SIMFEROPOL: Så bär det då strax av mer än 6.700 km från flygplatsen här mitt på Krim till den nere i nuvarande Zambia där Dag Hammarskjöld mötte sitt tragiska öde denna natt för exakt femtio år sedan.
Men det har varit två intressanta och produktiva dagar på konferensen i Livadia-palatsen vid Jalta.
Viktigast var den två timmar långa överläggning som EU-kommissionens Stefan Fuhle, Europaparlamentets Elmar Brok och jag i går hade med Ukrainas president Viktor Yanukovich.
Och de timmarna handlade så gott som enbart om den pågående skådeprocessen mot f d premiärministern Yulia Timochenko och de konsekvenser denna kan få på landets europeiska aspirationer.
Vi står ju inför ett toppmöte i det Östliga Partnerskapet, och inför möjligheten att slutföra förhandlingarna om ett associationsavtal innan årets slut.
Det var ett s k öppet och frankt samtal. Vårt gemensamma budskap var entydigt och klart. Men diskussionen kunde trots detta föras i relativt god anda.
Om detta kommer att leda någonstans återstår att se. Presidenten tog i alla fall ett visst intryck av vad vi hade att säga, och det var viktigt att budskapen nu kom direkt från oss.
I andra samtal har vi självfallet också diskuterat landets komplicerade förhållande till Ryssland, där det inte går att utesluta att vi kommer att se nya problem.
I Kiev är man mycket bekymrad över den höga kostnaden för det långtidskontrakt om gasleveranser som slöts 2009, och vill gärna se att det förändras.
Men från Moskva kommer ett tilltagande hotfullt muller om de ukrainska förhandlingarna om frihandelsavtalet med EU, och man gör ingen hemlighet av att man vill försöka pressa landet att i stället ansluta sig till tullunionen mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakhstan.
Några tecken på att man kommer att ha framgång i denna strävan är dock för dagen svåra att upptäcka.
Konferensen i Jalta har också gett möjlighet till andra samtal av intresse.
Jag hann med en kort avstämning i dag med Tony Blair innan han hastade vidare till New York för samtal i den s k kvartetten om hur Mellersta Östern-frågan skall hanteras inom FN.
Ett tydligt och klart uttalande från kvartetten i linje med det som är EU:s eniga politik skulle vara en styrka, och jag gav honom vårt starka stöd i det arbetet.
Och det var nyttigt att också sitta ner med Radek Sikorski från Polen och Egemen Bagis från Turkiet och koordinera olika mer eller mindre aktuella frågor.
Jalta visade sig dessutom från sin allra bästa sida med strålande sol och Svarta Havet på allra bästa humör.
Så vi kunde strosa runt i de tsarens salar som också sett Europa delas och diskutera de europeiska framtidsutmaningar som nu allt tydligare tornar upp sig.
Men nu bär det av genom natten ner mot Afrika.
Alla Dessa Dagar 
Är det möjligt att det svenska folket kan få ett tydligt uttalande av vad den svenska inställningen är i denna viktiga fråga. Stödjer Sverige palestinierna vad gäller FN omröstningen. Att Israel är fast besluten att med alla medel stoppa en palestinsk stat är väl känt. Därför är direkta förhandlingar ej möjligt. Världssamfundet har under många år utlovat stöd till en tvåstatslösning. Det är kanske dags att komma till ett avgörande.
Ämne: ”kåldolmspakten”
Det av EU och Carl Bildt uppblåsta Turkiet ”oroar” DN.
http://www.dn.se/ledare/huvudledare/farligt-tal-i-turkiet
Skenet av ett maktvakuum har uppstått i Mellanösterns i ljuset av ”den arabiska våren”. Egentligen är det enda som hänt det att de arabiska samhällenas svagheter exponerats i all sin skröplighet.
Lösningen är ”naturligtvis” skenet av ett nygammalt maktcentrum, som ska ingjuta illusionen av nygammal stadga i Mellanöstern.
Osmanska riket gick på 1800-talen under benämningen ”Europas sjuke man” – Europas kroniskt sjuke man – är man idag böjd att tilllägga. Det blir därför extra löjeväckande, när Turkiet – med sin latenta kurdfråga – åter ska axla ”stabilitetens” mantel.
Uppgiften Erdogan fått är att vinna över och lugna ”den arabiska gatan” och därmed säkra Mellanöstern gentemot det iranska hotet.
”Så, blir det vapenskrammel mellan Iran och Turkiet nu?” kanske ni undrar.
Icke! I Mellanöstern bedrivs endast USA-sanktionerade krig.
Det är genom att vinna landskampen mot Iran i sporten ”statsstyrt israelhat”, som Turkiet ska stabilisera Mellanöstern.
Liksom arbetarklassen i Europa göddes med antisemitisk propaganda under förra seklet, är det nu ”den arabiska gatan” som ska tillfredsställas i sitt hat mot den judiska staten,
I det forna Rom hette det ”panem et circenses” – bröd och skådespel. Idag vankas det ”kåldolmar och hets mot Israel” morgon, middag, kväll – ad nauseum – i Turkiet, arabstaterna såväl som i Sverige och Iran.
Detta har inget med sann fred i Mellanöstern att skaffa. Två-statslösningen har aldrig varit ens acceptabel på ”den arabiska gatan” oavsett vad som sägs i någon talarstol i FN eller i Sveriges riksdag.
Till yttermera visso smickras araberna dessa dagar med ett sötsliskigt korus av röster. Från alla håll, från Durban, Sverige, Turkiet såväl som från Iran hörs: ”Problemet är den judiska staten.” Så kanske är den förhatlig judisk statens förintande nära förstående? Hamas politik belönas samtidigt som Abbas trovärdighet ifrågasätts. Varför gå till FN nu?
Konspiratoriskt ”stormaktspel” har givit araberna förnyat hopp om Israels förintande. Det bådar inte gott – tacka kåldolmspakten för det.
flyktingar,
Vad vill Israel egentligen när det gäller konflikten med Palestinien?
flyktingar,
Sosserna förintade Danmark häromdan – åtminstone enligt Pia K:s svavelosande retorik – fast ingen sörjer det så särskilt idag. Amerikanerna gick och firade på SF:s valvaka(!) Enligt pålitlig källa ska det ha varit rätt så livat ..
bestofmankind
Den judiska staten önskar en hållbar fred med sina grannar men kan inte tillåta sig att leva i en illusion.
Europas hållning är mer komplex…
Å ena sidan hyllar EU sitt ”judeokristna arv” och begråter utrotningen av sina ”goda judar” – de som blev den bestialiska europeiska antisemitismens rov för 65-75 år sedan (En spillra av dessa fann faktiskt sin väg till den judiska staten).
Å andra sidan ser vi samma Europa – med Norges och Sveriges regeringar i spetsen faktiskt och i allians med Turkiet – förbanna de judar som överlevde, sionisterna, de som tog till vapen, dessa judar som fortfarande är ”elaka nog” att kompromisslöst insistera på sina liv och att med vapenmakt kontrollera sitt territorium i väntan på verklig fred.
Hatpropagandan gentemot Israel, orkestrerad senast av ”kåldolmspakten”, ger tyvärr inte skäl till optimism om någon snar förändring av läget, trots alla diplomatiska piruetter i FN och annorstädes.
flyktingar,
Som en framgångsrik nation borde Israel kapabel att få till en hållbar fred kompromiss med Palestinien.
Att Netanhayu vill ha en fred förhandling är mest av propaganda skäl. Då har Palestinier inte fått en sådan officiellt förfrågan.
