Inför ett avgörande år i Ukraina.

KIEV: Få saker är viktigare när det gäller Europas framtida säkerhet än den långsiktiga utvecklingen av och stabiliteten för Ukraina.

Och det har självfallet med Rysslands framtida utveckling att göra. Skulle ryska försök att destabilisera Ukraina och successivt åter lägga landet under Moskvas kontroll lyckas skulle detta mycket väl kunna stimulera fortsatta ryska ansträngningar att återupprätta ett imperium som vissa av dem anser att man orättfärdigt har förlorat.

Våren 2014 befann sig Ukraina mycket nära militär, politisk och finansiell kollaps efter den ryska aggressionen, sammanbrottet för Yanukovich-regimen i Kiev och en massivt missköt ekonomi.

Presidentvalet i maj, där Pero Poroshenko fick brett stöd från landet i dess helhet, blev en vändpunkt. Och därefter pressades de ryska försöken att bryta sönder landet successivt tillbaka. I augusti tvingades president Putin skicka in reguljära bataljonsstridsgrupper i landet för att rädda vad som räddas kunde, och i september kom det till en vapenvila framförhandlad i Minsk.

Men viktigt var också massivt finansiellt och politiskt stöd från framför allt EU. Det var av avgörande betydelse för att stabilisera den mycket farliga situationen.

Sedan dess har mycket gjort för att reformera Ukraina och föra in landet på en långsiktigt stabil kurs. Det långtgående avtal med EU som det var president Putins avsikt att stoppa har trätt i kraft och börjar fungera. Ekonomin växer nu med 3-4%, vilket är en klar förbättring men egentligen borde vara mera.

Men kriget kring Donbas fortsätter. Kring 10.000 människor har dödats, och miljoner människor har tvingats på flykt. Ukraina tvingas till mycket omfattande och kostsamma satsningar på sitt försvar.

Till de aspekter på konflikten vi har anledning att uppmärksamma hör de ihållande cyberoperationerna, där det är uppenbart att Ryssland också utvecklat möjligheten till direkt disruptiva operationer riktade mot bl a elsystemet i Ukraina, och där delar av dessa operationer dessutom har haft betydande globala återverkningar. Cyberkrig känner inga gränser.

Och de politiska processerna för att få en verklig lösning på konflikten har stagnerat. Jag tillhörde dem som tyckte att det fanns vissa tecken på att Kreml skulle vara redo för något mer konstruktiv inställning efter det ryska presidentvalet, men av detta har vi inte sett någonting alls. Snarare har man gått bakåt.

Nu förefaller de flesta utgå från att någon lösning knappast är möjlig efter de olika valen i Ukraina nästa år. Och åtskilliga börjar tvivla på att en lösning inom överskådlig tid över huvud taget är möjlig.

Här i Kiev känns den väpnade konflikten i öst mycket långt borta, men presidentvalet i mars nästa år och parlamentsvalen ett halvår senare desto mer närvarande.

Hur det kommer att gå spekuleras det livligt om.

Här på YES-konferensen har president Poroshenko tydligt visat att han kommer att göra sitt yttersta för att bli återvald, Yulia Tymoshenko demonstrerar sina retoriska och populistiska talanger och synnerligen populäre musikerna Slava Vakarchuk bibehållit spänningen kring huruvida han ställer upp eller inte.

Oroande är att det finns en risk för att nödvändiga reformer nu skjuts på framtiden, kanske ända in i 2020, och än mer oroande är att en populistisk löfteskarusell under de bägge valrörelserna skapar betydande svårigheter för reformpolitiken också därefter.

Och ett Ukraina som stagnerar i sin reformpolitik blir ett mindre stabilt Ukraina med svagare motståndskraft också mot fortsatta ryska försök att destabilisera och dominera. Konsekvenserna för Europa i dess helhet skulle riskera att bli allvarliga.

Internationella insatser är viktiga.

IMF är strikt i sina villkor för nödvändigt fortsatt stöd, en grupp är här just nu för förhandlingar, och EU har breda insatser för att hjälpa och vägleda med ett nytt miljardprogram undertecknat just i dessa dagar. Inget annat land utanför kretsen av medlemmar har fått ett så omfattande stöd av EU som Ukraina.

Men alldeles avgörande är självfallet egna insatser, och här resultatet av det kommande årets demokratiska processer alldeles avgörande.

Till gästerna på diskussionerna här i Kiev hörde också Bono, som mellanlandade på väg från Berlin till Lissabon på sin nya Europa-turné för ett mer politiskt samtal fyllt av den imponerande kombination av engagemang och vishet som denna rocksångare har.

Inte minst handlade det om ”den underbara idén” om det europeiska samarbetet och EU. Med sitt ursprung i det Irland han talade närmast kärleksfullt om är frågor om fred, kompromiss och förståelse mellan olika nationer och traditioner någonting dom ligger honom nära.

Men det handlade om inte bara om Europa, utan också – Bono är ju Bono! – om Afrika, dess utveckling och den betydelse denna har för Europas framtid. ”Misslyckas Afrika kan Europa inte lyckas” var hans mycket tydliga budskap.

Tidigt i morgon bitti lämnar jag så Kiev, och i morgon eftermiddag lokal tid landar jag i Washington om allt går som det skall.

One Response to Inför ett avgörande år i Ukraina.

  1. Stig Palm skriver:

    Är du Carl Mp’s hatobjekt ur Miljösynpunkt? Du far som skinnet på picken fram och åter över kontinenterna med flyg. Hur ser ditt CO2 index ut?

%d bloggare gillar detta: