Julbordens vecka randas

STOCKHOLM: Efter Washington, Beijing, Bryssel och södra Kaukasus under de senaste veckorna stundar nu en vecka före jul hemma i Stockholm.

Det skadar förvisso inte.

På onsdag avslutar och summerar vi årets olika aktiviteter centrerade kring Raoul Wallenbergs gärning med en konferens här i Stockholm. Det handlar om att på olika sätt föra vidare det som han i sin gärning kom att representera.

Men i övrigt blir detta till betydande del jullunchernas och julmiddagarnas förlovade vecka.

Och det har sin charm och sitt värde.

Kvittojournalistiken kommer väl sannolikt att få sitt, men nu är det faktiskt så Sverige fungerar, oavsett om vi talar om julborden eller om journalistiken.

ITU:s stora konferens i Dubai slutade i allt väsentligt i ett misslyckande, men Sverige tillhörde med självklarhet de som tydligt stod mot försöken från vissa regimers sida att skapa öppningar för att begränsa och kontrollera Internet.

Vi kommer att ha anledning att diskutera vidare vad som hände i Dubai, och de slutsatser vi måste dra för vårt fortsatta arbete med dessa frågor.

Och under veckan kommer vi självfallet också att ha anledning att diskutera resultaten framför allt från toppmötet med EU:s stats- och regeringschefer i slutet av förra veckan.

Det handlar ju om frågor av stor betydelse också för Sveriges framtida möjligheter i Europa.

Längre fram avtecknar sig vägval som kommer att bli av mycket stor betydelse.

På andra sidan Atlanten kommer den kommande veckan sannolikt att ge klarhet om vem som kommer att efterträda Hillary Clinton som USA:s utrikesminister, och det har självfallet sin betydelse.

Också vad gäller ny försvarsminister kommer vi sannolikt att få besked.

Och till detta kommer den betydelse också för den globala ekonomin som framgång eller misslyckande för budgetförhandlingarna mellan president och kongress i Washington har.

Så vi kommer att ha extra anledning att rikta blickarna i den riktningen under veckan.

På EU-horisonten handlar den kommande veckan inte minst om toppmötet mellan EU och Ryssland i Bryssel på fredag.

Det är ofrånkomligt att frågan om den politiska utvecklingen i Ryssland kommer upp i dess diskussioner.

Och till detta kommer alldeles självklart den fortsatta tragedin i Syrien.

Anledning till oro

WARSZAWA: Kort mellanlandning i den polska huvudstaden på väg hem till Stockholm efter en intensiv vecka i Bryssel, Stockholm, Bryssel, Baku, Tbilisi och Yerevan.

Att säga att vi återvänder från de tre länderna i södra Kaukasus mer lugnade och tillfreds med utvecklingen vore att ge en felaktig bild av situationen.

Inte minst dagens intensiva diskussioner i Yerevan, med en lång lunch med president Sargsyan i centrum, bidrog till bilden av tilltagande och allvarliga spänningar framför allt mellan Armenien och Azerbaijan.

Och detta sker i ett läge där regionen i övrigt ser ut att gå mot mer osäkra tider.

Från Yerevan är det föga mer än ett stenkast till gränsen till Iran, och Aleppo är en stad som ligger nära inte bara geografiskt.

Fortfarande fungerar flygförbindelserna mellan Yerevan och Aleppo, och upp mot 10.000 flyktingar har redan anlänt från Syrien.

De siffror som finns tyder på att mer än hälften av den uråldriga armeniska närvaron i Syrien redan försvunnit.

I Aleppo försöker man av allt att döma att skydda de armeniska kvarteren såväl mot regimens våld som oppositionens styrkor.

Och farhågorna för vad som kan komma att hända är mycket påtagliga.

Retoriken mot Azerbaijan var denna gång mer uppskruvad än vad jag varit med om under något av mina tidigare besök, och våra försök att bestämt varna för åtgärder och steg som kan leda till ytterligare ökad spänning viftades snarast bort.

För ca ett och ett halvt år sedan misslyckades den ryska presidenten Medvedev försök vid ett möte i Kazan att föra den sedan snart två decennier frusna konflikten om Nagorno-Kharabach till en lösning.

Och som så ofta när länge förberedda försök till lösning av en konflikt misslyckas går denna in i ett skede av tilltagande beskyllningar och tilltagande spänning.

Bryts inte denna utveckling är det lätt hänt att händelser som inte nödvändigtvis är planerade medför att konflikten bryter ut igen.

Våra samtal i regionen tyder dessvärre på en betydande risk för att vi befinner oss på väg in i ett sådant skede.

De faror som ligger i detta är mycket betydande.

Regionen skulle drabbas hårt, och det kan inte uteslutas att det allmänna internationella klimatet kommer att vara sådant att även andra aktörer frestas att på ett eller annat sätt gripa in.

Iran ligger som sagt mycket nära, och Armenien har nyligen träffat ett nytt 40-årigt avtal med Ryssland om dess militära närvaro i landet. Även Israel visar aktivitet i regionen.

Ansvaret för en fredsprocessen ligger hos den s k Minsk-gruppens ledning i form av USA, Frankrike och Ryssland. Men sedan misslyckandet i Kazan förefaller de att ha begränsat sina aktiviteter till försök att förhindra en alltför snabb försämring av läget.

Och inte ens med det har man varit särskilt framgångsrik.

I EU har vi all anledning att stödja de tre:s ansträngningar inte minst därför att det saknas ett realistiskt alternativ.

Men samtidigt har vi ett intresse genom det Östliga Partnerskapet att bidra till regionalt samarbete och europeiskt närmande.

Och med toppmötet för det Östliga Partnerskapet i Vilnius i november nästa år har vi nog all anledning att på olika sätt höja profilen i frågan.

Från Yerevan flög Radek Sikorski, Nikolay Mladenov och jag iväg åt olika håll, men vi kommer enligt plan att sammanträffa redan nästa vecka och kommer då att ha möjlighet att mer konkret formulera våra slutsatser från resan.

Nu väntar förhoppningsvis en lite lugnare helg hemma i Stockholm.

Att undvika Ukraina

YEREVAN: Alltför sent på kvällen har vi nu kommit fram till Armeniens huvudstad och förbereder nu morgondagens samtal på den sista anhalten på denna resa i södra Kaukasus länder.

Och nu har också Polens utrikesminister Radek Sikorski anlänt efter det att man klarat av budgetvoteringarna i Sejmen i Warszawa.

Dagen i Tbilisi blev intensiv med överläggningarna med premiärminister Ivanishvili, utrikesminister Panjikidze och talmannen Usupashvili som de kanske viktigaste, men centrala också med företrädare för oppositionen, civilsamhället och olika media.

Den nya regeringen har nu suttit i ca en och och en halv månad, och mycket under denna korta tid har kommit att domineras om uppgifter om utrensningar och arresteringar av personer nära den tidigare regeringen.

Och i tilltagande grad har detta också fått internationell uppmärksamhet.

Vårt budskap handlade först och främst om det fortsatta och starka stödet till Georgiens fortsatta demokratiska utveckling och europeiska integration.

Vi talade om ambitionen att till toppmötet med EU:s Östliga Partnerskap i Vilnius i november nästa år ha slutfört förhandlingarna om ett associationsavtal och avtal om djupgående frihandel med EU.

Målet är ambitiöst – men det är inte omöjligt.

Det ställer dock självfallet krav på Georgien och dess utveckling.

Jag pekade på erfarenheten med Ukraina, där selektiva och politiskt styrda rättsprocesser lett till att den europeiska processen bromsats upp och frågetecken kring rättssäkerheten påverkat också affärs- och investeringsklimatet på ett negativt sätt.

Och vi underströk inte minst för premiärminister Ivanishvili vikten av att inte Georgien hamnar i samma situation.

Diskussionerna kring dessa frågor blev omfattande, och medförde att vi kanske fick mindre utrymme för diskussioner om landets ekonomiska och sociala utveckling än vad vi skulle ha önskat.

Självfallet diskuterades också relationen till Ryssland och situationen med de av Ryssland kontrollerade områdena Abchasien och Sydossetien.

Jag betonade att vi alltid varit tydliga i vårt stöd till de olika staternas i detta område territoriella integritet.

Det gällde förvisso Ryssland när det fanns de i norra Kaukasus som försökte bryta sig loss, och det gäller på samma sätt och med samma självklarhet såväl Azerbaijan som Georgien.

Sedan handlar det att inom denna vida ram hitta lösningar för både försoning och självstyre som motsvarar de krav som måste ställas.

Det är historiska processer som är mer eller mindre svåra i de olika fallen.

Men vi betonade också vårt starka stöd för strävan efter mer normala relationer med Ryssland. Här är det ju i allt väsentligt Moskva som genom olika restriktioner bromsat.

Nu är vi i Armenien, och mycket av diskussionerna i morgon kommer alldeles säkert att återvända till den viktiga och besvärliga frågan om den olösta konflikten om Nagorno-Kharabach.

Sent till Baku – och nu Tbilisi

TBILISI: Det blev ankomst till Baku vid fyratiden på morgon i dag, och sedan en bråd dag av olika diskussioner i den azeriska huvudstaden innan vi på kvällen anlände hit till Georgien.

Med Azerbaijans president Aliev blev det ett långt, öppet och konstruktivt samtal som inte vek undan för någon aspekt i våra relationer.

Åtskilligt kom att handla om landets geopolitiska situation mellan Ryssland, Iran och den olösta konflikten med Armenien.

Och vi hade möjlighet till en genomgång av förhandlingsläget inte minst i den senare frågan.

Läget är spänt med incidenter längs stilleståndslinjen så gott som dagligen. Risken för att en incident plötsligt eskalerar och vi på nytt får en öppen och allvarlig konflikt kan alls inte uteslutas.

Därför är det viktigt att man lägger in en högre växel i försöken att finna en fredlig lösning på konflikten.

Ett ambitiöst försök av Rysslands president Medvedev misslyckades dessvärre, men med tilltagande spänningar finns det skäl för intensifierade ansträngningar.

Men våra samtal i Baku spände självfallet över bredare områden, och vi träffade också representanter för olika oberoende organisationer med ett lite annat perspektiv på landets utveckling.

Sedan var det dags för att något försenat flyta till Tbilisi och Georgien, och här har våra samtal inletts med kort middag med president Saakashvili och fortsatt med diskussioner med olika parlamentariska företrädare.

I morgon väntar en hel dag av samtal här innan vi på kvällen flyger vidare till Armeniens huvudstad Yerevan.

Framsteg för Balkan

BRYSSEL: Nobelfest i går – nåja, faktiskt också början av dagen – följt av konstruktiva och bra överläggningar med Canada om Arktis i Stockholm och i skrivande stund mitt i det viktiga ministerrådet i Bryssel om utvidgningspolitiken.

Detta brukar vara ett av de både viktigaste och svåraste ministerråden under året.

Utvidgningen är ett av de viktigaste och svåraste politikområdena vi har att hantera.

Det finns på sina håll en skepsis mot denna, men samtidigt en insikt om att det ju här handlar om en utveckling som är kärnan i det som EU nu fått Nobels fredspris för.

Det är många timmar av hårt arbete som förberedda dagens möte, men åtskilligt var fortfarande olöst när jag anlände hit på eftermiddagen strax innan mötet började.

Positivt var att vi redan innan mötet hade kunnat komma överens om en text vad gäller Turkiet som de facto är mer positiv och öppen än vad som varit fallet under de senaste åren.

Och det skapar förhoppningsvis nya möjligheter under det irländska ordförandeskap som inleds vid nyår.

Men vad gäller de olika länderna på Balkan har det varit mer besvärligt.

I går öppnades de nya övergångarna mellan Kosovo och Serbien som ett resultat av de framsteg som gjorts i den EU-ledda dialogen, och denna har utan tvekan fört samarbetet i regionen i dess helhet framåt.

Det blev åtskilliga pauser och åtskilliga överläggningar i mindre grupper innan vi till slut kunde komma fram till slutsatser vad gäller såväl Serbien som Kosovo och Makedonien som nu ligger på bordet och steg för vinner allmän anslutning.

Och dessa innebär nya öppningar och steg framåt för dem samtliga.

Kanske inte i alla avseende så stora som vare sig de eller vi skulle vilja se, men dock tydligt momentum framåt på ett sätt som är positivt.

Innan vi kan nå fram till de konkreta besluten om konkret förhandlingsöppning bör vi ske fortsatta framsteg såväl mellan Belgrad och Pristina som mellan Skopje och Athen.

Men förväntningarna i dessa avseenden är specifika och borde vara fullt möjliga att möta inom en tidsram som är relativt kort.

Och därmed öppnas nya och tydligare perspektiv för dem alla.

En besvikelse är självfallet att Bosnien inte förmår att röra sig framåt, och därmed riskerar att hamna allt mer på efterkälken i den europeiska samarbetsprocessen. Jag hoppas att man i Sarajevo ser de risker som ligger i detta.

En mer omedelbar konsekvens av dessa överläggningar har blivit att min avfärd till Baku skjutits allt mer framåt.

Den är ju inledningen till en gemensam svensk-polsk-bulgarisk snabb resa till de tre länderna i regionen i syfte att diskutera regional konfliktlösning, intern reformprocess och europeisk integration.

Sent i kväll hoppas Bulgariens Nikolay Mladenov och jag i alla fall komma iväg till Baku, och landar i så fall där vid tretiden lokal tid i morgon bitti.

Och sedan väntar en hel dag av intensiva överläggningar med bl a president Alijev innan vi på kvällen fortsätter till Tbilisi för samtal där under kvällen och torsdagen.

Och nu till den stora festen…

STOCKHOLM: När jag skriver detta sitter jag på ett av våra statsflygplan som snabbt nu tar mig från Bryssel till Bromma.

Jag steg på i sedvanlig kostym direkt från våra diskussioner med ledaren för den nya syriska oppositionskoalitionen Al Khattib och stiger av i frack och ordnar på väg direkt till Stadshuset och festligheterna där.

Egentligen borde jag självfallet ha varit med också om prisutdelningen i Konserthuset, men de viktiga överläggningarna i Bryssel i dag och i morgon tvingar fram vissa tidskompromisser.

Sådant är livet för en utrikesminister.

De diskussioner jag nu lämnat handlade till betydande del om toppmötet mellan EU och Ryssland den 21 december, och det fanns en stark avsikt att där också ta upp den försämring av situationen vad gäller mänskliga rättigheter som vi ser i Ryssland.

Detta hindrar dock inte att vi på andra områden har ett tydligt intresse för ett väl fungerande samarbete och en nära dialog.

På det utrikespolitiska området gäller det just nu inte minst situationen i Syrien, men också sökandet efter en diplomatisk uppgörelse med Iran i den nukleära frågan eller frånvaron av en fredsprocessen mellan Israel och Palestina.

Vad gäller Syrien är vår avsikt att såväl stärka stödet för den demokratiska oppositionen som för Lakhdar Brahimis ansträngningar för en politisk övergång och lösning.

Just nu har jag en känsla av att vi är på väg in i ett skede med intressanta förändringar.

Vi ser det inne i Syrien, och kanske håller det på att ske också vad gäller det diplomatiska arbetet framför allt mellan de ledande i FN:s säkerhetsråd.

Då är det självfallet extra viktigt att de olika delarna av vår politik för att nå en så snabb och så fredlig lösning i Syrien som möjligt koordineras och kalibreras väl.

Och diskussioner vi hann föra innan jag lämnade visade på en bra linje också i detta avseende.

Situationen vad gäller Israel och palestinierna kom upp till mer konkret diskussion efter det att jag tvingats att lämna.

Men det råder ingen tvekan om att stämningen bland mina kollegor i dag är betydligt mycket mer bekymrad inte minst efter de senaste beskeden om israeliska bosättningar.

Och detta kommer också att återspeglas i de s k slutsatser som mötet kommer att resultera i.

Tillsammans med en del av mina kollegor från EPP hade jag också möjlighet att diskutera en del andra frågor, och då inte minst utvecklingen i Ukraina.

Även på den punkten kommer det ju att antas bra s k slutsatser under dagen.

Men nu är det Nobel-fest som gäller för min del.

Åtskilliga av EU:s stats- och regeringschefer finns nu i Oslo för att hylla den Europeiska Unionen som där ju nu fått fredspriset.

Och i Bryssel bjuder Cathy Ashton mina där kvarvarande kollegor på middag i kväll att fira samma sak.

Men för Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Anders Borg, Lena Adelsohn, mig själv och många andra är det i kväll sedvanlig ståtlig bankett i Stadshuset som gäller.

Den är en viktig del av Sverige – och också en viktig del av bilden av Sverige i världen.

Dessutom – det skall inte döljas – brukar det faktiskt vara riktigt trevligt.

Men tidigt i morgon börjar vardagen igen.

Då bär det av först till Bryssel – och sedan till Baku.

Bryssel och Stockholm och Bryssel…

STOCKHOLM: Efter dagarna i Kina är det nu förberedelser för veckan som kommer.

I morgon blir det jäktigt värre.

På morgonen åker jag ner till Bryssel för deltagande i alla fall i lunchen med EU:s utrikesministrar och diskussionerna om främst situationen i Mellersta Östern.

Dels handlar det alldeles självklart om situationen mellan Israel och palestinierna. Oron för situationen är stor. Inte minst gäller det efter de senaste israeliska beskeden om nya bosättningar.

Men dels handlar det självfallet om situationen i Syrien.

Vi kommer att träffa ledningen för den nya oppositionskoalitionen och diskutera de olika sätt på vilka vi kan stödja dess arbete.

Och vi kommer att diskutera hur vi bäst kan stödja också Lakhdar Brahimi i hans arbete. När jag skriver detta sitter han i samtal i Geneve med ryska och amerikanska företrädare för att se om det finns en ny öppning för en politisk lösning av den art som vi ju alla efterlyst.

Jag måste dock omedelbart efter lunchen tillbaks till Stockholm för att vara med om i alla fall den del av Nobelfestligheterna som äger rum i Stadshuset. Det handlar om artighet inte minst gentemot de olika representanter för olika länder som kommit hit för att hedra pristagarna.

Som gäst här finns också Leona Aglukkaq. Hon är socialminister i Canada, men dessutom minister för arktiska frågor, och är här för konsultationer inför det att vi i vår lämnar över ordförandeskapet i Arktiska Rådet från Sverige till just Canada.

Själv inuit har hon inte minst ett mycket starkt engagemang för ursprungsbefolknigens i Arktis rättigheter och möjligheter.

Och eftersom jag tidigt tisdag måste tillbaka till Bryssel för ministermötet om främst utvidgningspolitiken – en viktig fråga – blir nog Nobel-festen vår möjlighet till de överläggningarna.

Från Bryssel bär det nämligen inte hemåt, utan tisdag kväll en bra bit efter midnatt kommer jag att gå och lägga mig i Baku i Azerbaijan.

Tillsammans med Bulgariens utrikesminister Nikolay Mladenov och Polens dito Radek Sikorski gör jag ett snabbt besök i de tre sydkaukasiska länderna.

Det har samband både med den spända situationen mellan Armenien och Azerbaijan, det nya politiska läget i Georgien och EU-närmandet för alla tre länderna i den takt som deras reformer och politiska utveckling gör möjlig.

En budgetvotering i Warszawa gör dock att Radek har möjlighet att ansluta sig först i Armeniens huvudstad Yerevan på torsdag, så vid överläggningarna på onsdagen i Baku är vi ”bara” två utrikesministrar med vårt med EU i övrigt avstämda och koordinerade budskap.

Tillbaka i Stockholm från denna resa kommer jag inte att vara förrän sent fredag kväll.