Att tänka längre

ELMAU: Uppe i de sydtyska alperna har jag anslutit till ett seminarium för att hedra minnet av Ronald Asmus och det arbete han gjorde för den transatlantiska idédebatten innan han alldeles för tidigt gick bort.

Han var amerikan som brann för sina idéer och förmådde att omsätta delar av dessa i handling i sitt arbete i den amerikanska administrationen men än mer genom att inspirera andra.

Hans två böcker om dels utvidgningen av Nato och dels kriget mellan Ryssland och Georgien i augusti 2008 tillhör redan den nödvändiga litteraturen om utvecklingen i vår del av världen under de senaste decennierna.

Och de visar väl vilken betydelse också hans personliga insatser hade.

Nu har det instiftats ett stipendieprogram för unga akademiker eller politiskt engagerade som följer i hans spår, och en del finns här tillsammans med nuvarande och f d presidenter, utrikesministrar och andra för ett dygn av intensiva diskussioner.

Inte minst i dessa tider är strategiskt tänkande viktigt.

Det ligger i sakens natur att dagens agenda domineras av dagens problem. Och i dagens Europa finns det som bekant åtskilligt av den varan.

Men det gör det strategiska perspektivet ändå viktigare – samtidigt som det stundtals är svårt att hålla det levande.

Så därför kommer våra diskussioner nog mindre att handla om dagens problem, och mer om var vi vill att Europa skall vara i morgon eller i övermorgon.

När vi har en uppfattning om det får vi också den riktning som måste gälla när vi tar oss an dagens alltid förekommande utmaningar.

20120525-140042.jpg

7 Responses to Att tänka längre

  1. Kachina skriver:

    I a f, att foga ihop Europa och Ryssland gör man genom friare handelsförbindelser i väst-östlig riktning i höjd med Polcirkeln, inte i nordlig riktning genom en så explosiv region som Georgien. De kommer av sig självt som en följdverkan av det ökade samarbetet i nord.

  2. Jon Reina skriver:

    Meg bekjent er Norge et av få land som har åpnet grensen mot Russland. Ja ikke for alle men bare den delen av befolkningen ide kommuner som grenser til hveranddre. Men det er dog et stort skritt på veien mot en grenseløs Nordkalott….

    Og siden denne grenseåpningen er to-vieis så er det nå om dagen et yrende liv i de norske småstedene russerne har lagt sine handleturer til..
    Å jo da,, dette har selvfølgelig også medført noen uheldige saker som kvinnehandel og øket prostitusjon og annen kriminaitet, men ikke mer enn av de norske ungkarene og gammelunkarene godt klarer å stå ut med det …:-)

  3. spanaren skriver:

    Dagens artikel i SvD torde klargöra svenska folkets åsikt
    om NATO anslutning och deltagande i USA/NATOs fälttåg
    i ”långtbortistan”…….

    http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/svagt-stod-for-nato-anslutning_7231251.svd

    Vad hade de svenska folket svarat på följande frågor
    – OM vi blivit tillfrågade?

    Skall Sverige, som Carl Bildt verkar för, vara ett ombud för
    USA:s intressen i vårt närområde även om det försämrar
    VÅRT lands säkerhetspolitiska läge?
    Inblandning i ryska intressesfärens inre angelägenheter
    med subversiva medel f’låt stöd till ”västdemokrati”
    (Hur demokratiskt är ryska ”Left Front”?)
    ”Östliga partnerskapet”, stöd till rest-Georgien mm osv)

    Är svenska väljarkåren lika fastkedjade som utrikesministern
    i ”den transatlantiska länken” med allt vad det innebär?
    (Vad var felet med alliansfrihet i fred syftande till neutralitet
    vid krig i vårt närområde med stöd av ett starkt svenskt
    Folkförsvar? USA/NATO kommer att av egenintresse ingripa
    OM neutraliteten bryts. Så var det fram till Sveriges
    säkerhetspolitiska hjärnsläpp – den strategiska blackouten.

    Idag torde vid en konflikt i vårt närområde -tex ”Kuba kris i
    Östersjön” pga de amerikanska ABM-planerna i Östeuropa
    det försvarslösa Sverige besättas av den som hinner först
    ”mellan frukost och tiokaffet” och sedan bli en krigsskådeplats
    som Korea för sextio år sedan.
    Vill VI det?

    Har Bo Pellnäs mfl rätt om Sveriges utrikes/säkerhetspolitik?
    Vilken framtida försvars/säkerhetspolitik vill 80% av den
    svenska väljarkåren ha?
    Hur stort stöd hade politiken med ett svenskt Totalförsvar
    utanför NATO före ”hjärnsläppet”?

  4. Jon Reina skriver:

    Jeg har rlest det som sto skrevet i SVD, men deler nok ikke helt avisens oppfatning om Nato – eller hva som må til for å endre det svenske folkehavet oppfatning om et fremtidigsvenskt Nato-medlemskap….

    Nå er jeg ikke så opptatt av hva det svenske ”folkehavet” mener, for selv om svensker flest kan synes å være mer ”urbildad”.en folk i mange andre land (og spesielt USA) – så kan ”den gemene hop” nok betydelig mer om Elitloppet og bingo – enn strategier for fremtidig svensk forsvars- og utenrikspolitikk…:-)

    Eksemplene SVD beskriver som positive for få den svenske majoriteten til å vende i spørsmålet om svensk Natomedlemskap, er i beste fall magelfull e. SVD har for eksempel ikke med et ord nevnt USAs sterkt svekkede innflytelse og tilstedeværelse i og innen Nato. Og det at USA i den senere tid så kraftig har signalisert at landet vil tone ned sin rolle rolle i Nato, både økonomisk og militærtr. Det tror jeg er den viktigste enkeltsaken svenske politikere kan bruke for å overbevise det svenske folkedypet til å stemme for et kommende Natomedlemskap…

    Man bør vel også kunne anta at mye av USAs utviste uvilje mot å spille like aktiv rolle i Nato som tidligerere, nok kan være begrunnet av at USA ser at mulighetene for å utplassere ABM rakettforssvar i Østeuropa har blitt mer og mer grunnløs. Ikke bare har USAs rakettplaner blitt møtt av kraftig motstand innad i Nato (fra bl a Frankrike, Norge og Polen ,men samtidig har også USA selv nedgradert sitt fiendebilde vis a vis et mer og mer demokratiskt Russland….

  5. spanaren skriver:

    Att försvarsfrågan idag inte diskuteras i Sverige beror
    på en lyckad propagandakampanj om att vi nu lever
    i ”den eviga fredens” tidsålder.

    Den svenska regeringens främsta uppgift är att hålla
    Sverige utanför krig i vårt närområde. Detta lyckades
    vårt land med genom Karl den XIV Johans politik från 1814
    till ”hjärnsläppet” efter Sovjets upplösning.

    Varför inte återgå till denna politik?
    Var tiden före 1814 med svensk inblandning Europas
    stormaktskonflikter, även långt efter det att Sverige
    upphört att vara en militär stormakt, lyckligare?

    Det Jon Reina skriver om NATO är enligt min mening
    helt riktigt. Undertecknad är emellertid tveksam till
    huruvida Ryssland blir alltmer demokratiskt.
    De drivande krafterna bakom ”vinterrevolutionen” är
    ingalunda ”västdemokrater” med undantag av Nemtsov.
    Liksom skett i Nordafrika blir det helt andra krafter som
    tar över….

    Många säkerhetspolitiska experter förväntar sig en alltmer
    västfientlig politik från Putin, OM Putin blir kvar vid makten,
    mot ett försvagat splittrat EU/NATO med USA på väg till Stilla Havet.

    http://www.jamestown.org/programs/edm/single/?tx_ttnews%5Btt_news%5D=39410&tx_ttnews%5BbackPid%5D=27&cHash=56caa092ea523d6632d1e861d91576f2

    PS

    Jamestown har även en intressant artikel om maktspelet
    i Moskva som ingalunda är svart/vitt -västdemokrati/”diktatur”…

  6. Jon Reina skriver:

    Jeg har registrert at det finnes noen få og ganske små meningsforskjeller mellom spanaren og undertegnede. I alle fall når det gjelder demokratiutviklingen i Russland og kanskje også i Russlands gjenstående interessesvære i Øst-Europa.
    Selv tror jeg at disse små meningsforskjellene våre ikke så mye ligger i sak, men at undertegnede er en noe større optimist, enn spanaren..:-)

    Nå er det undertegnedes klare oppfatning at russiske myndigheters forhold for den frie pressen, har radikalt forbedret seg under de siste 3-4 årene – og kanskje mest under det seneste året. Og dette mener undertegnede tiltross for at størstedelen av pressen enda må oppfattes som et mye misbrukt instrument for den regjerende politiske eliten….
    Men det har da også skjedd mye bra siden det ikke gått mange måneder siden regimet både drepte og skremte vettet av regimekritiske journalister. Men i våre dager tyder mye på at denne uverdige epoken i Russlands historie, er en saga blott…

    Alle må vel ha oppfattet at det russiske nyhetsbildet har endret seg radikalt. Ta bare ganle sovjetiske regimeaviser som IZVESTIA som allerede ble etablert i 1917. Men denne klart regimevennlige avisen var blant de første til å slutte opp om perstrojkaen i 1986. Og etter å ha overvunnet en større krise i 1997 har avisen fått ny giv med støtte fra oljeselskapet Lukoil.
    Glem heller ikke nyere aviser som The St. Petersburg Times, en avis på engelsk som er i sterk vekst og beryktet eller kjent for å være klart regimekritisk. Og på den andre siden av ”folkeskikken” finner vi aviser som Nezavisimaja Gazeta, en dagsavis som ble startet i 1990 – som politisk synes å famle i blinde – helt på ytterste venstre fløy…

    Det er som sagt ikke mange måneder eller år eller siden russiske regimekritiske journalister ikke hadde en snøballs sjanse i helvete til å tegne livsforsikringer. Journalistenes arbeid og arbeidssituasjon innebar nemlig mer risiko en hva forsikningsselskapene ville ta. Men i dag er det ikke vanskeligere for russiske journalister å tegne forsikring, enn russiske bankansatte.
    Med dette som bakgrunn mener undertegnede at Russland er på rett vei. Kanskje går disse samfunnsendringene sikkert for sakte for mange, men alt tyder på at endemålet er å utvikle Russland til et rettssamfunn på linje med hva vi kjenner fra land Europa.
    Men som tidligere sagt – jeg er en uforbederlig optimist….

    Obs!
    Nå vil ikke Russland på veldig, veldig mange år kunne bli noe blåkopi av Sverige, Tyskland eller Polen, for dertil er kulturene for ulike. Men at landet blir et troverdig og betydelig mer åpent rettsamfunn i løpet av få år – det tror jeg på…

  7. gruelse skriver:

    Det man sa om Sovjetunionen var att det enda språk de förstod var maktspråket. Det var en lätt överdrift, men inte helt taget ur luften, eftersom under de dryga 70 år som Sovjetunionen existerade språkövades det flitigt så att det kom att sitta i den ryska benmärgen. För att intonationen skulle bli rätt, minimera eventuella översättningsgrodor och för att kunna göra sig förstådd till 100 % gentemot andra behövdes också en stark militärmakt och centralförvaltning som uppbackning.

    Trots att det nu har gått ca två decennier sedan unionens upplösning så har kunskapen om språket inte dött ut. Maktspråkskunskaperna finns således hos kvar hos dagens ryska ledare, om än kanske i en lätt modifierad form.

    När Carl Bildt, i egenskap av utrikesminister i ett allianslöst land uppbackad med en orkeslös och desillusionerad svensk försvarsmakt, försökte sig på att briljera i detta språk genom att bl.a. använda Andra världskrigsmetaforer som en kommentar till den ryska inmarschen i Georgien 2008, klingade det falsk. Följaktligen blev hans språkbetyg underkänt. Han hade totalt missbedömt uppbackningen från Nato.

    Ivrig som han är, men kanske en smula lat eller världsfrånvänd, vill han snabbt kunna excellera med maktspråket, genom att i högre utsträckning förlita sig på ett mer intimt stöd från det alltmer orkeslösa och fattiga Nato. Detta är emellertid en mycket osäker väg för Sverige att gå och kan ge upphov till många språkliga missförstånd. För den språkliga förståelsen skull bör istället uppbackningen och kraften komma från ett inhemskt uppbyggt militärt stöd.

%d bloggare gillar detta: