Nu börjar den stora debatten…

31 augusti 2013

STOCKHOLM: Så har då även denna dag bjudit på en oväntad utveckling i frågan om hur vi bäst skall reagera på vad som hänt i Syrien.

FN:s inspektörer kunde lämna Syrien utan problem, och de och deras omfattande prover har nu anlänt till kemvapenorganisationen OPCW i Haag.

Och FN har mer i detalj informerat om hur det arbetet nu kommer att fortsättas.

I Washington har president Obama i kväll vår tid dels sagt att han beslutat om någon form av militärt tillslag och dels att han vill att detta skall godkännas av kongressen.

Och det innebär med all sannolikhet att något tillslag i alla händelser knappast kommer att ske under den kommande veckan. Representanthuset återvänder inte till Washington förrän måndagen veckan därpå.

Men det innebär med all säkerhet att diskussionen om bäst svar på det hemska som hänt nu kommer att både breddas och fördjupas.

Och förhoppningsvis kommer detta att leda till att det också internationellt växer fram en samlad strategi som har tillräcklig både kraft och stöd i den besvärliga situation vi nu är i.

Frågan kommer därmed att än tydligare än vad som annars hade varit fallet att bli viktig på de olika internationella mötena under den kommande veckan.

De nordiska och baltiska utrikesministrarna i Visby på måndag och tisdag. President Obamas olika samtal, också med övriga nordiska ledare, i Stockholm under onsdagen. Det stora G20-mötet i St Petersburg torsdag och fredag. Och det informella mötet med EU:s alla utrikesministrar i Vilnius fredag och lördag.

Diskussionen i USA kommer med all säkerhet att bli både intressant och intensiv, och dess utgång kommer att ha betydelse långt över den nu omedelbart aktuella frågan.

För mig ter det sig svårt att se att det skulle vara möjligt att begränsa debatten till bara den på olika sätt nödvändiga reaktionen på vad som hände den 21 augusti.

Det perspektivet kommer nog att ses som för snävt.

Utan den kommer med stor sannolikhet att vidgas till en diskussion om politik och strategi i den syriska krisen i stort.

Och jag hoppas innerligt att våra möjligheter att agera klokt och effektivt kommer att gå stärkta ur den.


FN-inspektörerna viktiga

30 augusti 2013

STOCKHOLM: Efter att jag i går hade möjlighet att följa i alla fall delar av det brittiska underhusets diskussion om Syrien är det självklart att en del av dagens diskussioner handlar om konsekvenserna av det överraskande nederlaget för regeringen efter det.

I någon mening kan man kanske säga att det var en votering som Tony Blair förlorade.

Över hela debatten hängde skuggan från 2003 och Irak-kriget. Och det skall inte glömmas att den undersökningskommission som skall utreda hur man då gled in i det beslutet fortfarande inte redovisat resultatet av sitt arbete.

Men det var en sakkunnig, initierad och i många avseenden intressant debatt som fördes.

Relevanta frågor ställdes, men tydligen var det så att inte tillräckligt många ansåg att de fick tillräckligt tillfredsställande svar på dem.

Och det gör det självfallet än viktigare att vi försöker att formulera svar på de viktiga frågor som nu finns såväl om det som skedde som om de olika alternativ som kan finnas för att reagera på det hemska som hänt.

Den brittiska regeringen redovisade nu offentligt den bedömning som deras underrättelsetjänster gjort om vad som hände på morgonen den 21 augusti, och i kväll har ju USA:s utrikesminister John Kerry offentliggjort motsvarande amerikanska bedömning.

I sina huvuddrag är deras slutsatser de jag företrätt bl a här några dygn efter den hemska händelsen.

Dock innebär detta inte att FN:s inspektörers arbete inte är av stor betydelse.

Dels därför att jag utgår från att de kommer att kunna ge information om de dödliga kemiska substanser som använts. På den viktiga punkten är ingen av de bedömningar som hitintills gjorts alldeles säkra.

Och dels därför att resultat av FN-inspektioner nog har större global trovärdighet än information som kommer ur det ena eller andra nationella systemet.

Det är självfallet viktigt för arbetet med att bygga en så bred internationell koalition mot det som inträffat och för åtgärder för att få ett slut på inbördeskriget.

I morgon kommer av allt att döma FN-inspektörerna att lämna Syrien, men det kommer sedan att ta ett tag innan de noggranna analyser som måste göras av det material de samlat in kan vara klart och redovisas för FN:s säkerhetsråd.

Hur den fortsatta utvecklingen nu kommer att bli ser jag ingen anledning att spekulera kring här och nu.

Under dagen har jag haft kontakter med främst mina nordiska och baltiska kollegor, men också med EU:s Catherine Ashton och Turkiets utrikesminister Davutoglu kring de olika alternativ som kan finnas.

Våra diskussioner har inte minst handlat om möjligheten att nu få ett nytt starkt fokus på en politisk process för att få ett slut på kriget.

Att reagera på användningen av kemiska vapen är självfallet alldeles nödvändigt. Det handlar om ett allvarligt krigsbrott.

Men att om möjligt få ett slut på kriget är om möjligt än mer nödvändigt.


Bra med FN:s säkerhetsråd

28 augusti 2013

STOCKHOLM: Alldeles självklart har det varit situationen kring Syrien som fortsatt att dominera mina timmar också denna dag.

Men bra var att mitt i detta tillsammans med bl a Birgitta Ohlsson hinna med några timmars diskussion med den församlade skaran av våra svenska ambassadörer om utvecklingen inom EU just nu och inför de kommande åren.

EU-politik är ju numera knappast utrikespolitik utan i växande grad inrikespolitikens förlängning med den växande betydelse som samarbetet har på ekonomins och samhällslivets alla övriga områden.

Men vid sidan av det faktum att vi är aktivt pådrivande för en starkare och mer aktiv gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom EU spelar ju våra ambassader inom och utom EU en viktig roll när det gäller arbetet med alla andra frågor.

Så det blev en livaktig, trevlig och påtagligt framåtsyftande diskussion. Som det skall vara.

Men annars har det varit Syrien. Kontakt med kollegor. Värdering av det folkrättsliga läget. Stöd till FN för dess arbete just. Och inte minst en del media – intresset är, på goda grunder, stort.

Viktigt i dag var att den brittiska regeringen sade att de nu går till FN:s säkerhetsråd med frågan, och det var ett besked som jag välkomnade.

Vi har ett allvarligt övergrepp, och vi har en allvarlig regional och internationell situation. FN:s säkerhetsråd har ett tydligt ansvar.

Men, som jag kom att uttrycka saken i Aktuellt i kväll, FN:s säkerhetsråd är ingen doa-doa-kör, utan en institution där 15 stater seriöst har att överväga om seriösa utmaningar och gemensamt försöka komma fram till slutsatser.

Och det är långt ifrån säkert, för att uttrycka mig försiktigt, att det kan klaras av på bara någon minut. Än har rådet i dess helhet inte ens sammanträtt i frågan.

Viktigt är självfallet att FN:s inspektörer kan fortsätta sitt arbete. I dag har de åter varit ute i de berörda områdena.

Rimligt är väl att de, när de är klara med detta arbete i Damaskus, återvänder. De övriga platser de kom till Syrien för att undersöka kan nog i ett akut läge som detta vänta.

Och sedan är det självklart en förhoppning att de har möjlighet att redovisa sina slutsatser så fort det går.

Jag har inte haft anledning att rubba de bedömningar jag tidigare redovisat här om vad som faktiskt inträffade morgontimmarna den 21 augusti.

Men det finns aspekter av detta som kräver tydligare svar. Och dessutom är det viktigt att det kommer bedömningar med en sådan trovärdighet att de kan övertyga en så stor del av det internationella samfundet som möjligt.

Oavsett vilka slutsatser man kommer fram till vad gäller konsekvenser och åtgärder är det självfallet viktigt att dessa omfattas av en så stor del av det internationella samfundet som möjligt.

Det är först då det man kommer fram till, eller som görs, kommer att ha en kraft som sträcker sig bortom det omedelbara.

Just nu spekuleras mycket om ensidiga militära åtgärder av vissa stater.

Jag har svårt att se att sådana är möjliga innan säkerhetsrådet ens har haft möjlighet att diskutera frågan. En sådan inledande diskussion behöver inte invänta slutrapporten från inspektörerna.

Det ideala vore självfallet att det inträffade kan leda till ett gemensamt internationellt agerande som ökar möjligheten för den politiska lösning som är det enda sättet att börja få slut på dödandet och lidandet.

Jag säger detta, och avser arbeta i den riktningen, trots att jag är plågsamt medveten om riskerna för att vi får en utveckling som kommer att leda åt det motsatta hållet.

I morgon inleds min dag med att för regeringen mer i detalj redovisa situationen och de frågor som den kan komma att ställa också oss inför längre fram.

Och sedan kommer det med all sannolikhet att fortsätta med Syrien…


Finns det lärdomar från Balkan?

27 augusti 2013

STOCKHOLM: Dessa dagar är det inte så få som frågar mig om det finns några lärdomar från konflikterna på Balkan som är av betydelse när olika optioner nu övervägs vad gäller Syrien.

Men de bägge situationerna där var mycket olika – och situationen nu vad gäller Syrien i sin tur mycket olik.

Men inte desto mindre kan det finnas skäl att göra några reflektioner.

Mindre för att peka på några tydliga lärdomar än för att förhindra att det i hastigheten talas om felaktiga lärdomar.

Bosnien först.

Jag var i hög grad med i varje del av detta.

Där kom flygattacker att genomföras under sammanlagt 17 dagar med början den 30 augusti 1995, och missförstånden om dem är legio i debatten.

Viktigt att komma ihåg är att de genomfördes inom ramen för ett klart mandat från FN:s säkerhetsråd. Det avgörande beslutet fattades av FN-styrkans befälhavare i Bosnien.

Det militära värdet av dem var dock tämligen begränsat.

I en efteranalys i CIA:s stora publikation Balkan Battleground konstateras brutalt, att ”militarily speaking, the practical effect of the Nato airstrikes was approximately zero.”.

Och samma analys anser inte heller att flygoperationerna hade någon betydelse när det gällde att få bosnienserberna till förhandlingsbordet.

Utvecklingen på marken var då långt mer betydelsefull i det avseendet.

Dessa insatser kom under ett skede med begynnande intensiva fredsförhandlingar, och för dem kom de att få betydelse, om än på ett helt annat sätt än vad den konventionella visheten tror.

Det blev möjligt för USA:s Richard Holbrooke att säga till Alija Izetbegovic att eftersom USA nu gjort det som han länge bett om, och att det nu inte skulle bli mera, måste denne nu vara beredd till vissa eftergifter han tidigare hade avvisat.

Och när han i detta läge var det blev det politiska genombrottet möjligt.

Till saken hör ju att det efter fredsöverenskommelsen fördes in en mycket stor Nato-styrka på ca 60.000 man för att säkra i alla fall det militära genomförandet av denna.

Kosovo var mycket annorlunda.

Här hotade USA med flyginsatser för att få Milosevic att acceptera det förslag till fredsavtal som fanns på bordet vid överläggningarna i Rambouillet.

Och när man, utan alltför noggranna överväganden, hade börjat använda detta hot ansåg man att trovärdigheten krävde att man fullföljde.

Lite gick detta, enligt min mening, tillbaka på att man hade fallit offer för en egen mer publik version av vad som hade skett i Bosnien.

Och det var när Milosevic inte skrev under, och strider fortsatte i Kosovo, som Nato då fattade beslut om flyginsatser.

Ursprungligen trodde det militära Nato-kommandot att det skulle räcka med tämligen begränsade insatser under något dygn, men när dessa inte ledde till någonting annat än dramatiskt upptrappade strider, främst från den serbiska armén, med en väldig flyktingvåg som resultat, hade man inget annat val än att fortsätta.

Flygattackerna kom att pågå i 78 dygn.

Motvilligt hade man då t o m börjat att överväga om inte en landinvasion skulle bli nödvändig – och det hade tagit en betydande tid – men det som löste det hela var en politisk överenskommelse med Milosevic som förhandlades fram med avgörande rysk medverkan.

I Kosovo fanns inget stöd för flygoperationen i någon resolution från FN:s säkerhetsråd, men den överenskommelse som sedan slöts vid förhandlingar i Belgrad kodifierades i den resolution 1244 som förhandlades fram mellan USA och Ryssland.

Också i Kosovo ryckte därefter en Nato-styrka in för att bland annat ge den stabilitet som gjorde det möjligt för flyktingarna att återvända.

Den finns som bekant kvar, om än betydligt mindre, 14 år senare.

Även här kom efteranalysen av flyginsatserna att bli påfallande kritisk. Den serbiska armén lämnade Kosovo i tämligen god ordning och med mer utrustning än vad man hade haft klart för sig att de hade haft när flygoperationerna inleddes.

Även här var det således de politiska förhandlingarna, med bred internationell bas, som kom att bli mycket betydelsefulla.

Viktigt i bägge fallen – mycket viktigt! – var att man såg till att all internationell personal drogs bort från de bosnienserbiska områdena respektive från Kosovo innan flygoperationer inleddes.

Och det gick tillbaka på erfarenheten från när man första gången hade gjort en flyginsats i Bosnien och detta omedelbart ledde till att FN-personal togs till gisslan.

Det går således knappast att sägas att det finns några lärdomar från dessa två situationer som automatiskt kan appliceras på situationen i Syrien.

Snarare visar de på den såväl militära som politiska komplexiteten i insatser som dessa, och på nödvändigheten att noga tänka igenom kanske allra främst den politiska fortsättningen efter det att någon form av operation inletts.

Den första bomben är alltid enkel. Sedan börjar det oväntade, det komplicerade och det utdragna.

Men när detta är sagt skall samtidigt sägas att man ju i situationer som denna är i ett läge när en stark internationell reaktion, och ett tydligt agerande, är en nödvändighet.

Men det bör ha klar folkrättslig grund, vara proportionellt, få brett stöd eller acceptens och ha rimliga utsikter att också uppnå de politiska mål som sätts upp.


Bråda dagar stundar

27 augusti 2013

STOCKHOLM: Efter en spännande, trevlig och intressant dag i Linköping i går är vi nu tillbaks i huvudstaden.

Och i dag är det minnet av Raoul Wallenberg som kommer att stå i centrum. Vid en ceremoni i Rosenbad senare i dag kommer vi att tala om hans gärning och vad den betyder också i dag.

Samtidigt fortsätter den syriska situationen att kräva uppmärksamhet.

Den nu starka retoriken också från den amerikanska administrationen visar att man där nu är på väg mot någon typ av också militärt svar.

Oroande i den samlade bilden är dock att man skjutit upp det möte som var planerat i Haag mellan USA och Ryssland och som skulle diskutera förberedelserna för en fredskonferens.

Viktigt är nu att vi låter FN:s inspektörer slutföra sitt arbete och redovisa sina slutsatser.

Även om det inte ingår i deras mandat att avgöra ansvaret kan deras rapport innehålla information som kastar ytterligare och viktigt ljus över det som hänt.

Och viktigt är också att situationen förs upp i FN:s säkerhetsråd för diskussion och avgörande.

Om det är tydligt att kemiska vapen använts – och det är utomordentligt svårt att se att någon annan slutsats skulle vara möjlig – är det mycket svårt att tänka sig att någon av dess medlemmar bara skulle vilja blunda för detta.

Den slutsatsen borde rimligtvis också gälla för Ryssland.

Vid beslut om ett militärt svar är det alltid det första steget som är det relativt sett enkla, men avgörande är att det finns en uppfattning om vad som bör komma därefter.

Och det gäller inte främst i mer militär bemärkelse, utan framför allt i politiskt hänseende, i alla fall så länge vi förblir övertygade om att det bara är en politisk lösning som kan skapa i alla fall vissa förutsättningar för stabilitet och slut på dödandet i Syrien.

Alla dessa frågor ligger nu på bordet, och det är inte svårt att se att vi står inför bråda dagar i den politiska dialogen kring alla dessa frågor.


Och nu bär det för oss alla iväg till Linköping

25 augusti 2013

STOCKHOLM: Tidigt i morgon bitti lastas Sveriges samlade ambassadörer i världen in i bussar för att inleda årets s k chefsmöte med att besöka Östergötland och Linköping.

Det är en innovation, men jag tycker att det är viktigt att de på detta sätt får lite närmare kontakt med också andra delar av vårt samhälle än det man normalt möter här i Stockholm.

Och vi börjar faktiskt på Flygvapenmuseum där för att också få en bild av viktiga delar av vår säkerhetspolitiska historia.

Men regionen är ju dessutom center för viktig flyg- och rymdverksamhet som sysselsätter inte mindre än 18.000 personer och svarar för ca en fjärdedel av sysselsättningen i staden.

Den är global till sin inriktning, och har som sådan också stor både svensk och internationell betydelse.

Men sedan blir det diskussioner om olika aktuella utrikespolitiska utmaningar liksom möten med Linköpings och regionens olika företrädare, landshövdingar från runt om i Sverige liksom företagare och akademiker från regionen innan vi återvänder hem sent på kvällen.

Sedan pågår chefsmötet hela denna vecka och blir en del av två mycket intensiva veckor där vi förutom USA:s president faktiskt kommer att stå värd för inte mindre än tio besökande utrikesministrar från såväl något mindre Island som något större Brasilien.

Och mitt i allt detta skall jag till såväl Vilnius som Riga för bl a informellt möte med mina 27 övriga utrikesministerkollegor inom EU.

Så det blir en del att stå i dessa dagar.

Och något av en ”rivstart” för vår utrikespolitik efter sommaren.

Mycket kommer att stå på dagordningen under de olika diskussionerna under dessa två veckor, men omedelbart är det självfallet situationen i Syrien som dominerar.

Allt tydligare redovisar allt fler ungefär samma bedömning av vad som hände nordost om Damaskus mycket tidigt i onsdags som jag redovisat här tidigare.

Att FN:s inspektionsteam nu kommer att komma till platsen är viktigt inte minst för att det internationellt skall finnas klarhet om så mycket som möjligt vad gäller det som inträffade.

Och det är av stor betydelse för att det skall finnas så bred förståelse som möjligt för de åtgärder som möjligen kommer att vidtas som reaktion på det som skett.

Dessa måste ju ses i ett lite längre perspektiv, där det är än viktigare vad som blir möjligt och kan komma att inträffa därefter än bara den uppmärksamhet och den reaktion som en omedelbar åtgärd leder till.

Men någon alldeles omedelbar dramatik under det närmaste dygnet har jag svårt att se.

Det finns all anledning att ta hänsyn också till säkerheten för det FN-team som ju just nu finns på platsen och måste få möjlighet att slutföra sitt arbete.


Ekonomin och Syrien i fokus

24 augusti 2013

STOCKHOLM: Det senaste dygnet har regeringskretsen i sedvanlig ordning tillbringat ute på Harpsund för sedvanliga diskussioner inför hösten och det kommande året.

Som vanligt har det varit den ekonomiska utvecklingen och arbetet med statsbudgeten som stått i fokus, men självfallet kräver detta också lite av en utblick över den internationella utvecklingen.

Medan åtskilliga av de s k tillväxtekonomierna nu ser ut att gå in i en mer krävande fas, till betydande del p g a den ändrade monetära politiken inte minst i USA, ser det ju ljusare ut för den amerikanska och lite försiktigt faktiskt också för den europeiska ekonomien.

Och med stadig kurs i den ekonomiska politiken fortsätter Sveriges förutsättningar att vara relativt goda.

Men de slutsatser med i detalj som detta leder till kommer vi att återkomma till i samband med att riksdagen åter samlas inför sommaren och regeringens förslag till budget presenteras.

Vad jag skrev på denna plats i går om vad som hade inträffat i Syrien kom ju att få viss uppmärksamhet, och jag noterade att det fanns de som ifrågasatte vad jag hade för grund för den bedömning som redovisades.

Sedan dess har ju i stort sett samma bedömning redovisats från såväl London som Paris, medan man i Washington inte minst mot bakgrund av konsekvensen av tidigare uttalanden avvaktar dels större klarhet men dels samtidigt det egna ställningstagandet om vilka konsekvenser användning av kemiska vapen av den syriska regimens styrkor kommer att få.

Och jag skulle tro att man denna gång inte kommer att bara låta det passera. Det som skett kan inte få passera utan konsekvenser.

Men samtidigt kvarstår självfallet den slutsats jag också redovisade i går, nämligen att det bara är genom en politisk uppgörelse som det finns förutsättningar för att börja få ett slut på konflikten i Syrien.

Vid det här laget har den ju dock pågått så länge, och skapat så djupa sår i det syriska samhället, att inte ens en total politisk uppgörelse kommer att vara en snabb väg till stabilitet.

Sannolikheten för att Levanten blir en zon av instabilitet under betydande tid framöver, också i ett i övrigt mer positivt scenario, måste nog dessvärre bedömas vara hög.

Medan fokus under de senaste dygnen snabbt förskjutits till Syrien fortsätter regimens repression i Egypten i syfte att försvaga eller möjligen helt krossa det muslimska brödraskapet.

Ett förslag till snabbrevision av den egyptiska författningen har nu lagts fram för fortsatt diskussion, och innehåller en del förändringar av intresse.

Formuleringarna i det kan öppna för ett förbud för bl a det muslimska brödraskapet samtidigt som det, föga förvånande, öppnar upp för individer från Mubarak-erans politiska strukturer.

För min del blir det fortsatt helg här hemma i Stockholm med möjlighet att få en del arbete överstökat.

Och på måndag inleds så en ny intensiv vecka med bl a våra ambassadörer från världens alla hörn hemma i Sverige för förkovran och diskussioner.


Det hemska i Syrien

23 augusti 2013

STOCKHOLM: I onsdags var det så extra möte med EU:s utrikesministrar i Bryssel för att diskutera den alarmerande utvecklingen i Egypten sedan regimen där en vecka innan fattat beslutet att med ett mycket brutalt våld få bort demonstrationer från Kairos gator.

På tre dygn dödades kring tusen människor av regimens våld, och därmed utlöstes också ett mer allmänt våld som också ledde till attacker på koptiska kyrkor, poliser och annat.

Vi enades rätt självklart om ett skarpt uttalande mot det som inträffat, och viktigt var att vi var tämligen tydliga när det gällde vad som faktiskt.

Alla leveranser av utrustning som kan användas för repression och inte säkerhet från EU-länders sida stoppas nu, och en översyn sker av allt EU-bistånd i övrigt. Till civilsamhället kommer stöd att fortsätta – det är ju dit Sveriges bilaterala bistånd går – men vad gäller rent budgetstöd och motsvarande kommer det nu med all sannolikhet att bli ett totalt stopp.

Utvecklingen under de senaste dygnen i Egypten har ju hamnat något i skuggan av Syrien, men det är uppenbart att vågen av arresteringar av ledare och andra i det muslimska brödraskapet fortsatt.

Men samtidigt som vi samlades i Bryssel för att diskutera Egypten kom uppgifter om att en attack med kemiska vapen hade dödat ett stort antal människor i Ghouta-området strax utanför Damaskus.

Det FN-team som fått uppdraget att inspektera tre platser där användning av kemiska vapen kan ha skett tidigare under konflikten i Syrien fanns just på plats i Damaskus, och det var naturligt att vi omedelbart krävde att de skulle få möjlighet att besöka också denna plats för att kunna ge en objektiv bild av det som skett.

Och när FN:s säkerhetsråd sammanträdde i New York senare på kvällen på onsdagen ansåg alla dessa medlemmar att det var viktigt att en sådan inspektion skulle äga rum.

När jag försökt att värdera den information som finns tillgänglig tycker jag att det är svårt att komma till någon annan slutsats än att en dödande kemisk substans har använts i den attack regimens styrkor natten mellan tisdagen och onsdagen genomförde mot detta av oppositionen kontrollerade område.

Därmed är inte alla frågor besvarade, och man måste också notera att regimen officiellt förklarar att det handlar om en ”fabrikation” samtidigt som Ryssland antyder att det mycket väl kan vara oppositionen som på ett eller annat sätt ligger bakom.

Uppgifter om användning av kemiska vapen har nu förekommit en längre tid, och det förefaller uppenbart att sådana kommit till användning vid ett antal tillfällen på olika platser, även om det i huvudsak varit i mindre skala och knappast i större omfattning.

Hur det som inträffade i Ghouta skall ses i detta perspektiv är oklart, och inte minst därför är det viktigt att FN:s inspektörer så snabbt som möjligt ges möjlighet att besöka platsen för att därefter rapportera sina slutsatser.

Vilka konsekvenser detta sedan leder till återstår att se. Skulle betydande användning av kemiska vapen av regimens styrkor kunna konstateras har jag svårt att se annat än att detta kommer att leda till en skarpt reaktion också från rysk sida, och detta i sin tur kan ge en annan situation i FN:s säkerhetsråd.

Samtalen om att sammankalla den s k Geneve 2-konferensen om Syrien har under den senaste tiden gått mer trögt, och skulden för det har inte enbart legat på motvilja från regimens sida. Inte heller oppositionen har visat någon entusiasm för fredsförsök i detta läge.

Men det som nu inträffat kan möjligen förändra denna situation.

I Damaskus måste man veta att detta med all sannolikhet leder till att överväganden om någon form av militär insats från omvärldens sida intensifieras, och i Moskva har man knappast intresse av en utveckling som leder åt det hållet.

Tydligt är i alla fall att den allt brutalare och förödande konflikten i Syrien är tillbaka på toppen av den internationella agendan.

Nödvändigheten av att snabbt få ett slut på den har blivit allt tydligare.

Och i grunden kan det bara ske genom en politisk lösning.


Tidigt till Bryssel

21 augusti 2013

STOCKHOLM: Utomordentligt tidigt denna morgon ger jag mig iväg för att ta mig till Bryssel och det extra mötet med EU:s utrikesministrar med anledning av utvecklingen i Egypten.

Det är fortfarande sommar, och de direktplan till och från Bryssel som brukar finnas lyser helt med sin frånvaro. Så min dag blir en dag med byten, väntan och timmar till spillo.

Men mötet blir viktigt.

Våra möjligheter på kort sikt att påverka utvecklingen tror jag inte skall överdrivas, men det är viktigt inte minst för framtiden att vår principiella och moraliska position är tydlig.

Europa står inte bara för intressen, utan också för värderingar.

Och det är i situationer som denna som dessa prövas.

Det blir viktiga diskussioner i Bryssel i dag.


Nu EU-möte om Egypten onsdag

19 augusti 2013

STOCKHOLM: Mötet mellan våra ambassadörer i Bryssel i dag gav som resultat att det blir ett extra möte med EU:s utrikesministrar på onsdag mitt på dagen.

Utmärkt.

Och intill dess tas också fram ett underlag rörande de olika aspekter på EU:s relation med Egypten som nu måste påverkas av det som hänt.

Viktigt är självfallet att vi sänder starka signaler.

När jag läste igenom vårt associeringsavtal med Egypten noterade jag att samarbetet skall utgå från respekten för mänskliga rättigheter och demokratiska principer.

Det har förvisso varit så och så med det under de gångna åren, men övergrepp i den omfattning och av den karaktär som vi tvingats bevittna under den senaste veckan har vi knappast sett under modern tid.

Och det säger sig självt att det måste få konsekvenser. EU:s ord måste trots allt betyda någonting.

Mötet på onsdag ställer självfallet till det lite i kalendern för min del, och vad jag skulle ha gjort då försöker vi nu pressa in under torsdagen i stället.

På fredag försvinner jag ju, efter andra angelägenheter på förmiddagen, till Harpsund för den sedvanliga sensommarsamlingen med regeringen.

Och den brukar ju fokusera på den ekonomiska situationen inför det budgetarbete som nu drar igång med sedvanligt högt tryck.

Dagens i dag innebar ju bl a möte med Hilde Johnson för diskussion om det komplicerade situationen i Södra Sudan.

Hon är ju nu chef för FN:s stora mission där, men vi lärde känna varandra i början av förra decenniet när hon som norsk biståndsminister var starkt engagerad i situationen i Sudan i dess helhet.

Norge hade ju redan då ett starkt engagemang i försöken att bilägga landets olika konflikter.

På dagens program stod också att sitta ner med Mona Sahlin för att diskutera hur vi gemensamt på olika sätt skall minnas Anna Lindh när det den 11 september har gått ett decennium sedan hon så brutalt rycktes bort.

Morgondagen blir förhoppningsvis ytterligare en dag i allt väsentligt bakom skrivbordet på Gustaf Adolfs torg.

Det behövs.


Dagar i skuggan av Egypten

18 augusti 2013

STOCKHOLM: Sedan några dygn är jag ju nu tillbaka i Stockholm, och i morgon tar den första arbetsveckan efter det att jag varit utlokaliserad till sydligare delar av Europa vid.

I fredags blev det tidig avstickare till Harpsund för diskussioner med såväl statsministern som andra kollegor där, och i lördags var jag så med när Fredrik Reinfeldt i egenskap av moderatledare höll sitt s k sommartal vid Gustavsberg en bit utanför Stockholm.

Men också i dessa avseenden har det varit dygn dominerade av tragedin i Egypten.

Det har varit utförliga samtal med främst Förenade Arabemiratens och Turkiets utrikesministrar om situationen just nu och vad som möjligen kan göras för att styra in den i bättre banor.

Tyvärr visade det sig inte möjligt att samla EU:s utrikesministrar till extra möte redan i morgon, vilket jag hade tyckt varit lämpligt, men min förhoppning är att överläggningar i morgon leder till att vi får ett möte i Bryssel under den kommande veckan.

Jag tycker att det hade legat ett starkt budskap redan i ett tidigt möte.

Alldeles självklart måste det som nu hänt påverka vår relation. En central del i vår grannskapspolitik är principen ”mera för mera”, d v s ju mer de respekterar värden vi ser som centrala desto starkare och större blir vårt stöd.

Och när mer än tusen personer dödas på tre dygn och åtskilliga tusen till godtyckligt arresteras är det självklart ”mindre för mindre” som blir konsekvensen.

Om detta i det korta perspektivet kommer att ha någon större positiv påverkan på de som fattar besluten i Kairo är jag dock inte övertygad om.

Men det handlar om en principiell markering som är en moralisk nödvändighet i ljuset av det som skett, och som möjligen bevarar mer av vår trovärdighet i det längre och bredare perspektivet.

Omedelbart efter kuppen mot president Morsi talade den nya regimen om en relativt snabb övergång till en konstitutionell och demokratisk process, men i ljuset av det som skett sedan i onsdags är det mycket svårt att se hur detta skall vara möjligt.

På TV såg jag en agiterad egyptisk premiärminister säga att han inte kunde tänka sig någon försoning med dem som enligt hans mening hade blod på händerna. Med detta menade han det muslimska brödraskapet.

Och det är dessvärre inte svårt att se att samma känslor med en än större kraft väller fram hos dem som direkt eller indirekt drabbats av det våld och den massiva repression som ju också premiärministern bär ett tydligt ansvar för.

Allt tyder på att de hårdare krafterna inom regimen är inriktade på en fortsatt stark repression för att på ett eller annat sätt eliminera det muslimska brödraskapet möjligheter.

Vilka följderna på lite längre sikt blir av detta kan man bara spekulera om, men de olika möjligheterna är alla tämligen dystra och allvarliga.

Till detta kommer så de ekonomiska konsekvenserna av de senaste dygnens repression.

Det var med tungt hjärta vi i torsdags fattade beslutet att nu avråda från alla onödiga resor till Egypten.

För några år sedan var det ca 200.000 svenskar som varje år kunde njuta av de olika möjligheter som Egypten innebar antingen i form av sin fantastiska historia eller de olika fina turistorterna längs Röda Havet.

Turismen svarade för ca 12% av Egyptens BNP och gav sysselsättning, försörjning och nya möjligheter åt utomordentligt många runt om i landet.

Nu raseras många av dessa möjligheter, och ny fattigdom och bitterhet riskerar att breda ut sig. De som startat detta våld har ett tungt ansvar för alla de konsekvenser som det lett till.

I morgon blir det med all sannolikhet diskussioner om Egypten som kommer att dominera min dag.

Men dessutom får jag besök av Hilde Johnson som är chef för den stora FN-missionen UNMISS i Södra Sudan.

Jag ser fram mot att höra hennes bedömning av den komplicerade situationen i det nya landet.

Förutom politiska motsättningar i huvudstaden Juba har vi ju under de senaste månaderna sett interna mer traditionella konflikter som lett till att det i ett fall talas om kring 100.000 som fördrivits och flytt.

Och detta är självfallet mycket bekymmersamt. Den nya statens möjligheter att fungera på ett rimligt sätt hotas inte bara av kvardröjande motsättningar med Sudan, utan kanske än mer av dessa interna rivaliteter och motsättningar.

Mönstret känns dessvärre tämligen bekant.

Annars blir de närmaste dygnen dominerade av planering för de kommande veckorna och månaderna.

Vi har ett digert program av olika inkommande besök, med det amerikanska presidentbesöket i centrum, med alla de möjligheter som detta innebär.

Och gradvis börjar ju också arbetet i Bryssel att komma igång.


Egyptens svarta dag

15 augusti 2013

VID MEDELHAVET: Tidigt i går morse inledde de egyptiska säkerhetsstyrkorna det tillslag mot oppositionslägren i Kairo, och Egyptens utveckling tog ännu ett stort steg tillbaka.

Och det blev för mig en dag dominerad dels av att följa och värdera den information som strömmade in om det successiva händelseförloppet och dels att på olika sätt forma reaktionen på det.

Före den Eid-högtid som inleddes i slutet av veckan utvecklades ju en betydande diplomatisk aktivitet i Kairo för att försöka hjälpa Egypten att komma ur den situation som skapats också genom det militära maktövertagandet den 4 juli.

EU spelade en viktig roll i detta dels genom Catherine Ashtons tidiga besök och möjlighet att få kontakt också med den fängslade f d presidenten Mursi och dels genom vårt särskilda sändebud Bernardino Leons fortsatta arbete.

Och detta skedde koordinerat och delvis tillsammans med såväl USA:s biträdande utrikesminister Burns som de också i Kairo närvarande utrikesministrarna från Förenade Arabemiraten och Qatar.

Några genombrott nåddes inte, men när de alla med anledning av helgen lämnade Kairo var deras gemensamma budskap till regimen mycket starkt när det gällde att undvika varje ytterligare våldsanvändning mot oppositionsmanifestationerna.

Vissa möjliga öppningar för en dialog fanns också, främst från det Muslimska Brödraskapets sida. En förutsättning – rimlig sådan – var dock att de ledare som skulle föra dialogen släpptes fria.

Redan tidigt var det dock tydligt att regimen var starkt splittrad. Där fanns de som uppriktigt trodde på vad som hade sagts om försoning och en öppen politisk process, men det var uppenbart att det också fanns de med en betydligt hårdare agenda riktad mot det muslimska brödraskapet.

Under måndagen och tisdagen – helgen var över – hände ingenting, och det fanns kanske anledning till en mycket försiktig optimism.

Men när det brutala tillslaget inleddes i går morse var det tydligt att de mer hårdföra elementen inom regimen hade fått övertaget. Att vicepresidenten El Baradei senare under dagen avgick visade tydligt hur den riktning han hade företrätt helt enkelt hade körts över.

Hur många som miste livet under gårdagen i Egypten kommer det säkert att stridas åtskilligt om, och kanske får vi aldrig fram en riktigt korrekt siffra.

Att det nu också officiellt talas i termer av flera hundra döda visar dock omfattningen. Och vi vet ju att det sköts med skarp ammunition i stor omfattning under stora delar av dagen.

Våld föder dessvärre alltid våld.

Under dagen såg vi ju också hur koptiska kyrkor attackerades, och hur polisstationer blev föremål för det våld som spreds i olika delar av landet i spåren av det brutala tillslaget i Kairo.

För mig var det viktigt att tidigt uttala extrem oro, för att sedan kraftigt fördöma det som hände. Och att vara tydlig med att det var på regimen och dess agerande som det huvudsakliga ansvaret för våldet och dödandet låg.

Gradvis var det också i den riktningen som den internationella reaktionen i övrigt kom att utvecklas under dagen, även om en viss tveksamhet var tydlig i alla fall ett tag. Mot slutet av dagen fanns starka fördömanden från såväl FN som EU och USA.

Tyvärr tror jag att det finns skäl till betydande pessimism om den närmaste utvecklingen. Det vi nu ser kan kanske, med ett begrepp jag lånar från radions Cecilia Uddén, beskrivas som en ”den djupa statens” kontrarevolution, och i detta ligger sannolikheten för en period präglad av betydande repression.

Utegångsförbud på natten råder nu i Kairo, undantagstillstånd har proklamerats i hela landet under en månad och rapporter talar om ett stort antal arresteringar. Den avsatte presidenten Morsi anklagas vagt för delaktighet i olika mord med allt vad som kan följa av sådana anklagelser.

Det finns en uppenbar risk för att den utveckling vi nu sett av vissa kommer att tolkas som att den demokratiska vägen aldrig kommer att stå öppen för politiska grupperingar av mer islamistisk orientering. Och då kan vissa välja att söka sig andra vägar.

Al Qaeda har delar av sitt ursprung i en fas av stark repression i Egypten av det muslimska brödraskapet. Dess nuvarande ledare Al Zawahiri är ju av f d ögonläkare från Egypten med just denna bakgrund.

Tyvärr är det inte svårt att föreställa sig att han ser på denna utveckling med betydande tillfredsställelse, och kommer att göra vad som göras kan för att utnyttja den.

Men förr eller senare måste Egypten återvända till en öppnare och mer positiv utveckling.

Landets ekonomiska utmaningar med en snabbt växande befolkning har jag skrivit om åtskilliga gånger här, och de måste förr eller senare hanteras.

Och ett land med en så stark och mångsidig intellektuell och kulturell tradition, en medelklass med tilltagande öppenhet mot världen i övrigt och snabbt växande och ambitiösa ungdomsgrupper kan inte hur länge som helst hållas instängd i en repressiv tvångströja.

I detta Egypten, liksom arabvärlden i övrigt, måste självfallet också finnas utrymme för de som ser religionen som en viktig inspiration också i sitt politiska agerande.

Så har det varit och är på sina håll fortfarande i Europa, och inom ramen för samhällen som respekterar alla och deras respektive uppfattningar är ju detta snarare en styrka.

Men vägen från dagens Egypten till detta kommer nog dessvärre att bli längre och mer besvärlig än vad vi hade hoppats på – och vad jag tror hade varit möjlig utan den senaste tidens djupt tragiska utveckling.


President Obama till Sverige

08 augusti 2013

VID MEDELHAVET: Av lätt insedda skäl har det varit en del telefonerande sedan det blev offentligt att USA:s president Barack Obama kommer på officiellt besök till Sverige onsdagen den 3 september.

Vissa media försökte envist att framställa det som att han beslutat sig för att resa till Stockholm ”i stället för” att resa till Moskva.

Jag försökte påpeka för dem att detta var fel, men det dröjde anmärkningsvärt länge innan ens TT korrigerade det i sak felaktiga telegram som man sänt ut.

Sakläget, föga förvånande, är att detta besök diskuterats under en längre tid, och att beslut om det fattades tydligt innan det att man av olika skäl fattade beslutet att inte åka till Moskva.

Och när vi fick det definitiva beskedet att presidenten skulle komma till Sverige var det uppenbart att ett besök i Moskva fortfarande fanns med i planeringen. När detta sedan bortföll försköts besöket i Sverige en dag.

Att besöket i Moskva nu inställts är självfallet beklagligt, men skälet var sannolikt att man just nu inte såg förutsättningen för de framsteg i olika frågor som jag från tidigare samtal vet att man strävade efter.

Det innebär självfallet inte att samarbetet mellan Ryssland och USA i olika viktiga frågor avbrutits.

I morgon möts t ex de bägge ländernas utrikes- och försvarsministrar, och säkert är det åtskilligt som kommer att stå på dagordningen där.

Och det är viktigt att den dialogen, med alla sina svårigheter, fortsätter. Inte minst måste den handla om situationen i Syrien och förutsättningarna för den s k Geneve 2-konferensen.

När president Obama landar i Stockholm blir det första gången någonsin en amerikansk president kommer till Sverige på ett bilateralt besök.

Det innebär förvisso inte att de inte skulle ha varit välkomna tidigare, och inbjudningar har förvisso funnits. Men i de hårda prioriteringar USA:s president alltid tvingats att göra har vi decennium efter decennium fallit bort.

Andra nordiska länder har besökts, och det har också våra tre baltiska grannar.

Danmark och Norge är allierade i Nato. Finland har varit platsen för viktiga möten mellan Öst och Väst. Och de tre baltiska länderna tog ju steget in i först Nato och sedan EU.

Amerikanska presidentbesök i vår del av världen i dessa sammanhang har varit betydelsefulla för oss alla.

Men Sverige har inte hunnits med eller varit tillräckligt prioriterat.

Vi var tidigt inriktade på att försöka att få president Obama att komma till Sverige sedan han hade återvalts för sin andra mandatperiod.

Och vår inriktning var att detta lämpligast borde äga rum just detta år 2013.

Efter det amerikanska presidentvalet förra året skrev Fredrik Reinfeldt ett brev till president Obama som, förutom gratulationer till återvalet, mer explicit tog upp frågan.

När jag i början på december besökte Vita Huset för samtal i olika frågor med främst hans dåvarande säkerhetsrådgivare Tom Donilon överlämnade jag brevet och lade ut texten för Tom och de övriga i Vita Huset som sköter dessa frågor.

Men så tidigt kunde självfallet ingenting alls bestämmas.

Sedan fortsatte olika samtal och kontakter under våren.

I början av april var jag åter i Washington och Vita Huset och träffade åter bl a Tom Donilon och sade att dagarna före presidenten skulle till St Petersburg och G20-mötet borde vara en god möjlighet.

Och när utrikesminister John Kerry var i Stockholm för samtal med både Fredrik Reinfeldt och mig, för att sedan fortsätta till Kiruna och Arktiska Rådet, tog vi självfallet upp frågan.

I mitten av juni skickade så Fredrik Reinfeldt ett nytt och mer konkret brev till presidenten också med utgångspunkt i viktiga frågor som t ex förhandlingarna om det atlantiska frihandels- och investeringsavtalet och med en mer konkret inbjudan att komma till Sverige just dagarna före G20.

Då hade vi ju också bl a i Washington firat att det gått 375 år sedan de första invandrarna från dåtidens Sverige – och därmed också nutidens Finland – landsteg i Delaware.

Old Swede Church i Wilmington bara ett stenkast från platsen där de steg i land är fortfarande den äldsta i bruk varande kyrkan i USA.

Och kontakterna fortsatte under sommaren.

Vår ambassadör Jonas Hafström talade direkt med president Obama i frågan i Washington i mitten av juli – och han sade att han gärna ville komma – och jag påminde också om detta när jag skrev och gratulerade Susan Rice till positionen som ny säkerhetsrådgivare.

Våra relationer har djupa historiska rötter men självfallet handlar de först och främst om dagens och morgondagens olika utmaningar. Och jag tror att det är korrekt att säga att en redan god relation under de senaste åren blivit både djupare och bättre.

Att samtliga amerikanska utrikesministrar under de senaste åren funnit skäl att få in också Stockholm i sina lindrigt uttryckt fullastade reseprogram är bara ett av tecknen på detta.

En del av detta är självklart att Sverige i Washington ses som en intressant och relevant aktör framför allt inom EU men också i olika andra sammanhang.

Och att vi tydligt ser den transatlantiska relationens stora betydelse i en rad olika avseenden.

Men norra Europa i dess helhet är ett viktigt område.

Det är viktigt och positivt att president Obama fredagen 30 augusti har inbjudit Estlands, Lettlands och Litauens presidenter till möte i Vita Huset i Washington.

Den relationen är viktig för oss alla.

Och vi har ju ett väl fungerande och viktigt nordiskt samarbete. I år är det ju Sverige som har ordförandeskapet i det Nordiska Ministerrådet.

I en relation som denna finns det självfallet frågor där vi kan ha olika meningar. Vår dialog också om dessa är öppen. Men det är ändå tydligt hur det som förenar är det som är långt viktigare.

När jag var i Washington omedelbart efter presidentvalet förra året var mitt budskap att jag hoppades att man nu skulle ge prioritet åt två avgörande strategiska ansträngningarna – dels förhandlingar om ett transatlantiska handelsavtal och dels en fredsprocess i Mellersta Östern.

Då var ingenting av detta givet och svårigheterna var betydande, men det är självfallet med stor tillfredsställelse vi ser de kraftansträngningar som president Obama och utrikesminister Kerry nu gör i bägge dessa så viktiga hänseenden.

Det visar att vi i viktiga frågor tänker parallellt vad gäller viktiga utmaningar vi står inför.

Vad samtalen vid besöket i Stockholm kommer att handla om, och hur besöket i detalj kommer att läggas upp, är det för tidigt att säga någonting om nu.

Men för det intresse det kan ha ville jag ge lite av bakgrunden här.


Installationen i Teheran

05 augusti 2013

VID MEDELHAVET: Den formella installationen i Teheran i går av Irans nya president Hassan Rouhani följdes självklart med betydande intresse på många håll.

Utrikesministrarna från Turkiet, Indien och Brasilien fanns på plats, och det gjorde också EU:s f d Höge Representant Javier Solana.

Anledningen till det var att Javier Solana och Hassan Rouhani hade åtskilligt med varandra att göra under de år i början av det förra decenniet när de bägge på var sin sida hanterade de nukleära förhandlingarna.

Sverige representerades av vår ambassadör Peter Tejler som lämnade den svenska sommaren för att kunna vara där.

Att dra alltför långtgående signaler av vad som sägs vid ceremonier som dessa skall man nog vara försiktig med, men skillnaden i tonläge och attityd gentemot tidigare var dock tydlig.

På sina håll kommer man alldeles säkert att försöka säga att ingenting förändrats för att på det sättet cementera en mer konfrontatorisk hållning till Iran också under dess nyvalda nya president.

Ett rätt remarkabelt exempel på detta var när ett uttalande av Hassan Rouhani som riktade sig mot ockupationen av Palestina feltolkades – dock först av iranska media – och på sina håll omedelbart basunerades ut som att han krävt att Israel skulle förgöras.

Men det försöket tror jag snarast blev en bumerang.

Och till de mindre konstruktiva insatserna just nu hör ju också försök i den amerikanska kongressen att just nu – av alla tillfällen! – pressa fram nya sanktioner.

Med all sannolikhet spelar det snarast de mer fundamentalistiska krafterna i Teheran i händerna.

Till de positiva signalerna nu hör dock utan tvekan nomineringen av Javad Zarif som ny utrikesminister.

Det handlar om en erfaren diplomat som under sin tid som FN-ambassadör vann betydande respekt och dessutom skaffade sig ett brett kontaktnät inte minst i USA.

Jag ser i media uppgifter om att han var central i Irans försök 2003 att nå en bredare uppgörelse med Väst i olika frågor – ett försök som då helt tillbakavisades av Washington.

Om han kommer att bekräftas av det iranska parlamentet ser jag fram mot att träffa honom.

Om president Rouhani kommer att leva upp till alla de förväntningar som nu finns återstår självfallet att se.

De utmaningar landet står för är betydande, och även om de mer bakåtsträvande krafterna förlorade tydligt i presidentvalet, innebär det inte att de står utan betydande inflytande i de olika institutioner som tillsammans formar den iranska politiken.

Det handlar inte bara om den nukleära frågan, som det kommer att finnas anledning att återkomma till, och där det ännu inte är klart vem som kommer att vara Irans förhandlare.

Förväntningar finns också på att samhället i alla fall i viss utsträckning skall öppnas upp.

Ett mycket viktigt tecken blir om det blir möjligt att frisläppa ledarna för den gröna rörelsen från det omstridda presidentvalet 2009 Mehdi Karroubi och Mir Hussein Mousavi från den husarrest de nu sitter i.

Tal om förbättringar för de mänskliga rättigheterna måste omsättas i praktisk politik.

Hans avgörande utmaning kommer dock sannolikt att ligga på den ekonomiska politikens område. Med påtagligt hög inflation och negativ tillväxt är det alldeles uppenbart att det behövs en liberalare och bättre politik.

Självfallet spelar sanktionerna sin roll i detta avseende, och en uppgörelse i den nukleära frågan skulle också från denna utgångspunkt vara av stor betydelse, men det handlar också till betydande del om den ekonomiska politik man fört.

Successivt kommer vi att kunna värdera de förändringar som alldeles säkert kommer att komma. Redan i morgon kväll uppges att presidenten skall ha en presskonferens, och det är ju möjligt att den ger nya indikationer.

Men för EU och USA kan det inte räcka med att bara passivt vänta. Vi har anledning att signalera ett positivt intresse för ett nytt engagemang med Iran i syfte att åstadkomma en dialog som kan leda till ett närmande på vissa områden.

Vår skarpa kritik av bristen på respekt för mänskliga rättigheter har vi all anledning att fullfölja, men det får inte blockera det geopolitiska intresset för en konstruktiv dialog på andra områden.

Mycket – om än inte allt – är dock beroende av hur den iranska politiken nu mer konkret kommer att utformas.


Krister Wahlbäck

03 augusti 2013

När Krister Wahlbäck nu gått ur tiden har vårt land mist sin i vår tid bästa kännare inte bara av Finland och vår närmast genom historien viktiga relation, utan också sin kanske kunnigaste expert på hur Nordens säkerhetspolitiska mönster och relationer utvecklats under halvseklet sedan det andra världskrigets slut.

Själv började min relation med Krister när jag som ung student hade att läsa någon av hans första böcker om Finlands politiska utveckling.

Om jag inte visste det förr, gjorde Kristers arbete det kristallklart hur både nära och viktig denna relation var för Sverige.

När Krister sedan i mitten av 1970-talet knöts till UD var det ett drag som var lika ovanligt som det var briljant.

Med nödvändighet är mycket av utrikeförvaltningens arbete operativt och inte alltid så långsiktigt, och till dess arbete med Nordens säkerhetspolitik och relationen till Finland knöts nu djupet i Kristers historiska kunnande och det analytiska perspektivet i hans tänkande.

Och det behöver väl inte tillfogas att det då som nu handlade om kärnfrågor i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik.

Krister kom att tjänstgöra inte bara på UD i Stockholm utan också på ambassaderna i London och – alldeles självklart – Helsingfors.

När jag som statsminister åren efter 1991 behövde expertis i dessa frågor nära mig var det naturligt att jag frågade Krister, och han blev en mycket central medarbetare i mitt lilla kansli för säkerhetspolitiska frågor.

Och detta var ju år när mycket hände och mycket kom att förändras – för Sverige, men faktiskt än mer för Finland. Relationen var ytterligt viktig. Krister betydde mycket. Med kunskaper, kontakter och kompetens.

Under åren har Krister växlat mellan UD:s och den akademiska forskningens världar, och han bads inte sällan att reda ut olika mer eller mindre besvärliga, ibland t o m plågsamma, frågeställningar i vår utrikespolitik under främst efterkrigstiden.

Det finns få skrymslen och mörka hörn under dessa decennier som inte Krister kom att kasta sitt skarpa ljus mot. Resultatet var inte alltid smickrande, men sanningen var alltid viktigare.

Under många år arbetade han med det som skulle komma att bli hans stora och verk och också hans sista bok.

I slutet av 2011 kom han ut med ”Jättens Andedräkt – Finlandsfrågan i svensk politik 1809 – 2009″. Den är och förblir ett måste för var och en med seriöst intresse för svensk utrikes- och säkerhetspolitik under denna långa epok.

Men Krister kommer inte att minnas enbart som var den eminent kunnige akademikern.

Han hade en strålande humor och ett rasande gott minne, och en kväll med honom var alltid underhållning i den högre skolan av skratt, kritik, ironi och djup bildning. Även idrottsresultat tillhörde av någon anledning hans outsinliga förråd av kunskaper.

Vi är många som är Krister djupt tack skyldiga inte bara för de intellektuella bidrag han gett vårt lands utrikespolitik och moderna historia i avgörande frågor under lång tid, utan också för vänskap, umgänge och glädje under många och varierande år.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 327 andra följare