Framme till slut

20 oktober 2009

En bra bit efter midnatt lyckades vi i alla fall slingra oss fram till Sarajevo.

Lite mat lyckades vi också hitta på vägen, även om man inte skall överdriva vad en måndagkväll i Doboj har att erbjuda.

I morgon bitti återupptas så samtalen här.

I sedvanlig ordning kommer positioner att vara omöjligt låsta. Säkert kommer retoriken att vara hög. En av de ledande politikerna i Sarajevo och en av de ledande i Banja Luka har redan offentligt förklarat sitt motstånd mot det mesta.

De tillhör de som bygger sin politik mest på det förgångna. Framtidsperspektiven är tyvärr fortfarande mycket svaga i den politiska debatten här.

Vi får se om de till slut lyckas åstadkomma någonting. I grunden är det ju deras land och deras ansvar.

Vår uppgift är att vara här för att göra klart vad som krävs om de vill gå vidare mot integration med det övriga Europa.

Och med regionen i övrigt.

Kroatien borde kunna avsluta sina medlemskapsförhandlingar nästa år. Och Serbien ligger i startgroparna.


Så kan det gå…

19 oktober 2009

Efter tre landningsförsök genom dimman i Sarajevo tvingades vi ge upp och har nu hamnat på flygplatsen i Banja Luka.

Hur det går härifrån återstår att utreda. Genom nattens regn och rusk tar det väl en 4 – 5 timmar till Sarajevo.

Så några politiska samtal om Bosnien blir det inte för min del i kväll.

Noteras kan dock att vi – även beaktande kända meningsskiljaktigheter i kända frågor – hade ett konstruktivt möte mellan EU och Ryssland tidigare i dag.

Alltid något…


Ryssland och Bosnien

18 oktober 2009

Tillbaka i Stockholm med förberedelser för de kommande dagarna.

Det blev en angenäm och vacker färd med Gotlandsfärjan. När vi kom in mot södra skärgården bröt solen fram och vi mötte höstens klara färger i Nynäshamn.

Tidigt – mycket tidigt! – i morgon bitti bär det av till Bryssel för möte med Ryssland och utrikesminister Lavrov inom ramen för det s k Permanent Partnership Council.

Det blir en bred genomgång av samarbetet mellan EU och Ryssland med siktet inställt också på toppmötet i Stockholm den 18 november.

Planeringen för också det toppmötet börjar nu komma på plats – vi hade ju en del diskussioner i Murmansk tidigare i veckan.

Från Bryssel bär det så för min del omedelbart vidare till Sarajevo och de fortsatta bosniska förhandlingarna.

Utrikesminister Lavrov flyger samtidigt till Belgrad för president Medvedevs besök där tisdag.

Sedan vi var i Sarajevo senast har de olika bosniska parterna – trogna sina dåliga vanor – i stället för att tala med varandra ägnat sig åt att söka internationellt stöd hos dem som de tror är mest mottagliga för deras argument.

Att en stat i längden inte kan fungera på detta sätt borde vara uppenbart.

Men det är tyvärr ett faktum att den internationella närvaron fungerar som broms på möjligheterna att de successiva kompromissernas väg bygga en fungerande stat. Vår tanke nu är att i stället föra landet in i en mer normal europeisk integrationsprocess – men om det finns viljan i Bosnien att göra det är inte alldeles självklart.

Det blir i alla fall middag med Jim Steinberg i Sarajevo i morgon.

Och en lång dag av överläggningar under tisdagen. Mycket lång.


Lägger ut

18 oktober 2009

Gotlandsfärjan lägger ut från hamnen i Visby.

Det är en gråkulen morgon, men Östersjön verkar inte vara alltför upprörd.

Vi är mer än 1.200 personer på färjan denna morgon.

Framåt lunch skall vi vara i Nynäshamn, och därifrån bär det hemåt.


Idéer mellan Öst och Väst

17 oktober 2009

Vädret har blivit lite bättre. Från våra diskussioner i Visby blickar vi ut över Östersjön.

Dessa möten har blivit lite av en tradition under det senaste decenniet eller så.

Urprungligen var det de närmare baltiska perspektiven som stod i fokus – det var också innan grannarna omedelbart öster om Gotland tog steget in i EU och Nato – men under senare år har det i huvudsak östliga perspektivet vidgats väsentligt.

Just nu är det Litauens premiärminister Andrius Kubilius och Ukrainas alldeles nytillträdde utrikesminister Petro Poroshenko som diskuterar.

Förväntningarna på EU:s Östliga Partnerskap är mycket höga. Och förväntningarna på det svenska ordförandeskapet i dessa avseenden inte mindre.

Men informella möten som detta bidrar till att både utveckla och förankra våra idéer också hos tyckare och tänkare – inom eller utom olika politiska positioner – i dessa allt viktigare delar av vårt Europa.

Visby har alltid varit staden där Europas Väst mött Europas Öst.

Förbi här gick under århundranden de rika handelsvägarna genom Nevan till Novgorod med dess kontakter också långt vidare österut – och åt andra hållet ner mot Flanders handelsplatser med deras kontakter ner också mot Medelhavsområdet.

Nu handlar det inte om handelsströmmar. Nu handlar det om idéer. Och kraften i idéer skall aldrig underskattas.

Det är därför det finns de som ständigt kommer tillbaka till Jarl Hjalmarson stiftelsens informella möten här i Visby.


Kväll innanför ringmuren

16 oktober 2009

Framme i Visby efter en nyttig och bra dag i Chisinau.

Moldavien har fått en tydligt reformorienterad regering. Jag imponerades av deras vilja att nu äntligen ta sitt land framåt.

Men utmaningarna är inte få.

Precis innan jag lämnade talade jag på nytt med premiärminister Filat. Han var oroad över det ekonomiska elände de hade tagit över – mitt i samtalen med IMF-delegationen.

Via Stockholm bar det så till Visby och Jarl Hjalmarson stiftelsens årliga europeiska säkerhetspolitiska konferens.

Men samtidigt var det mycket annat som måste klaras av.

Situationen i Afghanistan blir allt mer politiskt komplicerad. Jag talade med Frankrikes utrikesminister Bernard Kouchner innan han satte sig på planet till Kabul.

Förhandlingarna på Balkan fortsätter.

Vi hade telefonkonferens mellan Visby, Washington, Bryssel och Sarajevo för att gå igenom det senaste läget.

Och läget i Guinea ser mycket allvarligt ut. Vi måste diskutera konkreta åtgärder från EU:s sida.

Men i morgon är det konferensen här i Visby som gäller.

Den innebär alltid intressanta diskussioner. Jag misstänker att det är östperspektiven som kommer att stå i fokus.


Att rädda ett konkursbo

16 oktober 2009

Det blir en dag av mycket intensiva samtal här i Chisinau. Varje minut är inbokad.

Efter i grunden tragiska år har landet nu en viktig möjlighet till en ny start – men utmaningarna är mycket stora.

Den tidigare regimen har lämnat vad som inte kan beskrivas som annat än ett konkursbo efter sig – men det blir den nya reformregeringen som får den föga tacksamma uppgiften att mitt i en ekonomisk kris ta de steg som måste tas för att reda upp situationen.

Jag kommer tydligt att betona den vikt vi fäster vid ett fyrpartikoalitionen enigt och bestämt tar itu med den besvärliga uppgiften. Landet behöver inte mer av politisk osäkerhet – precis tvärt om.

Efter det att utrikesminister Leanca mötte mig på flygplatsen när jag – försenad av rysk byråkrati i Murmansk – anlände var det de ekonomiska frågorna som dominerade.

Vi diskuterade med IMF-missionen och andra internationella finansiella institutioner hur situationen kan hanteras. Ett IMF-program är en nödvändighet – men det måste innehålla åtgärder som varaktigt tar Moldavien ur den akuta krisen.

I dag blir det så omfattande politiska samtal med hela den nya moldaviska ledningen – liksom med den politiska oppositionen. Och som avslutning en presskonferens med de budskap vi som Europeisk Union vill ge just nu.

Det politiska läget är fortfarande labilt eftersom man ännu inte valt någon ny president – och det inte är alldeles säkert hur detta kommer att lyckas. I värsta fall finns det risk för fortsatt instabilitet – vilket avsevärt skulle försvåra det nödvändiga ekonomiska räddningsarbetet.

Mot slutet av dagen här är det så tänkt att det skall bära av hem mot fäderneslandet – först till Stockholm, och sedan därifrån till Visby.


Framme i Chisinau

15 oktober 2009

Efter dagen i Murmansk har jag nu anlänt till den moldaviska huvudstaden Chisinau.

Det lilla landet med sina ca 4 miljoner medborgare – varav ca en halv miljon sökt försörjning utomlands – är Europas fattigaste.

Och en regim av kommmunistpartiet under senare år har sannerligen inte gjort saken bättre.

Dessutom har landet nu drabbats hårt av den internationella ekonomiska krisen. Inte minst statsfinanserna befinner sig i ett läge gränsande till det direkt katastrofala – och huvudskälet till det är den desaströsa politik den tidigare regimen drev under den senaste tiden.

Efter två val i år har dock landet nu fått en liberal reformregering med europeisk integration som ledstjärnan för sin politik.

Min uppgift här är att som representant för EU dels visa vårt allmänna stöd och dels diskutera olika mer konkreta steg. Med mig har jag också Europakommmissionens representanter,

Och vi inleder i kväll genom att sätta oss ner med den mission från IMF som befinner sig här för diskussion om det stödpaket som är en absolut nödvändighet.

I morgon vidtar så samtal med såväl regering som opposition för att se vad som kan och måste göras.

Jag ser att det också sprängts in 20 minuter för att göra det möjligt för mig att per telefon följa upp andra frågor som just nu är aktuella.

Optimistiskt.

Ty det händer en del annat i världen just nu.


Murmansk till Moldavien

15 oktober 2009

Morgon i Murmansk och ministermötet har dragit igång.

Vårt Barents-samarbete omfattar en region som till yta är lika stor som Frankrike, Spanien, Tyskland, Italien och Nederländerna tillsammans.

Men befolkningsmässigt handlar det i detta väldiga och viktiga område ”bara” om 6 miljoner människor.

Viktigt är att detta är ett samarbete på regional nivå.

På plats här finns också Norrbottens landshövding Per Ola Eriksson.

Västerbottens dito Chris Heister har tyvärr fått stanna i Umeå för att utöva värdskap för de viktiga EU-mötena där dessa dagar.

Just nu handlar mötet här om att utvärdera det ryska ordförandeskapet – snart skall jag presentera det pågående svenska ordförandeskapet.

I eftermiddag bär det så för min del vidare till Moldavien – i en annan del av Europa.

Middagen i Chisinau kommer jag tillsammans med företrädare för de internationella finansiella institutionerna ägna åt att diskutera landets prekära ekonomiska situation och vad som kan göras.

Men innan dess skall jag hinna med också en lite mer djupgående blick på de ekonomiska framtidsutsikterna i denna intressanta region.


Vid Kolafjorden

14 oktober 2009

En fascinerande dag tvärs över Kolahalvön från Kirkenes till Murmansk.

Vi passerade gränsen rätt smidigt i närheten av det ortodoxa kapellet vid Boris Gleb. Att gränsen ser ut som den gör handlar i grunden om att denna gamla utpost för den östliga kristenheten skall vara på ryskt territorium.

Detta är i dag en del av Schengen-områdets gräns mot yttervärlden.

Och en konsekvens av detta är att den norska gränsövervakningen nu är avsevärt mycket intensivare än under sovjetisk tid – medan det på rysk sida är tvärt om.

Nikel var ungefär så förfärligt som man kunde föreställa sig.

Utsläppen av SO2 från anläggningen här är ca fem gånger de samlade utsläppen från Norge i dess helhet.

Man ser hur hela området är förgiftat av decennier av utsläpp. Här finns det anledning att vara besviken i förhållande till de ambitioner vi hade för något decennium sedan.

Sedan passerar vi Pechenga-dalen med dess militära brigader. Av det gamla klostret finns inte mycket kvar.

När vi passerar Litsa-floden finns det all anledning att minnas den blodiga fronten här under det senaste världskriget.

Mitt ute i ödemarken passerar vi minnesmärkena och krigsgravarna. 20 000 sovjetiska och tyska soldater miste livet här.

Mellan Litsa och Kolafjorden passerar vi de områden som sannolikt har den största koncentrationen av kärnvapen i världen.

Men samtidigt – för att balansera bilden – finns det nog inget annat område där de reduktionerna av strategiska kärnvapen varit så omfattande.

Taktiska laddningar finns dock sannolikt kvar i betydande antal.

Murmansk är en arktisk storstad med intressanta framtidsmöjligheter. Bilköerna tyder knappast på omedelbar ekonomisk kris.

Sergey Lavrov och jag hade på hotellet både officiella och mer privata överläggningar om olika frågor.

Vi kommer att träffas igen i Bryssel på måndag för att fortsätta delar av dessa.

Och så blev det spännande middag också med guvernören för området.

Nu förbereder vi oss för morgondagens mer formella överläggningar.


Mot Kirkenes och Murmansk

13 oktober 2009

Det går inte att klaga på kontrasterna i Europa. Nyss talade jag med Cecilia Malmström i ett Nicosia där det i dag varit närmare 30 grader varmt, och snart ger jag mig iväg till europeisk kyla.

Mycket tidigt onsdag morgon lyfter jag i riktning Kirkenes vid den ryska gränsen i nordligaste Norge som inledning på två mer arktiskt inriktade dagar.

Minusgrader är det sannolika – Golfströmmen till trots.

Det är Barentsrådets ministermöte i Murmansk på torsdagen som är målet för färden.

Men innan dess kommer Norges Jonas Gahr Störe och jag först att besöka Kirkenes, och därefter ta oss med buss can sex timmar över Kolahalvöns tundra till ishavshamnen Murmansk.

För två decennier sedan var detta ett område av djupfryst konfrontation, men sedan dess har vi strävat efter att i olika avseenden öppna upp för ett allt vidare samarbete.

Ett av de mest avancerade samarbetena med Ryssland finns just i detta område när ett antal länder såväl finansiellt som tekniskt hjälper till med skrotningen av f d sovjetiska atomubåtar och omhändertagande och förvaring av de radioaktiva delarna av dessa.

Enligt de senaste siffrorna från Rosatom kommer 191 av de 198 utrangerade atomubåtarna att vara fullt sönderdelade och omhändertagna till slutet av nästa år. Men även om stora framsteg gjorts återstår åtskilligt när det gäller att fullt ut ta hand om inte minst reaktorerna.

Det viktiga är, att av vad som kunde ha blivit en mycket stor miljökatastrof – och där farorna förvisso fortfarande finns – har blivit ett mycket viktigt och förtroendebyggande samarbete.

Så mycket av detta tror jag tyvärr inte vi kommer att hinna se på vår färd över tundran. Vi måste vara framme till ministermiddagen med Sergey Lavrov i morgon kväll.

På torsdagen har vi så såväl det formella ministerrådsmötet – Lavrov lämnar över ordförandeklubban i Barentsrådet till mig – som närvaro i samband med invigningen av Murmansk International Economic Forum.

Här kommer tyngdpunkten med all säkerhet att ligga på de möjligheter som finns i främst gasfyndigheterna i Barentshavet – och främst av dessa det gigantiska Shtokman-fältet ca 600 km norr om Kolahalvön mitt ute i det frostiga havet.

De tekniska utmaningarna i samband med exploateringen av denna stora fyndighet skall inte underskattas, men norska Statoilhydro finns med – tillsammans med franska Total – och har ju erfarenhet inte minst från Snöhvit-fältet utanför Hammerfest.

Det skall bli intressant att höra hur planeringen för detta gigantiska projekt nu fortskrider – det talas om investeringar på åtskilliga tiotals miljarder dollar.

Förhoppningsvis kommer jag också att ha möjlighet att se något också av hur staden Murmansk utvecklats. Med sina mer än 300 000 invånare är det världens största stad norr om polcirkeln.

Jag var där 1993 tillsammans med Rysslands dåvarande utrikesminister Andrey Kozyrev som hade sin valkrets i staden. Minnena av middagen med honom och den dåvarande chefen för Norra Flottan bär jag fortfarande med mig.

Nordfrågorna håller – som jag skrivit om vid flera tillfällen tidigare – på att bli allt viktigare, och det internationella samarbete vi utvecklar i dessa områden därmed också allt mer betydelsefullt.

I Ottawa härom veckan diskuterade jag den kanadensiska regeringens nya arktiska strategi.

Nu kommer vi utrikesministrar från Norge, Finland, Ryssland och Sverige i Murmansk att konkret diskutera vad vi kan göra i denna den mest dynamiska delen av det arktiska området.

Det blir två fascinerande – och förhoppningsvis viktiga – dagar.


Med Geneva Initiative

13 oktober 2009

Till denna tisdags besökare hos mig hör också initiativtagarna till det s k Geneva Initiative för fred i Mellersta Östern.

Jag tycker alltid att de är värda att lyssna på.

De är erfarna palestinier och personligheter från Israel som med mycket stor detaljkännedom har engagerat sig för den tvåstatslösning alla i grunden inser är den enda möjliga.

Just nu kan jag inte låta bli att oroas över de informationer som når mig från området. Försöken att få igång direkta förhandlingar går trögt. Spänning bygger upp. Osäkerheten ökar.

Då är det extra viktigt att lyssna på dem som år efter år – under skiftande politiska förhållanden – enträget arbetat för en fredlig lösning. De har nyligen publicerat nya delar av sitt omfattande fredsförberedelsearbete – och det vill jag mycket gärna diskutera med dem.

Jag har satt upp frågan om den stapplande – knappt befintliga – fredsprocessen på dagordningen för att vårt nästa möte med EU:s utrikesministrar om två veckor.

Att vi ger ett mycket starkt stöd till senator Mitchells och Obama-administrationens ansträngningar är en självklarhet. Men vi behöver dessutom diskutera de ytterligare bidrag som vi i EU kan ge.

Det är viktigt att det är tydligt vilka grundläggande principer som vi anser att ett fredsarbete måste utgå från. Det gäller t ex 1967 års gränser som utgångspunkten för ansträngningarna.

Jag ser fram emot eftermiddagens diskussioner.


Med Kofi Annan

12 oktober 2009

Måndagens möten flyter förbi, och telefonsamtalen avlöser varandra.

Nyss har jag haft Polens Radek Sikorski och Storbritanniens David Miliband på tråden i olika ärenden. Snart väntar Slovakiens Miroslav Lajcak och kommissionens Olli Rehn.

Till förmiddagens besökare hörde också FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan.

Det är alltid lika intressant att lyssna till hans olika bedömningar.

Just nu kom det att handla mycket om situationen i Kenya – han kom just därifrån – men också om Zimbabwe and andra afrikanska utmaningar. Vi är bägge mycket oroade för hur Sudan kommer att utvecklas i samband med och efter den planerade folkomröstningen 2011.

Men självfallet var han också intresserad av den vidare agendan för det svenska ordförandeskapet på det utrikespolitiska området. Inte minst diskuterade vi våra respektive bedömningar av förberedelserna för klimatmötet i Köpenhamn.

Och jag fick konstatera att det väl är nu som de verkliga utmaningarna börjar.


Söndag med veckoplanering

11 oktober 2009

Är nu hemma efter överläggningarna med president Tadic och utrikesminister Jeremic i Belgrad.

Men det hanns också med en skön höstpromenad uppe vid vackra och historiska Kalemegdan där floderna Sava och Donau förenas. Här fanns redan på romarnas tid en av deras legioner förlagda – och på den vägen fortsatte det sedan genom decennierna.

Nu handlar det i sedvanlig ordning om att fokusera på den kommande veckan.

Morgondagen börjar med att Fredrik Reinfeldt, Cecilia Malmström och jag sätter oss ner och går igenom läget i en del av de större frågor vi nu står inför.

Inte minst handlar det ju om att äntligen få Lissabon-fördraget i kraft och fatta de olika beslut som följer av detta.

Efter det flyger Cecilia Malmström på viktigt besök till Cypern för att från ordförandeskapets utgångspunkt närmare värdera situationen inför de ställningstaganden som kan komma att bli aktuella beroende av utgången i de pågående fredsförhandlingarna.

Själv är jag hemma i Stockholm under veckans två första dagar, men på onsdag bär det av till Murmansk i Ryssland för att där delta i Barentsrådets ministermöte.

Det har sin betydelse inte minst mot bakgrund av att Ryssland lämnar över ordförandeskapet till Sverige.

Jonas Gahr Störe och jag har beslutat att ta bil från norska gränsen vid Kirkenes till Murmansk.

Det ger möjlighet att se inte minst miljösituationen kring Nikel och de andra utmaningar vi möter i detta område.

Från samtalen med  bl a Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov uppe i norr flyger jag på torsdag kväll till Moldaviens huvudstad Chisinau för att där möta den nya icke-socialistiska regering som tillträtt efter valet nyligen.

Landet står inför mycket svåra såväl ekonomiska som politiska utmaningar, och blickar nu mycket tydligt mot den Europeiska Unionen för hjälp och stöd.

Då är det viktigt att vi som ordförandeskap genom ett besök på platsen visar vår vilja att ge det stöd vi kan. Moldavien är ju en del av vårt Östliga Partnerskap.

Men mycket annat måste också följas upp under de närmaste dagarna.

Rensandet av det afghanska presidentvalet från det omfattande fuskets effekter går nu in i ett slutskede. Vi vet ännu inte om det kommer att krävas en andra valomgång eller inte.

Försöken att få igång fredsförhandlingar i Mellersta Östern förefaller att stöta på allt större svårigheter. Någon form av utvärderingar av var vi står – och vart vi därefter skall gå – måste nog inledas mot slutet av veckan.

Och nere i Bosnien kommer våra förhandlingsteam att fortsätta sina arbeten inför vårt nya möte i Sarajevo under veckan efter den kommande.

Så det blir med all sannolikhet ytterligare en synnerligen fullmatad vecka.


Viktiga undertecknanden

10 oktober 2009

Lördagen som skulle varit ledig men som i stället kommer att ta mig till Belgrad för samtal med president Boris Tadic och utrikesminister Vuk Jeremic.

Det handlar om samtal som ett led i ansträngningarna att bryta de olika balkanska blockeringarna i den europeiska integrationsprocessen.

Samtidigt styr Fredrik Reinfeldt till Warsawa för att bevittna när president Lech Kaczynski skriver under Lissabon-avtalet.

Det polska parlamentet har ju sedan lång tid tillbaka godkänt avtalet.

Till dagens viktiga undertecknanden hör också ceremonin i Zurich där avtalet om normalisering av förbindelserna mellan Armenien och Turkiet undertecknas. För EU:s del är det Javier Solana som kommer att vara närvarande där.

Med det avtalet kommer gränsen mellan de bägge länderna åter att öppnas – den har varit stängd sedan 1993 – och diplomatiska förbindelser att upprättas.

Samtidigt tillsätt en gemensam historikerkommission för att närmare diskutera de djupt tragiska händelserna i samband med det osmanska väldets upplösning 1915 då så många armenier dödades. Kontroverser har ju handlat mindre om vad som hände än om huruvida detta skall betecknas som folkmord eller inte.

Viktigt är att detta avtal kan bidraga till den fortsatta utvecklingen av relationer i södra Kaukasus. Mellan Armenien och Azerbajdzjan fortsätter dock konflikten om Nagorno-Karabach att frysa förbindelserna.


Som väntat – bosninsk fortsättning följer

09 oktober 2009

Hemma i Stockholm igen efter dagen av intensiva överläggningar utanför Sarajevo.

Vi satt instängda på Camp Butmir dit inte ens mobiltelefonernas signaler nådde fram.

Det blev Fredrik Reinfeldt som fick uppgiften att kommentera den norska Nobelkommitténs kanske något överraskande beslut.

Och vi uppnådde i detta skede ungefär vad jag var inriktad på – inledningen av en process under de kommande veckorna.

De bosniska ledarna föreföll – med rätta – ha tagit intryck av att såväl USA:s biträdande utrikesminister Jim Steinberg som Olli Rehn, Miroslav Lajcak och jag från EU dök upp.

Och mediauppbådet från regionen var i sanning massivt.

Gemensamt förklarade vi för dem vad som krävdes för att också Bosnien nu skulle kunna ta ett viktigt steg i riktning mot såväl EU som Nato. Och de förklarade för oss sina något skilda utgångspunkter i denna process.

Den kommande veckan kommer vårt gemensamma förhandingsteam att fortsätta diskussionerna i Sarajevo och Banja Luka.

Och samtidigt måste vår ansats förankras i vissa andra nyckelhuvudstäder.

En av dessa är Belgrad, och som det nu ser ut verkar det som om det ankommer på mig att åka dit redan i morgon.

När kalendern redan är fylld är det den kvarvarande lilla fritiden som får tas i anspråk för det som måste göras utanför planen.

Sådant är ordförandeskapet.

Men uppgiften att återskapa integrationens momentum på Balkan är viktig.

Europas trovärdighet på den vidare globala scenen är till betydande grad en funktion av den utsträckning i vilken vi ses som framgångsrika i vår egen del av världen.

Tisdagen den 20 oktober kommer vi att vara tillbaka på Camp Butmir i Sarajevo för att se vart processen leder.


Kväll i Sarajevo

08 oktober 2009

Middagen med de politiska ledarna i Bosnien förflöt ungefär som vi hade väntat.

Lite spänt – alla verkar vänta på vad vi har att säga i morgon. Och alla positionerar sig försiktigt – man vill vara med men samtidigt markera lite distans.

Agendorna är – som vanligt i detta fall – mer mångfasetterade än öppna.

Men vi har ett mycket bra samarbete mellan EU och USA i de viktiga frågorna. Också andra viktiga länder har vi konsulterat med viss utförlighet.

Det är enigheten i det internationella samfundet som är vår styrka. Att vi kan tala om såväl EU som om Nato som framtida möjligheter.

I morgon börjar vi tidigt på Camp Butmir. Tyvärr blir det nog inte mycket av själva Sarajevo under detta besök.

Synd. Jag har en lite speciell relation till denna stad.


Snabbt stopp i Bryssel

08 oktober 2009

Snabbt stopp i Bryssel innan det bär vidare mot Bosnien.

Jag hoppas vara i Sarajevo strax efter nio i kväll.

Dialogen med Australien var viktig och bra. Vi fick ordentliga diskussioner om olika aspekter på Kinas utveckling och på de olika samarbetsfrågorna i Asien och i Stilla Havs-området.

Nu blir det snabbt anförande här och sedan bär det vidare.


Australienmöte och Sarajevo

07 oktober 2009

Sent på kvällen handlar det nu om förberedelser för morgondagen.

Torsdag innebär regeringssammanträde och allmän beredning, men schemat för ordförandeskapet innebär att jag i stället leder trojka-dialogen mellan Sverige och Australien här i Stockholm.

Utrikesminister Stephen Smith kom redan i kväll efter ett kort besök i Polen. Det är första gången sedan 2001 som en australiensisk utrikesminister kommit till Stockholm, och vi passade på att tala om de goda bilaterala förbindelserna.

Vi har en betydande utrikespolitisk samsyn i många frågor, men passade också på att tala om samarbetet när det gällt att bygga upp Australiens ubåtsstyrka. Den satsningen har varit så framångsrik att man nu diskuterar att fördubbla antalet ubåtar.

I morgon förmiddag sätter vi oss så för det formella EU-mötets diskussioner – då med förstärkningar från Bryssel. Och mötet inkluderar att jag också bjuder på lunch. För långväga gäster måste det nog anses vara passande.

Men sedan bär det för min del först till Bryssel för ett anförande jag lovat sedan länge – det är RAND Europe som har ett arrangemang – och därefter direkt vidare till Sarajevo och Camp Butmir för att inleda de överläggningar som kommer att omfatta också delar av fredagen.

I regionen har spekulationerna i media om detta möte redan varit omfattande – och mer kommer det alldeles säkert att bli.

Avsikten är att USA:s biträdande utrikesminister Jim Steinberg, kommissionären Olli Rehn och jag skall inleda en process som syftar till att föra de politiska partierna i Bosnien till en överenskommelse som gör det möjligt även för Bosnien att söka medlemsskap i EU.

Och jag har också bett Slovakiens utrikesminister Miroslav Lajcak – som också mer nyligen varit Hög Representant i Sarajevo – att komma och vara en del av ordförandeskapets ansträngningar.

Fredagen är inte avsedd att vara annat än inledningen av en process – men den är vår möjlighet att mycket tydligt förklara vilka som är förutsättningarna för att landet skall kunna söka medlemsskap i EU eller få en s k Membership Action Plan i Nato.

Sedan blir det en fråga om en process under de kommande veckorna. Den processen är det de bosniska parterna själva som måste ha ansvar för.

Om den leder till framgång kan en medlemsskapsansökan vara möjlig – om den inte leder till mer än en fortsättning av dagens tillstånd har jag mycket svårt att se att det skulle vara möjligt.

Vårt Europeiska Unionen är ju en union av ansvarstagande demokratier – inte av halvfungerande halvprotektorat.

Utmaningen ligger inte minst i att regionen i övrigt kommer att röra sig framåt – och då borde Bosniens politiker inse risken med att stå still.

Kroatien rör sig mot att avsluta sina medlemskapsförhandlingar. Serbien kan mycket väl vara på väg mot en situation där en ansökan blir möjlig. Makedonien – för länge sedan – och nu också Montenegro och Albanien har redan ansökt.

Det finns en uppenbar – och farlig – risk för att Bosnien blockerar sig självt och kommer efter alla andra.

Det är riskerna med detta vi vill att de fullt ut skall inse – och att de skall ta konsekvenserna av den insikten. Och vi vill att de inser att vi inte kommer att blockera regionen i övrigt för att de blockerar sig själva.

Så det blir en torsdagskväll och en fredag i sammanträdeslokaler hos EUFOR på Camp Butmir alldeles utanför Sarajevo.

Och det blir inledningen till en ny fas i de pågående ansträngningarna att bryta de olika blockeringarna på Balkan.

Mot slutet av ordförandeskapet kommer vi att kunna utvärdera hur långt vi möjligen lyckadeds att nå i dessa.


Lyckad gårdag

07 oktober 2009

Gårdagens toppmöte mellan EU och Brasilien – liksom våra bilaterala möten mellan Sverige och Brasilien – var utan tvekan mycket bra.

Det blev engagerade och intressanta samtal om klimatförhandlingarna, handelsrelationer och utvecklingen i Iran – för att nu nämna tre viktiga frågor.

I den senare frågan tror jag Brasilien har en viktig roll att spela. Man har goda relationer till Iran, samtidigt som man ju är ett land som är pådrivande när det gäller att förhindra fortsatt spridning av bl a kärnvapen.

Att  man inte anslutit sig till det s k Additional Protocol inom IAEA är dock lite av en skönhetsfläck – det är det avtal om utökad rätt till inspektioner som vi är angelägna om att Iran åter skall respektera.

Besöket avslutades med en middag på Slottet.

Dess höjdpunkt var när Drottning Silva på sitt modersmål höll ett varmt tal om kärleken till Brasilien och de djupa förbindelserna mellan våra bägge länder. Det var en rörd president Lula da Silva som omfamnade henne och tackade.

Och så bar det för honom och hans delegation iväg den långa vägen tillbaka hem.

För mig börjar nu ännu en dag av möten och förberedelser i Stockholm. Jag hoppas bl a få tid till både den europeiska och svenska Afghanistan-politiken inför beslut senare i höst.

Men i kväll anländer Australiens utrikesminister Stephen Smith, och vi har ett mer bilateralt möte innan det i morgon förmiddag är dags för den formella s k trojka-mötet mellan Australien och den Europeiska Unionen.

För Fredrik Reinfeldt blir dock detta en viktig dag med konsultationer i Bryssel om hur fördragsfrågan nu skall hanteras.

Förutom alla andra kommer han också att höra Europaparlamentet – som ordförandeskap har vi en tydlig strävan att ha goda och konstruktiva relationer med dess ledamöter.