Hem från Washington.

WASHINGTON: Efter lite mildare men gråa dagar har det nu blivit lite kallare, en och snöflinga flyger genom luften men samtidigt lyser solen vacker och varm över den politiska staden vid Potomac.

Och om någon timme sätter jag mig på planet som, efter ett stopp, skall föra mig tillbaka till Stockholm igen.

Det är alltid lika slående hur många personer man bara stöter på i denna stad. 

Bortsett från planerade möten i dag har jag sprungit på den nye bosniske utrikesministern, jag noterar att Norges Börge Brende i sedvanlig ordning är i stan och i går kväll blev det oväntad middag mer bl a EU-kommissionens vice president Kristalina Georgieva.

Men annars har set mest varit samtal om olika asekter av europeisk politik med tyngdpunkten på olika delar av säkerhetspolitiken också i vår del av världen.

Och det har alltid ett betydande värde att kunna stämma av på bredden av den ofta livaktiga diskussionen här.

Det förfaller som om de amerikaner som var i Davos i år återvände bekymrade över Europa, och inte minst som förberedelse för den stora säkerhetskonferensen i München kommande helg ledde detta till att senatens utrikesutskott i veckan ville lyssna på olika exporter om Europa.

Oron gäller inte minst hur vi skall klara flyktingutmaningen, och den oron gäller också Sverige. En del av de problem vi haft har fått rätt stort genomslag här, och det är inte så få frågor som jag ha fått försöka svara på.

Annars är det, som jag redan skrivit om, inrikespolitiken som dominerar totalt här, med primärvalet i New Hampshire på tisdag i totalt fokus. 

TV-kanalerna sänder timma efter timma med kommentarer, spekulationer och opinionsundersökningar. Om det säger så mycket om nationens möjliga inriktning efter valet i november är dock inte alldeles säkert.

Frågan om Syrien oroar tydligt bland alla dem som här sysslar med utrikespolitik. 

Det är populärt at kritisera president Obama för att inte ha gjort mer, men påtagligt sällsynt med mer genomtänkta förslag om vad som egentligen kunde ha gjorts.

Och meningarna om Ryssland roll går också isär, även om det nu är tydligt att regimstyrkornas Rysslands-stödda offensiv kring Aleppo spelade sin roll för att fredssamtalen i Genève inte ens hann komma igång innan de suspenderades.

På de inre linjerna är det nu också mycket diskussioner om hur utvecklingen i Libyen skall hanteras. Presidenten har bett om olika optioner. Det finns en starkt växande oro för att Daesh växer sig allt starkare längs den nordafrikanska kusten.

Mindre uppmärksamhet i offentligheten ges de diplomaterna ansträngningarna med Ryssland när det gäller Ukraina, men här har videolänkarna gått varna inte minst mellan Washington och Berlin om hur det samlade agerandet skall koordineras.

Bryssel förefaller, dessvärre, ha kopplat bort sig själv från dessa för Europas framtida utveckling inte alldeles oviktiga frågor. Så borde det inte ha varit.

Också om detta är det självklart att det blivit åtskilliga samtal dessa dagar.

Men om någon timma vänder jag som sagt hemåt igen.

Och det känns skönt att då kunna se fram mot nästan en vel vecka hemma i fäderneslandet.