Viktigt skifte – och nytt steg mot Nato

ARLANDA: Det blev tyvärr nödvändigt för mig att lämna moderatstämman i Friends Arena före kvällens festligheter och försöka navigera mig genom snömoln och trafikstockningar ut hit till Arlanda.

Sedan tidigare har jag accepterat att vara med i en stor diskussion om geopolitikens återkomst i Europa i Wien i morgon förmiddag, och då blev det dessvärre nödvändigt att åka redan i kväll.

Byte av partiordförande är en stor sak i varje parti, och moderaterna är förvisso inget undantag.

Första gången jag var med om detta var vid den beryktade extra stämman i Farsta Gymnasium omedelbart efter det föga framgångsrika valet 1970.

Moderaterna var då ett parti i trakterna kring 10% av väljarna, och i media och samhällsdebatt blåste kraftiga vänstervindar. Olof Palme hade nyss blivit socialdemokratisk ledare.

Mycket har sannerligen hänt sedan dess. Och mycket av det som hänt var närmast otänkbart då. Bokstavligen talat.

Nu får vi en målmedveten kvinna som mer eller mindre omedelbart ses som den naturliga kandidaten till statsminister i en ny alliansregering, och som ar siktet inställt på i alla fall mitten på det kommande decennier.

Och det är viktigt att politiken inte minst i dessa tider av ofta medialt driven kortsiktighet förs med långa andetag.

Det handlar förvisso om att söka och försöka förankra svaren, men det handlar också om den ibland betydligt svårare uppgiften att identifiera de frågor som är de avgörande.

Såväl Fredrik Reinfeldt som jag, där vi satt där på första raden, mindes den stund när vi steg upp i talarstolen för att hålla vårt första tal som nyvalda partiordföranden.

Det är, och skall vara, ett mycket speciellt tillfälle.

Anna Kinberg Batra höll ett idéburet och principiellt anförande som jag är övertygad om kommer att få goda recensioner.

Att gensvaret hos alla de som samlats i Friends Arena var gott var det nog ingen som kunde ta fel på.

Här fanns också utrikes- och säkerhetspolitiken med, och det kommer säkert att uppmärksammas att hon som en viktig punkt hade kravet på en utredning om ett svenskt medlemskap i Nato.

Vart en sådan, enligt moderat uppfattning, borde syfta råder det ingen tvekan om. Men samtidigt är det viktigt att på detta sätt steg för steg vända på argument och fakta för att skapa en så bred bas för politiken som möjligt.

Det finns de som av olika skäl är frågande inför eller motståndare till ett Nato-medlemsskap.

Viktigt är att också deras frågor och invändningar prövas på ett sätt som också de upplever som trovärdigt och seriöst.

Säkert kan det komma att ta sin tid. Och i det ligger inte nödvändigtvis någon större skada. Säkerhetspolitikens förankring är ibland lika viktig som dess innehåll.

Jag tillhör dem som brukar säga att ett svenskt steg in i Nato i dag är ett mycket mindre steg än vad som skulle ha varit fallet för ett kvarts sekel sedan.

Neutralitetsmöjligheten övergav vi ju redan 1995 när vi gick in i den politiska säkerhetsallians som EU faktiskt är.

Vi kan aldrig vara neutrala i en konflikt som berör något medlemsland i EU – och motsatsen gäller självfallet också.

Därtill kommer att det ju nu ingår i den officiella svenska doktrinen att vi både skall kunna ge och emot militär hjälp i kritiska lägen.

Och därmed har så gott som alla de faktiska invändningar mot ett medlemskap i Nato som den famla doktrinen dikterade fallit bort.

Kvar finns ofta de som fäster vikt vid vad Ryssland skulle tycka i denna fråga.

Men för vårt eget ställningstagande skall muller från Moskva vara lika lite relevant som locktoner från Bryssel. Det handlar om vårt ställningstagande grundat i vår egen bedömning av våra intressen.

Jag har ibland sagt att anledningen till att Sverige inte förr gick med i Nato kunde sammanfattas i ett enda ord: Finland.

Så var det, och det var en faktor som på utomordentligt goda grunder var klart avgörande under alla det kalla krigets decennier.

Och fortfarande är det så att den väg Finland väljer är av stor betydelse för oss. Jag ser det knappast som möjlig för något av våra länder att ensamt ta steget in i Nato.

Vi har all anledning att också tillsammans pröva denna väg och dess olika möjligheter.

Jag finner det fortfarande mycket märkligt att regeringen så bryskt avvisat utredaren Tomas Bertelmans försiktiga förslag om att Finland och Sverige gemensamt skulle utreda denna fråga.

