Slut i New York

Denna måndag är min sista dag under denna rätt långa session här i New York med FN:s generalförsamling och den långa raden av FN-möten.

I dag har jag möten med Iraks, Indonesiens, Irans och Afghanistans utrikesministrar innan det är dags att samla ihop pappren, bege sig till La Guardia och flyga till Washington för middag i kväll och samtal i morgon.

Men det har varit en spännande och produktiv tid.

Jag har haft ett 50-tal möten som ett led i EU:s dialog med olika delar av världen. Och jag har ett intryck av att man satt stort värde på den dialog som vi haft möjlighet att ha med olika länder och regioner om hur våra relationer skall utvecklas.

På torsdag har vi ett s k trojka-möte mellan Europeiska Unionen och Canada i Ottawa, och i stället för att flyga fram och tillbaka över Atlanten på ett dygn åker jag nu till Washington för fortsatta samtal i olika frågor innan jag beger mig därifrån till Ottawa.

I Washington kommer samtalen att handla om Afghanistan, om Iran och om de olika utmaningarna i de östligare delarna av Europa.

Alla tre frågorna – och i all synnerhet de två första – står mycket högt upp på den utrikespolitiska dagsordningen här i USA just nu.

Mängden av debattartiklar om Afghanistan-politiken har ökat påtagligt bara under den dryga vecka som jag har varit här – och det är sannolikt bara början.

Allt fler skriver om konflikten där som det längsta krig som USA har varit indraget i – vid det här laget för USA:s del längre än första och andra världskriget sammantaget.

Och då är det inte minst viktigt att man är medveten om den europeiska dimensionen av våra gemensamma ansträngningar.