Världen, och vår egen lilla del.

HAUTE SAVOIE: Efter dagarna i Bryssel är det nu dags för en vecka sportlov, som för vår del brukar tillbringas i de franska Alperna i skuggan av Mont Blanc.

Utgången av det iranska valet är utan tvekan den händelse på den internationella arenan som ter sig so viktigast just nu.

Valet är ännu inte sluträknat, med tydligt är att de mera hårdföra krafterna i den iranska regimen råkat ut för ett rätt betydande nederlag. Mycket tydligt är detta i Teheran, även om jag skulle tro att bilden förändras en del när vi ser resultaten från landet i dess helhet.

Iran är förvisso ingen demokrati, och åtskilliga kandidater hade rensats ut redan i förväg. Men inom de ramar som regimen satte var det ett val, och utgången kommer att bli av betydelse.

Ända sedan den nukleära avtalet ingicks har vi sett tecken på en allt tydligare maktkamp inom regimen. De mer konservativa har fruktat att avtalet skulle leda till ytterligar öppning not omvärlden och gjort sitt bästa för att förhindra detta. Fredagens val var en viktig mätare av den politiska temperaturen.

Att vänta sig dramatiska förändringar efter detta vore fel. Omedelbart tror jag snarast att de mer konservativa kommer att försöka att bromsa än tydligare.

Men förr eller senare komme dock de stämningar och förhoppningar som uppenbarligen fanns i detta val att få ett gradvis genomslag i den samlade iranska politiken.

Noterbart dessa dagar är självklart också att vi förefaller att ha en skör vapenvila i Syrien, och att det därmed finns en viss möjlighet till också politiska fredssamtal.

Men osvuret är nog tills vidare bäst i den frågan.

Den kommande veckan är upptakten till EU-toppmötet med flyktingpolitiken i centrum. 

Rådspresidenten Donald Tusk reser till länderna på Balkan, som kommit att stå i centrum, och mycket kommer också att handla om upptakten till förtoppmötet med Turkiet på torsdag. 

Blickarna riktas mot Berlin, där det finns ett tryck på Angela Merkel och slå in på de ensidiga gränskontrollernas och kvoternas väg, och där man med nervositet läser opinionsundersökningarna inför de tre viktiga delstatsvalen.

Men åtminstone i dagens tidningar verkar det som om CDU:s position stabiliserat sig. Av någon anledning är det socialdemokratiska SPD som just nu ser ut att vara mest i farozonen.

Hemma i Sverige har dagen också präglats av att det är 30 år sedan Olof Palme mördades.

Jag minns den dagen som i går, men har i detta skede avhållit mig från de olika intervjuer i ämnet som det tryckts på om. 

Alldeles kan jag dock inte avhålla mig från att notera hur man inom socialdemokratins olika delar försöker att tolka Olof Palmes främst utrikespolitiska arv – om ett inrikespolitiskt sådant talas det mycket sällan – för att stödja den egna ståndpunkten i dagens olika debatter.

I Aftonbladet framträder Anders Lindberg med ett försök att göra Olof Palme till främst en hårdkokt realpolitiker och försvarsvän, medan Ulf Bjereld i SvD ägnar sig åt mer traditionell vänsternostalgi och drömmar om en värld där inte EU och annat för plakatpolitiken störande fanns.

Själv tror jag att det hur som helst för alldeles fel att försöka att översätta Olof Palmes politik till dagens och morgondagens verklighet. 

Det var en annan tid, och en mycket annorlunda värld, och även om det förvisso kan diskuteras kring den politik han då förde – inte minst under 1980-talet hade jag mycket tydliga synpunkter, som jag f ö inte har några svårigheter att återkomma till – har det föga eller ingen relevans för dagen.

Lite tycker jag att de lindbergska och bjereldska försöken tyder på orienteringslösheten i dagens socialdemokratiska politik. 

Man brottas med milt talat blandad framgång med dagen, verkar mest vara rädd för morgondagen, och dyker gärna tillbaka till bilder av en ibland närmast mytisk gårdag. 

Men inte ens om gårdagens förefaller man i dessa dagar att kunna vara enig, som de två texterna i dag tydligt visar. 

Och det gör väl måhända att svårigheterna med dagen, för att inte tala om morgondagen, knappast blir mindre.

Jag minns väl hur Olof Palme i ordalag som knappast var särskilt harmoniskapande förkunnade att ”högern” gradvis skulle vittra bort ur svensk politik.

Nå, så blev det inte riktigt. 

Just i dag visar en sammanställning av opinionsmätningar att moderaterna har ett större stöd än socialdemokraterna. 

Ingenting i politik är för evigt, och dagens mätningar säger föga om morgondagen. 

Men de säger i alla fall en del om hur saker och ting har utvecklats i det svenska samhället under de senaste decennierna.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: