Syrien, Ukraina, Nordkorea och EU.

STOCKHOLM: Angenämt att vara hemma, och än mer att kunna se fram mot nästan en hel vecka med olika saker på hemmaplan.

Det är först på fredag som jag ger mig iväg till årliga Munich Security Conference för de olika diskussionerna där.

Och av sådana blir det åtskilliga.

Det blir ministermöte om Syrien-situationen, och som det ser ut i dag har det alla förutsättningar att bli tämligen stormigt.

Den accelererande Rysslands-stödda regimoffensiven kring Aleppo har inte bara lett till att försöken till fredssamtal i Genève fått läggas på is utan riskerar nu dessutom att utlösa en ny flyktingvåg till Turkiet och Europa.

Utvecklingen på marken under den kommande veckan kommer att bli viktig också när det gäller förutsättningarna för de politiska samtalen främst mellan USA och Ryssland i München.

Men alldeles tydligt är ju att regimerna i Damaskus och Moskva just nu prioriterar militär offensiv framför diplomatiska möjligheter, och att man därmed på ett tämligen så avgörande sätt också förändrar förutsättningarna för de förra.

Den stora givarkonferensen i London i onsdags blev av allt att döma en framgång, och det är nu viktigt att de olika löftena om bidrag omvandlas till konkreta betalningar till främst FN:s olika humanitära organisationer.

Här är det broderlandet Norge som på ett mycket förtjänstfullt sätt tagit det politiska initiativet i en fråga som ju också är synnerligen viktig från svensk utgångspunkt.

Hur flyktingsituationen kommer att fortsätta att utvecklas blir mycket viktigt också för den europeiska utvecklingen.

Nu gör Angela Merkel ett nytt snabbt besök i Turkiet för att diskutera samarbetet kring den frågan. Och det pågår åtskilliga diskussioner om vad som kan göras dels i Grekland och dels i de olika övriga länderna på Balkan.

Och att detta är viktigt också för oss är självklart.

Med all sannolikhet blir det i München också ministermöte i den s k Minsk-kretsen om Rysslands agerande gentemot Ukraina.

Den som är intresserad av utvecklingen i östra Ukraina rekommenderas att läsa den rapport från International Crisis Group som publicerades i fredags, och som det finns länk till på min Twitter.

Diplomatin kring denna kris har varit tämligen omfattande under de senaste veckorna, men hitintills står den mest och stampar, och det trots att det i fler kanaler skett diskussioner med större djup och bredd än tidigare.

Allt tyder på att Ryssland satsar på att konsolidera sig inte minst militärt i östra Ukraina, men att man samtidigt famlar politiskt och gärna ser någon typ av arrangemang som börjar att lätta på det tryck som sanktionerna utgör.

Men något genombrott i den frågan är knappast att vänta nu. 

Först när Ukraina åter fått kontrollen över hela sin östra gräns kan vi tala om att Minsk-avtalet genomförts. Och just nu ser jag inga tecken alls på att Moskva skulle vara berett till det steget.

Dagens händelse är att Nordkorea till slut lyckats att skjuta upp en mindre satellit. Jag har inte sett mer detaljerade rapporter, men heller inte sett de som skulle kommit rätt snabbt om man misslyckats med att få satelliten i omloppsbana.

I sedvanlig ordning blir det nu extra sammanträde i FN:s säkerhetsråd och i sedvanlig ordning försök med nya sanktioner som i sedvanlig ordning kommer att leda till föga.

Av betydelse är dock att USA nu inleder samtal med Sydkorea om att leverera avancerade THAAD luft- och robotförsvarsrobotar. Utan att veta om det finns någon substans i dessa är det värt att notera att detta leder till kinesiska farhågor för att dessa skall kunna påverka också de kinesiska strategiska systemet.

Det är ju en debatt som känns igen från Europa med de starka ryska synpunkterna på framförallt det tredje steg i USA:s europeiska missilförsvarsprogram som planeras bli operativt i Polen 2018.

Under veckan blir det viktigt att följa också den fortsatta debatten inför mötet med EU:s stats- och regeringschefer veckan därpå om den brittiska frågan.

En lösning på de fyra brittiska kraven förefaller nu att arbetas fram, men det är alldeles uppenbart att premiärminister Cameron har en betydande uppförsbacke i frågan på hemmaplan. Media-reaktionen på de lösningar som förra veckan lades på bordet var påtagligt negativa.

Och betydelsen av denna fråga kan inte understrykas kraftfullt nog. Här handlar det om den verkliga ödesfrågan för det europeiska samarbetet – och det sagt med stor respekt för alla de andra utmaningar vi står inför.

Men för mig blir det, som sagt, en vecka i allt väsentligt hemma i Stockholm. 

Och det har jag alls ingen anledning att klaga över.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: