Kabul, Mazar-e-Sharif, Askhabad och Moskva

31 oktober 2008

Dessa rader nedtecknas på det flygplan som nu för oss från Turkmenistans huvudstad Ashkabad till Moskva efter en dag som började i Kabul och i huvudsak har tillbringats i Mazar-e-Sharif.

Norr om Hindu Kush möter man ett annat Afghanistan.

De höga bergen möter de centralasiatiska slätterna strax söder om Mazar-e-Shariff. Och det är inte långt till floden Amu-Darja och gränsen till de centralasiatiska länderna.

Detta är historiskt laddade områden.

Bara någon mil från där i dag svenska och finska soldater deltar Camp Northern Light hade Alexander den Store och hans armé sin bas under tre år för ca 2.300 år sedan. Ruinerna av staden Balkh avslöjar en av den dåtida världens verkliga metropoler.

Och det är inte konstigt.

Här bands Kina och Europa samman längs Sidenvägen, och här är Centralasiens möjligheter att tränga ner mot Sydasien och dagens Indien. En karavan med dromedarer längs vägen från flygplatsen påminde om svunna tider.

Staden är uppbyggd kring den vackra och imponerande Blå Moskén som med sina ca 800 år på nacken av många ses som den fjärde viktigaste helgedomen inom islam – i viss konkurrens med moskéen i Najaf i södra Irak.

Jag besöke moskén innan fredagsbönen tillsammans med provinsens Balkhs guvernör Atta.

Och vi togs emot av den högste ansvarige för moskén som på lite knagglig svenska insisterade på att jag var moderatledare. Det hade han sett på TV – och då var det så.

Nej, jag förklarade för honom att tiderna hade förändrats. Och var mer intresserad av hans, och frågade historia.

Jo, han hade skadats under striderna mot den sovjetiska ockupationsmakten på 1980-talet, och fått läkarvård i Sverige. Under några år hade han bott i Haninge. Men hans uppgift i livet var här vid moskén i Mazar-e-Sharif.

Annars blev det mest diskussioner ute på Camp Northern Light i stadens utkanter. Det var nyttigt att få en bättre bild av de insatser som den svensk-finska insatsen inom ramen för ISAF utför här.

Sedan följde vi med en av det svenska flygvapnets underhållstransporter som via Adana i Turkiet hade tagit sig hit. Men vi skulle bara till Ashkabad där vi bytte flygplan för att komma till Moskva.

Dromedarerna nere vid flygplatsen påminde om forna tiders sidenväg i dessa regioner.

Men när jag uppe i luften lyssnade på flygtrafikledningen från Kabul eller Ashkabad var bilden i grunden densamma.

Singapore Airlines på väg från Europa till Singapore. Jet Airways på väg från New York till New Delhi. Och en svensk Hercules i nattmörkret över öknen.


Till Buzkashi-landet

31 oktober 2008

Strax lyfter vi från Kabul för att flyga över de höga bergen i Hindu Kush – en utlöpare Himalaya – upp till den sydliga delen av de centralasiatiska slätterna vid Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan.

Där uppe möter en till stora delar annan värld – om än i samma land.

Den väpnade konflikt vi associerar med Afghanistan är i allt väsentligt en konflikt i de pashtun-dominerade områdena mellan Indus-floden i Pakistan och Hindu Kush mitt i Afghanistan. Och fokus ligger i landets södra och östra delar.

Norr om Hindu Kush möter vi Centralasien snarare än Sydasien med en befolkning som till större delen har en annan etnisk sammansätting och en annan historia.

Detta är buzkashi-sportens land – när män på häst kämpar om en död get i en sport med tydliga rötter i centralasiens ryttararméer och snabbrörliga politiska förändringar.

Mazar-e-Sharif var en av de allra sista städer som erövrades av talibanerna när de gradvis tog över landet, och det var här som deras fall inleddes.

Den 9 november 2001 besegrades 3.000 talibandsoldater utanför Mazar-e-Shariff av en koalition av olika arméer med understöd av CIA och amerikanskt flyg. Det slaget avgjorde norra Afghanistans framtid, och inom tre dygn hade den s k norra alliansens styrkor tagit över så gott som hela norra och västra delarna av landet. Den 13 november föll Herat.

Så staden har sin symboliska betydelse i det moderna Afghanistan – men också sin ekonomiska. Större delen av landets jordbruksproduktion finns här uppe – även om just nu den förödande torkan har skapat en helt annan situation och utmaning.

Och det är här uppe som svenska soldarer i ISAF gör sina insatser för stabilitet och säkerhet i det omstridda landet.


Trädgårdar, bomber och film

30 oktober 2008

Ytterligare en dag med intryck och informationer från livet och politiken i den afghanska huvudstaden.

Med början i Barburs vackra trädgårdar fortsatte det med parlamentets talman, kämpande kvinnliga parlamentariker, inrikesministern samt chefen för de internationella ISAF-styrkorna innan det var dags för invigning av den nya svenska ambassadbyggnaden här.

Ambassaden i Kabul tillhör ju en av de nya vi nu etablerat, och det är självfallet viktigt att vi finns på plats här också diplomatiskt och politiskt. Miljardsatsningar på bistånd och säkerhet kräver en ambassad för att allt skall bli rätt.

Så den samlade svenskkolonin – högt räknat upp mot hundratalet personer – myllrade i trädgården, skålade och förklarade allt invigt allt medan kylan och mörkret smög sig på.

De soliga dagarna här är fortfarande mycket behagliga, men mot kvällen kryper temperaturen ner riktigt ordentligt. Kabul ligger högt upp.

Lite oordning i program och arrangemang blev det med anledning av en bombattack mot kultur- och informationsministeriet. Fem personer dödades.

Attacken var visserligen bara ett hundratal meter från mitt hotell, men jag satt i parlamentet i en annan del av staden och märkte ingenting förrän Aftonbladet ringde från Stockholm till en av mina medarbetare.

Varför just detta ministerium som leds av en talibanerna icke alldeles fjärran person av föga liberal böjelse attackerades kan man spekulera om. Kanske  av den enkla anledning att det ligger med mycket ringa skydd i en helt öppen del av staden – viktigare byggnader har ett helt annat skydd.

Mitt i allt krävdes också uppföljning per telefon och på andra sätt om andra ärenden.

Krisen i östra Kongo. President Saakhasvilis besök i Stockholm. Arbetet med Eastern Partnership. FN-förhandlingar med Belgrad. En utrikesminister är alltid on line.

Sedan blev det trevlig middag hos en god vän från bl a Bosnien-tiden som hos sig samlat fristående tänkare och tyckare att tänka högt och fritt om landets framtid.

Och kvällen avslutades med en fascinerande nyproducerad afghansk film om landets lite stapplande svar på Melodifestivalen.

Här visades alla de brytningar – sång och dans versus traditionalism och förändringsmotstånd – som utmärker detta så mångfasetterade land. Säkert kommer den filmen att låta tala om sig framöver.

I morgon blir det så ytterligare en dag i den afghanska verkligheten – dock annorlunda än dagens.


En solig morgon

30 oktober 2008

Solen går upp över Kabul, och även om det sägs att det är nu som hösten kommit också hit ser det ut att bli en vacker dag.

I media spekuleras väldiga om möljligheten till någon form av försoning med de olika grupper som förenklat ges samlingsbeteckningen talibaner.

Och en rad initiativ cirkulerar med syfte att försiktigt testa marken.

Mycket hänger självfallet på om de s k talibanerna upplever att de går framåt – och ty följande har all anledning att bara fortsätta – eller om i alla fall delar av dem upplever sin situation som betydligt mer trängd.

På den punkten hör man påtagligt olika bedömningar runt om i staden.

Jo, det går bra för dem med upptrappningen av strider och förluster för regeringssidan. Nej, olika internationella förstärkningar som nu kommer in liksom det ökade tryck som de kan komma att utsättas för i Pakistan innebär att de börjar att bågna under trycket.

I dag åker – med all sannolikhet – president Karzai till Istanbul för samtal med sin pakistanske kollega. Det är viktigt att de nu kan arbeta samman konstruktivt. Min turkiske kollega var här för bara några dagar sedan och förberedde samtalen.

Och dessutom försöker Frankrike samla de olika regionala aktörerna till samtal i Paris i slutet av kommande vecka. Alla förefaller inte entusiastiska, men jag tycker initiativet förtjänar stöd. Det behövs en klarare europeisk roll i konflikterna i denna del av världen.

Men nu bär det av till Baburs trädgårdar.


I myllret i Kabul

29 oktober 2008

Att manövrera sig fram genom myllret i den afghanska huvudstaden kan förvisso ha sina sidor. Vid rusningstrafik står allt bara still.

Exakt hur många miljoner människor som nu bor i Kabul får jag lite olika besked om. Men att denna stad med kanske 3000 år av historia under de allra senaste åren växt enormt är alldeles uppenbart.

I kvarteren med de viktigare ambassaderna och ministerierna påminner situationen lite om den i den s k gröna zonen i Bagdad. Tung säkerhet och tunga avspärrningar.

Med i andra delar av staden är det myllret av människor som är det dominerande intrycket. Och stämningen verkar mindre nervös och spänd än vad mediarapport lett till mig att vänta.

Det har varit en dag av intressanta politiska samtal med presidenten, utrikes- och försvarsministrarna liksom EU:s representant och USA:s ambassadör.

Sakta fylls min bild av de utmaningar landet – och regionen – står inför i med nya detaljer. Och kanske är den snäppet mindre dyster än vad den konventionella visheten annars skulle föreskriva.

På kvällen blev det så mer avspänd middag på lokal restaurang med  bl a Anders Fänge från Svenska Afghanistankommittén. Med grundlig erfarenhet från nästan tre decennier med landet gav han bilden ytterligare nyanser.

Men att det kommande året blir utomordentligt viktigt står alldeles klart.

Hur kommer de planerade parlaments- och presidentvalen att fungera och vilka resultat kommer de att leda till? Vilken politik kommer en ny amerikansk administration att föra? Kommer det att gå att stabilisera Pakistan och begränsa det negativa inflytandet därifrån.

De tillhör de frågor som säkert kommer att finnas med också i morgondagens möten här.

Men jag börjar i Barburs trädgårdar – den första mogulkejsaren av Indien, född i Andijan i Ferganadalen i Centralasien, som alltid längtade tillbaka till den friska luften och den vackra grönskan i Kabul och som – efter att ha dött i Agra 1530 – till slut kom att begravas i sin trädgård här.

Det historiska perspektivet berikar alltid bilden av nuet.


Landat i natten i Kabul

29 oktober 2008

För några timmar sedan landade jag i mörker på flygplatsen strax utanför Kabul efter flygningen från St Petersburg.

Klockan var strax före fem på morgonen lokal tid, och stadens gator var tämligen så övergivna. Nu har den hunnit bli lite mer och solen har dessutom hunnit med att gå upp över den gamla staden.

Jag är här för att under några dagar på ort och ställe försöka få en bättre uppfattning om situationen i landet – men också för att framföra viktiga politiska budskap om behovet av fortsatta reformer på olika områden.

Till dem jag kommer att träffa hör självfallet president Hamid Karzai och utrikesminister Rangeen Dadfar Spanta.

Utrikesminister Spanta var ju i Stockholm i början av året och inbjöd mig då att komma hit, och president Karzai träffade jag senast vid den stora Afghanistan-konferensen i Paris i slutet av våren.

Läget i landet och regionen är utan tvekan besvärligt. Säkerhetssituationen i Afghanistans södra och östra delar har tydligt försämrats, och det har sitt självklara samband med den allt mer komplicerade situationen i grannlandet Pakistan.

Den bredare ansats för de internationella insatserna som vi talat om under de stora internationella mötena – i Bukarest och Paris – tidigare detta år håller långsamt på att förverkligas. Men det kommer att ta tid att vända den bekymmersamma utvecklingen, och huruvida det är möjligt med fokus bara inom Afghanistans gränser är väl mycket tveksamt.

Det är nästa års viktiga val som står i centrum för mycket. Väljarregistreringen har börjat, men det finns självklart ett frågetecken för hur den kommer att påverkas av säkerhetssituationen.

Men dessutom är det tydligt att inrikespolitiken påverkas av positioneringarna inför detta val. President Karzai har just genomfört en regeringsombildning med vissa tydligt hoppfulla inslag, medan andra nog bäst kan förklaras av behovet att skaffa stöd i olika grupperingar.

I huvudsak kommer jag att ha samtal här i den afghanska huvudstaden, och jag kommer också att ha möjlighet att inviga den nya svenska ambassaden här.

Med det engagemang – såväl med bistånd som med militära insatser – som vi har i Afghanistan är det ju något av en anakronism att vi inte tidigare haft en ambassad här.

Men nu repareras den saken, och vi får bättre möjligheter att följa det viktiga också politiska skeendet här.

Först och främst kommer jag självklart att föra politiska samtal, men jag hoppas också få lite tid att lära mig lite mer om landets historia och kultur, och att träffa individer som med sina personliga insatser försöker att bygga det nya Afghanistan.

Men sedan kommer jag också att ta mig över Hindu Kush upp till de nordliga delarna av landet och Mazar-e-Sharif i vars närhet de svenska militära insatserna ju finns.

I grunden är det nog inte här i Kabul som landets framtid avgörs – utan av utvecklingen runt om i landet, och inte minst i och kring viktiga centra som Kandahar, Jalalabad, Herat och Mazar-e-Sharif.

Att lära känna dem – med dess mycket olika historia, karaktär och orientering – tror jag är alldeles avgörande för att kunna förstå utmaningarna framöver.

Så jag ser fram mot mina fortsatta dagar i Afghanistan.


Dag och middag i St Petersburg

28 oktober 2008

Sitter nu på flygplatsen Pulkovo vid St Petersburg i väntan på avfärd efter en intressant dag här.

Antalet utrikesministrar här för detta möte var kanske inte överväldigande stort. Förutom värden Ryssland var det Frankrike, Estland, Norge, Finland och Sverige.

Men det gav möjlighet till rätt bra diskussioner framför allt om det regionala samarbetet i norra Europa. Trots meningsbrytningar i övrigt – läs: Georgien – har vi ju ett intresse av att detta går framåt.

Jag betonade speciellt miljöproblemen i Östersjön som följer av bristen på fungerande reningsverk. Framsteg har gjorts här i St Petersburg, men jag tog upp det faktum att praktiskt taget ingenting alls har gjorts i Kaliningrad.

I övrigt kom vi överens om att utvidga samarbetet i den sk nordliga dimensionen med också de viktiga transport- och logistikfrågorna. Gränsövergångarna såväl från Finland som Estland fungerar långsamt och byråkratiskt med enorma köer som resultat.

Men sedan blev det kultur i teatern i det magnifika Jusupov-palatset. Och innan dess guidade utrikesminister Lavrov och guider oss runt i palatset källare där Rasputin en gång mördades – en rätt brutal historia.

Det ansågs obligatoriskt med en dos vodka efter den turen – och det var inte svårt att förstå varför.

Men middagen i samma palats blev då en något mer uppsluppen historia.

Och i mitt tacktal fick jag ärligt säga att vi gärna kommer tillbaka till St Petersburg – en gång avsett som Rysslands fönster mot det övriga Europa.

Men nu skingras vi. Sergej Lavrov flyger till Moskva. Jonas Gahr Störe har redan lämnar till Oslo. Urmas Paet tar bilden fem timmar via Narva till Tallinn.

Och jag flyger åt mitt håll.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 459 andra följare