Netanhayus tal i USAs kongress erbjöd ingen fred förhandling med Palestinien. Han också slog fast till en odelad Jerusalem.
flyktingar skriver: – sionisterna, de som tog till vapen
Jo, men det gjorde ni ju i princip redan i 1898 – långt innan ni övergav Tyskland och USA drogs in i WWI, långt innan Irguns härjningar på -30:talet, långt innan Plan Dalet -47 …
Pearl Buck har skrivit i en bok som handlar om en kinesisk ung kvinna som är slav i ett judiskt hem i Kina: ”Ett folk som kallar sig Guds herre- och egendomsfolk måste räkna med att bli kritiserade” (en ung översättning).
Det finns många anledningar till Turkiets kritik mot Israel. Bl a en överenskommelse mellan Israel och Cypern om gasutvinning. Israel har också hotat att stödja PKK som EU har stämplat som terroristorganisation. Att påstå att Turkiet och Iran har mycket gemensamt är nonsens.
Israels regering med några mycket udda ministrar är ett hot mot Israels säkerhet. Det är ej anti-semitism att kritisera Israel.
Broste:
Var så god att leta grund för Turkiets hatiska utfall mot Israel.
Att Cypern och Israel har en överenskommelse om gasutvinning är ett synnerligen dåligt val. Varför inte kritisera Cypern för det?
Jo förresten, det gör Turkiet också. Fel av mig. Turkiet hotar faktiskt att frysa förbindelserna med EU om Cypern skulle bli nästa ordförandeland. Ingen kritik må falla över Turkiet för det, eller hur? Europas sjuke man har blivit Europas galne man.
Så till den lilla antisemiten i Kerstin Broste:
Menar du (eller Pearl Buck, vars kjolar du gömmer dig bakom) att andra, som förslavade och fortfarande förslavar unga kvinnor inte förtjänar samma kritik? Att dessa är mindre avskyvärda än judarna i Pearl Buck’s bok? Förtjänar juden speciell kritik just för att han är jude och borde veta bättre för att han är jude?
Att kritisera Israels regering är inte antisemitism MEN att FÖRST ta ett antisemitiskt Pearl Buck-citat, som gör onda judar speciellt onda OCH SEN i samma andetag kritisera Israel, underförstått den judiska staten, på samma grundvalar gör din kritik av Israel antisemitisk.
Det är i valet av gemensam nämnare, att det finns en speciell måttstock för juden, som antisemiten i dig avslöjas, Kerstin Broste.
Du ska inte vara ledsen för det. Den europeiska antisemitismen är en kulturyttring och en del av EU:s judeokristna arv, som vi bär med oss i en gemensam bok som kallas Bibeln.
Orden som står där har vållat oss mycken lidande och lika fullt är vi judar, först av gammal vana men sen allt mer för att vi är registrerade som judar. Och tro mig, det finns de som slagit i dessa register.genom årtusendena.
Om Du läser Pearls bok Jade skulle Du upptäcka att ingen i den judiska familjen framställs som onda eller osympatiska. Familjen lever inte ett religiöst liv. Jade har det bra i familjen. Yttrandet är ett svar på att en del judar ser sig som hatade.
Vad gäller den Israeliska regeringen är jag förvånad över att Du inte kan se att där finns medlemmar som säger saker som i många andra länder skulle vara straffbart.
Många Israeliska judar är trötta på offerstämpeln och att inte behandlas som andra moderna människor. Detta är inte p g a anti semitism utan för att det finns fördelar för regeringen att få vara offer när det passar. Israel kommer undan med mycket som skulle vara otänkbart för ett annat land.
Att säga att man vill hjälpa en terroriststämplad organisation brukar straffas med sanktioner av världssamfundet.
Viktigt att EU och Ryssland inte ser varandra som politiska motparter vars intressen är oförenliga. Då är vi tillbaka till ruta noll, och tänker som om muren aldrig fallit.
USA och Ryssland har sedan en tid tillbaka startat ett samtalsforum för att frigöra sig från detta tänkande:
Working Group on the Future of U.S.-Russia Relations
De kom nyligen med sin första rapport:
U.S.-Russia Relations in Post-Soviet Eurasia –
Transcending the Zero-Sum Game.