Mitt i Östersjön

30 september 2011

STOCKHOLM: Medan Fredrik Reinfeldt deltar i toppmötet med Östliga Partnerskapet i Warszawa förbereder jag mig för att ta planet till Visby.

Det är för att delta i den konferens som Jarl Hjalmarsson-stiftelsen ordnar där årligen, och som brukar samla personer från såväl Östersjö-området som från USA och Ryssland till spännande diskussioner om olika utmaningar framöver.

Och att mötas i Visby vid denna tid på året brukar alltid vara vackert. Larmet från turisterna har tonat bort, men lite rester av sommaren dröjer sig i alla fall kvar.

Kanske hinner jag denna gång också besöka Gotlands Fornsalar och se de förändringar som skett där – det hanns inte med under sommarens besök.

Våra diskussioner kommer dock i mångt och mycket att vara en fortsättning på dem som lett fram till toppmötet i Warszawa. Fokus kommer att ligga på utvecklingen i Europas östligare delar.

Att det nu blivit klarhet om vem som kommer att besätta presidentposten i Kreml efter det s k valet i början av nästa år innebär på intet sätt att det skapats klarhet om Rysslands utveckling under de kommande åren. Säkert kommer olika perspektiv i den fråga att brytas mot varandra i våra diskussioner.

Men också vad gäller den amerikanska utvecklingen finns ju betydande osäkerheter.

Oavsett utgången av presidentvalet i november nästa år står USA inför betydande ekonomiska utmaningar. Underskottssituationen är markant värre än i EU, och det kommer oundgängligen att få effekter på landets möjligheter att agera också utrikespolitiskt i olika situationer.

Och till detta skall självfallet läggas den europeiska situationen. Att realisera Lissabon-fördragets ambitioner om EU som en stark och enad utrikespolitisk aktör – just nu aktuellt inte minst i Mellersta Östern – förblir en krävande uppgift.

Men mitt i Östersjön kan vara en bra plats att diskutera dessa frågor på.


Fredrik till Warszawa

28 september 2011

STOCKHOLM: Onsdagen avslutades med öppen och trevlig middag med ledamöterna i riksdagens utrikesutskott.

Det finns förvisso ibland delade meningar i olika utrikespolitiska frågor mellan partierna, men oavett hur regeringskonstellationen ser ut för tillfället har vi så gott som alltid haft ett bra, öppet och konstruktivt samtalsklimat.

Och så är det också nu.

Under senare år har vi ju dessutom sett en utveckling där riksdagens internationella verksamhet blivit allt mer betydelsefull. Det innebär att vi breddar våra kontaktytor mot omvärlden och dess politiska system på ett sätt som självfallet är viktigt.

Så det blev en middag där vi diskuterade såväl de olika frågor som kommer att hamna på riksdagens bords under de kommande månaderna som annat på den aktuella utrikespolitiska agendan.

Torsdagen kommer i sedvanlig ordning att inledas med regeringssammanträde.

Då kommer vi också att stämma av det sista inför att Fredrik Reinfeldt ger sig iväg till Warszawa för att delta i det viktiga toppmötet med det Östliga Partnerskapet.

Vi hoppas att det där kommer att ges klartecken för förhandlingar om ytterligt fördjupat samarbete med såväl Georgien som Moldavien.

På eftermiddagen är det så dags för mig att för andra gången denna vecka ta emot nya ambassadörer.

Och nu är det nya företrädare för Brasilien, Storbritannien, Ecuador, Kina och Republiken Korea som jag ser fram mor att träffa och göra en avstämning av våra bilaterala relationer med.


I Strasbourg

28 september 2011

STOCKHOLM: I dag finns det anledning att rikta uppmärksamhet på sessionen med Europaparlamentet i Strasbourg.

Dels därför att kommissionspresidenten Barroso framträder med sitt årliga programtal, och dels därför att parlamentet kommer att rösta om det paket med nya bestämmelser för finansiell övervakning och samordning som är en avgörande del av åtgärderna mot skuldkrisen.

I debatten just nu finns det en bekymmersam tendens till olika förslag som i grunden underminerar den integrationsmodell som hitintills visat sig så framgångsrik.

När kommissionens ställning undermineras till förmån för lösa mellanstatliga arrangemang är det främst de mindre staternas möjligheter att hävda sina intressen som riskerar att drabbas.

Och det skall bli intressant att se hur Barroso hanterar de frågeställningarna.


Oroande på Balkan

27 september 2011

STOCKHOLM: Arbetsdag i Stockholm men med en verklighet ute i världen som hela tiden tränger sig på.

I Israel meddelas att man avser att ge tillstånd till nya illegala bosättningar i Östra Jerusalem. Att reaktionerna från såväl EU som USA blev starka på detta kan inte anses föevånande.

Att detta kommer omedelbart efter diskussionerna i New York och uttalandet av den s k kvartetten är svårt att se som annat än provocerande.

Och arbetet på att försöka att få igång konkreta fredsförhandlingar underlättas sannerligen inte.

Från norra Kosovo kommer nyheter om allvarliga sammanmstötningar mellan internationella KFOR-styrkor och lokala serber.

Den internationella hanteringen av denna situation sedan slutet av juli har inte varit imponerande, och tyvärr har jag hela tiden befarat att den skulle leda oss in i situationer som dagens.

Vad som krävs i situationer som denna är tålmodig diplomati och mödosamt byggande av förtroende.

Och det är när vissa förlorar tålamodet och andra tror att robusta ingrepp löser allt som saker och ting går snett. Det handlar faktiskt om Balkan.

Nu är vi i en situation där de politiska skadeverkningarna av detta riskerar att bli betydande.

Få kan undgå kritik för denna utveckling – det skulle i så fall vara den serbiska presidenten Boris Tadic.

Det kommer att ta tid innan den serbiska befolkningen i norra Kosovo fullt ut accepterar att de är en del av ett självständigt Kosovo.

Så är det alltid.

Hur lång tid tog det innan den republikanska minoriteten i Nordirland accepterade att London och inte Dublin var deras huvudstad?

Många decennier – vissa skulle trots det fredsfördrag som blev möjligt efter en utdragen konflikt säga att det inte alltid skett fullt ut än i dag. Fortfarande viftas det med flaggar, marscheras i parader och byggs murar.

Och samma sak kan sägas om många andra motsvarande situationer i Europa.

I grunden är det den politiska ledningen i Pristina som steg för steg – lätt blir det inte – måste vinna också den serbiska befolkningens i norr förtroende. Om man vill vara en fredlig demokrati – och det är förutsättningen för landets europeiska väg – finns inget alternativ.

Hitintills har de insatser man gjort i denna riktning knappast imponerat, och utvecklingen sedan slutet av juli har snarast förvärrat den långsiktiga situationen. Man har spelar på sin egen nationalistiska opinion, och därmed fördjupat den klyfta i landet som måste ju på sikt måste övervinnas.

Kosovos territoriella integritet är lika viktig som den territoriella integriteten för alla andra stater i regionen. Ingen ansvarig politiker leker med tanken på delningar – de vet att det är att leka med elden.

Men inom staterna måste det byggas förtroende mellan olika nationaliteter.

Det finns alltid de som vill förhindra detta. Ingen nationalitet är fri från destruktiva extremister.

Men det gör det än viktigare att försöka föra utvecklingen framåt med en de små stegens diplomati, och undvika provocerande åtgärder som leder till jubel hos ena sidans extremister och ilska eller t o m hat hos den andras.

Nu är vi där vi är, och situationen måste hanteras.

Skadan måste begränsas. Diplomatin måste återupprättas. Och det kommer dessvärre att ta tid.


Ständiga prioriteringar

26 september 2011

STOCKHOLM: Efter tio dagars bortavaro blev dagen en dag främst för olika genomgångar och planering i diverse olika frågor.

Förfrågningar som skall besvaras, inbjudningar som måste hanteras, frågeställningar som måste gås igenom, beslut som måste fattas, samtal som måste klaras av…

Hösten är kort. När jag bläddrar i kalendern ser jag hur veckorna bokstavligen kommer att flyga förbi.

Det nödvändigaste måste klämmas in. Och det nödvändigaste tenderar faktiskt att vara en hel del.

Men utöver det nödvändigaste finns det åtskilligt som även med en hård politisk prioritering vore mycket bra om det kunde hinnas med.

Frågor där vi möjligen skulle kunna spela en roll. Och där den personliga närvaron på ett eller annat sätt är viktig.

Det händer dessutom mycket i dagens Europa och EU. Ibland är det viktigt att ha möjligheten att lägga örat till rälsen för att sedan kunna inrikta våra olika politiska ansträngningar på ett bättre sätt.

Så blir det ett filande och slipande på detaljerna i planeringen.

Tyvärr tvingas jag säga nej till många inbjudningar och annat som jag tycker är både viktiga och spännande. Dygnet har bara 24 timmar, och antalet dygn är alldeles för begränsat…

Jag försöker dessutom hela tiden hålla en del tid öppen för allt det som jag av erfarenhet vet kommer att inträffa – men som vi inte vet någonting om i dag.

Så kommer det nog att fortsätta under större delen av morgondagen också.

Men därtill kommer att jag skall ta emot en rad nya ambassadörer som kommit till Stockholm och som väntat på detta besök.

Det handlar om Cypern, Estland, Kuba, Sydafrika och Namibia. Och på torsdag blir det fler.

Ofta är det en bra möjlighet till kort och koncentrerad avstämning av våra bilaterala relationer med landet ifråga.

Men det saknas ju inte internationella utvecklingar som måste följas upp.

Media förmedlar rapporter om att TNC:s styrkor nu förefaller att bryta sig in i Sirte i Libyen.

Och jag ser att man nu har för avsikt att komma igång med arbetet att sätta upp en verklig övergångsregering. Utmärkt.

På BBC World TV ser jag att deras Lyse Doucet nu kommit in i Syrien och rapporterar direkt från Damaskus om det hon kan se där. Hon får säkert gå en besvärlig balansgång i sitt arbete, men få torde ha större förutsättningar att klara av det.

Återstår att se om också andra tillförlitliga internationella media nu kommer att ges möjlighet att komma in i det tidigare så slutna landet.


Vecka mest i Stockholm

25 september 2011

STOCKHOLM: Tillbaka i Stockholm efter tio dygn på tre kontinenter, om än med dominans för veckan med öppningen av FN:s generalförsamling i New York.

Nu stundar en period då jag – i alla fall som det nu ser ut – inte kommer att lämna fäderneslandet.

I morgon börjar veckan med Konselj på Slottet, vilket är en bra möjlighet till mer systematisk uppdatering av arbetet inom regeringen i dess helhet.

Och en möjlighet för mig att informera inte minst om händelserna under FN-veckan med Mellersta Östern i centrum.

På den europapolitiska arenan är veckans viktiga händelse toppmötet i Warszawa på torsdag och fredag mellan EU-länderna och det Östliga Partnerskapets länder dit Fredrik Reinfeldt självklart åker.

Utvecklingen i de sex länderna är ju olikartad – från framgångarna i Georgien och Moldavien till de mycket påtagliga bakslagen i Vitryssland.

Men vikten av detta ramverk för de olika ländernas samarbete och integration med EU råder det knappast någon tvekan om.

Vi är ju engagerade inte bara i det Östliga Partnerskapet i allmänhet utan också i utvecklingen i de enskilda länderna.

Under den senaste tiden har vi ju bl a haft Moldaviens premiärminister i Stockholm, jag har varit i Ukraina för överläggningar med dess president och vi har tagit emot en rad av företrädare för den demokratiska oppositionen i Vitryssland. Och med Georgien har vi ju dessutom traditionellt goda förbindelser.

Men med all sannolikhet är det de mer finansiella frågeställningarna som kommer att dominera veckan.

Om fokus under den gågna veckan låg på FN i New York och de globala politiska frågeställningarna så ligger det nu på IMF i Washington och de globala ekonomiska utmaningarna.

Såväl IMF som Världsbanken har ju sina stora årsmöten med allt vad därtill hörer i Washington i dessa dagar.

Och det sker i ett läge där den ekonomiska utvecklingen är både skör och osäker. Signalerna från de olika mötena kommer i det läget att följas med mycket stor uppmärksamhet.

Vi såg ju med all önskvärd tydlighet nervositeten på marknaderna under den gågna veckan. Den prognos över världsekonomin som IMF lade fram var ju dessutom påfallande fylld med frågetecken om vad som komma skall.

Även om vi har en stark ekonomisk utveckling är det självklart att också vi påverkas. Vi lever i en allt mer globaliserad ekonomi.

Därtill kommer att vi ju är en del av den Europeiska Union som nu håller på att finna fastare former för samordning i frågor som dessa.

Och förhoppningsvis inser man nu att regelverk är till för att följas. Stora och små syndare har ju annars gått hand i hand mot stupet under de senaste åren.

Kommande helg ser jag fram mot Hjalmarsson-stiftelsens årliga konferens på sensommarsköna Gotland.

Det kommer med all sannolikhet att bli utvecklingen i Ryssland inför och efter de kommande valen som kommer att stå i centrum för diskussionerna där.


Plocka ihop pappren

24 september 2011

NEW YORK: Morgon på Manhattan, dags att plocka ihop papper, samla intryck och så småningom styra kosan hem efter en viktig vecka.

Ja, mer än en vecka.

Jag startade på Krim i Ukraina. Fortsatte i Ndola i Zambia. Och sedan den smått historiska veckan med FN:s generalförsamling här.

Gårdagen blev de diplomatiska fyrverkeriens dag.

Jag stod utanför konferenslokalen i den s k North Lawn Building och briefade media om det stora möte om provstoppsavtalet som Mexicos utrikesminister Espinosa och jag lett när president Abbas passerade förbi på väg till generalsekreterarens rum för att lämna in Palestinas ansökan om medlemskap i FN.

Och strax därefter steg han upp i talarstolen i den stora salen och leverade ett känslofullt anförande om hur hans folks rättigheter äntligen måste respekteras.

Det var ett starkt anförande som tydligt hade sin avsedda publik hemma och i den vidare arabvärlden. På min iPad i salen kunde jag följa hur människor i tusental i Ramallah och andra städer följde hans anförande.

Och gensvaret också i generalförsamlingen var vida starkare än vad som är vanligt i den församlingen.

Några talare senare var det så dags för Israels premiärminister Netanyhue att tala.

Även han levererade ett anförande som nog mest var avsett för hemmapubliken – inkluderande den i USA. Han polemiserade mot och ironiserade över FN på ett sätt som nog ledde till en och annan fråga.

Trots allt var det genom beslut i den generalförsamling som han nu nästan hånade som staten Israel fick sin legitimitet och sitt erkännande.

Bägge anförandena var polariserande snarare än försonande, och därför var det mycket viktigt att det under timmarna omedelbart efter trots allt blev möjligt för den s k kvartetten att komma med ett uttalande med ett konkret färdplan och tidtabell för direkta fredsförhandlingar.

Inte minst var det genom EU:s och Catherine Ashtons insatser under veckan som detta, trots betydande svårigheter, blev möjligt.

Om vi kommer att lyckas att få igång direkta förhandlingar, och om det i så fall kommer att vara möjligt att föra dem framåt, återstår självfallet att se. Förutsättningarna är knappast idealiska just nu.

Till dessa hör bakgrundsmusiken i form av den begynnande amerikanska valrörelsen.

Ibland denna vecka undrade jag om vi betraktade amerikansk utrikespolitik eller de utrikes effekterna av amerikansk inrikespolitik.

Men trots att den dominerade var Mellersta Östern inte den enda frågan under denna vecka.

Också under gårdagen fortsatte jag olika informella samtal om utmaningar vi står för på Balkan och i Afghanistan.

På Balkan har utvecklingen sedan slutet av juli inneburit att den eftersträvade förbättringen mellan Pristina och Belgrad förbytts i en farlig kris centrerad kring norra Kosovo.

Och till det har dessvärre det internationella uppträdandet – dåligt koordinerat och stundtals illa genomtänkt – också bidragit.

I Afghanistan illustrerade mordet på f d president Rabbani i början på veckan vidden av de utmaningar vi står inför. Och när USA:s motsvarighet till vår ÖB amiral Mullen offentligt hävdar att den pakistanska underrättelsetjänsten stod bakom attacken mot USA:s ambassad i Kabul nyligen illustreras ännu en av utmaningarna i denna region.

Så det blir med åtskilligt i bagaget jag återvänder hem.

Och med mycket att göra i olika delar av världen där utvecklingen i dag är bekymmersam.

Då har jag ändå inte sagt någonting alls om tillståndet i den europeiska, amerikanska och globala ekonomin.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 477 andra följare