Oroande på Balkan

STOCKHOLM: Arbetsdag i Stockholm men med en verklighet ute i världen som hela tiden tränger sig på.

I Israel meddelas att man avser att ge tillstånd till nya illegala bosättningar i Östra Jerusalem. Att reaktionerna från såväl EU som USA blev starka på detta kan inte anses föevånande.

Att detta kommer omedelbart efter diskussionerna i New York och uttalandet av den s k kvartetten är svårt att se som annat än provocerande.

Och arbetet på att försöka att få igång konkreta fredsförhandlingar underlättas sannerligen inte.

Från norra Kosovo kommer nyheter om allvarliga sammanmstötningar mellan internationella KFOR-styrkor och lokala serber.

Den internationella hanteringen av denna situation sedan slutet av juli har inte varit imponerande, och tyvärr har jag hela tiden befarat att den skulle leda oss in i situationer som dagens.

Vad som krävs i situationer som denna är tålmodig diplomati och mödosamt byggande av förtroende.

Och det är när vissa förlorar tålamodet och andra tror att robusta ingrepp löser allt som saker och ting går snett. Det handlar faktiskt om Balkan.

Nu är vi i en situation där de politiska skadeverkningarna av detta riskerar att bli betydande.

Få kan undgå kritik för denna utveckling – det skulle i så fall vara den serbiska presidenten Boris Tadic.

Det kommer att ta tid innan den serbiska befolkningen i norra Kosovo fullt ut accepterar att de är en del av ett självständigt Kosovo.

Så är det alltid.

Hur lång tid tog det innan den republikanska minoriteten i Nordirland accepterade att London och inte Dublin var deras huvudstad?

Många decennier – vissa skulle trots det fredsfördrag som blev möjligt efter en utdragen konflikt säga att det inte alltid skett fullt ut än i dag. Fortfarande viftas det med flaggar, marscheras i parader och byggs murar.

Och samma sak kan sägas om många andra motsvarande situationer i Europa.

I grunden är det den politiska ledningen i Pristina som steg för steg – lätt blir det inte – måste vinna också den serbiska befolkningens i norr förtroende. Om man vill vara en fredlig demokrati – och det är förutsättningen för landets europeiska väg – finns inget alternativ.

Hitintills har de insatser man gjort i denna riktning knappast imponerat, och utvecklingen sedan slutet av juli har snarast förvärrat den långsiktiga situationen. Man har spelar på sin egen nationalistiska opinion, och därmed fördjupat den klyfta i landet som måste ju på sikt måste övervinnas.

Kosovos territoriella integritet är lika viktig som den territoriella integriteten för alla andra stater i regionen. Ingen ansvarig politiker leker med tanken på delningar – de vet att det är att leka med elden.

Men inom staterna måste det byggas förtroende mellan olika nationaliteter.

Det finns alltid de som vill förhindra detta. Ingen nationalitet är fri från destruktiva extremister.

Men det gör det än viktigare att försöka föra utvecklingen framåt med en de små stegens diplomati, och undvika provocerande åtgärder som leder till jubel hos ena sidans extremister och ilska eller t o m hat hos den andras.

Nu är vi där vi är, och situationen måste hanteras.

Skadan måste begränsas. Diplomatin måste återupprättas. Och det kommer dessvärre att ta tid.