Till Canada

30 september 2009

Nu kommer strax Air Canada att föra mig från USA:s till Canadas huvudstad för fortsatta samtal i den Europeiska Unionens tjänst.

Dagen i Washington har varit fylld av konstruktiva samtal.

Richard Holbrooke och jag hittade tid också i dag på morgonen för ett nytt samtal om diskussionen om Afghanistan, det blev ett längre och mycket bra samtal med nationelle säkerhetsrådgivaren general James Jones och sedan hanns det också med en längre genomgång med Vita Husets särskilde person för bl a Irak Dennis Ross.

Att det fanns mycket att tala om i dessa frågor behöver knappast påpekas särskilt.

Men nu är det Canada som kommer att gälla.

I morgon förmiddag träffar jag i Ottawa utrikesminister Lawrence Cannon för en bred genomgång av relationerna mellan Canada och den Europeiska Unionen.

Vi träffades senast förra veckan i New York och dessförrinnan på mötet med Arktiska Rådet i Tromsö i norra Norge.

Förutom de omedelbara bilaterala relationerna kommer vi alldeles självklart att utbyta synpunkter på olika aktuella internationella frågor. Canada har ett omfattande engagemang i Afghanistan, men vi kommer säkert också att diskutera andra frågor av gemensamt intresse.

Det var mer än tre år sedan jag senast var i Ottawa, men tyvärr blir besöket i den trevliga staden denna gång relativt kort.

Sent i morgon eftermiddag sätter jag mig åter på ett flygplan – då med Bryssel och fredagens viktiga möten där som nästa destination.


Så småningom Ottawa

30 september 2009

Snart en ny dag med nya diskussioner här i Washington.

Jag börjar dagen med frukost och samtal med EU-ländernas ambassadörer här. Det är viktigt att de vet hur vi ser på ordförandeskapets olika uppgifter.

Vi kommer alldeles säkert att diskutera förberedelser för och förväntningar inför det kommande toppmötet mellan EU och USA.

Det är rätt självklart att klimatfrågan då kommer att stå i fokus, men i våra diskussioner finns det också ett antal andra konkreta frågor där vi hopppas att vi kan föra den transatlantiska relationen framåt.

Och det kommer jag därefter att fortsätta olika samtal om under morgondagen.

Jag får se hur mycket tid man har i Vita Huset mitt i allt annat som tränger sig på just nu.

Ett möte är i alla fall inplanerat där med nationelle säkerhetsrådsgivaren general James Jones alldeles innan han och resten av det s k nationella säkerhetsteamet åter sätter sig med presidenten för att diskutera Afghanistan.

Också för min del blir det nog Afghanistan och Iran som kommer att fortsätta att dominera diskussionerna. Det saknas inte vare sig information eller åsikter i dessa frågor här.

Lunch blir det med ledarredaktionen på Washington Post. Där finns en nyfikenhet på den europeiska inställningen i olika frågor just nu.

Jag hoppas också få tid att lite mer i detalj gå igenom igenom hur arbetet går framåt inom IMF med en rad av de olika problemländer som vi har anledning att bekymra oss om.  Den finansiella krishanteringen har betydande utrikespolitisk betydelse också i vår del av världen.

Men sedan lämnar jag detta land efter en ganska lång tid i New York och Washington.

Klokare? Kanske.

Mer välinformerad. Förvisso.

Senare på kvällen kommer jag att landa i Ottawa i Canada – ca en och en halv timmas flygtid norrut – och börja förberedelserna för torsdagens trojka-möte mellan den Europeiska Unionen och Canada.


Washington om Afghanistan

29 september 2009

Den amerikanska huvudstaden är alltid fylld av intensiva politiska diskussioner – inom administrationen, med administrationen, runt administrationen och om administrationen.

Denna dag snubblar jag in i dammet runt möten i Vita Huset om Afghanistan-politiken – fler kommer att äga rum i morgon – och intensiva diskussioner inför torsdagens möte med Iran i Geneve – och alldeles säkert är det mycket mer som pågår.

Allt detta handlar självfallet först och främst om USA:s och Obama-administrationens politik.

Men det är viktigt att man vet att det också handlar om politiska ställningstaganden av stor betydelse för det internationella koalitionsbyggande som oftast är en absolut förutsättning för att politiken skall ha någon förutsättning för att lyckas.

Jag tror att Natos Anders Fogh Rasmussen levererade samma budskap under sina samtal här i dag.

Lunchen blev en intensiv diskussion om Ryssland, Iran och vår gemensamma politik med inte minst Zbigniew Brzezinski. Han fortsätter att tillhöra de skarpaste hjärnorna i denna stad när det gäller internationell politik – hans kritiska frågor bidrar alltid till att skärpa den politiska analysen.

Och på eftermiddagen fortsatte det med diskussioner på bl a State Departement om vårt gemensamma arbete i Afghanistan.

Richard Holbrooke far in och ut till policy-mötena några kvarter längre bort. I media talas det om att presidenten står inför det viktigaste beslutet på utrikespolitikens område hitintills under sin mandatperiod.

Tyvärr blev det inte mycket tid över för annat.

Det vackra höstvädret hade annars inbjudit till en promenad längs M Street i Georgetown.

Nu bär det i stället strax iväg till middag – och jag skulle tro att också den till större delen kommer att handla om Afghanistan-politiken.

Det är alldeles uppenbart dagens ämne i den amerikanska huvudstaden.


Tillbaka i Washington

29 september 2009

Så är jag då tillbaka i Washington för två dagar av mer informella samtal efter de mer formella diton vi hade under den gångna FN-veckan i New York.

I morgon är det en dag av informella samtal med tänkare och tyckare i denna stad av ständiga politiska diskussioner om olika globala utmaningar.

Det blir en lunch med tänkare och tyckare om östra Europa, en eftermiddag med tänkare och tyckare om Iran och en middag med tänkare och tyckare om Afghanistan.

Men däremellan blir det självfallet också samtal med företrädare för administrationen kring just dessa frågor – och förvisso en del andra.


Samtal med Iran

28 september 2009

Till mina avslutande möten här i New York hörde en överläggning med Irans utrikesminister Mottaki.

Att vi har olika uppfattningar när det gäller mänskliga rättigheter och utvecklingen i Iran efter presidentvalet har vi redan gjort mycket klart för varandra.

Nu var det den nukleära frågan och dess betydelse också för de framtida relationerna mellan Iran och Europa som stod i centrum för vårt samtal.

Jag strök under vikten av att mötet i Geneve på torsdag leder till att man kommer överens om en process med fortsatta möten. Den nukleära frågan står i centrum nu, men vi har ett ömsesidigt intresse av att diskutera också en betydligt bredare agenda.

Jag betonade också att Iran måste vara berett att med konkreta åtgärder skapa förtroende för sitt påstående om den fredliga karaktären av sitt nukleära protokoll.

Att svara på frågor från IAEA är ett åtagande vi alla har, och anslutning till IAEA:s s k tilläggsprotokoll liksom till det totala provstoppsavtalet tillhör de åtaganden som kunde vara av intresse i detta sammanhang.

Utrikesminister Mottaki bekräftade att de kommer att inom kort låta IAEA besöka den nya anläggning man anmält och som sedan dess varit föremål för betydande uppmärksamhet, och indikerade viss öppenhet för fortsatta överläggningar också om de olika andra delarna av den nukleära dossiern.

På sina håll uttalar man sig rätt nedsättande om försöken till en diplomatisk dialog med Iran i denna fråga. Jag har svårt att förstå det mot bakgrund av att det faktiskt inte finns någon annan väg att säkert och varaktigt nå framsteg i denna fråga än en överenskommelse.

Sanktioner kan användas för att stödja en diplomatisk dialog, men jag tror inte att det finns någon som tror att den kan ersätta en sådan.

Men frågan kommer att förbli en av de svåraste och viktigaste på vår agenda under de kommande månaderna.


Slut i New York

28 september 2009

Denna måndag är min sista dag under denna rätt långa session här i New York med FN:s generalförsamling och den långa raden av FN-möten.

I dag har jag möten med Iraks, Indonesiens, Irans och Afghanistans utrikesministrar innan det är dags att samla ihop pappren, bege sig till La Guardia och flyga till Washington för middag i kväll och samtal i morgon.

Men det har varit en spännande och produktiv tid.

Jag har haft ett 50-tal möten som ett led i EU:s dialog med olika delar av världen. Och jag har ett intryck av att man satt stort värde på den dialog som vi haft möjlighet att ha med olika länder och regioner om hur våra relationer skall utvecklas.

På torsdag har vi ett s k trojka-möte mellan Europeiska Unionen och Canada i Ottawa, och i stället för att flyga fram och tillbaka över Atlanten på ett dygn åker jag nu till Washington för fortsatta samtal i olika frågor innan jag beger mig därifrån till Ottawa.

I Washington kommer samtalen att handla om Afghanistan, om Iran och om de olika utmaningarna i de östligare delarna av Europa.

Alla tre frågorna – och i all synnerhet de två första – står mycket högt upp på den utrikespolitiska dagsordningen här i USA just nu.

Mängden av debattartiklar om Afghanistan-politiken har ökat påtagligt bara under den dryga vecka som jag har varit här – och det är sannolikt bara början.

Allt fler skriver om konflikten där som det längsta krig som USA har varit indraget i – vid det här laget för USA:s del längre än första och andra världskriget sammantaget.

Och då är det inte minst viktigt att man är medveten om den europeiska dimensionen av våra gemensamma ansträngningar.


Kontinuitet och förändring i Tyskland

27 september 2009

Regnet har lättat lite över Manhattan när kvällen nu närmar sig. Chrysler Building har kommit fram ur dimman och molnen.

I Tyskland kommer Angela Merkel att sitta kvar som förbundskansler. Det ger stabilitet åt den samlade europeiska politiken och styrka åt Tyskland.

Men regeringen förändras. Socialdemokraterna SPD gjorde sitt sämsta val på många decennier, går i opposition och ersätts i regeringen av liberala FDP.

Bilden av den strukturella krisen för den europeiska socialdemokratin förstärks påtagligt efter detta val.

Min nuvarande tyska kollega Frank-Walter Steinmeier övergår därmed till att bli oppositionsledare i förbundsdagen. Han har varit en konstruktiv och kompetent kollega som jag gärna och ofta haft anledning att arbeta tillsammans med i olika frågor.

Men nu stundar nya tider – det återstår dock att se hur den nya tyska regeringens program och sammansättning mer i detalj kommer att se ut.


Kulen manhattanmorgon

27 september 2009

En dimmig, grå och fuktig söndagsmorgon i New York. Chrysler Building utanför mitt fönster försvinner genom dimman upp i de låga molnen.

Det blir till att följa delar av denna söndags talk shows i olika politiska ämnen i de olika TV-kanalerna.

Jag tror att jag skall försöka följa vad försvarsminister Robert Gates har att säga.

Afghanistan-debatten här blir allt intensivare och allt viktigare, och frågan om missilförsvar i Europa genererar också en del icke irrelevant kontrovers som man bör följa.

Men sedan blir det nog att ta sig ut på staden. FN:s Kai Eide från Kabul och jag skall försöka hitta ett ställe att äta lunch. Det finns åtskilligt att diskutera.

Och strax efter lunch här börjar det bli dags att börja ta del av resultatet av det viktiga förbundsdagsvalet i Tyskland i dag. De inledande rapporterna nu på morgonen talar om tecken på ett lägre valdeltagande.

Det blir ju en viktig vecka av val i Europa – i dag val i Tyskland och Portugal, och på lördag den mycket Kuleviktiga folkomröstningen i Irland.

Själv kommer jag att vara kvar på denna sida Atlanten större delen av veckan. New York, Washington och Ottawa står på programmet innan det är dags för Bryssel och – så småningom – Stockholm.

Men nu blir det frukost med de massiva söndagstidningarna – jag skaffar mig både New York Times och Washington Post - och sedan TV-kanalernas talkshow.

Ute bör man nog inte vara.


Lördag – men arbete

26 september 2009

Att det är lördag betyder inte att tempot går ner märkbart i arbetet här i New York.

Dock börjar nu en del utrikesministrar att lämna staden. För min del innebär dock EU-ordförandeskapet fortsatt arbete här fram till och med måndag.

Denna dag börjar med ministermöte i Alliance for Civilisations, där Sverige nu spelar en betydligt mycket aktivare roll än tidigare.

Att bygga broar mellan kulturer, traditioner och religioner är viktigare än någonsin i denna globaliseringens tid.

Det handlar mycket om relationerna mellan västvärlden och de muslimskt dominerande länderna.

Fördomar i våra länder måste förebyggas, men det är också viktigt att religiösa och nationella grupper i dessa länder har tillräckligt skydd.

Och vi skall ärligt medge att det finns ett betydande behov av förbättring i bägge dessa avseenden.

Sedan blir det serier av bilaterala möten, och efter lunch leder jag mötet mellan EU-trojkan och generalsekreterare Ban Ki-moon.

Det brukar bli en genomgång av de allt fler områden där FN och EU arbetar konkret tillsammans. Och jag vet att man på FN-sidan har förväntningar på oss att kunna göra mer.

På eftermiddagen kommer jag dessutom tillsammans med Gunilla Carlsson att delta i det möte om den globala livsmedelssituationen som Hillary Clinton har ansvaret för.

Livsmedelsfrågorna har kommit lite ur fokus under den globala finanskrisen, men ser man på den mer långsiktiga utvecklingen finns det all anledning till oro.

Men sedan blir det för min del en mer avkopplande kväll.

Henry Kissinger bjuder på liten middag ute på sitt landställe i Connecticut.

Det blir skönt att lämna Manhattan – och helt säkert en stimulerande kväll med en av vår tids största på detta område.


Ryssland och Iran

26 september 2009

Även om jag landade i sol i New York i dag på morgonen blev det mest sammanträden inomhus även denna de många mötenas dag.

Eftermiddagen var trojka-möten med dels Ukraina och dels den palestinska myndigheten och dessutom det större mötet mellan EU-27 och Ryssland företrätt av utrikesminister Lavrov.

Alla tre mötena var bra och konstruktiva med de förutsättningar som fanns.

Med Sergej Lavrov hade vi självfallet delade meningar om vikten av att respektera den territoriella integriteten i Kaukasus, men mer konstruktiva meningsutbyten på andra områden.

Jag underströk att för den Europeiska Unionen har respekten för den territoriella integriteten i detta område alltid varit av största betydelse – såväl i norra som södra Kaukasus.

Sergej sade att han ser fram mot såväl vårt utrikesministermöte i Bryssel som vårt toppmöte i Stockholm i början av november.

I morgon hoppas jag mer i detalj kunna ta del av vad man kommit överens om på G20-mötet i Pittsburgh, inte minst vad gäller den framtida globala ekonomiska samarbetsarkitekturen.

Publicitetsmässigt har ju mötet överskuggats av vad bl a president Obama valde att säga om den mindre nya anrikningsanläggning som man har under byggnad och som Iran nu deklarerat för IAEA i Wien.

Det offentliggörandet understryker ytterligare vikten av de förhandlingar som kommer att ta sin början på torsdag i nästa vecka. Javier Solana hade möjlighet att gå igenom lite av förberedelserna för dem mellan dagens olika sammanträden.

Viktigt är självklart att vi får en bedömning från IAEA om den nya anläggningens förenlighet med de olika åtaganden som Iran har att respektera.

Och till slut blev det en lite mer avspänd middag med en gammal vän i FN-systemet för att diskutera de olika utmaningar som organisationens omfattande fredsbevarande aktiviteter står mitt uppe i.


Landat i sol

25 september 2009

Landat i New York igen efter utflykten till huvudstaden söderut.

Närmast på programmet står möten med Costa Ricas och Marockos utrikesministrar.

Men det finns också en rad aktuella frågor som måste följas upp. Och läget i Afghanistan kräver fortsatta diskussioner.

Till glädjeämnena hör att solen skiner över The Big Apple – till skillnad från Washington.


ToR Washington

25 september 2009

Från mötet om Mellersta Östern med den s k kvartetten – där Hillary Clinton var med för första gången – på 38:e våningen i FN-skrapan kastade jag mig i en bil för att komma till La Guardia för att ta planet till Washington och middagen här.

Andra – stats- och regeringschefer – lämnade något tidigare New York med destination Pittsburgh och det viktiga G20-möte som nu inletts där och pågår under delar av fredagen också. Till de som reste direkt från det viktiga mötet om Pakistan hörde bl a Fredrik Reinfeldt, Gordon Brown och – något senare – president Obama.

Men medan andra utrikesministrar nog mest stannade i New York hade jag sedan en tid tillbaka accepterat inbjudan att tala på årsmötesmiddagen med allt mer inflytelserika Atlantic Council här i Washington.

Det är viktigt att då och då kunna vara närvarande i de diskussioner om politiken som ju ständigt pågår i denna stad.

Det är f d senatorn Chuck Hagel som nu övertagit ordförandeskapet – företrädaren Jim Jones blev plötsligt nationell säkerhetsrådgivare i Vita Huset – men på middagen fanns också bl a Brent Scowcroft och andra delar av säkerhetseliten i denna påtagligt tanketunga huvudstad.

Så det blev en trevlig middag och en spännande diskussion i anslutning till mitt anförande.

Det blir en kort natt här innan det blir dags till ett av de tidiga morgonplanen tillbaka till New York och de fortsatta sammanträdena i anslutning till FN-veckan.

Förutom s k trojka-möten med bl a Ukraina och den palestinska myndigheten är det överläggningen med Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov som står på morgondagens program.

Så även fredagen kommer att bjuda på en del av intresse.


Nedrustningens dag

24 september 2009

Just nu sammanträder FN:s säkerhetsråd under ordförandeskap av president Obama för att diskutera nedrustningsfrågor.

Och mötet kommer att resultera i en resolution som ger viktiga utgångspunkter för det fortsatta arbetet med dessa frågor.

I vår kommer president Obama att inbjuda till ett särskilt toppmöte i dessa frågor, och till det har också Sverige inbjudits p g a vårt engagemang i dessa frågor.

Omedelbart efter detta möte är det dags för först Hillary Clinton och sedan mig själv att tala om vikten av ratificering av avtalet om totalt stopp för alla kärnvapenprov på ett särskilt möte om denna fråga.

Men många andra frågor står också på agendan.

Jag tror att det är nödvändigt att lägga mer kraft på arbetet med att på olika sätt multilateralisera kärnbränslecykeln.

Allt fler länder kommer – inte minst mot bakgrund av klimatfrågan – att bygga ut kärnkraften, och då blir denna fråga allt viktigare.

Vi måste förhindra spridningen av alla de teknologier som kan användas för produktion av massförstörelsevapen.

Också det är en viktig del av dagens agenda här i New York.


I stället för Carnegie Hall

24 september 2009

Ännu en rätt sen kväll efter middagen med G8-gruppens utrikesministrar om främst Iran och Afghanistan.

Det grämde mig att inte kunna vara med på Carnegie Hall i kväll – men tillhör man den arbetande klassen så gör man…

ABBA är nog annars det starkaste svenska varumärket på åtskilliga generationer – detta sagt med all respekt för Ericsson, IKEA, H&M, Volvo och alla andra.

Jag hörde i kväll att man sålt 370 miljoner album. Jag tycker det verkar rätt mycket.

I morgon får jag väl höra hur konsertversionen av Kristina var. Med viss kunskap om Björn & Benny finns det all anledning att ha höga förväntningar.

Då har jag en morgon i nedrustningsfrågornas tecken.

Ett högnivåmöte om vikten av ett fullständigt provstoppsavtal – CTBT på mer formellt språk – och sedan ett möte om nedrustning i säkerhetsrådet som leds av president Obama personligen.

Och sedan högnivåmöte om Pakistan där Fredrik också är med innan han och andra kastar sig iväg till Pittsburgh och det viktiga G20-mötet där. Då ansluter Anders Borg.

Själv har jag då s k kvartettmöte om Mellersta Östern innan jag rusar ut mot La Guardia-flygplatsen för att ta ett plan till Washington och mitt kvällsanförande där inför Atlantic Council.

Det känns i alla fall skönt att känna sig sysselsatt.


Det togs sig trots allt

23 september 2009

Så småningom blev det i alla fall bättre, och Fredrik Reinfeldt fick möjlighet att som representant för Europeiska Unionen framföra våra synpunkter.

Det talet emottogs mycket väl.

Tyvärr missade jag också denna gång hans inlägg eftersom jag satt uppe på Waldorf Astoria med biträdande amerikanske utrikesministern Jim Steinberg och gick igenom ett antal gemensamma uppgifter under de närmaste veckorna.

Den libyske ledarens utläggning har ju helt förskjutit den tidsplanering som hade gjorts upp.

Under dagen har jag också varit med på Fredrik Reinfeldts möten såväl med den turkiske premiärministern Erdogan som med den cypriotiske presidenten Christofias, och i morgon kommer jag också att träffa den turkcypriotiske ledaren Talat.

Nu stundar snart möte om Burma.

Och sedan bär det av för kort besök på mottagningen med Benny Andersson och Björn Ulvaeus inför Kristina på Carnegie Hall innan jag har middag med utrikesministrarna från bl a USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland, Italien och Japan.


Hur slutar detta?

23 september 2009

Generaldebatten i FN:s generalförsamling är lite av världens skyltfönster.

President Obama dominerade inledningen med ett engagerat anförande om USA:s nya vilja att arbeta tillsammans med andra för att hantera vår tids stora utmaningar.

På goda grunder möttes det anförandet av varma applåder.

Men nu har det hela tyvärr sjunkit ner i någonting som närmast liknar en fars med den libyske ledaren Khadaffi mer eller mindre osammanhängande viftande i talarstolen sedan snart två timmar tillbaka.

Vi får se hur detta slutar…


Stora diskussionens dag

23 september 2009

Så börjar då en ny dag under min FN-vecka.

I dag är dagen då generaldebatten i generalförsamlingen inleds, och jag kommer att tillbringa förmiddagen där inte minst för möjligheten till olika informella samtal.

Innan dess har vi dock frukost med mina nordiska och baltiska kollegor. Det är alltid värdefullt att stämma av vårt agerande i olika frågor.

Annars blir detta en dag med möten om bl a Somalia och Burma.

Fredrik och jag kommer också gemensamt att möta Cyperns president Christofias.

Och i kväll – långt tills dess! – blir det informell middag med utrikesministrarna från G8-länderna.

Där blir det med all säkerhet fortsatt diskussion om situationen i Afghanistan och om den gemensamma politiken vad gäller Iran.


Konstruktiva timmar

23 september 2009

Med middagen med utrikesminister Clinton avslutades ännu en produktiv dag här i New York.

Klimatmötet var i fokus under förmiddagen.

Tyvärr hann jag inte vara kvar och höra Fredrik Reinfeldts anförande – andra möten väntade – men jag hoppas kompensera detta när han håller EU:s anförande i generalförsamlingen i morgon mitt på dagen.

Hur de olika mötena om Mellersta Östern gick i dag kommer jag att kunna utvärdera mer i detalj efter de kommande dagarnas samtal.

I våra samtal med Hillary Clinton var det i alla fall tydligt att de amerikanska fredsansträngningarna fortsätter med full kraft – och att de också har vårt odelade stöd.

Men de två längre överläggningarna med henne handlade inte bara om detta.

Vi hann med att utbyta synpunkter på det fortsatta klimatarbetet, beröra energisäkerhetsfrågorna, diskutera planer för Afghanistan, samordna om Iran och skissera våra gemensamma ansträngningar när det gäller Balkan.

Således ett antal mycket produktiva transatlantiska timmar.


Klimatmöte och Atlant-dialog

22 september 2009

I dag accelererar det internationella diplomatiska tempot här i New York högst avsevärt.

Klockan nio öppnar FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon den Summit on Climate Change som ett 100-tal stats- och regeringschefer väntas delta i.

Till dem som kommer att tala där hör president Obama, Kinas president Hu Jintao och Fredrik Reinfeldt.

Och jag skulle tro att mycket av intresset kommer att koncentreras kring vad vi kommer att få höra från Kina. Men jag kommer att lyssna uppmärksamt också på andra för att bättre kunna bedöma hur förutsättningarna för klimatmötet i Köpenhamn utvecklas.

Senare under dagen kommer med all sannolikhet mötet mellan president Obama, president Mohammed Abbas och premiärminister Netanyahu att tilldra sig stor uppmärksamhet. Dess betydelse behöver jag knappast betona ytterligare.

Själv kommer jag då – efter att först ha varit med om klimattoppmötet – att leda trojkamötet mellan Europeiska Unionen och Gulf Cooperation Council. På agendan kommer – förutom förutsättningarna för en fredsprocess i Mellersta Östern – relationerna till Iran att vara en viktig punkt.

Mot slutet av dagen kommer jag att vara koncentrerad på den serie av möten vi har med USA i form av utrikesminister Hillary Clinton.

Förutom mitt eget möte med henne – med snabb dialog också om toppmötet mellan EU och USA i Washington i början av november – handlar det om att leda det gemensamma möte vi 27 europeiska utrikesministrar har med henne.

Och det mötet övergår sedan i den s k transatlantiska middag där också länder som inte är medlemmar i EU kommer med – Norge och Turkiet bland dem.

Agendan? Klimatfrågan, Afghanistan, Mellersta Östern, Rysslandsrelationen, energisäkerhet, den iranska frågan och en hel del annat…

Men nu är det frukost nere på syltan i hörnet och telefonkonferens med Stockholm och Bryssel som inleder dagen.


Klimat och Mellersta Östern

21 september 2009

Lätt paus för arbete på hotellet innan kvällens serier av möten börjar – och därefter förberedelserna för morgondagen.

President Obama har anlänt till New York, och det har knappast lett att den redan besvärliga trafiksituationen underlättats. I sedvanlig ordning har den massiva amerikanska delegationen flyttat in på Waldorf Astoria.

Mellan EU-kontoret, svenska representationen och FN är det tack och lov möjligt att gå utan att det tar alltför lång tid. Men eftersom en del möten är utspridda över olika platser på Manhattan är det ibland irriterande mycket tid som tillbringas med att försöka att komma från ett ställa till ett annat.

Om dagen har varit dominerad av olika förberedande möten blir det mer ”skarpt” i morgon.

Då samlas vi till FN-toppmötet om klimatfrågan, och parallellt har president Obama sina mycket viktiga möten om Mellersta Östern.

Jag hoppas att morgondagens möte skall innebära att vi får en fredsprocess i Mellersta Östern. Ju längre en sådan anstår desto mer besvärlig kommer situationen med betydande sannolikhet att bli.

Men i mina diskussioner med George Mitchell och Tony Blair under dagen har vi fokuserat på möjligheterna att bygga vidare på de möjligheter som faktiskt finns i det besvärliga läget. De kommande två åren kommer att bli av mycket stor betydelse.

I media här i USA är frågan om Afghanistan nu stor, och det är uppenbart att president Obama vill gå igenom situationen igen innan han tar ställning till frågan om det behövs ytterligare militära förstärkningar eller inte.

När Richard Holbrooke och jag satt ner tidigare i dag var det dock inte detta som var i fokus, utan i stället vikten av att på ett trovärdigt sätt och inom rimlig tid avsluta valprocessen, för att därefter kunna gå vidare med förstärkta politiska och civila insatser i landet.

Men nu skall Andreas Carlgren och jag gemensamt gå till utrikesministrarnas klimatdiskussioner, och därefter väntar ett flertal ytterligare möten under kvällen.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 328 andra följare