Mitt i Östersjön

30 september 2011

STOCKHOLM: Medan Fredrik Reinfeldt deltar i toppmötet med Östliga Partnerskapet i Warszawa förbereder jag mig för att ta planet till Visby.

Det är för att delta i den konferens som Jarl Hjalmarsson-stiftelsen ordnar där årligen, och som brukar samla personer från såväl Östersjö-området som från USA och Ryssland till spännande diskussioner om olika utmaningar framöver.

Och att mötas i Visby vid denna tid på året brukar alltid vara vackert. Larmet från turisterna har tonat bort, men lite rester av sommaren dröjer sig i alla fall kvar.

Kanske hinner jag denna gång också besöka Gotlands Fornsalar och se de förändringar som skett där – det hanns inte med under sommarens besök.

Våra diskussioner kommer dock i mångt och mycket att vara en fortsättning på dem som lett fram till toppmötet i Warszawa. Fokus kommer att ligga på utvecklingen i Europas östligare delar.

Att det nu blivit klarhet om vem som kommer att besätta presidentposten i Kreml efter det s k valet i början av nästa år innebär på intet sätt att det skapats klarhet om Rysslands utveckling under de kommande åren. Säkert kommer olika perspektiv i den fråga att brytas mot varandra i våra diskussioner.

Men också vad gäller den amerikanska utvecklingen finns ju betydande osäkerheter.

Oavsett utgången av presidentvalet i november nästa år står USA inför betydande ekonomiska utmaningar. Underskottssituationen är markant värre än i EU, och det kommer oundgängligen att få effekter på landets möjligheter att agera också utrikespolitiskt i olika situationer.

Och till detta skall självfallet läggas den europeiska situationen. Att realisera Lissabon-fördragets ambitioner om EU som en stark och enad utrikespolitisk aktör – just nu aktuellt inte minst i Mellersta Östern – förblir en krävande uppgift.

Men mitt i Östersjön kan vara en bra plats att diskutera dessa frågor på.


Fredrik till Warszawa

28 september 2011

STOCKHOLM: Onsdagen avslutades med öppen och trevlig middag med ledamöterna i riksdagens utrikesutskott.

Det finns förvisso ibland delade meningar i olika utrikespolitiska frågor mellan partierna, men oavett hur regeringskonstellationen ser ut för tillfället har vi så gott som alltid haft ett bra, öppet och konstruktivt samtalsklimat.

Och så är det också nu.

Under senare år har vi ju dessutom sett en utveckling där riksdagens internationella verksamhet blivit allt mer betydelsefull. Det innebär att vi breddar våra kontaktytor mot omvärlden och dess politiska system på ett sätt som självfallet är viktigt.

Så det blev en middag där vi diskuterade såväl de olika frågor som kommer att hamna på riksdagens bords under de kommande månaderna som annat på den aktuella utrikespolitiska agendan.

Torsdagen kommer i sedvanlig ordning att inledas med regeringssammanträde.

Då kommer vi också att stämma av det sista inför att Fredrik Reinfeldt ger sig iväg till Warszawa för att delta i det viktiga toppmötet med det Östliga Partnerskapet.

Vi hoppas att det där kommer att ges klartecken för förhandlingar om ytterligt fördjupat samarbete med såväl Georgien som Moldavien.

På eftermiddagen är det så dags för mig att för andra gången denna vecka ta emot nya ambassadörer.

Och nu är det nya företrädare för Brasilien, Storbritannien, Ecuador, Kina och Republiken Korea som jag ser fram mor att träffa och göra en avstämning av våra bilaterala relationer med.


I Strasbourg

28 september 2011

STOCKHOLM: I dag finns det anledning att rikta uppmärksamhet på sessionen med Europaparlamentet i Strasbourg.

Dels därför att kommissionspresidenten Barroso framträder med sitt årliga programtal, och dels därför att parlamentet kommer att rösta om det paket med nya bestämmelser för finansiell övervakning och samordning som är en avgörande del av åtgärderna mot skuldkrisen.

I debatten just nu finns det en bekymmersam tendens till olika förslag som i grunden underminerar den integrationsmodell som hitintills visat sig så framgångsrik.

När kommissionens ställning undermineras till förmån för lösa mellanstatliga arrangemang är det främst de mindre staternas möjligheter att hävda sina intressen som riskerar att drabbas.

Och det skall bli intressant att se hur Barroso hanterar de frågeställningarna.


Oroande på Balkan

27 september 2011

STOCKHOLM: Arbetsdag i Stockholm men med en verklighet ute i världen som hela tiden tränger sig på.

I Israel meddelas att man avser att ge tillstånd till nya illegala bosättningar i Östra Jerusalem. Att reaktionerna från såväl EU som USA blev starka på detta kan inte anses föevånande.

Att detta kommer omedelbart efter diskussionerna i New York och uttalandet av den s k kvartetten är svårt att se som annat än provocerande.

Och arbetet på att försöka att få igång konkreta fredsförhandlingar underlättas sannerligen inte.

Från norra Kosovo kommer nyheter om allvarliga sammanmstötningar mellan internationella KFOR-styrkor och lokala serber.

Den internationella hanteringen av denna situation sedan slutet av juli har inte varit imponerande, och tyvärr har jag hela tiden befarat att den skulle leda oss in i situationer som dagens.

Vad som krävs i situationer som denna är tålmodig diplomati och mödosamt byggande av förtroende.

Och det är när vissa förlorar tålamodet och andra tror att robusta ingrepp löser allt som saker och ting går snett. Det handlar faktiskt om Balkan.

Nu är vi i en situation där de politiska skadeverkningarna av detta riskerar att bli betydande.

Få kan undgå kritik för denna utveckling – det skulle i så fall vara den serbiska presidenten Boris Tadic.

Det kommer att ta tid innan den serbiska befolkningen i norra Kosovo fullt ut accepterar att de är en del av ett självständigt Kosovo.

Så är det alltid.

Hur lång tid tog det innan den republikanska minoriteten i Nordirland accepterade att London och inte Dublin var deras huvudstad?

Många decennier – vissa skulle trots det fredsfördrag som blev möjligt efter en utdragen konflikt säga att det inte alltid skett fullt ut än i dag. Fortfarande viftas det med flaggar, marscheras i parader och byggs murar.

Och samma sak kan sägas om många andra motsvarande situationer i Europa.

I grunden är det den politiska ledningen i Pristina som steg för steg – lätt blir det inte – måste vinna också den serbiska befolkningens i norr förtroende. Om man vill vara en fredlig demokrati – och det är förutsättningen för landets europeiska väg – finns inget alternativ.

Hitintills har de insatser man gjort i denna riktning knappast imponerat, och utvecklingen sedan slutet av juli har snarast förvärrat den långsiktiga situationen. Man har spelar på sin egen nationalistiska opinion, och därmed fördjupat den klyfta i landet som måste ju på sikt måste övervinnas.

Kosovos territoriella integritet är lika viktig som den territoriella integriteten för alla andra stater i regionen. Ingen ansvarig politiker leker med tanken på delningar – de vet att det är att leka med elden.

Men inom staterna måste det byggas förtroende mellan olika nationaliteter.

Det finns alltid de som vill förhindra detta. Ingen nationalitet är fri från destruktiva extremister.

Men det gör det än viktigare att försöka föra utvecklingen framåt med en de små stegens diplomati, och undvika provocerande åtgärder som leder till jubel hos ena sidans extremister och ilska eller t o m hat hos den andras.

Nu är vi där vi är, och situationen måste hanteras.

Skadan måste begränsas. Diplomatin måste återupprättas. Och det kommer dessvärre att ta tid.


Ständiga prioriteringar

26 september 2011

STOCKHOLM: Efter tio dagars bortavaro blev dagen en dag främst för olika genomgångar och planering i diverse olika frågor.

Förfrågningar som skall besvaras, inbjudningar som måste hanteras, frågeställningar som måste gås igenom, beslut som måste fattas, samtal som måste klaras av…

Hösten är kort. När jag bläddrar i kalendern ser jag hur veckorna bokstavligen kommer att flyga förbi.

Det nödvändigaste måste klämmas in. Och det nödvändigaste tenderar faktiskt att vara en hel del.

Men utöver det nödvändigaste finns det åtskilligt som även med en hård politisk prioritering vore mycket bra om det kunde hinnas med.

Frågor där vi möjligen skulle kunna spela en roll. Och där den personliga närvaron på ett eller annat sätt är viktig.

Det händer dessutom mycket i dagens Europa och EU. Ibland är det viktigt att ha möjligheten att lägga örat till rälsen för att sedan kunna inrikta våra olika politiska ansträngningar på ett bättre sätt.

Så blir det ett filande och slipande på detaljerna i planeringen.

Tyvärr tvingas jag säga nej till många inbjudningar och annat som jag tycker är både viktiga och spännande. Dygnet har bara 24 timmar, och antalet dygn är alldeles för begränsat…

Jag försöker dessutom hela tiden hålla en del tid öppen för allt det som jag av erfarenhet vet kommer att inträffa – men som vi inte vet någonting om i dag.

Så kommer det nog att fortsätta under större delen av morgondagen också.

Men därtill kommer att jag skall ta emot en rad nya ambassadörer som kommit till Stockholm och som väntat på detta besök.

Det handlar om Cypern, Estland, Kuba, Sydafrika och Namibia. Och på torsdag blir det fler.

Ofta är det en bra möjlighet till kort och koncentrerad avstämning av våra bilaterala relationer med landet ifråga.

Men det saknas ju inte internationella utvecklingar som måste följas upp.

Media förmedlar rapporter om att TNC:s styrkor nu förefaller att bryta sig in i Sirte i Libyen.

Och jag ser att man nu har för avsikt att komma igång med arbetet att sätta upp en verklig övergångsregering. Utmärkt.

På BBC World TV ser jag att deras Lyse Doucet nu kommit in i Syrien och rapporterar direkt från Damaskus om det hon kan se där. Hon får säkert gå en besvärlig balansgång i sitt arbete, men få torde ha större förutsättningar att klara av det.

Återstår att se om också andra tillförlitliga internationella media nu kommer att ges möjlighet att komma in i det tidigare så slutna landet.


Vecka mest i Stockholm

25 september 2011

STOCKHOLM: Tillbaka i Stockholm efter tio dygn på tre kontinenter, om än med dominans för veckan med öppningen av FN:s generalförsamling i New York.

Nu stundar en period då jag – i alla fall som det nu ser ut – inte kommer att lämna fäderneslandet.

I morgon börjar veckan med Konselj på Slottet, vilket är en bra möjlighet till mer systematisk uppdatering av arbetet inom regeringen i dess helhet.

Och en möjlighet för mig att informera inte minst om händelserna under FN-veckan med Mellersta Östern i centrum.

På den europapolitiska arenan är veckans viktiga händelse toppmötet i Warszawa på torsdag och fredag mellan EU-länderna och det Östliga Partnerskapets länder dit Fredrik Reinfeldt självklart åker.

Utvecklingen i de sex länderna är ju olikartad – från framgångarna i Georgien och Moldavien till de mycket påtagliga bakslagen i Vitryssland.

Men vikten av detta ramverk för de olika ländernas samarbete och integration med EU råder det knappast någon tvekan om.

Vi är ju engagerade inte bara i det Östliga Partnerskapet i allmänhet utan också i utvecklingen i de enskilda länderna.

Under den senaste tiden har vi ju bl a haft Moldaviens premiärminister i Stockholm, jag har varit i Ukraina för överläggningar med dess president och vi har tagit emot en rad av företrädare för den demokratiska oppositionen i Vitryssland. Och med Georgien har vi ju dessutom traditionellt goda förbindelser.

Men med all sannolikhet är det de mer finansiella frågeställningarna som kommer att dominera veckan.

Om fokus under den gågna veckan låg på FN i New York och de globala politiska frågeställningarna så ligger det nu på IMF i Washington och de globala ekonomiska utmaningarna.

Såväl IMF som Världsbanken har ju sina stora årsmöten med allt vad därtill hörer i Washington i dessa dagar.

Och det sker i ett läge där den ekonomiska utvecklingen är både skör och osäker. Signalerna från de olika mötena kommer i det läget att följas med mycket stor uppmärksamhet.

Vi såg ju med all önskvärd tydlighet nervositeten på marknaderna under den gågna veckan. Den prognos över världsekonomin som IMF lade fram var ju dessutom påfallande fylld med frågetecken om vad som komma skall.

Även om vi har en stark ekonomisk utveckling är det självklart att också vi påverkas. Vi lever i en allt mer globaliserad ekonomi.

Därtill kommer att vi ju är en del av den Europeiska Union som nu håller på att finna fastare former för samordning i frågor som dessa.

Och förhoppningsvis inser man nu att regelverk är till för att följas. Stora och små syndare har ju annars gått hand i hand mot stupet under de senaste åren.

Kommande helg ser jag fram mot Hjalmarsson-stiftelsens årliga konferens på sensommarsköna Gotland.

Det kommer med all sannolikhet att bli utvecklingen i Ryssland inför och efter de kommande valen som kommer att stå i centrum för diskussionerna där.


Plocka ihop pappren

24 september 2011

NEW YORK: Morgon på Manhattan, dags att plocka ihop papper, samla intryck och så småningom styra kosan hem efter en viktig vecka.

Ja, mer än en vecka.

Jag startade på Krim i Ukraina. Fortsatte i Ndola i Zambia. Och sedan den smått historiska veckan med FN:s generalförsamling här.

Gårdagen blev de diplomatiska fyrverkeriens dag.

Jag stod utanför konferenslokalen i den s k North Lawn Building och briefade media om det stora möte om provstoppsavtalet som Mexicos utrikesminister Espinosa och jag lett när president Abbas passerade förbi på väg till generalsekreterarens rum för att lämna in Palestinas ansökan om medlemskap i FN.

Och strax därefter steg han upp i talarstolen i den stora salen och leverade ett känslofullt anförande om hur hans folks rättigheter äntligen måste respekteras.

Det var ett starkt anförande som tydligt hade sin avsedda publik hemma och i den vidare arabvärlden. På min iPad i salen kunde jag följa hur människor i tusental i Ramallah och andra städer följde hans anförande.

Och gensvaret också i generalförsamlingen var vida starkare än vad som är vanligt i den församlingen.

Några talare senare var det så dags för Israels premiärminister Netanyhue att tala.

Även han levererade ett anförande som nog mest var avsett för hemmapubliken – inkluderande den i USA. Han polemiserade mot och ironiserade över FN på ett sätt som nog ledde till en och annan fråga.

Trots allt var det genom beslut i den generalförsamling som han nu nästan hånade som staten Israel fick sin legitimitet och sitt erkännande.

Bägge anförandena var polariserande snarare än försonande, och därför var det mycket viktigt att det under timmarna omedelbart efter trots allt blev möjligt för den s k kvartetten att komma med ett uttalande med ett konkret färdplan och tidtabell för direkta fredsförhandlingar.

Inte minst var det genom EU:s och Catherine Ashtons insatser under veckan som detta, trots betydande svårigheter, blev möjligt.

Om vi kommer att lyckas att få igång direkta förhandlingar, och om det i så fall kommer att vara möjligt att föra dem framåt, återstår självfallet att se. Förutsättningarna är knappast idealiska just nu.

Till dessa hör bakgrundsmusiken i form av den begynnande amerikanska valrörelsen.

Ibland denna vecka undrade jag om vi betraktade amerikansk utrikespolitik eller de utrikes effekterna av amerikansk inrikespolitik.

Men trots att den dominerade var Mellersta Östern inte den enda frågan under denna vecka.

Också under gårdagen fortsatte jag olika informella samtal om utmaningar vi står för på Balkan och i Afghanistan.

På Balkan har utvecklingen sedan slutet av juli inneburit att den eftersträvade förbättringen mellan Pristina och Belgrad förbytts i en farlig kris centrerad kring norra Kosovo.

Och till det har dessvärre det internationella uppträdandet – dåligt koordinerat och stundtals illa genomtänkt – också bidragit.

I Afghanistan illustrerade mordet på f d president Rabbani i början på veckan vidden av de utmaningar vi står inför. Och när USA:s motsvarighet till vår ÖB amiral Mullen offentligt hävdar att den pakistanska underrättelsetjänsten stod bakom attacken mot USA:s ambassad i Kabul nyligen illustreras ännu en av utmaningarna i denna region.

Så det blir med åtskilligt i bagaget jag återvänder hem.

Och med mycket att göra i olika delar av världen där utvecklingen i dag är bekymmersam.

Då har jag ändå inte sagt någonting alls om tillståndet i den europeiska, amerikanska och globala ekonomin.


Fyrverkeriets fredag

23 september 2011

NEW YORK: Snart börjar det kännas som om man levt hela sitt liv i det sammanträdesinferno som dessa dagar i New York innebär.

Ständigt rusande mellan olika möten. Och den fuktiga värmen utomhus gör inte den saken så mycket bättre.

Gårdagens seminarium om Dag Hammarskjöld, med tal av bl a Ban Ki-moon och Fredrik Reinfeldt blev både högtidligt och bra, men dessvärre var jag tvungen att rusa vidare när det kom till diskussionen om de olika frågor som restes av de olika deltagarna.

Mycket av min gårdag handlade om dialog med USA i olika frågor och konstellationer.

Om Mellersta Östern, Afghanistan, Libyen och Balkan – för att nämna de olika ämnen som fladdrade förbi våra diskussioner på de olika möten som dominerade huvuddelen av min dag.

I dag fredag leder jag tillsammans med Mexikos utrikesminister Patricia Espinoza den s k artikel XIV konferensen under avtalet om totalt stopp för kärnvapenprov.

Tillsammans kommer vi under det kommande året att ha ansvaret för att fler stater av betydelse skall ratificera det s k CTBT-avtalet.

Och det är viktigt.

Med ett totalt provstopp blir det mycket svårare för nationer som så skulle vilja att skaffa sig en fungerande kärnvapenkapacitet.

Mitt delordförandeskap där under förmiddagen innebär att jag sannolikt kommer att missa en del av fyrverkeriet i generalförsamlingen när först Palestinas president och därefter några talare senare Israels premiärminister går upp i talarstolen.

Och omedelbart efter den senare är det dags för Sveriges statsminister.

Det är nu alldeles klart att Palestina därefter kommer att lämna in en ansökan om medlemskap i FN.

Den går till generalsekreteraren, men därifrån omedelbart till säkerhetsrådet.

Något omedelbart avgörande är det dock inte sannolikt att det blir, och lika bra är det. Det finns nog all anledning att dra ut på tiden.

Men vi går in i en kritisk period.

Förutsättningar för de fredsförhandlingar vi så intensivt arbetar för under resten av detta och nästa år kommer av olika skäl inte att vara idealiska.

Men samtidigt fortsätter regionen i dess helhet att förändras. Det arabiska uppvaknandet skapar vecka för vecka en ny verklighet.

Fortsätter dessutom den israeliska bosättningspolitiken kommer vi snart att komma till en situation där en tvåstatslösning i genuin bemärkelse inte längre kommer att vara en realistisk möjlighet.

Då har en historisk möjlighet försummats. Och inte minst Israels situation riskerar att bli långt mer utsatt.

Om vi kan undvika detta eller inte är för ögonblicket skrivet i stjärnorna.

Men under dygnen här gör vi – inte minst från EU:s sida – i alla fall vårt bästa.


Torsdag före fredagen

22 september 2011

NEW YORK: Den diplomatiska maratonveckan fortsätter med snarast stegrad intensitet.

Fredagen blir nog det omedelbara crescendot med anföranden i generaldebatten av såväl den palestinske presidenten Abu Mazen som Israels premiärminister Nethanyaue.

Och på eftermiddagen kommer med all sannolikhet Palestina att lämna in sin ansökan om fullt medlemskap i FN.

Då inleds olika procedurer – men då finns också skäl för en period där känslorna kanske kan dämpas, så¨att efter ett tag mer konstruktiva vägar framåt kan finnas.

Men än så länge är det bara torsdag.

Min torsdag blir serier av olika bilaterala möten.

På förmiddagen bl a Ian Martin som nu blir FN-chef för de samlade internationella insatserna för att hjälpa Libyen.

Efter en serie andra möten blir det sedan lunch med USA:s biträdande utrikesminister för Europa Phil Gordon. Vi har alltid mycket att diskutera.

På eftermiddagen kommer jag bl a att diskutera vad vi skall göra för den ekonomiska utvecklingen i Afghanistan.

Och på kvällen har vi EU-möte och middag med USA:s utrikesminister Hillary Clinton. Det tillhör också FN-veckans traditioner.


Per Unckel

21 september 2011

NEW YORK: Det är en tung dag.

Det var bara någon vecka sedan jag talade med Per och tyckte att han kanske kunde ta det lite lugnare. Behandlingen var tuff, och han behövde hushålla med de krafter han hade.

Men Per ville inte riktigt lyssna på det örat. Han hade mycket att göra. Han ville vara med. Han ville inte ge upp.

Säkert hade han rätt också i det.

Nu kom han att bli verksam ända in i det sista på ett sätt som kanske inte var klokt men som var beundransvärt och som var – Per Unckel.

Listan över vad han gjort och uträttat under decennier i politik och samhällstjänst är lång.

Lång inte minst därför att Per alltid ställde upp. Inget uppdrag var för litet, inget möte för obetydligt, ingen fråga för periferi för att inte Per med frustande energi skulle kasta sig över den.

Han var ett mycket framgångsrikt statsråd i den regering som tillträdde för vid det här laget 20 år sedan. För honom var forskning och högre utbildning nyckeln till nationens framtid, och det lyft han gav dessa frågor har vi alla sedan dess haft nytta av.

Tillsammans ledde Per och jag den IT-kommission som 1994 satte de nya teknologierna i centrum och sade att Sverige år 2010 skulle tillhöra de ledande i världen när det gällde användningen i samhällslivet i dess helhet av dessa teknologier.

De flesta fnös väl åt den saken då – men steg för steg blev också det verklighet.

Men sedan blev det för Per ett starkt engagemang för Norden, för Finland och inte minst för de baltiska staterna.

För en månad sedan stod han på Norrmalmstorg som general för firandet av minnet av att 20 år gått sedan dessa stater återetablerade sin självständighet.

Det kom att bli det sista av hans stora offentliga uppdrag.

Men för många av oss handlar den djupa sorgen inte om politikern eller samhällstjänaren Per Unckel. Många kommer att tala om det. Många kommer att tala om alla uppdragen och alla insatserna. Och det med rätta.

För mig och andra handlar det om en nära vän som var mycket mer av vän för sina vänner än vad som annars ligger i detta ord.

I vått och torrt. I med- och i motgång. Men alltid med förmågan att skapa glädje.

Han gick med sitt skratt genom livet. Och gav inte minst genom det så oerhört mycket till oss som hade förmånen att vara just hans vänner.

Det är en tung dag i dag. Nu får vi leva på minnena – och de kommer att leva länge.


Nu börjar det

21 september 2011

NEW YORK: Gårdagen innebar fortsatta diplomatiska ansträngningar att finna en väg framåt i frågan om Mellersta Östern.

Och det blev åtskilliga samtal i den frågan under dagen.

Men i dag börjar den allmänna debatten i generalförsamlingen, och under de kommande dagarna kommer olika anföranden att skapa nya förutsättningar för den fortsatta diplomatiska dialogen.

Såväl Fredrik Reinfeldt som jag själv kommer att sitta i den stora salen när debatten börjar, och alldeles självklart finns det ett speciellt intresse knutet till såväl president Obamas som president Sarkozys anförande i morgon förmiddag.

Jag förutser nya in- och utspel…

Men därefter har vi ett antal bilaterala möten, bl a med Turkiets premiärminister Recep Erdogan.

Med den starkare ställning som Turkiet har tillhör han en av de mest uppmärksammade politiska ledarna här i New York just nu. Hans bilaterala möte med president Obama täcktes stort av i stort sett samtliga medier.


Påtagliga låsningar

20 september 2011

NEW YORK: Gårdagens och gårdagkvällens diskussioner visade väl de låsningar som just nu finns inte minst i Mellersta Östern-frågan.

Och därmed är frågan om vad som kommer att hända mot slutet av veckan – och därefter – i högsta grad öppen.

Men viktigt är att se om det går att överbrygga i alla fall delar av dessa motsättningar.

Från palestinsk sida talar man fortfarande om sin avsikt att någon gång på fredag eftermiddag lämna in en ansökan om medlemsskap i FN.

Något sådant kommer det i detta läge knappast att bli, och det förefaller därmed klokt att inrikta de diplomatiska ansträngningarna på att finna vägar som såväl politiskt som praktiskt är mer vedertagna.

Jag inleder min dag med frukost på den turkiska delegationen för att diskutera ett turkisk-finskt initiativ om medlingsverksamhet.

Och sedan går jag direkt över gatan till högnivåmötet om Libyen med medverkan av bl a presidenterna Obama och Sarkozy.

Jag hoppas att vi nu kommer att ha möjlighet att lite närmare ange hur vi skall hjälpa det nya Libyen att komma på fötterna.

Men sedan blir det nog rätt mycket Mellersta Östern med överläggningar inte minst med mina kollegor från de övriga EU-länderna.

Vad vi tycker kommer nog att betyda en del för frågans vidare hantering. Om inte annat så utvisade gårdagens diskussioner det.

Och fram mot kvällen landar också Fredrik Reinfeldt här och inleder sitt program.


Och här kommer det att bli intensivt

19 september 2011

NEW YORK: När morgonen grydde landade jag här efter den långa flygningen från Johannesburg i Sydafrika.

Och jag upphör aldrig att fascineras över den teknologi som nu gör dessa långa resor mellan kontinenterna möjlig.

De fyra motorerna på South African Airways Airbus A340 spann som harmoniska katter den mer än 15 timmar långa flygningen över Afrika och Atlanten hit till New York.

Här inleds nu en vecka på som nog kommer att bli mer spänningsladdad än på länge.

Libyen blir en viktig om än mindre kontroversiell fråga. I morgon deltar jag i det möte som Ban Ki-moonm kallat till som mer konkret fortsättning på det möte som ju ägde rum i Paris för några veckor sedan.

Frågan om Mellersta Östern och frånvaron av en fredsprocess där blir med all säkerhet den fråga som kommer att tilldra sig störst intresse.

Den går tillbaka inte minst på vad som inträffade här för ett år sedan.

Jag minns min egen förvåning när jag satt och lyssnade på president Obamas tal i FN:s generalförsamling och hur hann med stor säkerhet sade att vi inom ett år hade goda möjligheter att kunna välkomna en paletinsk stat i FN.

Min reaktion var att antingen visste han någonting som jag inte visste eller så skulle vi komma att hamna i en mycket besvärlig situation.

Jag hoppades på det förra men var orolig för det senare – och dessvärre är det i den situationen vi nu befinner oss.

Det ena försöket att få igång fredsförhandlingar efter det andra har misslyckats.

Att entydigt säga att det enbart är ena sidans fel är knappast möjligt, men att den fortsatta israeliska bosättninspolitiken haft en mycket negativ påverkan på stämningsläget tror jag det finns få som skulle vilja bestrida.

Jag lyssnade härom dagen på Israels president Shimon Peres när han sade sig vara övertygade om att såväl den palestinske presidenten Abu Mazen som premiärminister Salam Fayyad verkligen vill ha fred. Hans tonläge gentemot dem var påfallande varmt.

Sakläget är väl att det aldrig funnits en palestinsk ledning som så tydligt inriktat sitt arbete på detta.

Men det är i frustrationen över att så lite hänt – och till en del också som uppföljning på det som president Obama sade här för ett år sedan – som frågan nu kommer upp här i FN.

Exakt hur den kommer att komma upp vet jag i skrivande stund inte, och det vet ingen annan heller. Det pågår en mycket livaktig diplomatisk aktivitet kring detta.

Omedelbart efter det att jag landade här hade jag kontakt med Catherine Ashton för att få en uppdatering av vad som hänt de senaste dygnen, och under dagen och kvällen kommer jag att träffa ett tiotal utrikesministrar från EU och Mellersta Östern för diskussion om de olika optioner som finns.

I morgon kväll kommer så också Fredrik Reinfeldt hit – Gunilla Carlsson finns här sedan i går – och på onsdag öppnas generaldebatten med anförande av bl a president Obama.

Han kommer f ö till New York redan i kväll med allt det trafikkaos den saken för med sig.

Fredagen ser dock – som det nu ser ut – att bli den mest spännande dagen. Då talar Israels premiärminister Nethanyau och Palestinas president Abu Mazen strax efter varandra, och i anslutning till det står också Fredrik Reinfeldt på talarlistan.

Men det kommer med all säkerhet att hinna rinna mycket vatten i East River intill dess.

EU har en viktig roll i dessa dagar.

Medan den amerikanska politiken allt tydligare präglas av det kommande årets presidentval – jag hörde just president Obama hålla tal utanför Vita Huset om den ekonomiska politiken och nödvändiga sparplaner – har Europa en genuin möjlighet att hålla hoppet om en tvåstatslösning mellan Medelhavet och Jordan-floden levande.

För min del är det naturligt att koncentrera mina ansträngningar i denna fråga under denna vecka på detta.


Värdig dag i Ndola

18 september 2011

NDOLA: Jag landade här mitt i den mörka natten vid ungefär samma tidpunkt som Dag Hammarskjölds DC6:a för exakt 50 år sedan kom in för den landning som skulle sluta i katastrof.

Och efter några korta timmar av sömn blev det en dag laddad med både ceremonier och samtal.

Själva platsen där flygplanet plöjde ner i djungeln ligger ett tiotal kilometer väster om den lilla gruvstaden, och det var hit vi begav oss för dagens ceremonier.

Här har man enkelt men värdigt byggt en minnesplats och ett litet museum, och det var gripande att se hur man på olika sätt höll minnet av Dag Hammarskjöld och hans insatser levande.

Skolkörer sjöng, solen sken, armémusiken dånade och diplomater och dignitärer som kommit upp från Lusaka satt värdigt och lyssnade.

Zambia går till val på tisdag – ett val som ser ut att bli mycket jämnt – och det var nu vicepresidenten George Kunda som tillsammans med mig var huvudtalare på ceremonin. Och han intygade den betydelse detta minnesmärke har också för Zambia.

Åtskilliga passade på att betona Hammarskjölds budskap om vikten av fred och sammanhållning inför tisdagens val. Valrörelsen har varit inflammerad och intensiv, men både söndagen och måndagen är nu dagar av vila och reflektion inför tisdagens avgörande.

Från Kinshasa i Demokratiska Republiken Kongo kom chefen för den stora FN-operationen i detta komplicerade land Robert Meese för att vi skulle kunna föra samtal om de olika utmaningar FN fortfarande står inför i Kongo.

I november går landet till val, och det blir en test på det politiska system som etablerades 2006 efter de förödande konflikterna dessförrinnan. FN-operationen där med ca 20.000 soldater är FN:s i dag största fredsoperation.

Efter ceremonin kunde vi sitta ner i en trädgård inne i staden och resonera om landets och regionens alla olika utmaningar.

Slående är den allt starkare kinesiska närvaron också i denna del av Afrika. Inget vet riktigt hur många kineser som finns i landet, men jag ser uppgifter som tyder på att det i dag finns fler kineser i Zambia än vad det fanns européer vid självständigheten 1964.

Och en jättelik idrottsstadium höll som bäst på att färdigställas i Ndola med kinesiska medel.

Sverige har traditionellt haft starka förbindelser med Zambia.

Under Kenneth Kaundas tid som första president var relationerna starka. Olof Palme gjorde i början av 1970-talet en längre resa här.

Och när jag var statsminister i början av 1990-talet hade jag goda förbindelser med hans efterträdare Fredrick Chiluba.

Nuvarande presidenten Rupiah Banda – vars framtid kommer att avgöras på tisdag – tillbringade sin studietid i början av 1960-talet i Lund.

Men landets utveckling har inte varit enkel.

Med Kaundas socialistiska politik förstatligades de för ekonomin livsviktiga koppargruvorna med förutsägbart resultat, och därefter kom också de globala kopparpriserna att sjunka rejält. Zambia hamnade i en brant utförsbacke.

Ny politik på 1990-talet och råvaruboom under senare år har skapat väsentligt bättre möjligheter. Gruvorna drivs av kinesiska, kanadensiska, indiska och brasiljanska företag, och man talar om att fördubbla produktionen under kommande år.

Men allt detta måste komma befolkningen till del. Potentialen för jordbruksproduktion är utomordentlig, men sektorn ger ett stapplande intryck. HIV/Aids är ett stort problem.

Så det blev en dag med att hedra Dag Hammarskjöld – det kommer att fortsätta i New York – men också med landets och regionens både utmaningar och möjligheter.

Och ett fantastiskt jobb gjordes av vår ambassad i Lusaka för att göra detta möjligt.

Nu bär det vidare ner till Johannesburg i Sydafrika för att därifrån ta ett plan till New York och FN:s generalförsamling där.

I morgon bitti skall jag vara framme i New York.


Artikel om Dag Hammarskjöld

17 september 2011

SIMFEROPOL: Här bara en länk till den artikel om Dag Hammarskjöld, hans gärning och betydelse som jag publicerat i Dagens Nyheter i dag.


Nyttigt, bra och viktigt i Jalta.

17 september 2011

SIMFEROPOL: Så bär det då strax av mer än 6.700 km från flygplatsen här mitt på Krim till den nere i nuvarande Zambia där Dag Hammarskjöld mötte sitt tragiska öde denna natt för exakt femtio år sedan.

Men det har varit två intressanta och produktiva dagar på konferensen i Livadia-palatsen vid Jalta.

Viktigast var den två timmar långa överläggning som EU-kommissionens Stefan Fuhle, Europaparlamentets Elmar Brok och jag i går hade med Ukrainas president Viktor Yanukovich.

Och de timmarna handlade så gott som enbart om den pågående skådeprocessen mot f d premiärministern Yulia Timochenko och de konsekvenser denna kan få på landets europeiska aspirationer.

Vi står ju inför ett toppmöte i det Östliga Partnerskapet, och inför möjligheten att slutföra förhandlingarna om ett associationsavtal innan årets slut.

Det var ett s k öppet och frankt samtal. Vårt gemensamma budskap var entydigt och klart. Men diskussionen kunde trots detta föras i relativt god anda.

Om detta kommer att leda någonstans återstår att se. Presidenten tog i alla fall ett visst intryck av vad vi hade att säga, och det var viktigt att budskapen nu kom direkt från oss.

I andra samtal har vi självfallet också diskuterat landets komplicerade förhållande till Ryssland, där det inte går att utesluta att vi kommer att se nya problem.

I Kiev är man mycket bekymrad över den höga kostnaden för det långtidskontrakt om gasleveranser som slöts 2009, och vill gärna se att det förändras.

Men från Moskva kommer ett tilltagande hotfullt muller om de ukrainska förhandlingarna om frihandelsavtalet med EU, och man gör ingen hemlighet av att man vill försöka pressa landet att i stället ansluta sig till tullunionen mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakhstan.

Några tecken på att man kommer att ha framgång i denna strävan är dock för dagen svåra att upptäcka.

Konferensen i Jalta har också gett möjlighet till andra samtal av intresse.

Jag hann med en kort avstämning i dag med Tony Blair innan han hastade vidare till New York för samtal i den s k kvartetten om hur Mellersta Östern-frågan skall hanteras inom FN.

Ett tydligt och klart uttalande från kvartetten i linje med det som är EU:s eniga politik skulle vara en styrka, och jag gav honom vårt starka stöd i det arbetet.

Och det var nyttigt att också sitta ner med Radek Sikorski från Polen och Egemen Bagis från Turkiet och koordinera olika mer eller mindre aktuella frågor.

Jalta visade sig dessutom från sin allra bästa sida med strålande sol och Svarta Havet på allra bästa humör.

Så vi kunde strosa runt i de tsarens salar som också sett Europa delas och diskutera de europeiska framtidsutmaningar som nu allt tydligare tornar upp sig.

Men nu bär det av genom natten ner mot Afrika.


Livadia-palatsets diskussioner.

16 september 2011

JALTA: En vacker morgon vid Svarta Havet.

Snart beger jag mig upp till det Livadia-palats som en gång byggdes för Tsar Nicholas II, sedan kom att användas för den konferens där Stalin, Churchill och Roosevelt delade upp Europa inför världskrigets slut och nu kommer att vara platsen för den stora konferensen här.

För min del är det Ukrainas egen utveckling som står i centrum.

Tillsammans med EU:s utvidgningskommissionär Stefan Fuhle kommer jag att träffa president Yanukovich för diskussioner på den punkten.

Jag har ju redan varit mycket tydlig om de politiska skådeprocesser som pågår inte minst mot f d premiärministern Timoshenko.

Och dessa kommer tveklöst att få negativ betydelse för landets fortsatta utveckling.

Men vidare frågor om den europeiska integrationen står också på dagordningen här.

I går skrev ju Anders Borg och jag en gemensam debattartikel i tyska Frankfurter Allgemeine Zeitung – länk tioll texten finns via Twitter i spalten till höger – och den har lett till en del diskussion.

Vi är på väg in i ett skede där också mer fundamentala frågor av denna natur måste diskuteras.


Skifte i Köpenhamn

15 september 2011

JALTA: Efter riksdagsöppnande hemma bar det av hit till Krim för diskussioner under de kommande två dagarna med Ukraina i centrum.

I morgon förmiddag trffar jag Ukrainas president Viktor Yanukovich.

Det finns en del att tala om. Lindrigt uttryckt.

Valet i Danmark ser nu med mycket knapp marginal ut till att leda till regeringsskifte och en vänsterregering under socialdemokratisk ledning.

Men det kan nog finnas anledning att notera att det inte verkar som om socialdemokraterna nått upp till sitt unikt dåliga valresultat 2007.

Framgången ligger framför allt hos Radikale Venstre – som i avgörande ekonomiska frågor har en överenskommelse med de borgerliga partierna.

Så den ekonomiska politiken kommer sannolikt att bjuda på sina intressanta inslag.

På borgerliga sidan håller statsministerpartiet Venstre ställningarna, medan Konservative gör vad som inte kan betecknas som annat än ett katastrofval.

Men speciellt tillfredsställande är självfallet att populistiska Dansk Folkeparti tydligt pressas tillbaka. Det är ett sundhetstecken värt att notera.

Men nu har vi anledning att avvakra regeringsbildning och de politiska överläggningar som denna är förenade med också i Danmark.

Och under hösten kommer jag ju att komma till Köpenhamn om inte förr så i samband med sessionen med Nordiska Rådet i början av november.

Det nordiska samarbetet är alltid – oavsett partikonstellationer i de olika regeringarna – viktigt.

Men i morgon bitti börjar överläggningarna här vid Svarta Havets strand.

Inte bara om Ukraina – men dess dess europeiska möjligheter och inhemska problem i centrum.


Riksdagsöppnandets dag

15 september 2011

STOCKHOLM: Högtidligt öppnande av riksdagen här hemma, och val till folketinget i vårt nordiska grannland Danmark.

Och jag kommer så småningom denna dag att gå till sängs i Jalta nere på Krims kust.

Det återstår att se om det kommer att gå att följa den danska valvakan därifrån. Försöka kommer jag i alla fall att göra.

Utgången av valet är inte givet, även om opinionsundersökningarna tyder på regeringsskifte efter tio år av borgerlig regering.

Men statsminister Lars Lökke Rasmussen har gjort en bra valrörelse där de ekonomiska utmaningarna för Danmark framöver satts i centrum. Och att påstå att det röda blocket imponerat i dessa frågor vore att begå våld på sanningen.

Mellan regeringssammanträde och riksdagsöppnande kommer jag att träffa en rad vitryska oppositionspolitiker som är här på besök.

Utvecklingen i landet är allvarlig, och vi har all anledning att ge vårt stöd till de som under svåra omständigheter arbetar för ett demokratiskt och fritt Vitryssland öppet för samarbete med det övriga Europa.

Men sedan bär det iväg till Helgeandsholmen för att lyssna på Kungen, talmannen och statsministern i de ceremonier som tillhör denna viktiga dag.

Och i regeringsförklaringen presenteras ju inriktningen av regeringens politik.

Någonstans mitt i talmannens mottagning i eftermiddag är det så nödvändigt för mig att avvika – och jag kommer inte tillbaka förrän kommande helg.


Förlängning i Libyen

14 september 2011

STOCKHOLM: När riksdagen öppnar i morgon lägger vi på dess bord en proposition med förslag till en kortare förlängning av den svenska medverkan i Nato:s stöd till FN:s säkerhetsrådsresolution 1973 om Libyen.

Och den propositionen är ett resultat av en samsyn mellan regeringen och socialdemokraterna.

De svenska flygspaningsinsatserna är fortfarande viktiga med hänsyn till kvarvarande osäkerhet i delar av Libyen, och vi vill inte hamna i ett läge då vi skulle tvingas att avbryta dem i förväg bara för att det existerande riksdagsmandatet för operationen löper ut.

Vi begär nu en förlängning med 30 dagar, vilket tar oss till slutet av oktober.

Om insatsen kommer att behövas så länge vet vi inte.

Vi hoppas att så inte skall vara fallet.

Men att vi av mandattekniska skäl skulle tvingas att avbryta i förtid skulle vara olyckligt.

Därför läggs propositionen i morgon. Och vi hoppas på ett riksdagsbeslut mot slutet av den kommande veckan.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 325 andra följare