Har man fortfarande så starkt beröringsångest för Nato att man till och med är rädd för en utredning?

Märkligt. Men det är svårt att finna någon annan förklaring.

En utredning skulle ju vara en utomordentlig möjlighet att också redovisa och pröva de invändningar och utmaningar som ett sådant steg skulle kunna komma att innebära.

Anna Kinberg Batras förslag om en utredning anger förvisso en riktning, men visar samtidigt en öppenhet för debatt och diskussion som alltid är viktig i frågor så viktiga som dessa.

Mycket annat skull förvisso kunna sägas såväl om hennes anförande som om situationen i övrigt, men ju kallar Lufthansa och jag skall flyga iväg genom den snöiga kvällen.

Men i Friends Arena blir det dans, glädje och gamman under kvällen.

7 kommentarer till Viktigt skifte – och nytt steg mot Nato

  1. Anna Kinberg Batra komer aldrig att bli statsminister – inte efter budgettrixandet – hon är förbrukad innan hon ens blivit partiledare. Nymoderaterna går sotdöden till mötes och väldigt få sörjer.

  2. bildterberg skriver:

    För den som läst Mikael Holmströms ”Den dolda alliansen” är
    detta utspel mer än väntat. Samtidigt är det intressant att fundera
    på vem som beväpnat terroristerna i Paris (borde kanske kommit
    in som kommentar till det förra inlägget men det stängdes för
    kommentarer direkt efter det att jag för en liten stund sen skickade
    in en kommentar där).

    http://www.globalresearch.ca/france-armed-terrorists-that-struck-paris/5423440

    Det kan inte tolkas som annat än ödets bittra ironi.

  3. Efter över 200 år av alliansfrihet verkar nu Moderaterna vilja ansluta sig till Folkpartiets önskan om ökad spänning i Norden, vilket ju blir följden av ett svenskt NATO-medlemskap. Efter att ha läst den nya boken ”Bevara Alliansfriheten. Nej till NATO-medlemskap!”, Celanders 2014, och då f.f.a. Hans Blix´, fd borglig utrikesminister, och Sven Hirdmans bidrag, står det klart att ett sådant medlemskap i n t e är förenligt med vad som är bäst för Sverige

  4. Tack för Nyhetsbrev

    Jag tycker liksom Carl Bildt att det är värdefullt att utreda ett eventuellt medlemsskap i Nato gärna tillsammans med vårt grannland Finland. Då kan både för- och nackdelar med att vara med i Nato komma upp till ytan och det är bra. Att utreda frågan är, tycker jag, att ta ansvar för försvaret av Sverige.

  5. Per Fredö skriver:

    Det parti som verkligen ägnar sig åt budgettrixande är våra sverigedemorater och inte alliansen, i såtillvida har Anna medverkat som ordförande i finansutskottet och bidragit till att lotsa igenom denna regerings budgetpolitik.
    Den har varit framgångsrik i alla avseenden och även fått allt tänkbart internationellt erkännande.
    Så Erik Brask sprider en osanning och kan inte heller klarlägga på vilket sätt hans anatema ser ut konkret.
    Men det är väl en personlig politiskt grundad aversion som är förklaringen.

  6. Per Fredö skriver:

    Mats Björkenfeldt,
    Moderaterna har sedan länge varit för ett svenskt Nato-medlemskap även om partiet inte drivit frågan som så aktivt som Folkpartiet,
    detta därför att partiet menat att enighet också var nödvändigt i en så stor fråga..
    Nu är emellertid Alliansen enade om att vårt säkerhetspolitiska läge kräver en anslutning och att detta utreds inom ramen för försvarsberedningens arbete.
    Vi kan inte längre stå ensamma i ett läge där Ryssland driver en aggressiv politik som också är riktad mot östersjöstaterna.
    Även vi är drabbade via mängder av kränkningar.

    De baltiska länderna är nu med i Nato och Finland vill också detta, men vill helst att det sker samordnat med vårt land.
    Även de baltiska länderna vill att vårt land går med i Nato.
    Vårt försvar har därtill blivit nedrustat och även det motiverar en anslutning till Nato.
    Nuvarande partnerskap ett steg i rätt riktning, men innebär inget skydd för vår lilla stat om läget kräver det.
    Våra socialdemokrater är traditionsbundna och vågar inte ens ta en konstruktiv debatt.

  7. Björn Lundell skriver:

    Redan när jag gick på Sjökrigsskolan kring 1960 berättade våra officerare att Sveriges försvar var samordnat med NATO:s på olika sätt. Därför förstår jag inte detta eviga tassande bakom de västliga demokratiernas försvarsallians. Men OK, gå med tillsammans med Finland om det underlättar.

%d bloggare gillar detta: