Hemma från Dushanbe

Så har jag då kommit tillbaka till Stockholm – mest direkt efter lite mer än ett dygn i Tadzjikistan och dess huvudstad Dushanbe.

Mitt ärende där var att som en del av den s k EU-trojkan föra samtal med utrikesministrarna från samtliga de fem centralasiatiska staterna.

Och det var det vi gjorde – under fredagen med dem var och en för sig, och under fredagen en gemensam överläggning om det samlade samarbetet mellan dem och Europeiska Unionen.

För mig var det första besöket i detta land – ca 6 miljoner människor inklämda mellan floden Amu-Darja och Afghanistan å den ena sidan och imponerande bergsmasssiv på två andra, med Pamir-massivet mot Kina med toppar upp mot de allra högsta i världen.

När vi flög till Dushanbe i fredags förmiddag var det en kristallklar dag när vi hade kommit in över Ganges breda land i norra Indien.

Och sedan gled vi över Indus-floden in över de oländiga bergstrakter som både skiljer och förenar Pakistan och Afghanistan. Under oss visste vi att närmare två miljoner människor var på flykt undan strider, och rök här och var kunde möjligen komma från strider.

Till höger om oss hade vi bergsmassivet Tora Bora, och långt, långt borta tornade Pamir massivt upp sig mot skyn. Vi smög över Kabul, beundrade bergen i Hindu Kush och kunde sedan blicka ner mot Mazar-e-Sharif innan vi korsade Amu-Darja och började svänga in mot Dushanbe.

Jag kunde t o m se vad som finns kvar av den uråldriga staden Balkh i norra Afghanistan – den hämtade sig aldrig efter mongolernas härjningar.

Tadzjikistan är ett land som i dag drabbas hårt av den ekonomiska krisen.

Ekonomin har till stora delar byggt på två exportprodukter – individer som emigrerat till främst Ryssland och skickat hem pengar och export från ett jättelikt aluminiumverk.

Pengabidragen från Ryssland har utgjort ca hälften av den samlade ekonomin – den högsta andelen i världen! – och aluminium har svarat för ca 70 % av exportinkomsterna.

Men nu rasar den ryska ekonomin, invandrare från Centralasien drabbas av arbetslöshet och bidragen har på kort tid sannolikt halveras. Samtidigt har aluminiumpriserna sjunkit dramatiskt.

Hur man kommer att klara detta är inte alldeles självklart.

På sikt sätter man sin tro till jättelika vattenkraftsprojekt. Elbristen – efter det att aluminiumverket tagit sitt – är påtaglig, och exportinkomsterna skulle förvisso behövas. Amu-Darjas källflöden upp mot Pamir har enorm potential.

Men detta löser knappast det kortsiktiga finansiella problemet.

Och andra länder i Centralasien brottas med vattenförsörjningsproblem som gör hanteringen av varje del av regionens två stora floder till politiskt explosivt stopp. Den saken framgick med all önskvärd tydlighet under våra samtal.

Inte minst handlar detta om den snabbt krympande Aralsjön.

Uppodlingar tar helt enkelt bort vattnet. Och när vattnet försvinner blottas en giftsand som är en produkt av sovjettidens forcerade användning av växtgifter för att accelerera produktionssiffrorna. De torra vindarna sprider giftsanden till allt större områden.

Här finns det verkligen anledning att tala om en miljökatastrof.

Om detta och annat förde vi samtal under timmarna i Dushanbe. Även här var förväntningarna på vad EU skulle kunna göra stora.

Förvisso finns Ryssland och förvisso blir förbindelserna med Kina allt viktigare. Och det skall inte glömmas att tadzjikerna är nära besläktade med perserna och att Teheran inte heller ligger så långt bort.

Och i Dushanbe hade vi konkurrens av Turkiets president med 300 besökande affärsmän.

Ändå finns förhoppningarna på Europa. Vi förväntas ju kunna det här med samarbete och fredlig utveckling.

4 Responses to Hemma från Dushanbe

  1. visionara skriver:

    Tack för ännu ett mycket intressant inlägg om människors olika förutsättningar på denna planet.

    V

  2. Kachina skriver:

    OK, det som följer kan väl kanske hänvisas till ”fjäskträsket”, men faktum är att Carls rapporter påminner mig om tidningen Norra Västerbottens roll som folkbildare under 50/60-talen.

    Mycket bra, mängder av ”hints” att Googla på, exv. Balkh.

  3. felixh skriver:

    Ett annat problemområde som inte kommenteras är ju narkotikan. Vi är alla medvetna om Afghanistans produktion av narkotika. Tadjikistan är en av smuggelvägarna ut från Afghanistan. Gränsen mellan de två staterna är bevakad, men gränsbevakningens personal tjänar ingenting och är en lätt målgrupp för korruption.

  4. stig2entreprenoren skriver:

    Ryssland har tidigare byggt ett jättelikt aluminiumverk i Tadjikistan, vackert så. Något annat har man tydligen inte haft förmågan att utveckla? Inte där och knappt på några andra ställen heller, åtminstone inte mycket av värde i konkurrens med annat i världen?
    Nu skall saker sättas igång, med EUs hjälp? En lång och dyr startsträcka men den måste göras. Duger då politikerna till att förvalta något? Finns något system att bygga på? Man får starta från scratch.
    Det finns mycket att göra! Ingen kris på den sidan!
    Detta är ett exempel av många. Varför pratar man då om kris överallt? Det måste vara något sjukligt i den moderna människan?
    Hela världen ligger ju för våra fötter och förutsättningarna har aldrig i världshistorien varit bättre än nu. Vi har överskott på i stort allt, billiga flygresor, internet, mobiltelefoner och all världens kunnade kan utnyttjas.
    Vi kan sätta igång 100 internationella projekt redan i år, 200 nästa år osv och hela världen kan utvecklas till ett miljöriktigt paradis på 20 år om vi bara vill. Politisk vilja är väl förresten en förnyelsebar resurs?

%d bloggare gillar detta: