal.

MÜNCHEN: I dag har varit huvuddagen på säkerhetskonferensen hör med en ständig serie av viktiga anföranden.

Två finns anledning att nämna speciellt.

Angela Merkel höll ett engagerat och starkt anförande som många, mig inkluderad, ansåg vara det bästa de hört denna hålla.

Det var en politisk ledare med vision, kunskap och styrka som framträdde. Och hon fick också ett synnerligen varmt mottagande.

Hennes försvar för den multilaterala globala ordningen var lika tydligt som det var uppenbart åt vilket håll de orden var riktade. Ryssland fick sig sina fiskar relativt varma på grund av konflikten med Ukraina, men pikarna åt Vita Huset var inte mindre tydliga.

Mottagandet för USA:s vicepresident Pence var då mer återhållsamt. Men självfallet artigt.

Åtskilligt skulle kunna sägas om det anförandet, men avsnittet om det nukleära avtalet med Iran var kanske det mest anmärkningsvärda. Vicepresidenten kom ju dessutom från det lite märkliga möte de hade ordnat i Warszawa.

Han sade direkt att Europa borde lämna det nukleära avtalet med Iran. Men det han därmed säger är att man vill att Iran skall lämna detta avtal och återuppta nukleära aktiviteter som stoppas av detta avtal.

För mig verkar detta närmast huvudlöst. Kan detta verkligen ligga i USA:s nationella intresse? Att det inte ligger i Europas är alldeles uppenbart.

Och misstanken smyger sig in att man vill tvinga fram en utveckling som kan provocera fram en vidare konflikt. Att Israels premiärminister Netanyahu i Warszawa twittrade om krig mot Iran – även om ordvalet efter en halvtimme justerades – var också det illavarslande i dessa avseenden.

Dessutom sade han att Europa måste sluta underminera USA:s sanktioner mot Iran. Och det måste avse den mekanism för finansiering av leveranser av bl a medicinsk utrustning som faktiskt är helt tillåtna också enligt de amerikanska sanktionerna.

Man får ett intryck av att den amerikanska politiken vad gäller Iran har lämnat rationaliteten och gått över till renodlad konfrontation.

Till de stora frågorna här hör också frågan om rustningskontroll efter det att INF-avtalet med all sannolikhet går i graven.

USA är tydliga i att de anser att den ryska roboten 9M729 har provskjutits med räckvidder väl över de 500 km som är gränsen i INF-avtalet. Och ryssarna är lika tydliga med att systemets räckvidd ligger under denna gräns.

På sina håll odlar man förhoppningen att en breddning av avtalet till att inkludera också Kina skulle kunna rädda det hela. Men det ter sig orealistiskt. Skulle INF-avtalet omfatta Kina skulle det förbjuda 85-95% av den samlade kinesiska arsenalen av ballistiska missiler, och varför Kina skulle gå med på detta utan några fördelar för landet i övrigt är inte lätt att se.

Mycket annat har det också handlar om här.

Klimatfrågan självklart. Samarbetet med Afrika. Den kinesiska utvecklingen. Motsättningar men också framgångar på Balkan.

Och för min del tillsammans med Madeleine Albright presentationen av förslaget till principer för frihet, välstånd och stabilitet i en förändrad tid.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: