Och vad händer nu?

STOCKHOLM: Världen och Europa har inte stått still under den tid vi i Sverige bedrivit valrörelse, men innan jag vänder till dess olika utmaningar finns det väl anledning att säga någonting om det svenska valresultat och vad som nu kan komma att hända.

Valet innebar ett något mindre dåligt resultat för såväl socialdemokraterna som för moderaterna än vad som väntats och spåtts, och ett något mindre bra resultat för Sverigedemokraterna.

Socialdemokraterna fick dock sitt särklassigt sämsta resultat någonsin, medan moderaterna faktiskt hamnade något över sitt historiska snitt.

Och betydelsefullt var att moderaterna behöll den plats som landets näst största politiska parti man haft sedan 1979. Den väntade politiska jordbävning som det hade varit om SD övertagit den platsen, eller t o m blivit största parti, uteblev.

Nu väntar en intensiv period av politiskt manövrerande.

Såväl Socialdemokraterna som SD har ett fundamentalt intresse av att försöka bryta upp Alliansen, och de kommer bägge att komma med olika inviter och initiativ i detta syfte.

När Stefan Löfven talar om att han hoppas på blockpolitikens död är det ju Alliansens död han är ute efter, och när Jimmie Åkesson talar om samarbete med moderaterna och KD är han självfallet ute i exakt samma syfte.

Jag vill inte påstå att de kommer att direkt samarbeta i detta syfte, men tyst kommer de i alla fall att hoppas att de ömsesidigt lyckas med det.

Allt tyder på att Socialdemokraterna, troget sina traditioner, kommer att bita sig fast i bordet, och att Stefan Löfven kommer att försöka att dominera spelet med olika initiativ till samtal och samarbete.

Personligen tror jag dock att han skulle göra klokt i att avgå redan nu för att göra det möjligt för sittande talman Urban Ahlin att inleda den process av konsultationer som denne sedan om två veckor kan lämna över till en nyvald talman för att formellt avsluta.

Värdefull tid skulle sparas, och jag tror dessutom att det skulle etableras ett bättre klimat mellan de olika partierna än vad som blir fallet om det skapas ett intryck av att ett parti försöker att sätta sig över i alla fall andan i regelverket.

Men när detta är sagt tror jag inte att han kommer att göra detta, utan i stället försöka att sitta kvar tills han med all säkerhet fälls i den statsministeromröstning som jag förutsätter kommer omedelbart efter det att riksdagen samlats.

Den kan komma redan tisdagen 25 september innan det högtidliga öppnandet, eller kanske mer sannolikt dagen därpå. Beslutet om tidpunkt kommer att ligga i händerna på den talman som väljs den 24 september.

Processen därefter sker enligt vad som föreskrivs i regeringsformen. Den fjärde paragrafen i dess sjätte kapital reglerar förfarandet:

”När en statsminister ska utses, kallar talmannen företrädare för varje partigrupp inom riksdagen till samråd. Talmannen överlägger med de vice talmännen och lämnar sedan förslag till riksdagen. Riksdagen skall inom fyra dagar, utan beredning i utskott, pröva förslaget genom omröstning. Om mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar mot förslaget, är det förkastat. I annat fall är det godkänt.”

Med denna ordning är det mycket svårt att de att Stefan Löfven skulle ha möjlighet att återkomma som statsminister. Såväl Alliansen som SD skulle med all sannolikhet rösta mot, och tillsammans innebär klart över hälften av riksdagens ledamöter.

Ett förslag om Ulf Kristersson som statsminister kommer Socialdemokraterna och vänstern i övrigt säkert att rösta mot, men vad SD gör är mindre klart. De har möjligheten att tillsammans med Socialdemokraterna fälla förslaget, men kan också avstå och därmed låta det passera.

Men om allt detta är det för tidigt att spekulera just nu. Det är tämligen fullbelagt i den branschen, noterar jag i olika media.

Under tiden går världen vidare.

På onsdag framträder Europakommissionens ordförande Jean-Claude Juncker med sitt årliga programtal, och det blir också hans sista före valen till Europaparlamentet i maj nästa år.

Säkert kommer en rad initiativ för att stärka inte minst EU-ländernas yttre säkerhet och utrikespolitiska beslutskraft, och sannolikt står migrationsfrågorna fortsatt i centrum. Det kommer de också att göra på det informella EU-toppmöte som äger rum i Salzburg i mitten av nästa vecka, och där Stefan Löfven fortsatt kommer att företräda Sverige.

Även om mötet är beslutande kommer det att vara viktigt. Ofrånkomligt är nog också att den fortsatta processen om Brexit kommer upp till diskussion. Här har ju Boris Johnson nyss gett nytt bränsle åt den inhemska debatten genom att likna premiärminister Mays förslag med att man satt på sig ett självmordsbälte och gett avtryckaren till Bryssel.

Brexit blir en allt stökigare och för Storbritannien allt skadligare process.

Min egen vecka börjar i Stockholm, men på torsdag bär det av till Kiev i Ukraina för den årliga stora YES-konferensen det, och från Kiev bär det sedan vidare för några dygn i Washington.

Sedan är det nog bäst att återvända till Stockholm.