Höstmörkret håller på att sänka sig ner över de nordiska länderna – det är bara att anpassa sig.
I riksdagshuset i Helsingfors hade vi vårt nordiska utrikesministermöte innan det var dags för diskussionen i Nordiska Rådet.
Att det är Islands situation som tilldrar sig mest uppmärksamhet är inte överraskande – men den ligger först och främst på statsministraras dagsordning.
Vi diskuterade hur vi så småningom skall behandla de tankar som Thorvald Stoltenberg kommer att presentera för oss när vi ses i Köpenhamn den 18 december.
Med all sannolikhet blir det ett speciellt ministermöte kring dessa frågor innan vi i alla fall ses till ett mer ordinarie möte i Reykjavik i april nästa år.
Stödet för ansträngningarna att förbättra det nordiska utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet är alldeles uppenbart mycket starkt. Det framgick också vid den mer traditionella lunch som vi utrikesministrar hade med Nordiska Rådets presidium.
Men vi hade också en bra diskussion om Arktis-frågorna – liksom en avstämning av våra olika bedömningar av situationen i Afghanistan. På ett eller annat sätt är vi alla engagerade där.
Att påstå att diskussionen i Nordiska Rådet blev speciellt upphetsande vore nog en överdrift. Men några positionsmarkeringar från olika partigrupper hanns dock med. Att någon vänstersocialist ville dödförklara kapitalismen visade mest att de gamla dogmer ännu inte dött.
Men nu bär det av till mottagning på Sveriges Ambassad – och därifrån till middag med den konservativa partigruppen.
”Att påstå att diskussionen i Nordiska Rådet blev speciellt upphetsande vore nog en överdrift.”
Detta är väl ändå högst märkligt?
Här sitter 5 högst civiliserade länder samlade med goda och erfarna representanter, får man förmoda. Massor av resurser i form av naturresurser, gott om plats i sina länder, utbildade demokratiska och välmående invånare.
Dessutom finns en lång tradition av samarbetsanda och socialt kapital av många olika slag.
Varför i all världen utnyttjar man inte denna unika situation för att skapa något av värde för framtiden?
Fattar man inte varför man sitter i Nordiska rådet?
Vad är huvudaffärsidén som där är tänkt att drivas?
Här borde finnas myriader av projekt att ta sig an!?
Varför klarar man inte detta?
Varför tar man då inte hjälp av konsulter eller andra hjälpredor för att komma loss?
Det borde inte finnas några ursäkter i världen som hindrar en livlig debatt och ett upphetsande aktivitetsprogram?
Byt i såfall ut hela ledningen omedelbart bums.
Avanti!
I FN är man runt 200 länder och några som kan lämna veto. Där kan man förstå att saker kan gå trögt och ta tid, men…
i Nordiska Rådet har man väl inget säkerhetsråd eller något veto?
Man kunde ta fram en lista på 100 bra förslag som man sen prioritetsordnade och sen satte projektledare och resurser på.
Islands situation. Island ses som en terroriststat av Storbritannien läser man i Aftonbladet. Isländska medborgare får sina tillgångar frusna. Hur kan detta vara möjligt? Nu har det väl ändå spårat ut?