Finns vägar framåt?

LUXEMBOURG: Efter närmare fyra dagar i Libanon och Iraq – i Syriens omedelbara grannområde – tillsammans med mina polska och bulgariska kollegor har jag nu landat i Luxembourg för närmare två dygn av olika överläggningar här.

Och medan stats- och regeringscheferna på EU-toppmötet i Bryssel på torsdag och fredag har att ta sig an Europas mer ekonomiska utmaningar just nu blir det sannolikt den region jag just återvänt från som kommer att stå i centrum för diskussionerna när vi utrikesministrar nu  träffas här.

Vi har med all rätt gett vårt starka stöd till Kofi Annan och hans plan för Syrien i sex punkter. Den gav inte minst en möjlighet att samla det internationella samfundet efter den förödande splittringen i början av året.

Tankern var ju att närvaron av internationella observatörer skulle mildra våldet och därmed också kunna bereda vägen för en politik process som skulle kunna leda till en demokratisk övergång.

Inledningsvis gick också utvecklingen åt det hållet. 

Men i och med att en politisk process inte kom igång var det nog så att krafter inom regimen såg en möjlighet att rädda sig kvar genom ökad repression samtidigt som det i delar av oppositionen växte fram ett starkare stöd för väpnade insatser.

Och det vi sett är att konflikten blivit allt mer våldsam och militariserats allt mer. 

Medan det säkert var så att det var den demokratiska revolten som hade den starkaste positionen så länge den var fredlig och sekulär är det nog så att regimen åtminstone kortsiktigt stärks när motsättningen får en mer våldsam karaktär.

Man kan diskutera hur situationen i Syrien just nu skall beskrivas.

Det började i februari förra året som en fredlig och massiv proteströrelse med tydlig inspiration från vad som inträffat inte minst i Tunisien och Egypten.

Successivt möttes detta av ett ökat direkt våld från regimens sida, och detta våld har sedan dess steg för steg trappats upp.

I sin tur har detta lett till att ett också väpnat motstånd spritt sig och fått ett allt starkare fäste. Utvecklingen har fått tydliga inslag också av väpnat uppror.

I ett land med Syriens mosaik har detta också kommit att leda till allt fler inslag av sekteristiska motsättningar och våld. Och i denna utveckling ligger tydliga inslag av inbördeskrig.

Alla dessa inslag finns utan att påstå att något är alldeles dominerande. Att regimens våld är det allvarligaste är dock tydligt, liksom att den stora faran för landet och regionen är att utvecklingen får allt tydligare drag av ett sekteristiskt inbördeskrig. 

Var och en torde dock se att det är åt det hållet som utvecklingen kommer att gå om inte en lösning relativt snart kan nås.

Syrien var – liksom en gång Irak och Egypten – en sekulär diktatur. Det var den modell som dominerade regionen under ett antal decennier, och som nu fredligt eller våldsamt bryter samman.

När den s k arabiska våren inleddes var den allmänna förväntan att vi skulle se en relativt smidig övergång till liberala demokratier i regionen.

Så ser det knappast – i alla fall i det kortare perspektivet – ut att bli. I bästa fall ser vi en övergång från gamla sekulära diktaturer till nya islamitiska demokratier.

Det innebär nya utmaningar av olika slag, men i grunden skall vi självfallet respektera demokratiskt gjorda val.

Men risken finns också – tydligt i Syrien – att vi i stället går från sekulära enhetsstater till sekteristiskt fragmentisering. Och det kommer att få mycket vitt gående konsekvenser.

Sannolikt befinner sig regionen nu i sitt mest omvandlade skede sedan dess moderna statssystem – med undantag av Israel – började formeras omedelbart efter det osmanska väldets sammanbrott. 

Och hur det skedet kommer att sluta är långt ifrån klart. Det finns både risker och möjligheter.

En upptrappad militarisering och ett utdraget förlopp på krisen i Syrien ökar dramatiskt risken för att först landet och sedan regionen kommer att domineras av just en sekteristiskt fragmentisering.

En sådan kan mycket väl bli en både utdragen och med betydande våld förknippad process.

Motsättningarna är många, men jag har frapperats av hur spänningen mellan Sunni och Shia inom islam förefaller att öka i ett område betydligt större än detta. Och vi ser ju hur områdets kvarvarande kristna befolkningar upplever sin situation som allt mer trängd eller t o m hotad.

Diktaturen i Damaskus har förlorar sin legitimitet och kommer inte att överleva. Den saken är alldeles klar. Men vad som kommer därefter kommer i mycket hög grad av styras av den process som leder till dess slutgiltiga avlösning.

Ju längre striderna och våldet pågår desto större kommer riskerna för landets och regionens framtid att bli. Och då tänker jag just på riskerna för en sekteristiskt fragmentisering med allt vad det skulle innebära.

Mot denna bakgrund är det ytterligt angeläget att undersöka alla de vägar som står till buds för att stärka möjligheterna för en snar politisk lösning.

Kofi Annans ansträngningar att nu skapa en inre kärngrupp som kan utforma och mer eller mindre tvinga fram en politisk övergång förtjänar allt stöd. Och den måste på ett eller annat sätt innehålla alla dem som kan påverka utgången.

Att helt utesluta Iran från de politiska ansträngningarna vore knappast klokt.

Ryssland spelar en viktig roll. Den syriska armén är utrustad och utbildad av först Sovjet och sedan Ryssland. Och leveranser av avancerade luftförsvarssystem har fortsatt mitt under konflikten.

Moskva vill inte se något nytt Libyen där man upplever att man ställs åt sidan, och man har dessutom en fruktan för att plötslig förändring i Damaskus kommer att leda till ett kaos som skulle drabba alla.

Men underligt vore om man inte i Moskva insåg att den nuvarande utvecklingen med risk för en upptrappad och utdragen konflikt riskerar att leda till just detta.

Från rysk sida har talats om möjligheten av en internationell konferens i Moskva kring utvecklingen i Syrien. 

Den tanken skall absolut inte avvisas, och i ett läge där en reell internationell enighet bakom en reell plan för successiv politisk övergång kan skönjas kan den i själva verket ha ett betydande värde.

Viktigt i detta arbete är att regionens egna intressen och möjligheter finns med. I såväl Bagdad som Erbil finns kunskaper och kontakter som har ett betydande värde. Och länder som Libanon och Irak kommer självfallet att beröras mycket direkt av utvecklingen.

Vår gemensamma resa under de senaste dygnen var viktig och bra, och den visade också de möjligheter som finns när en grupp av utrikesministrar i nära samordning med EU:s gemensamma utrikestjänst kan uppträda tillsammans i en kritisk situation på detta sätt.

8 Responses to Finns vägar framåt?

  1. […] Thomas Böhlmark, Bawar Ismail & Carl Bildt. // ← Hur Europa kan bli bäst, och inte bara fastna i […]

  2. Anders Ljungberg skriver:

    jag anser att du har fel när du säger att det skulle bli värre vid en militär aktion mot Assad regimen och anledningen är enkel och det är att kriget och dödande kommer att pågå så länge regimen är vid makten och regimen kommer aldrig tillåta fredliga protester eftersom det skulle leda till regimens undergång
    en militär aktion skulle förkorta våldet mycket eftersom syriska soldater skulle sluta att döda civila syrier så fort regimen hade lämnat makten.och innan regimen hade lämnat makten så skulle utlänsk trupp göra militären upptaget av annat och ny regering skulle inte beordra armen att angripa vanliga demonstranter vilket den nuvarande regimen gör .och det är regimen som har skapat motsättningar mellan olika folkgrupper
    för att förkorta kriget och massakrerna så måste nog tyvärr omvärlden skicka en militär styrka

  3. spanaren skriver:

    Vi får inget besked…..

    Carl Bildt är inte Statsminister och är kanske belagd med
    munkavle av HSB finansminister Borg som vill leva ut sin
    pacisfistiska dröm – Sverige ett Island utanför NATO utan hänsyn
    till verkligheten.
    Vi skall kanske minnas att utrikesministern är/var ”Gammelmoderat”
    och i sin krafts dagar visade ett helt annat agerande mot ”Ryssen”.

    Putin är på en tvådagarsresa till Israel/Palestina/Jordanien.
    Vi får se vilka nyheter som kommer från Tel Aviv/Ramallah/Amman.

    Troligen blir det inget militärt västmaktsingripande i Syrien
    då varken USA eller EU/NATO vill riskera ett nytt ”Gallipoli”.

    Om Ryssland drar tillbaka sitt stöd till Syrien återstår att se
    vad som DÅ händer.

    Under tiden väntar Spanaren på nyheter om den eventuella
    ryska konvojen från Murmansk till Vladivostok via Tartus/Latakia….

    http://www.acus.org/new_atlanticist/why-nato-wont-go-war-over-syria-shooting-down-turkish-jet

  4. spanaren skriver:

    Signaturen ”Flyktingar” ställde i en annan tråd en direkt
    fråga till undertecknad som jag då pga bristande underlag
    inte besvarade. 22 juni 2012 kl. 14:54

    Dagens artikel i den israeliska OSI-källan Debkafile kanske
    visar på en annan verklighet bakom högtidstalen och invigningen
    av minnesmärken över stupade ryssar av judisk börd i
    ”Det Stora Fosterländska Kriget” under dagens ryska statsbesök
    med Putin i spetsen för en mycket stor rysk delegation.

    http://www.debka.com/article/22124/Putin-Netanyahu-talks-to-focus-on-rising-Islamist-power-Cairo-then-Damascus

    Vägen framåt kan komma att se ut på många sätt……

  5. spanaren skriver:

    Flyktingar och ev. andra intresserade

    Länkar till BBC Worlds analys av dagens ryska statsbesök
    i Israel med president Putin i spetsen.

    Vägen framåt är kanske inte så självklar…..

    http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-18574738

  6. stig2entreprenoren skriver:

    Länder som hittar olja innan de har blivit demokratiska är svåra att reformera. Även deras nära vänner som ej är demokratiska har vissa klara problem. Här finns en hund begraven.
    Saudi Arabien är nog det allra mest förgubbade?

  7. bildterberg skriver:

    En intressant fråga att fundera på är följande:
    Vilket är till störst fördel för den israeliska regimen –
    Syrien med Assad-regim eller Syrien utan Assad-regim?
    Svaret på denna fråga kan vara vägledande för vad som
    försiggår i spelet mellan Putin och Netanyahu….

  8. metusalem skriver:

    Jag vill ge ett beröm till stig2… och hans sentens att ”Länder som hittar olja innan de har blivit demokratiska är svåra att reformera.”
    Detta är troligen en väsentlig del av sanningen om MÖ. Det månghövdade Saudi-Arabiska ledarskapet har drag av svart fars i sina yttringar om kvinnans plats i mänskligheten.

%d bloggare gillar detta: