Valdag – och sedan två veckor.

STOCKHOLM: Så har då den avgörande dagen infunnit sig. Sverige går till val. I kväll vet vi hur den riksdag som har den avgörande politiska makten i vår demokrati kommer att vara sammansatt de kommande åren.

Valrörelsen är över, även om det insmugit sig en tendens under senare år att fortsätta vissa aktiviteter även på själva valdagen. Det är jag i grunden mot.

Det har varit en varierande kompott av aktiviteter för min del under den senaste veckan.

En uppmärksammad TV-diskussion med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i Agenda i söndags. Dörrknackning i Nacka med Ulf Kristersson. Video på sociala media där Anna Maria och jag stärker oss med en pasta och hon talar inte minst om jämställdhetsfrågornas betydelse. Tidningsartiklar, bl a i SvD med de tio viktigaste skälen att rösta moderat. Hög aktivitet på mitt svenska Twitter-konto. Och i Uppsala, Stockholm och Linköping mer klassisk kampanj med såväl min företrädare som partiordförande Ulf Adelsohn som med ungdomsförbundet MUF:s ordförande Benjamin Dousa.

Själv har jag inte stått på någon valsedel sedan valet 1998 – det är två decennier sedan vid det här laget – och är inte heller kandidat till någonting. Men det har ändå känns viktigt att försöka att göra en insats.

Det har varit en valrörelse med två fronter – den mer traditionella mot det röda blocket och den allt viktigare mot den nationalistiska folkhemspopulismen hos Sverigedemokraterna. Och det säger sig självt att denna tvåfrontssituation i förening med de speciella förväntningar som ligger på ett parti med anspråk på att axla rollen också som statsministerparti inte varit okomplicerad för moderaterna.

Hur mandaten utfaller i kväll blir självfallet av stor betydelse. Men den enstaka största förändringen har redan inträffar i och med att allianspartierna ändrat principiell hållning till voteringen om statsminister.

Tidigare var det så att socialdemokraterna alltid röstade nej till förslag om borgerliga statsministrar, medan moderaterna lade ner rösten om ett förslag om socialdemokratisk statsminister kunde anses reflektera valresultatet. Men som en reaktion på den s k decemberöverenskommelsen har alliansens partier nu ändrat princip och kommer att rösta nej.

Och därmed är det alldeles klart att regeringen Löfven kommer att få avgå efter det att Stefan Löfven förlorar den statsministeromröstning som kommet efter det att den nya riksdagen samlats om två veckor.

Under de två veckorna intill dess kommer det att manövreras flitigt inför den formella regeringsbildningsprocess som kommer att följa efter det att Stefan Löfven fällts i den omröstningen. Vi kan nog förvänta oss att man från socialdemokratisk håll kommer att fortsätta en intensiv kampanj inriktad på att misstänkliggöra alliansen för att förhandla med SD.

Sådana förhandlingar blir dock självklara i frågan om det talmansval som kommer allra först, men kommer inte att föras kring regeringsfrågan. På den punkten har man varit mycket tydlig.

Sedan Stefan Löfven förlorat omröstningen och gått till talmannen kommer hans regering om ombeddas att sitta kvar under den tid som bildandet av en ny regering tar. Begreppet expeditionsministär finns inte längre, men det är i grunden vad det kommer att vara.

Förutsättningarna för att han skulle kunna återkomma är svåra att se. Då är det betydligt lättare att se att Ulf Kristersson utses till regeringsbildare. Allianspartierna kommer att rösta för, de röda kommer att rösta mot, och sedan är det frågan om vad Sverigedemokraterna gör. Lägger de ned sina röster accepteras förslaget.

Men om detta är det för tidigt att spekulera i dag.

Nu är det valdagen som gäller, och i kväll har vi ett resultat.

Sedan följer de två veckorna fram tills riksdagen samlas. Därefter statsministervoteringen, och därefter en regeringsbildningsprocess som det då kommer att finnas all anledning att återkomma till.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: