Kabul, Mazar-e-Sharif, Askhabad och Moskva

31 oktober 2008

Dessa rader nedtecknas på det flygplan som nu för oss från Turkmenistans huvudstad Ashkabad till Moskva efter en dag som började i Kabul och i huvudsak har tillbringats i Mazar-e-Sharif.

Norr om Hindu Kush möter man ett annat Afghanistan.

De höga bergen möter de centralasiatiska slätterna strax söder om Mazar-e-Shariff. Och det är inte långt till floden Amu-Darja och gränsen till de centralasiatiska länderna.

Detta är historiskt laddade områden.

Bara någon mil från där i dag svenska och finska soldater deltar Camp Northern Light hade Alexander den Store och hans armé sin bas under tre år för ca 2.300 år sedan. Ruinerna av staden Balkh avslöjar en av den dåtida världens verkliga metropoler.

Och det är inte konstigt.

Här bands Kina och Europa samman längs Sidenvägen, och här är Centralasiens möjligheter att tränga ner mot Sydasien och dagens Indien. En karavan med dromedarer längs vägen från flygplatsen påminde om svunna tider.

Staden är uppbyggd kring den vackra och imponerande Blå Moskén som med sina ca 800 år på nacken av många ses som den fjärde viktigaste helgedomen inom islam – i viss konkurrens med moskéen i Najaf i södra Irak.

Jag besöke moskén innan fredagsbönen tillsammans med provinsens Balkhs guvernör Atta.

Och vi togs emot av den högste ansvarige för moskén som på lite knagglig svenska insisterade på att jag var moderatledare. Det hade han sett på TV – och då var det så.

Nej, jag förklarade för honom att tiderna hade förändrats. Och var mer intresserad av hans, och frågade historia.

Jo, han hade skadats under striderna mot den sovjetiska ockupationsmakten på 1980-talet, och fått läkarvård i Sverige. Under några år hade han bott i Haninge. Men hans uppgift i livet var här vid moskén i Mazar-e-Sharif.

Annars blev det mest diskussioner ute på Camp Northern Light i stadens utkanter. Det var nyttigt att få en bättre bild av de insatser som den svensk-finska insatsen inom ramen för ISAF utför här.

Sedan följde vi med en av det svenska flygvapnets underhållstransporter som via Adana i Turkiet hade tagit sig hit. Men vi skulle bara till Ashkabad där vi bytte flygplan för att komma till Moskva.

Dromedarerna nere vid flygplatsen påminde om forna tiders sidenväg i dessa regioner.

Men när jag uppe i luften lyssnade på flygtrafikledningen från Kabul eller Ashkabad var bilden i grunden densamma.

Singapore Airlines på väg från Europa till Singapore. Jet Airways på väg från New York till New Delhi. Och en svensk Hercules i nattmörkret över öknen.


Till Buzkashi-landet

31 oktober 2008

Strax lyfter vi från Kabul för att flyga över de höga bergen i Hindu Kush – en utlöpare Himalaya – upp till den sydliga delen av de centralasiatiska slätterna vid Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan.

Där uppe möter en till stora delar annan värld – om än i samma land.

Den väpnade konflikt vi associerar med Afghanistan är i allt väsentligt en konflikt i de pashtun-dominerade områdena mellan Indus-floden i Pakistan och Hindu Kush mitt i Afghanistan. Och fokus ligger i landets södra och östra delar.

Norr om Hindu Kush möter vi Centralasien snarare än Sydasien med en befolkning som till större delen har en annan etnisk sammansätting och en annan historia.

Detta är buzkashi-sportens land – när män på häst kämpar om en död get i en sport med tydliga rötter i centralasiens ryttararméer och snabbrörliga politiska förändringar.

Mazar-e-Sharif var en av de allra sista städer som erövrades av talibanerna när de gradvis tog över landet, och det var här som deras fall inleddes.

Den 9 november 2001 besegrades 3.000 talibandsoldater utanför Mazar-e-Shariff av en koalition av olika arméer med understöd av CIA och amerikanskt flyg. Det slaget avgjorde norra Afghanistans framtid, och inom tre dygn hade den s k norra alliansens styrkor tagit över så gott som hela norra och västra delarna av landet. Den 13 november föll Herat.

Så staden har sin symboliska betydelse i det moderna Afghanistan – men också sin ekonomiska. Större delen av landets jordbruksproduktion finns här uppe – även om just nu den förödande torkan har skapat en helt annan situation och utmaning.

Och det är här uppe som svenska soldarer i ISAF gör sina insatser för stabilitet och säkerhet i det omstridda landet.


Trädgårdar, bomber och film

30 oktober 2008

Ytterligare en dag med intryck och informationer från livet och politiken i den afghanska huvudstaden.

Med början i Barburs vackra trädgårdar fortsatte det med parlamentets talman, kämpande kvinnliga parlamentariker, inrikesministern samt chefen för de internationella ISAF-styrkorna innan det var dags för invigning av den nya svenska ambassadbyggnaden här.

Ambassaden i Kabul tillhör ju en av de nya vi nu etablerat, och det är självfallet viktigt att vi finns på plats här också diplomatiskt och politiskt. Miljardsatsningar på bistånd och säkerhet kräver en ambassad för att allt skall bli rätt.

Så den samlade svenskkolonin – högt räknat upp mot hundratalet personer – myllrade i trädgården, skålade och förklarade allt invigt allt medan kylan och mörkret smög sig på.

De soliga dagarna här är fortfarande mycket behagliga, men mot kvällen kryper temperaturen ner riktigt ordentligt. Kabul ligger högt upp.

Lite oordning i program och arrangemang blev det med anledning av en bombattack mot kultur- och informationsministeriet. Fem personer dödades.

Attacken var visserligen bara ett hundratal meter från mitt hotell, men jag satt i parlamentet i en annan del av staden och märkte ingenting förrän Aftonbladet ringde från Stockholm till en av mina medarbetare.

Varför just detta ministerium som leds av en talibanerna icke alldeles fjärran person av föga liberal böjelse attackerades kan man spekulera om. Kanske  av den enkla anledning att det ligger med mycket ringa skydd i en helt öppen del av staden – viktigare byggnader har ett helt annat skydd.

Mitt i allt krävdes också uppföljning per telefon och på andra sätt om andra ärenden.

Krisen i östra Kongo. President Saakhasvilis besök i Stockholm. Arbetet med Eastern Partnership. FN-förhandlingar med Belgrad. En utrikesminister är alltid on line.

Sedan blev det trevlig middag hos en god vän från bl a Bosnien-tiden som hos sig samlat fristående tänkare och tyckare att tänka högt och fritt om landets framtid.

Och kvällen avslutades med en fascinerande nyproducerad afghansk film om landets lite stapplande svar på Melodifestivalen.

Här visades alla de brytningar – sång och dans versus traditionalism och förändringsmotstånd – som utmärker detta så mångfasetterade land. Säkert kommer den filmen att låta tala om sig framöver.

I morgon blir det så ytterligare en dag i den afghanska verkligheten – dock annorlunda än dagens.


En solig morgon

30 oktober 2008

Solen går upp över Kabul, och även om det sägs att det är nu som hösten kommit också hit ser det ut att bli en vacker dag.

I media spekuleras väldiga om möljligheten till någon form av försoning med de olika grupper som förenklat ges samlingsbeteckningen talibaner.

Och en rad initiativ cirkulerar med syfte att försiktigt testa marken.

Mycket hänger självfallet på om de s k talibanerna upplever att de går framåt – och ty följande har all anledning att bara fortsätta – eller om i alla fall delar av dem upplever sin situation som betydligt mer trängd.

På den punkten hör man påtagligt olika bedömningar runt om i staden.

Jo, det går bra för dem med upptrappningen av strider och förluster för regeringssidan. Nej, olika internationella förstärkningar som nu kommer in liksom det ökade tryck som de kan komma att utsättas för i Pakistan innebär att de börjar att bågna under trycket.

I dag åker – med all sannolikhet – president Karzai till Istanbul för samtal med sin pakistanske kollega. Det är viktigt att de nu kan arbeta samman konstruktivt. Min turkiske kollega var här för bara några dagar sedan och förberedde samtalen.

Och dessutom försöker Frankrike samla de olika regionala aktörerna till samtal i Paris i slutet av kommande vecka. Alla förefaller inte entusiastiska, men jag tycker initiativet förtjänar stöd. Det behövs en klarare europeisk roll i konflikterna i denna del av världen.

Men nu bär det av till Baburs trädgårdar.


I myllret i Kabul

29 oktober 2008

Att manövrera sig fram genom myllret i den afghanska huvudstaden kan förvisso ha sina sidor. Vid rusningstrafik står allt bara still.

Exakt hur många miljoner människor som nu bor i Kabul får jag lite olika besked om. Men att denna stad med kanske 3000 år av historia under de allra senaste åren växt enormt är alldeles uppenbart.

I kvarteren med de viktigare ambassaderna och ministerierna påminner situationen lite om den i den s k gröna zonen i Bagdad. Tung säkerhet och tunga avspärrningar.

Med i andra delar av staden är det myllret av människor som är det dominerande intrycket. Och stämningen verkar mindre nervös och spänd än vad mediarapport lett till mig att vänta.

Det har varit en dag av intressanta politiska samtal med presidenten, utrikes- och försvarsministrarna liksom EU:s representant och USA:s ambassadör.

Sakta fylls min bild av de utmaningar landet – och regionen – står inför i med nya detaljer. Och kanske är den snäppet mindre dyster än vad den konventionella visheten annars skulle föreskriva.

På kvällen blev det så mer avspänd middag på lokal restaurang med  bl a Anders Fänge från Svenska Afghanistankommittén. Med grundlig erfarenhet från nästan tre decennier med landet gav han bilden ytterligare nyanser.

Men att det kommande året blir utomordentligt viktigt står alldeles klart.

Hur kommer de planerade parlaments- och presidentvalen att fungera och vilka resultat kommer de att leda till? Vilken politik kommer en ny amerikansk administration att föra? Kommer det att gå att stabilisera Pakistan och begränsa det negativa inflytandet därifrån.

De tillhör de frågor som säkert kommer att finnas med också i morgondagens möten här.

Men jag börjar i Barburs trädgårdar – den första mogulkejsaren av Indien, född i Andijan i Ferganadalen i Centralasien, som alltid längtade tillbaka till den friska luften och den vackra grönskan i Kabul och som – efter att ha dött i Agra 1530 – till slut kom att begravas i sin trädgård här.

Det historiska perspektivet berikar alltid bilden av nuet.


Landat i natten i Kabul

29 oktober 2008

För några timmar sedan landade jag i mörker på flygplatsen strax utanför Kabul efter flygningen från St Petersburg.

Klockan var strax före fem på morgonen lokal tid, och stadens gator var tämligen så övergivna. Nu har den hunnit bli lite mer och solen har dessutom hunnit med att gå upp över den gamla staden.

Jag är här för att under några dagar på ort och ställe försöka få en bättre uppfattning om situationen i landet – men också för att framföra viktiga politiska budskap om behovet av fortsatta reformer på olika områden.

Till dem jag kommer att träffa hör självfallet president Hamid Karzai och utrikesminister Rangeen Dadfar Spanta.

Utrikesminister Spanta var ju i Stockholm i början av året och inbjöd mig då att komma hit, och president Karzai träffade jag senast vid den stora Afghanistan-konferensen i Paris i slutet av våren.

Läget i landet och regionen är utan tvekan besvärligt. Säkerhetssituationen i Afghanistans södra och östra delar har tydligt försämrats, och det har sitt självklara samband med den allt mer komplicerade situationen i grannlandet Pakistan.

Den bredare ansats för de internationella insatserna som vi talat om under de stora internationella mötena – i Bukarest och Paris – tidigare detta år håller långsamt på att förverkligas. Men det kommer att ta tid att vända den bekymmersamma utvecklingen, och huruvida det är möjligt med fokus bara inom Afghanistans gränser är väl mycket tveksamt.

Det är nästa års viktiga val som står i centrum för mycket. Väljarregistreringen har börjat, men det finns självklart ett frågetecken för hur den kommer att påverkas av säkerhetssituationen.

Men dessutom är det tydligt att inrikespolitiken påverkas av positioneringarna inför detta val. President Karzai har just genomfört en regeringsombildning med vissa tydligt hoppfulla inslag, medan andra nog bäst kan förklaras av behovet att skaffa stöd i olika grupperingar.

I huvudsak kommer jag att ha samtal här i den afghanska huvudstaden, och jag kommer också att ha möjlighet att inviga den nya svenska ambassaden här.

Med det engagemang – såväl med bistånd som med militära insatser – som vi har i Afghanistan är det ju något av en anakronism att vi inte tidigare haft en ambassad här.

Men nu repareras den saken, och vi får bättre möjligheter att följa det viktiga också politiska skeendet här.

Först och främst kommer jag självklart att föra politiska samtal, men jag hoppas också få lite tid att lära mig lite mer om landets historia och kultur, och att träffa individer som med sina personliga insatser försöker att bygga det nya Afghanistan.

Men sedan kommer jag också att ta mig över Hindu Kush upp till de nordliga delarna av landet och Mazar-e-Sharif i vars närhet de svenska militära insatserna ju finns.

I grunden är det nog inte här i Kabul som landets framtid avgörs – utan av utvecklingen runt om i landet, och inte minst i och kring viktiga centra som Kandahar, Jalalabad, Herat och Mazar-e-Sharif.

Att lära känna dem – med dess mycket olika historia, karaktär och orientering – tror jag är alldeles avgörande för att kunna förstå utmaningarna framöver.

Så jag ser fram mot mina fortsatta dagar i Afghanistan.


Dag och middag i St Petersburg

28 oktober 2008

Sitter nu på flygplatsen Pulkovo vid St Petersburg i väntan på avfärd efter en intressant dag här.

Antalet utrikesministrar här för detta möte var kanske inte överväldigande stort. Förutom värden Ryssland var det Frankrike, Estland, Norge, Finland och Sverige.

Men det gav möjlighet till rätt bra diskussioner framför allt om det regionala samarbetet i norra Europa. Trots meningsbrytningar i övrigt – läs: Georgien – har vi ju ett intresse av att detta går framåt.

Jag betonade speciellt miljöproblemen i Östersjön som följer av bristen på fungerande reningsverk. Framsteg har gjorts här i St Petersburg, men jag tog upp det faktum att praktiskt taget ingenting alls har gjorts i Kaliningrad.

I övrigt kom vi överens om att utvidga samarbetet i den sk nordliga dimensionen med också de viktiga transport- och logistikfrågorna. Gränsövergångarna såväl från Finland som Estland fungerar långsamt och byråkratiskt med enorma köer som resultat.

Men sedan blev det kultur i teatern i det magnifika Jusupov-palatset. Och innan dess guidade utrikesminister Lavrov och guider oss runt i palatset källare där Rasputin en gång mördades – en rätt brutal historia.

Det ansågs obligatoriskt med en dos vodka efter den turen – och det var inte svårt att förstå varför.

Men middagen i samma palats blev då en något mer uppsluppen historia.

Och i mitt tacktal fick jag ärligt säga att vi gärna kommer tillbaka till St Petersburg – en gång avsett som Rysslands fönster mot det övriga Europa.

Men nu skingras vi. Sergej Lavrov flyger till Moskva. Jonas Gahr Störe har redan lämnar till Oslo. Urmas Paet tar bilden fem timmar via Narva till Tallinn.

Och jag flyger åt mitt håll.


Nyenskans och Gazprom

28 oktober 2008

Strax bär det av från Helsingfors och diskusionerna här i riktning mot det inre av Finska Viken.

Väl framme där kommer jag också – efter ett besök på vårt generalkonsulat, och innan det formella ministermötet med den s k nordliga dimensionen börjar – att ta tillfället i akt att besöka de utgrävningar som äger rum vid gamla Nyenskans.

Den lilla fästningen och bosättningen här vid Neva innan floden förgrenade sig i det delta och de sumpmarker ur vilka St Petersburg senare skulle resa sig var ju en av den östligaste av svenska utposter under lång tid.

Men 1703 erövrades den av Peter den Stores soldater, och strax därefter samma år grundlades ju staden St Petersburg på den s k Harholmen lite längre ut mot Finska Viken.

Det var dock inte förrän vid freden i Nystad 1721 som dessa områden i mer formell mening blev ryska, men då hade Tsaren redan 1712 förklarat att här låg det nya Rysslands nya huvudstad.

Han ville bort från det moskovitiska inlandet och bygga en ny stad med ansiktet mot det övriga Europa.

Av Nyenskans blev så gott som ingenting alls kvar, men den som vill se den imponerande ljuskrona som hängde i dess kyrka kan finna den hängande i Finska Kyrkan i Stockholm. Jag tog för något år sedan utrikesminister Lavrov dit, och han var vederbörligen imponerad.

I samband med St Petersburgs 300-årsjubileum öppnades också ett litet museum på platsen som jag tidigare inte haft möjlighet att se.

Nu vankas nya tider på denna plats i och med att Gazprom avser att uppföra sitt gigantiska nya huvudkontor på just denna mark. Högre än Eiffeltornet, ständigt skiftande i färg och med en byggkostnad som sannolikt torde närma sig det astronomiska.

Och det är uppenbarligen det som lett till de nya utgrävningar som jag nu hoppas få möjlighet att se på innan de mera formella mötena börjar vid 15-tiden i eftermiddag.


Nordiskt möte och debatt

27 oktober 2008

Höstmörkret håller på att sänka sig ner över de nordiska länderna – det är bara att anpassa sig.

I riksdagshuset i Helsingfors hade vi vårt nordiska utrikesministermöte innan det var dags för diskussionen i Nordiska Rådet.

Att det är Islands situation som tilldrar sig mest uppmärksamhet är inte överraskande – men den ligger först och främst på statsministraras dagsordning.

Vi diskuterade hur vi så småningom skall behandla de tankar som Thorvald Stoltenberg kommer att presentera för oss när vi ses i Köpenhamn den 18 december.

Med all sannolikhet blir det ett speciellt ministermöte kring dessa frågor innan vi i alla fall ses till ett mer ordinarie möte i Reykjavik i april nästa år.

Stödet för ansträngningarna att förbättra det nordiska utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet är alldeles uppenbart mycket starkt. Det framgick också vid den mer traditionella lunch som vi utrikesministrar hade med Nordiska Rådets presidium.

Men vi hade också en bra diskussion om Arktis-frågorna – liksom en avstämning av våra olika bedömningar av situationen i Afghanistan. På ett eller annat sätt är vi alla engagerade där.

Att påstå att diskussionen i Nordiska Rådet blev speciellt upphetsande vore nog en överdrift. Men några positionsmarkeringar från olika partigrupper hanns dock med. Att någon vänstersocialist ville dödförklara kapitalismen visade mest att de gamla dogmer ännu inte dött.

Men nu bär det av till mottagning på Sveriges Ambassad – och därifrån till middag med den konservativa partigruppen.


Tidigt tidigt till Helsingfors

27 oktober 2008

Mycket tidigt iväg till Arlanda för att hinna med första flyget till Helsingfors för att hinna vara på sammanträdet klockan tio lokal tid.

Jo, det blev samlingspartiet som klarade sig tydligt bäst i kommunalvalet i Finland i går.

Och det blev de litauiska moderaterna som klarade sig bäst i parlamentsvalet där i går.


Nyval om fred

26 oktober 2008

Nyvalet förefaller nu närmast oundvikligt i Israel.

Tzipi Livni har förklarat att hon inte vill bli ett offer för utpressing riktad mot landets framtid.

Och med detta syftar hon på de krav som det ultraortodoxa Shas-partiet fört fram. Förutom ekonomiska krav har de krävt en israelisk position vad gäller Jerusalems framtid som i praktiken hade gjort varje fred med palestinierna och med arabvärlden i övrigt gränsande till omöjlig.

Om det imponerar att Tzipi Livni stod emot detta oroar det att Likud-ledaren Benjamin Netanyahu öppet uppmanat Shas att stå fast vid just dessa krav.

Därmed kommer nyvalet till Knesset de facto också att bli ett val om Israels möjlighet till verklig fred under de närmaste åren.


Längs Finska Viken

26 oktober 2008

Söndag eftermiddag med förberedelser för veckan som kommer. För min del blir det en vecka som inleds kring Finska Viken.

Tidigt måndag morgon bär det av till Helsingfors för årets större möte med Nordiska Rådet.

Mycket kommer alldeles säkert att gå i finanskrisen och den isländska krisens tecken. Det blir ett extra statsministermöte kring den frågan.

Att Islands regering nu inlett samtal med IMF om hjälp med ett stabiliseringspaket är positivt, och öppnar bättre möjligheter för också andra att ge en hjälpande hand. Alldeles säkert kommer Islands statsminister Geir Haarde att ha mer att berätta om detta.

Själv leder jag ett nordiskt utrikesministermöte, och därefter skall jag på eftermiddagen avleverera utrikesministrarnas rapport om vårt samarbete till parlamentarikerna och svara på de frågor som denna möjligen kan föranleda.

Att vi har ett allt djupare samarbete torde vara allom bekant.

På kvällen stannar jag kvar i Helsingfors för att både delta i mottagning på Sveriges Ambassad och middag med den konservativa partigruppen. Det har alltid ett betydande värde att på detta sätt kunna föra informella samtal med olika vänner i de nordiska länderna.

På tisdag morgon bär det så vidare lite längre in i Finska Viken till St Petersburg för att delta i ministermötet i den Europeiska Unionens s k nordliga dimension med den ryske utrikesminister Sergey Lavrov.

Vi kommer bl a att fatta beslut om ett nytt samarbete i transportfrågor. Att dessa är allt viktigare i denna nordligare del av Europa är alldeles uppenbart.

Men en del annat kommer jag förhoppningsvis också att hinna med.


Ännu en valsöndag

26 oktober 2008

På andra sidan Östersjön är det valdag denna söndag.

Dels i Finland där det i regn och rusk är kommunalval, men där dessa kommunala val över hela landet ju också ses som lite av en rikspolitisk indikator.

Opinionsundersökningar tyder på ett bra resultat för samlingspartiet – de finländska moderaterna.

Säkert kommer det att talas åtskilligt om resultat i Helsingfors i morgon – dit jag ju är på väg för Nordiska Rådets session.

Dels i Litauen där det i dag är andra omgången av det parlamentsval som av allt att döma kommer att leda till ett regeringsskifte i landet. Det är 68 av de 141 platserna i parlamentet Seimas som striden i dag står om.

Men det kan komma att ta viss tid innan vi får full klarhet om den koalition som med all sannolikhet kommer att avlösa den nuvarande. Det mesta tyder dock på att Litauens kommande premiärminister blir Andrius Kubilius från de litauiska moderaterna.

Värt att uppmärksamma är självklart också andra omgången i de senatsval som hölls i Tjeckiska Republiken i går och som resulterade i att den sittande ODS-regeringen förlorade sin majoritet i senaten.

Viktigt – från mer europeiska utgångspunkter – är att det finns en tydlig ledning i Prag när landet vid kommande årsskifte tar över ordförandeskapet i den Europeiska Unionen.


Viktigt avgörande i Israel

25 oktober 2008

Lördagseftermiddag med pappershögar i mängder i Stockholm. Åtskilligt från UD – och åtskilligt från världen i övrigt.

Borta i Peking har nu toppmötet mellan Asien och Europa avslutats, och jag skulle tro att Fredrik Reinfeldt just nu befinner sig någonstans över Sibirien på väg hem till Sverige. Att det var finanskrisen som dominerade förvånar knappast.

Till det jag nu följer noga hör ansträngningarna nere i Israel att bilda en ny regering under Tzipi Livni. Om hon kommer att lyckas eller inte är viktigt för fredsprocessens möjligheter.

Hon har sagt att det är i morgon som avgörandet kommer att falla mellan en ny regering och ett nyval till Knesset.

Utsikterna förefaller bekymmersamma. Det ultraortodoxa Shas-partiet anser uppenbarligen inte att de fått tillräckligt många av sina krav tillgodosedda för att gå in i en regering, men vilka konsekvenser det beskedet kommer att få återstår att se.

Ett nyval skulle innebära avsevärda risker för att den mot centrala delar av fredsprocessen kritiska oppositionen i Likud skulle kunna bilda regering.

Och det skulle innebära att utsikterna för en fredsuppgörelse under de närmaste åren skulle bli avsevärt mycket sämre. Under tiden finns det en uppenbar risk att de politiska förutsättningarna för en fredsuppgörelse skulle försämras också inom det palestinska samhället.

Så det är mycket som står på spel under det närmaste dygnet.


FN-dagen

24 oktober 2008

I dag är det den årliga FN-dagen som kommer att uppmärksammas på lite olika sätt, även om dagen ju knappast tillhör dem som kommit in i det bredare folkliga medvetandet.

Men stödet för Förenta Nationerna – dess mål och dess medel – har alltid varit en viktig del av svensk utrikespolitik.

När jag träffade generalsekreterare Ban Ki-moon i New York för några veckor sedan konstaterade han att om alla länder vore som Sverige i sitt stöd till FN skulle hans liv vara bra mycket enklare.

Och så är det säkert.

Samtidigt skall vi inte vara omedvetna om organisationens olika brister. Själv var jag ju under två år FN:s generalsekreterares representant till Balkan med ställning som biträdande generalsekreterare, och det gav rikliga möjligheter till inblick också i dessa.

Men multinationella organisationer har alltid sina svårigheter. Olika medlemsstater drar åt olika håll och försöker utnyttja organisationen för sina syften.

Ett kan dock sägas alldeles klart – utan FN vore världen i dag en sämre plats.

Den möjlighet till dialog som FN erbjuder har minskat vissa – inte alla – av spänningarna i världen. Och de insatser som görs av FN:s olika fackorgan – mindre i medias fokus men ofta viktigare än det som sker i New York – betyder oerhört mycket runt om i världen.

Så vi har all anledning att fortsätta att uppmärksamma FN denna dag – och att fortsätta att ge dess arbete vårt stöd alla andra dagar.


Rosenbad, UD och Helgeandsholmen

23 oktober 2008

Solen lyste över Stockholm denna dag – och jag njöt i alla fall lite av det när jag rörde mig inom det något begränsade området Rosenbad, Gustaf Adolfs torg och Helgeandsholm.

Regeringsberedningen gav i sedvanlig ordning möjlighet att mer informellt stämma av olika frågor.

Fredrik Reinfeldt försvann ju på eftermiddagen i riktning Peking, och vi kommer inte att ses förrän på måndag i Helsingfors på Nordiska Rådets möte där. Det finns alltid – mer eller mindre – viktiga saker att stämma av.

Annars var detta forskningspropositionens och Lars Leijonborgs dag.

Lars har jobbat hårt för att få fram denna den viktigaste forskningssatsningen i Sverige på decennier. Det handlar ju i grunden om förutsättningarna för kommande generationers Sverige.

Eftermiddagens frågestrund i riksdagen bjöd i sedvanlig ordning på blandning av det mesta. Även som statsråd är det ofta intressant att lyssna och lära sig.

Det kunde handla om risken för att äldre får fel mediciner, om avlysningen för fiske av delar av Kattegatt, om uppmätningen av Sveriges exakta gränser eller om någonting annat.

Jag fick svara på frågor om situationen på Island, förutsättningarna för fredsprocessen på Cypern, demokratistöd till Ryssland, läget på den ockuperade Västbanken och ytterligare något. Men dessa frågestunder har tveklöst sitt värde – det är lite ledsamt att det är mera sällan som jag har möjlighet att vara med.

Annars passerade föredragningarna och besökarna revy i sedvanlig ordning.

Med Fjodor Lukyanov från Moskva hade jag sedvanligt intressanta samtal – han är ju redaktör för den tidskrift Russia in Global Affairs där jag sitter i redaktionsrådet. Det har ju hänt en del i och med Ryssland under den senaste tiden.

Vilka politiska effekter kommer den allt djupare finansiella krisen i Ryssland att få? Att den inte kommer att gå spårlöst förbi är alldeles klart, men i övrigt är osäkerheten snarast tilltagande.

Sedan kom Gerhard Fischer förbi. Han är en genuin fredsoperationsveteran som nyligen tillträtt som stabschef för den europeiska observatörsstyrkan EUMM nere i Georgien och hade självfallet åtskilligt att berätta.

Och så blev det åtskilliga diskussioner som förberedelser för de kommande veckornas resor, möten och framträdanden.


ASEM och G20

23 oktober 2008

Torsdag med sedvanligt regeringssammanträde och allmän beredning nere i Rosenbad.

Vi kommer att se på hur vi nu ligger till i arbetet med att klara konsekvenserna av den finansiella krisen.

Själv stannar jag i Stockholm under de närmaste dagarna. Men Fredrik Reinfeldt ger sig iväg till det viktiga ASEM-mötet i Peking för diskussioner där klimatfrågan kommer att få konkurrens med den ekonomiska utmaningen.

Hur den kinesiska ekonomin kommer att utvecklas under den närmaste tiden, och de mer inrikespolitiska konsekvenser en tydligare avmattning av tillväxttakten kan komma att få, är en av de allra största frågeställningarna just nu.

Det har ju varit en snabbt växande kinesisk efterfrågan på rå- och investeringsvaror som drivit åtskilligt av tillväxt i olika länder – också vårt eget – under de senaste åren.

Nu har USA inkallat ett toppmöte i den s k G20-kretsen till Washington i november för att diskutera det internationella ekonomiska samarbetet framöver.

Jag skulle möjligen kunna tycka att Sverige har mer av intresse än Argentina att säga i en sådan diskussion, men G20-gruppen har den sammansättning den har, och detta möte är nog snarare att se som inledningen till en mer utdragen diskussion.

Men min dag blir en dag i Stockholm – med bland annat deltagande i frågestund i riksdagen.

Det brukar vara nyttigt och bra.


Debatter i krisens tecken

22 oktober 2008

På planet hem till Stockholm hann jag med att djupdyka i olika europeiska tidningars beskrivning inte minst av den ekonomiska krisens konsekvenser.

Och åtskilligt inger bekymmer.

I Europaparlamentet i går efterlyste president Sarkozy en ”ekonomisk regering” för EU eller i alla fall för Euro-området.

Även om det alldeles säkert är en bro för långt bort visar det hur tänkandet nu håller på att utvecklas.

I situationer som denna sitter vi tydligt i samma båt, och då skadar det inte med en gemensam rorsman – eller i alla fall en gemensam uppfattning om vart man skall ro.

Men om denna tanke förtjänar att – på ett eller annat sätt – föras vidare var väl andra mer diskutabla.

Han passade t ex på att efterlysa en stor europeisk statsfond som skulle se till att europeiska tillgångar inte köptes upp av icke-europeiska intressen.

Den tanken är tydligt mer fransk än vad den är europeisk. Vi har i stället all anledning att slå vakt om en europeisk ekonomi som är öppen också mot världen i övrigt. Alternativet skulle riskera att drabba oss hårdare än de flesta andra.

Statsinterventionismen måste – även i situationer som denna – begränsas till vad som är absolut nödvändigt.

Jag ser i en av tidningarna att premiärminister Berlusconi och finansminister Tremonti i Italien nu talar om behovet av statliga subventioner till i stort sett varje del av ekonomin.

Man skulle tycka att ett land med en statsskuld som den italienska – över 105% av BNP, att jämföra med Euro-kravet på högst 60% – skulle handskas lite försiktigare med så dyra tankar, men i en situation som dagens flyger eftertanken tydligen lätt alltfört långt bort.

Ökade skatter eller ökad skuldbörda för att subventionera förlusttynga företag är en politik med mycket tydliga begränsningar.

Men diskussionen i den europeiska pressen visar de också politiska utmaningar vi står inför när ekonomierna nu bromsas upp och problemen växer.

Der får inte bli de enkla lösningarnas tid – för då kommer vi att bädda för än svårare tider längre fram.


Mer än väntat

22 oktober 2008

Tillbaka igen i Stockholm efter stödkonferensen för Georgien i Bryssel.

Sverige kommer att bidraga med ca 400 miljoner kr under de närmaste tre åren, och vi är därmed sannolikt något större än Tyskland och då också den största bilaterala europeiska givaren.

Dock är främst USA men också Japan betydligt större – liksom självfallet Europakommissionen med det gemensamma europeiska stödet.

Jag var inte med på konferensen till slutet, men ser i mediarapporteringen nu i kväll att konferensen genererade löften om stöd på ca 3,5 miljarder Euro under de närmaste åren.

Det är en bra bit mer än vad som var väntat – och måste ses som ett tydligt uttryck för det väsliga världssamfundets stöd till ett reforminriktat, demokratiskt och stabilt Georgien.


Betydelsen av den georgiska reformekonomin

22 oktober 2008

Sitter på den internationella stödkonferensen för Georgien i Charlemagne-byggnaden i Bryssel.

Just nu talar Frankrikes utrikesminister Bernard Kouchner med inlevelse om de humaniära utmaningarna efter kriget.

Och nyss talade kommissionspresidenten Jose Manuel Barroso om ”det moraliska imperativet att hjälpa en granne i nöd.”

Den georgiska ekonomiska utvecklingen under åren från den politiska förändringen i slutet av 2003 till sommaren 2008 – före konflikten – var mycket imponerande.

Ekonomin växte med i snitt mer än 10% om året. Det var ett resultat av en reformpolitik som med Världsbankens mått i dess rapporter ”Doing Business” tog företagsklimatet i landet från position 112 2003 tilkl positionen 15 2007.

Samtidigt som ett liberalt företagsklimat möjliggjorde en stark ekonomisk tillväxt kunde offentliga satsningar av olika slag växa. Skattetrycket ökade från ca 14% innan rosornas revolution till ca 26% nu, vilket bl a möjliggjorde ökade sociala satsningar motsvarande ca 5% av den samlade ekonomin.

Att man hade och har ett betydande underskott gentemot omvärlden var inte onaturligt, men detta kunde mer än väl finansieras av kapitainflöden och utländska investeringar. Förra året hade utländska investeringar en nivå motsvarande 15% av BNP, vilket internationellt var en mycket imponerande siffra.

Trots de stora underskottet i betalningsbalansen var det därmed möjligt att också påtagligt minska utländsskulden – från ca 46% av BNP till ca 17% förra året.

Jag nämner dessa siffror för att illustrera den rätt remarkabla framgångssaga på det ekonomiska och sociala området som Georgien var intill konflikten i somras. Från en sammanfallande och genomkorrupt stat 2003 var man på väg att bli ett fördöme i reformpolitik.

Men nu är mycket annorlunda. Först kriget med Ryssland i augusti – och nu den internationella finansiella krisen. Det kan diskuteras om det är det ena eller den andra som nu ställer till störst skada.

Det är viktigt för Europa och dess stabilitet att Georgien kan fortsätta som en framgångsrik reformekonomi och en framväxande europeisk demokrati. Ett Kaukasus som sjunker ner i instabiliet, konflikter och korruption kommer att ha negativa effekter i ett mycket stort område.

Så det är därför vi alla sitter här i Bryssel i dag. Snart skall också jag tala om de bidrag som vårt land kan ge till de gemensamma ansträngningarna.

Jag återkommer till det.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 383 andra följare