FN-dagen

I dag är det den årliga FN-dagen som kommer att uppmärksammas på lite olika sätt, även om dagen ju knappast tillhör dem som kommit in i det bredare folkliga medvetandet.

Men stödet för Förenta Nationerna – dess mål och dess medel – har alltid varit en viktig del av svensk utrikespolitik.

När jag träffade generalsekreterare Ban Ki-moon i New York för några veckor sedan konstaterade han att om alla länder vore som Sverige i sitt stöd till FN skulle hans liv vara bra mycket enklare.

Och så är det säkert.

Samtidigt skall vi inte vara omedvetna om organisationens olika brister. Själv var jag ju under två år FN:s generalsekreterares representant till Balkan med ställning som biträdande generalsekreterare, och det gav rikliga möjligheter till inblick också i dessa.

Men multinationella organisationer har alltid sina svårigheter. Olika medlemsstater drar åt olika håll och försöker utnyttja organisationen för sina syften.

Ett kan dock sägas alldeles klart – utan FN vore världen i dag en sämre plats.

Den möjlighet till dialog som FN erbjuder har minskat vissa – inte alla – av spänningarna i världen. Och de insatser som görs av FN:s olika fackorgan – mindre i medias fokus men ofta viktigare än det som sker i New York – betyder oerhört mycket runt om i världen.

Så vi har all anledning att fortsätta att uppmärksamma FN denna dag – och att fortsätta att ge dess arbete vårt stöd alla andra dagar.

3 Responses to FN-dagen

  1. tnsexton skriver:

    Carl Bildt trycker ovan på vikten av dialog. För att en dialog ska kunna fungera krävs att alla ska kunna komma till tals. FN skulle inte vara vad FN är och kommer inte att bli det vi vill att det ska vara om åsiktsutbyten stryps, om bara det politiskt korrekta tillåts och om de avvikande eller t.o.m. aparta meningarna göms undan eller stryks ur protokollen.
    Likriktning och likformighet är alla organisationers stora fara och där alla tänker lika blir inte mycket tänkt.

  2. ebtisamhatem skriver:

    Hallo Carl Bildt
    Yesterday was a party in Lillholmsschool. My students, My Iraqi students sing for UN. I was thinking a bout something I read:
    “ O people of Iraq! You are like pregnant women who, on completion of the pregnancy, delivers a dead child and her husband is also dead and her period of widowhood is long and only a remote relation inherits her”. No it wasn’t George Bush who gave this speech, but rather Imam Ali.
    Here is a speech that I long to hear and so far haven’t:
    “ O people of Iraq. One day you will become the people of mediocrity and boredom. We have been at the forefront of major historical events for far too many times and we have paid a heavy price for it. The time has come for us to take our leave and sink into obscurity. Let us give a way our oil for free to the U.S. in fact let us deliver it to them for free with no extra charge, for this wealth has been nothing but a curse upon us. The land of the proud and free are more deserving of it, anyway, we are neither proud nor free, so we have no use for it. Let us tell Iran that they are welcome to their fight against Great Staten, for their quest is brave, but we shall ask them to conduct their blood bath against Americans off our lands. We shall tell the Americans that their war on terrorism is fair and just, however, we shall ask them to conduct it far away from us. We wish to be a model democracy in the Middle East. We simply want to raise our kids and spend our time taking care of our families. In the afternoons we shall sit around drinking tea and chat idly away for hours. We will be so bored that we will have to make up stories and riddles in order to entertain ourselves. O people of Iraq, the time of national pride is over, we have pioneered dreams of Arab nationalists and Islamic idealists, but now we must leave all that behind. My goal is to ensure that all our lives get into a rut. From now on, our country will not be mentioned on CNN, history books will ignore us and powerful world leaders will find nothing to say to us. The time of grandiose visions by powerful men is over”.

    When I opened my eyes I heard Mohammed, from Baghdad who’s papa is a political and living in Baghdad now, singing a very nice song for peace. Can Mohamed sing the same song in Baghdad not in Stockholm next year or may be next five years?

  3. perfro skriver:

    Visst finns det en islamistisk religion som inte till sin politiska inriktning är fundamentalistisk , detta även i länder som Iran.
    En mer sekulariserad och demokratisk typ växer fram i Irak och även om kritikerna till Irakkriget inte vill godta det så måste vi ändå lita på den historiska forskningen.
    Och även nu finns det faktiskt både politiker som Carl och politiska krönikörer,som vågar tala sanning.

    Bäst är ändock att det nya budskapet kommer från irakierna själva.

%d bloggare gillar detta: