Dragkamp kring Mellersta Östern. Inför München.

STOCKHOLM: En solig och vacker helg går nu mot sitt slut, och nu drar det ihop sig till en politiskt mer laddad vecka ute i Europa och världen.

För min del inleds den med ett besök i Kiev i morgon kväll och delar av tisdagen. De bägge valen i Ukraina under året – först presidentval i mars-april och sedan parlamentsval tidigt i höst – tillhör ju de viktigaste händelserna i Europa under detta år.

Så det blir en uppföljning till en del av de samtal och kontakter kring detta som jag hade i Davos för några veckor sedan.

Men mot slutet av veckan är det så dags för den stora årliga säkerhetskonferensen i München. Dit är det åtskilliga som vallfärdar.

Mycket där kommer att handla om de transatlantiska förbindelserna. Efter försvarsminister Mattis avgång finns det frågetecken som man vill se om det kommer att gå att räta ut.

Och närvaron från Washington blir betydande. Såväl vicepresident Pence som utrikesminister Pompeo har aviserat sin ankomst, och därtill den största delegationen från kongressen någonsin till denna konferens.

Men också andra delar av världen finns där.

Från Moskva kommer i sedvanlig ordning utrikesminister Sergey Lavrov, och intressant är att Peking representeras på högre nivå än tidigare genom Yang Jiechi, som är den högste ansvarige för utrikesfrågor i det samlade kinesiska systemet.

Dit kommer också Irans utrikesminister Javal Zarif, men än intressantare är kanske att han inleder veckan med ett tre dagars besök i Beirut. Där har det ju nu bildats en ny bred koalitionsregering, och i denna sitter inte mindre än tre representanter för Iran-stödda Hezbollah.

Hur det kommer att se ut från europeisk sida återstår att se.

Den ursprungliga planen med ett gemensamt framträdande av Angela Merkel och Emmanuel Macron har fått överges eftersom den senare funnit det lämpligare att stanna kvar i Frankrike.

Innan konferensen öppnas i München på torsdag eftermiddag kommer mycket annat att ske, och inte minst två viktiga möten om Mellersta Östern.

I Warszawa på onsdag har utrikesminister Pompeo med bistånd av Polen försökt att dra ihop en stor konferens var avsikt alldeles uppenbart har varit att splittra Europa i fråga om politiken gentemot Iran.

Att man sedan från främst polsk sida försökt att ge mötet en något bredare inriktning om säkerhet i Mellersta Östern har nog inte förändrat så mycket av den saken.

Israel är inbjudet, vilket självfallet är korrekt, och premiärminister Netyanhu ser säkert sitt anförande där som en del av sin kampanj inför det viktiga valet i april. Iran är däremot inte inbjudet, vilket visar vad det handlar om i den amerikanska politiken.

Och USA har ju talat vagt om att man vill skapa någon form av säkerhetsallians i regionen riktad mot Iran, och försöker att få såväl den arabiska halvöns stater som Israel som delar av detta. Hittills har framgången dock varit begränsad.

Närvaron från europeisk sida på ministernivå i Warszawa kommer av allt att döma att bli tämligen skral. EU.s stöd för det nukleära avtalet med Iran är starkt.

Storbritannien ställer upp, och det skall nog till betydande del ses i perspektivet av Brexit och förhoppningar om polskt stöd. Inte heller i Lonfonm är entusiasmen för den amerikanska politiken i Mellersta Östern påtaglig.

Att konferensen kommer i dagarna när det är 40 år sedan den islamska revolutionen i Iran är möjligen mer än en tillfällighet.

Det kommer dock säkert att skrivas mycket kring vad som hände då. Det var förvisso en genuin revolution med mycket omfattande konsekvenser, och delar av dem lever vi ju med än i dessa dagar. Alldeles säkert kommer vi att få höra en del från Irans president Rouhani när han talar på ett stort möte i Teheran på tisdag.

Dagen efter mötet i Warszawa blir det ett möjligen mer intressant möte i Sochi mellan Rysslands, Turkiets och Irans presidenter med fokus på nästa steg när det gäller utvecklingen i Syrien.

USA drar sig ju tillbaka, och i Sochi handlar det inte minst om hur situationen i norra Syrien och i enklaven Idlib skall hanteras. I bägge fallen besvärliga frågor av betydelse för den långsiktiga stabiliteten.

Kontrasten mellan mötena i Warszawa och Sochi, och deras respektive betydelse, kommer att säga åtskilligt om den politiska situationen i och kring Mellersta Östern just nu.

Och det skall bli spännande att höra hur det låter när de som varit i Warszawa, Sochi och Beirut dagarna innan anländer till säkerhetskonferensen i München och där ger sina olika perspektiv.

Mycket kommer att stå på agendan på den 55:e säkerhetskonferensen i München, men åtskilligt kommer säkert att kretsa kring den dynamik kring Mellersta Östern och dess utmaningar som illustreras av de olika mötena och besöken under dagarna omedelbart före.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: