Till Canada

30 september 2009

Nu kommer strax Air Canada att föra mig från USA:s till Canadas huvudstad för fortsatta samtal i den Europeiska Unionens tjänst.

Dagen i Washington har varit fylld av konstruktiva samtal.

Richard Holbrooke och jag hittade tid också i dag på morgonen för ett nytt samtal om diskussionen om Afghanistan, det blev ett längre och mycket bra samtal med nationelle säkerhetsrådgivaren general James Jones och sedan hanns det också med en längre genomgång med Vita Husets särskilde person för bl a Irak Dennis Ross.

Att det fanns mycket att tala om i dessa frågor behöver knappast påpekas särskilt.

Men nu är det Canada som kommer att gälla.

I morgon förmiddag träffar jag i Ottawa utrikesminister Lawrence Cannon för en bred genomgång av relationerna mellan Canada och den Europeiska Unionen.

Vi träffades senast förra veckan i New York och dessförrinnan på mötet med Arktiska Rådet i Tromsö i norra Norge.

Förutom de omedelbara bilaterala relationerna kommer vi alldeles självklart att utbyta synpunkter på olika aktuella internationella frågor. Canada har ett omfattande engagemang i Afghanistan, men vi kommer säkert också att diskutera andra frågor av gemensamt intresse.

Det var mer än tre år sedan jag senast var i Ottawa, men tyvärr blir besöket i den trevliga staden denna gång relativt kort.

Sent i morgon eftermiddag sätter jag mig åter på ett flygplan – då med Bryssel och fredagens viktiga möten där som nästa destination.


Så småningom Ottawa

30 september 2009

Snart en ny dag med nya diskussioner här i Washington.

Jag börjar dagen med frukost och samtal med EU-ländernas ambassadörer här. Det är viktigt att de vet hur vi ser på ordförandeskapets olika uppgifter.

Vi kommer alldeles säkert att diskutera förberedelser för och förväntningar inför det kommande toppmötet mellan EU och USA.

Det är rätt självklart att klimatfrågan då kommer att stå i fokus, men i våra diskussioner finns det också ett antal andra konkreta frågor där vi hopppas att vi kan föra den transatlantiska relationen framåt.

Och det kommer jag därefter att fortsätta olika samtal om under morgondagen.

Jag får se hur mycket tid man har i Vita Huset mitt i allt annat som tränger sig på just nu.

Ett möte är i alla fall inplanerat där med nationelle säkerhetsrådsgivaren general James Jones alldeles innan han och resten av det s k nationella säkerhetsteamet åter sätter sig med presidenten för att diskutera Afghanistan.

Också för min del blir det nog Afghanistan och Iran som kommer att fortsätta att dominera diskussionerna. Det saknas inte vare sig information eller åsikter i dessa frågor här.

Lunch blir det med ledarredaktionen på Washington Post. Där finns en nyfikenhet på den europeiska inställningen i olika frågor just nu.

Jag hoppas också få tid att lite mer i detalj gå igenom igenom hur arbetet går framåt inom IMF med en rad av de olika problemländer som vi har anledning att bekymra oss om.  Den finansiella krishanteringen har betydande utrikespolitisk betydelse också i vår del av världen.

Men sedan lämnar jag detta land efter en ganska lång tid i New York och Washington.

Klokare? Kanske.

Mer välinformerad. Förvisso.

Senare på kvällen kommer jag att landa i Ottawa i Canada – ca en och en halv timmas flygtid norrut – och börja förberedelserna för torsdagens trojka-möte mellan den Europeiska Unionen och Canada.


Washington om Afghanistan

29 september 2009

Den amerikanska huvudstaden är alltid fylld av intensiva politiska diskussioner – inom administrationen, med administrationen, runt administrationen och om administrationen.

Denna dag snubblar jag in i dammet runt möten i Vita Huset om Afghanistan-politiken – fler kommer att äga rum i morgon – och intensiva diskussioner inför torsdagens möte med Iran i Geneve – och alldeles säkert är det mycket mer som pågår.

Allt detta handlar självfallet först och främst om USA:s och Obama-administrationens politik.

Men det är viktigt att man vet att det också handlar om politiska ställningstaganden av stor betydelse för det internationella koalitionsbyggande som oftast är en absolut förutsättning för att politiken skall ha någon förutsättning för att lyckas.

Jag tror att Natos Anders Fogh Rasmussen levererade samma budskap under sina samtal här i dag.

Lunchen blev en intensiv diskussion om Ryssland, Iran och vår gemensamma politik med inte minst Zbigniew Brzezinski. Han fortsätter att tillhöra de skarpaste hjärnorna i denna stad när det gäller internationell politik – hans kritiska frågor bidrar alltid till att skärpa den politiska analysen.

Och på eftermiddagen fortsatte det med diskussioner på bl a State Departement om vårt gemensamma arbete i Afghanistan.

Richard Holbrooke far in och ut till policy-mötena några kvarter längre bort. I media talas det om att presidenten står inför det viktigaste beslutet på utrikespolitikens område hitintills under sin mandatperiod.

Tyvärr blev det inte mycket tid över för annat.

Det vackra höstvädret hade annars inbjudit till en promenad längs M Street i Georgetown.

Nu bär det i stället strax iväg till middag – och jag skulle tro att också den till större delen kommer att handla om Afghanistan-politiken.

Det är alldeles uppenbart dagens ämne i den amerikanska huvudstaden.


Tillbaka i Washington

29 september 2009

Så är jag då tillbaka i Washington för två dagar av mer informella samtal efter de mer formella diton vi hade under den gångna FN-veckan i New York.

I morgon är det en dag av informella samtal med tänkare och tyckare i denna stad av ständiga politiska diskussioner om olika globala utmaningar.

Det blir en lunch med tänkare och tyckare om östra Europa, en eftermiddag med tänkare och tyckare om Iran och en middag med tänkare och tyckare om Afghanistan.

Men däremellan blir det självfallet också samtal med företrädare för administrationen kring just dessa frågor – och förvisso en del andra.


Samtal med Iran

28 september 2009

Till mina avslutande möten här i New York hörde en överläggning med Irans utrikesminister Mottaki.

Att vi har olika uppfattningar när det gäller mänskliga rättigheter och utvecklingen i Iran efter presidentvalet har vi redan gjort mycket klart för varandra.

Nu var det den nukleära frågan och dess betydelse också för de framtida relationerna mellan Iran och Europa som stod i centrum för vårt samtal.

Jag strök under vikten av att mötet i Geneve på torsdag leder till att man kommer överens om en process med fortsatta möten. Den nukleära frågan står i centrum nu, men vi har ett ömsesidigt intresse av att diskutera också en betydligt bredare agenda.

Jag betonade också att Iran måste vara berett att med konkreta åtgärder skapa förtroende för sitt påstående om den fredliga karaktären av sitt nukleära protokoll.

Att svara på frågor från IAEA är ett åtagande vi alla har, och anslutning till IAEA:s s k tilläggsprotokoll liksom till det totala provstoppsavtalet tillhör de åtaganden som kunde vara av intresse i detta sammanhang.

Utrikesminister Mottaki bekräftade att de kommer att inom kort låta IAEA besöka den nya anläggning man anmält och som sedan dess varit föremål för betydande uppmärksamhet, och indikerade viss öppenhet för fortsatta överläggningar också om de olika andra delarna av den nukleära dossiern.

På sina håll uttalar man sig rätt nedsättande om försöken till en diplomatisk dialog med Iran i denna fråga. Jag har svårt att förstå det mot bakgrund av att det faktiskt inte finns någon annan väg att säkert och varaktigt nå framsteg i denna fråga än en överenskommelse.

Sanktioner kan användas för att stödja en diplomatisk dialog, men jag tror inte att det finns någon som tror att den kan ersätta en sådan.

Men frågan kommer att förbli en av de svåraste och viktigaste på vår agenda under de kommande månaderna.


Slut i New York

28 september 2009

Denna måndag är min sista dag under denna rätt långa session här i New York med FN:s generalförsamling och den långa raden av FN-möten.

I dag har jag möten med Iraks, Indonesiens, Irans och Afghanistans utrikesministrar innan det är dags att samla ihop pappren, bege sig till La Guardia och flyga till Washington för middag i kväll och samtal i morgon.

Men det har varit en spännande och produktiv tid.

Jag har haft ett 50-tal möten som ett led i EU:s dialog med olika delar av världen. Och jag har ett intryck av att man satt stort värde på den dialog som vi haft möjlighet att ha med olika länder och regioner om hur våra relationer skall utvecklas.

På torsdag har vi ett s k trojka-möte mellan Europeiska Unionen och Canada i Ottawa, och i stället för att flyga fram och tillbaka över Atlanten på ett dygn åker jag nu till Washington för fortsatta samtal i olika frågor innan jag beger mig därifrån till Ottawa.

I Washington kommer samtalen att handla om Afghanistan, om Iran och om de olika utmaningarna i de östligare delarna av Europa.

Alla tre frågorna – och i all synnerhet de två första – står mycket högt upp på den utrikespolitiska dagsordningen här i USA just nu.

Mängden av debattartiklar om Afghanistan-politiken har ökat påtagligt bara under den dryga vecka som jag har varit här – och det är sannolikt bara början.

Allt fler skriver om konflikten där som det längsta krig som USA har varit indraget i – vid det här laget för USA:s del längre än första och andra världskriget sammantaget.

Och då är det inte minst viktigt att man är medveten om den europeiska dimensionen av våra gemensamma ansträngningar.


Kontinuitet och förändring i Tyskland

27 september 2009

Regnet har lättat lite över Manhattan när kvällen nu närmar sig. Chrysler Building har kommit fram ur dimman och molnen.

I Tyskland kommer Angela Merkel att sitta kvar som förbundskansler. Det ger stabilitet åt den samlade europeiska politiken och styrka åt Tyskland.

Men regeringen förändras. Socialdemokraterna SPD gjorde sitt sämsta val på många decennier, går i opposition och ersätts i regeringen av liberala FDP.

Bilden av den strukturella krisen för den europeiska socialdemokratin förstärks påtagligt efter detta val.

Min nuvarande tyska kollega Frank-Walter Steinmeier övergår därmed till att bli oppositionsledare i förbundsdagen. Han har varit en konstruktiv och kompetent kollega som jag gärna och ofta haft anledning att arbeta tillsammans med i olika frågor.

Men nu stundar nya tider – det återstår dock att se hur den nya tyska regeringens program och sammansättning mer i detalj kommer att se ut.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 469 andra följare