Plocka ihop pappren

NEW YORK: Morgon på Manhattan, dags att plocka ihop papper, samla intryck och så småningom styra kosan hem efter en viktig vecka.

Ja, mer än en vecka.

Jag startade på Krim i Ukraina. Fortsatte i Ndola i Zambia. Och sedan den smått historiska veckan med FN:s generalförsamling här.

Gårdagen blev de diplomatiska fyrverkeriens dag.

Jag stod utanför konferenslokalen i den s k North Lawn Building och briefade media om det stora möte om provstoppsavtalet som Mexicos utrikesminister Espinosa och jag lett när president Abbas passerade förbi på väg till generalsekreterarens rum för att lämna in Palestinas ansökan om medlemskap i FN.

Och strax därefter steg han upp i talarstolen i den stora salen och leverade ett känslofullt anförande om hur hans folks rättigheter äntligen måste respekteras.

Det var ett starkt anförande som tydligt hade sin avsedda publik hemma och i den vidare arabvärlden. På min iPad i salen kunde jag följa hur människor i tusental i Ramallah och andra städer följde hans anförande.

Och gensvaret också i generalförsamlingen var vida starkare än vad som är vanligt i den församlingen.

Några talare senare var det så dags för Israels premiärminister Netanyhue att tala.

Även han levererade ett anförande som nog mest var avsett för hemmapubliken – inkluderande den i USA. Han polemiserade mot och ironiserade över FN på ett sätt som nog ledde till en och annan fråga.

Trots allt var det genom beslut i den generalförsamling som han nu nästan hånade som staten Israel fick sin legitimitet och sitt erkännande.

Bägge anförandena var polariserande snarare än försonande, och därför var det mycket viktigt att det under timmarna omedelbart efter trots allt blev möjligt för den s k kvartetten att komma med ett uttalande med ett konkret färdplan och tidtabell för direkta fredsförhandlingar.

Inte minst var det genom EU:s och Catherine Ashtons insatser under veckan som detta, trots betydande svårigheter, blev möjligt.

Om vi kommer att lyckas att få igång direkta förhandlingar, och om det i så fall kommer att vara möjligt att föra dem framåt, återstår självfallet att se. Förutsättningarna är knappast idealiska just nu.

Till dessa hör bakgrundsmusiken i form av den begynnande amerikanska valrörelsen.

Ibland denna vecka undrade jag om vi betraktade amerikansk utrikespolitik eller de utrikes effekterna av amerikansk inrikespolitik.

Men trots att den dominerade var Mellersta Östern inte den enda frågan under denna vecka.

Också under gårdagen fortsatte jag olika informella samtal om utmaningar vi står för på Balkan och i Afghanistan.

På Balkan har utvecklingen sedan slutet av juli inneburit att den eftersträvade förbättringen mellan Pristina och Belgrad förbytts i en farlig kris centrerad kring norra Kosovo.

Och till det har dessvärre det internationella uppträdandet – dåligt koordinerat och stundtals illa genomtänkt – också bidragit.

I Afghanistan illustrerade mordet på f d president Rabbani i början på veckan vidden av de utmaningar vi står inför. Och när USA:s motsvarighet till vår ÖB amiral Mullen offentligt hävdar att den pakistanska underrättelsetjänsten stod bakom attacken mot USA:s ambassad i Kabul nyligen illustreras ännu en av utmaningarna i denna region.

Så det blir med åtskilligt i bagaget jag återvänder hem.

Och med mycket att göra i olika delar av världen där utvecklingen i dag är bekymmersam.

Då har jag ändå inte sagt någonting alls om tillståndet i den europeiska, amerikanska och globala ekonomin.