Östdiskussioner i Bryssel

BRYSSEL: Strax bär det hem efter en och en halv dag här med lite olika möten och samtal om den europeiska utvecklingen.

Fortfarande handlar det ju om ett inledande skede för de nya bemanningar som de olika EU-institutionerna fått, och man skall nog vara lite försiktig med alltför säkra omdömen om hur det fungerar.

Detta hindrar dock inte att just detta tillhör de ledande samtalsämnena i den bubbla som ju Bryssel i många avseenden utgör.

Många av mina samtal har alldeles självklart handlat om de olika utrikes- och säkerhetsutmaningarna runt Europas gränser.

Och även om den terror som drabbade Paris hade sin mer omedelbara grund i Frankrike självt har även den självfallet bidragit till att göra denna diskussion än viktigare.

Samtalen i Berlin i går med Ryssland om situationen i Ukraina förde inte till en situation där man ansåg att det fanns underlag för ett möte på toppnivå i Astana på det sätt som man hoppats.

Fortfarande befinner sig Ryssland långt bort från det fulla respekterande av det s k Minsk-avtalet från september, och därmed är möjligheterna att gå vidare knappast för handen.

Det ryska agerandet diplomatiskt i Berlin och mer militärt i Donbass självt kan knappast tydas på annat sätt än att man nu försöker att konsolidera det som man erövrat och etablerat.

Militärt skaffar man sig större kontroll över området, och försöker nog sannolikt bli av ed det värsta av florerande gangsterbror, samtidigt som man söker politiskt accept av Kiev och av Väst för det an skapat.

Med genomförande av Minsk-avtalet har detta självfallet mycket föga att skaffa.

De senaste dygnen har striderna kring flygplatsen i Donetsk också intensifieras. I dag raserade beskjutningen helt också flygledartornet, och det kommer säkert att ha sina konsekvenser för de fortsatta striderna.

Men alldeles uppenbart försöker separatisterna, med stöd i olika avseenden från ryska reguljära förband, i åter att erövra flygplatsen i dess helhet.

I Bryssel diskuteras samtidigt olika möjliga inslag i den långsiktiga politiken gentemot Ryssland.

Utrikesministrarna skall ha en mer informell diskussion på sitt möte på måndag, stats- och regeringscheferna kommer att ha frågan på sin agenda vid sitt möte i mars och i sluter av juli kommer frågan upp om förlängning eller inte av de mer relevanta av de sanktioner mot Ryssland som EU i nära samarbete med USA infört.

Och till frågorna som diskuteras hör möjliga handelsförhandlingar med den s k Euroasiatiska Unionen.

Problemet med den saken är ju att försöken under ett antal år att nå framsteg i försöken att etablera en friare handel mellan EU och Ryssland alltid strandat på bestämt ryskt motstånd.

Jag minns väl hur utrikesminister Lavrov på förslag från bl a nig alltid sa att man hade fullt upp med att genomföra sina åtagande till WTO, och att man därför inte hade möjlighet att ta några ytterligare steg i riktning mot friare handel.

Det var illa nog, men värre är ju att man knappast tar sina förpliktelser enligt WTO-avtalet på något större allvar. EU har redan inlett inte mindre än fyra processer inom WTO mot Ryssland med anledning av detta.

Rimligt vore dels att man först klarade av dessa frågor och att man dessutom säkrade medlemsskap i WTO för också Kazakhstan och Vitryssland. I det förra fallet är det knappast några större problem, men det är det desto mer i det senare.

När Ryssland vill ha förhandlingar mellan EU och Euroasiatiska Unionen handlar det knappast om att man nu sett ljuset och vill överge sin påtagligt protektionistiska väg, utan snarare om försök att dels utnyttja EU för förstärkt kontroll av den egna tullunionens övriga medlemmar och dels ett försök att föra in EU:s avtal med Ukraina i detta sammanhang.

Och intetdera borde rimligtvis ligga i EU:s intresse.

På sikt måste vi självfallet hoppas på att Ryssland i handling liksom i ord är berett till att arbeta för verklig och fördjupad frihandel från Lissabon till Vladivostok.

Men där är vi dessvärre inte i dag.

Och det är ju Rysslands desperata försök att förhindra att Ukraina slår in på denna väg som drivit fram mycket av den djupa europeiska kris vi nu står mitt uppe i.

Mycket annat har också hunnits med under mina snabba möten här – jag kommer att komma tillbaka för att diskutera just närområdespolitiken inom mindre än en vecka – men nu bär det hem till Stockholm.

I morgon skall jag bl a diskutera säkerhetspolitik på en stor konferens organiserad av Dagens Industri.

Det har ju varit sedvanlig stor konferens uppe i Sälen de senaste dagarna, och ett och annat som sagts där kan det ju också finnas anledning att kommentera.

7 kommentarer till Östdiskussioner i Bryssel

  1. Clara Johnsson skriver:

    Hej hur kan man kontakta dig på mail

  2. När får vi ett möte mellan Påven och Patriarken för den ryskortodoxa kyrkan ?

  3. Camilla Lien skriver:

    Reblogga detta på Camillas Värmdöblogg.

  4. Varför kan inte Nato eller FN sätt ner foten i Urkraina och helt enkelt ta väck ryssen eller kan inte Svenska soldater lika som dom skall åka till Irak gå in och försvara Urkraina innan hela landet är förstört?

    Stefan.

  5. jallfjallf skriver:

    Man hade ju hoppats mer på Putin förstås… Det verkar långsamt men säkert spåra ur. Vad hade hänt om Gorbatjov hade fått fortsätta?

  6. Per Fredö skriver:

    Det kanske inte skulle skada om också regeringens säkerhetspolitiska experter, våra stats-utrikes -och försvarsministrar också vore inbjudna och även någon av dem sitta i panelen.

    Då skulle de inte minst få tillfälle klarlägga alla sina befängda uttalande om vår säkerhetspolitik och hur den hör ihop med den Nato-anslutning, något som de inte ens vågar sig på att utreda
    Förstås gammal skåpmat, men nu tillkommer ju också att partnerpartierna med vp och mp inte får äventyras.

    Det kan tyvärr innebära stora svårigheter att nå enighet som tidigare i försvarsberedningen.

  7. flyktingar skriver:

    Hetsen gentemot den judiska staten från svenska regeringars sida har pågått åtminstånne så länge jag kan minnas.

    Den har blivit en enande kraft i samhället, ett instrument för kanalisering av politisk frustration på vänsterkanten. ”Åtminstånne den fientliga inställningen till Israel kan man vara överens om och bygga en vidare samsyn kring.” Denna härskarteknik, att nå samsyn genom att definiera juden som den gemensamma fienden, är så välbekant att det har fått en egen benämning.

    Offret av den enda fungerande demokratin i Mellanöstern till förmån för kaos, Hamas, Hizbollah, Islamiska Staten på Levanten etc upplevs litet och kostnaderna för för skydd av judiskt liv på hemmaplan, är något samhället också gladeligen betalar. Bevakningskostnaderna är mariginella. I Sverige bor ju endast 20 000 judar och hoten kommer från ett fåtal enskilda individer, sk extrema element. Att deras bevekelsegrunder är i linje med den förda politiken och därmed rättfärdigade håller man tyst om, överallt utom på Aftonbladets rödögda kultursida.

%d bloggare gillar detta: