Den makedonska frågan igen.

STOCKHOLM: Det må vara lite fjärran från regeringsbildning och annat här hemma, men betydelsen av morgondagens folkomröstning i Makedonien skall på intet sätt underskattas.

Går vi lite mer än ett sekel tillbaka i tiden var frågor kring just Makedonien högt upp på den europeiska diplomatins dagordning. Det vagt definierade området var skärningspunkten mellan turkiska, bulgariska, albanska, grekiska och serbiska intressen på ett sätt som hade skapat oro och instabilitet under lång tid.

Och såväl det första 1912 som det andra Balkan-kriget 1913 hade till stor del handlat om vad de olika makterna definierade som Makedonien. Och i första världskriget blev området självfallet åter krigsskådeplats.

Öppna konflikter skulle återkomma omedelbart efter det andra världskriget, med kopplingar mellan det grekiska inbördeskriget och den makedonska frågan som i viss utsträckning spökar fortfarande, främst i Grekland där det i landets nordliga makedonska provins finns en farhåga för att gränser skall ifrågasättas på nytt Historien sitter djupt i sydöstra Europa.

I det socialistiska Jugoslavien var den makedonska delrepubliken frontstat mot Nato-landet Grekland, och gränsen till den hårda albanska diktaturen var hermetiskt stängd. När det jugoslaviska upplösningsdramat inleddes var det många som uttryckte fasor för situationen just i Makedonien.

Dels handlade det om möjliga storserbiska anspråk på det som de ibland kallade Södra Serbien. Men den jugoslaviska försvarsmaktens tredje armé drogs faktiskt fredligt bort från republiken sedan den förklarat sin självständighet, och det tillhör historiens ironier att den person som ofta ges erkänsla för detta var sedermera generalen Mladic.

Men än mer handlade det om spänningen mellan det nya landets albanska och slaviska befolkningsgrupper. Situationen i Kosovo var spänd, och det fanns farhågor för att den skulle spilla över till Makedonien.

Det var skälet till att en preventiv FN-styrka, med också svenska soldater, stationerades i Makedonien mellan 1995 och 1999. Och stabiliteten bevarades också under denna period.

Sedan kom då Kosovo-kriget med den påfrestning som detta kom att innebära med hundratusentals flyktingar som visserligen togs emot men som man på inga villkor ville stanna, eftersom den nationella balansen i staten då skulle ha förskjutits. Att de relativt snabbt kunde återvända till Kosovo var utomordentligt betydelsefullt.

Kriget i Kosovo hade många bottnar, och en var ett inbördeskrig mellan olika generationer och politiska inriktningar i det albanska samhället. En yngre och mer radikal grupp tog till vapen också mot den äldre grupp som föredragit mer fredliga medel i kampen.

Det var fortsättningen på denna motsättning som 2001 ledde till nya stridigheter både i de delar av södra Serbien som har betydande albansk befolkning och i Makedonien. Jag var där och minns intensiteten i striderna framförallt i och kring staden Tetovo.

Efter starka internationella insatser blev det en politisk uppgörelse i det s k Ohrid-avtalet, med betydande nya rättigheter för den albanska minoriteten. Och i allt väsentligt har detta avtal också kommit att fungera sedan dess.

Över unga staten har dock hela tiden hängt konflikten med Grekland om statens namn. Athen har vägrat att erkänna staten under namnet Makedonien, och lagt in veto i såväl Nato som EU mot varje process siktande till medlemskap för landet i dessa.

Motståndet har varit starkt främst kring Thessaloniki och den del av Grekland som bär namnet Makedonien och dessutom bär vidare traditionerna från Alexander den Stores dagar.

I ett kvarts sekel har det fram och tillbaka pågått förhandlingar för att finna en lösning, men av olika skäl var det först i början på detta år som det blev möjligt. Man kom överens om att staten skulle döpa namn till Norra Makedonien, och också om en rad med detta sammanhängande frågor.

Men mot denna överenskommelse finns det ett starkt nationalistiskt motstånd i såväl Grekland som i Makedonien. Från motsatta utgångspunkter ses det hela närmast som ett förräderi.

Morgondagens folkomröstning handlar om huruvida landet skall godkänna kompromissen och därmed kunna börja ta steget in i först Nato och sedan EU.

Men det är, som alltid i denna region, ingen enkel sak.

Ett Ja blir det med all sannolikhet. Men viktigt är att det är ett valdeltagande över 50% och dessutom, även om det inte är något officiellt kriterium, att vi inte får en situation där detta Ja är ett resultat av främst den albanska minoriteten. Är så fallet finns risk för att legitimiteten i resultatet kan ifrågasättas av den slaviska majoriteten.

Motstånd mot överenskommelsen finns förvisso. I veckan har vi sett landets president Ivanov stå i FN:s generalförsamling och kalla denna ett nationellt självmord, och inte minst i de starka exilorganisationerna finns det starka känslor.

Ett klart, tydligt och brett förankrat Ja är av största betydelse både för landets och för regionens stabilitet.

Och det hoppas jag innerligt att det blir i morgon, och att jag slipper skriva betraktelser om de risker som annars kan komma att öppnas upp.

One Response to Den makedonska frågan igen.

  1. Nils Ankarcrona skriver:

    Intressant Carl! Sen skall väl nämnas att Alexander den Store var makedonier! Bästa hälsningar, och hoppas att också du skriver på stödet för Alice Teodorescu Nils Ankarcrona ________________________________

%d bloggare gillar detta: