Vad händer med NBG15? Är vår beredskap nog?

ROM: Sedan årsskiftet står åter en Nordic Battle Group under svensk ledning redo för de insatser som EU kan besluta som en del av sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Det var 1999, efter Kosovo-krigets erfarenheter, som EU på toppmöte i Helsingfors fattade beslut om att utvidga sina också militära möjligheter, och i juni 2004 tillkom mer officiellt just dessa stridsgrupper av bataljonsstorlek som skall stå i ständig beredskap.

Då hade EU redan i juni 2003 i den s k Operation Artemis genomfört en lyckad militär operation i Kongo för att hjälpa FN i samband med att världsorganisationen med sitt lite långsammare sätt att arbeta skulle förstärka sina fredsinsatser i landet.

Och Artemis-operationen blev också något av ett elddop för de svenska specialförband som deltog i den, och vars insatser kom att värderas påtagligt högt.

Tanken sedan dess har varit att det ständigt skall stå två stridsgrupper beredda för insatser på kort varsel. Och vi hade ju en nordisk stridsgrupp insatsberedd senast 2011.

Dock är det så att stridssgrupperna som sådana aldrig satts in, och därmed har frågetecknen kring konceptet successivt blivit allt större. Icke obetydliga resurser används för att utrusta, utbilda och hålla dem i beredskap i de olika länderna.

Tillfällen att använda dem har inte saknats.

När det förra året plötsligt blev aktuellt med en militär EU-insats i Centralafrikanska Republiken för att förhindra det som mycket väl hade kunnat leda till ett regelrätt folkmord tillhörde jag dem som argumenterade för att EU:s stridsgrupp skulle sättas in.

Så blev det dock inte.

Skälen var lite blandade.

Huvudansvaret för den stridsgrupp som då stod i beredskap låg på Grekland, och i Athen var intresset minst sagt svagt. Men minst lika viktigt var att man i Paris tydligt föredrog att plocka ihop någonting som visserligen var EU men som tydligare stod under franskt befäl.

Och skälet till det var att det ju handlade om att förstärka och komplettera den nationella franska styrka som ju gjorde den första snabba insatsen i landet.

För mig – då utrikesminister, och tämligen aktiv i diskussionen i frågan i ministerkretsen – var detta tyvärr ett tecken på att stridsgruppernas dagar kanske var räknade.

Situationen i Centralafrikanska Republiken var så nära de situationer stridsgrupperna hade satts upp för som man kunde tänka sig: hotande folkmord, vädjan från FN, behov av snabb och begränsad insats.

Men så blev det inte. Efter betydande svårigheter fick man ihop den betydligt mer begränsade styrka EUFOR RCA som nu har ett mandat som sträcker sig fram till i mars i år.

Nu står så vår väl utbildade och väl utrustade Nordic Battlegroup i beredskap för de kommande sex månaderna – 2.400 personer från sju olika länder.

Om den kommer att sättas in tror jag konceptet med EU:s stridsgrupper överlever. Om den inte gör det tror jag det kommer att falna bort.

I spekulationer i irländsk press – Irland är också en del av styrkan – talas om möjliga insatser i Södra Sudan eller Mali.

Det har jag inte alldeles lätt att se, även om ingenting kan uteslutas.

Situationen i Södra Sudan är katastrofal, och tecknen just nu tyder snarast på att den kommer att bli än värre, men en stor FN-styrka finns redan på plats.

Och om FN-styrkan i Mali drabbas av utmaningar den inte klarar tror jag snarare på andra insatser för att hantera den situationen.

Själv skulle jag nog snarare se en option för insats i Libyen. Situationen där försämras löpande, och även om FN genom sitt specialsändebud Bernardino Leon gör förtjänstfulla insatser för att nå en politisk lösning har framgångarna hitintills varit begränsade.

Skulle ha börja nå framgång är det väl inte alldeles uteslutet att det skulle kunna finnas behov av en styrka som snabbt kan säkra några centrala installationer eller funktioner. En sådan uppgift skulle stridsgruppen ha förutsättningar att lösa.

Självfallet finns också andra situationer som skulle kunna tänkas – inklusive ett nytt sammanbrott i Centralafrikanska Republiken.

Att säkra delar av ”kontaktlinjen” mellan de separatistiska ryska grupperna i östra Ukraina och det övriga Ukraina skulle vara en sådan, men sannolikheten för att EU skulle kunna samla sig till ett sådant beslut tror jag bäst kan beskrivas som obefintlig.

För en insats krävs beslut av EU:s utrikesministrar, och det kräver att ingen motsätter sig detta. Därefter krävs snabba beslut av respektive länder, och i Sverige handlar det då om att regeringen föreslår riksdagen ett beslut med ett snabbförfarande som det tagits fram en modell för.

Hur Sveriges regering skulle ställa sig i ett läge där EU ville ha en insats av stridsgruppen vet ingen i dag, men dels vet vi att miljöpartiet så gott som alltid varit motståndare till tankar som dessa, och dels vet vi att de pengar som tidigare fanns reserverade för en möjlig insats håller på att försvinna åt andra håll.

På sina håll finns det de som säger att satsningen på stridsgrupper tagit resurser och energi från arbetet med det nationella försvaret, och att det nu är hög tid att sadla om.

Det håller jag inte med om.

Låt oss inte glömma att i försvarsbesluten 2000 och 2004 avskrevs så gott som helt den nationella försvarsuppgiften. Arbetet med stridsgrupperna var då ett viktigt sätt att säkra kvalitetsutveckling inom försvarsmakten i förening med internationell samverkan. Utan detta arbete hade vi varit i ett klart sämre läge i dag.

Och även om de nationella försvarsuppgifterna nu – med rätta! – kommit mer i fokus bör Sverige inte abdikera när det gäller internationella freds- och stabilitertsinsatser.

Vi är kvar med en liten del i Nato:s träningsinsats i Afghanistan, finns med i EU:s träningsinsatser i Somalia och Mali, går nu in i den krävande FN-insatsen i Mali och kommer också nu ännu en gång att finnas med i den marina EU-insatsen i Indiska Oceanen.

Och världen runt Europas gränser har knappast blivit fredligare och stabilare under de senaste åren. Att EU skulle avhända sig det instrument som stridsgrupperna innebär vore näppeligen ansvarsfullt.

Men de kommande månaderna kan komma att bli avgörande.