Haag – och FN:s säkerhetsråd.

HAAG: Att stämningen var speciell vid mötet med European Council on Foreign Relations här i går och i dag säger sig självt.

Jag missade visserligen, p g a engagemang hemma i Stockholm, gårdagens olika panel som mer direkt diskuterade konsekvenserna av Brexit, men det säger sig självt att den frågan hängde också över dagens olika diskussioner om Europas olika utrikespolitiska utmaningar.

I Bryssel pågår nu det formella EU-toppmötet, där David Cameron på middagen skall redogöra för läget i sitt land, och i morgon fortsätter toppmötet mer informellt utan att Storbritannien är närvarande.

Ett andra sådant informellt 27-möte har redan utannonserats till Bratislava i september. Det är ju Slovakien som vid månadsskiftet tar över det roterande ordförandeskapet i EU.

Att konsekvenserna för EU som utrikespolitisk aktör kommer att bli betydande av att Storbritannien lämnar är dessvärre mycket uppenbart.

Landet är inte bara en permanent medlem av FN:s säkerhetsråd, utan också en ledande diplomatisk och militär makt i Europa med mer betydande resurser än något annat land, med Frankrike som stark med dock tvåa i detta sammanhang.

Och landet kommer självfallet att fortsätta att vara utrikespolitiskt aktivt, men då utanför den ram av koordinering som ju EU-samarbetet innebär, och som medför att de gemensamma ansträngningar får en styrka som de annars inte skulle ha haft.

Hur detta kommer att fungera i framtiden återstår att utreda, men att det kommer att bli en påtaglig ömsesidig försvagning råder det dessvärre knappast någon tvekan om.

En möjlig och långt ifrån osannolik utveckling är att samarbetet inom Nato kommer att öka i betydelse också när det gäller olika mer utrikespolitiska frågeställningar.

För USA kommer det nog att framstå som konstigt att när det gäller Europa koordinera och samarbeta såväl med EU som med Storbritannien, och från dess utgångspunkt blir det då sannolikt naturligt att sträva efter att lägga mer av detta i Nato.

Och om så sker är det ju någonting som minskar bl a Sveriges och Finlands möjligheter till inflytande också i frågor som ju är viktiga för oss.

Också detta kommer vi att ha anledning att reflektera över när det brittiska utträdet ur EU så småningom blir ett faktum.

När detta kommer att ske återstår att utreda, men min mer personliga bedömning just nu är att 1 januari 2019 eller möjligen marginellt senare kan vara en möjlig tidpunkt för detta.

Det utgår från att en ny brittisk regering mot slutet av detta år inleder förfarandet enligt Artikel 20 i de europeiska fördragen, och detta förväntas ju då avslutas inom två år.

Med all sannolikhet kommer man från brittisk sida att försöka att skjuta på detta och värja sig mot en fast tidtabell eftersom man anser att en sådan försämrar landets förhandlingsposition.

När Brexit-ledaren Boris Johnson lade ut texten i en artikel i The Telegraph i går om hur man vill samarbeta med och vara en del av Europa lät det knappt som om man hade lämnat EU alls. Plötsligt ville han vara med i det allra mesta.

Det kommer dock knappast att vara möjligt, och den gryende insikten om denna realitet kommer att leda till vad som riskerar att bli tämligen plågsamma förhandlingar.

På sina håll ser jag att man talar om en möjlighet som man kallar Norge Plus, men hur en sådan skulle se ut är oklart, och hur ens en ren Norge-lösning skulle vara förenlig med allt det som Brexit-sidan sade under kampanjen är inte lätt att se.

Efter diskussionerna här i går och i dag tar jag i kväll tåget till Bryssel.

Där har jag i morgon bl a en presentation i Europaparlamentet av rapporten om internet-frågor med de olika intressenter som finns i dessa frågor i Bryssel.

Och självfallet blir det en del andra samtal också för att fånga upp de olika stämningarna.

Hur länge det mer informella toppmötet utan Storbritannien kommer att pågå under förmiddagen är oklart, men reaktionerna efter detta kommer alldeles självklart också att bli av intresse.

En ny, besvärlig och plågsam fas i den moderna europeiska historien har inletts. Vi vet något om hur den börjar, men föga om hur den slutar.

I dag blev det klart att det blev Sverige som under de kommande två åren kommer att sitta på en av de två icke-permanenta platserna i FN:s säkerhetsråd som tillhör vår grupp. Om den andra platen kommer att berättas av Italien eller Nederländerna är i skrivande stund inte klart.

Det är självfallet utmärkt, och var ju också det resultat för vår del som jag skrivit om tidigare här.

Och naturligt blir ju med nära samarbete mellan två EU-länder. Under 2017 sitter dessutom Ukraina i säkerhetsrådet.

Vi kommer säkert att sköta detta väl. Det handlar om att hantera en löpande materia av frågor, där kanske mandaten för olika fredsoperationer tillhör de viktigaste och besvärligaste av de frågor som ligger på rådets bord.

Vårt inflytande skall inte överdrivas, men är ju heller inte obefintligt om vi är duktiga på att bygga koalitioner. Jag vet dock av mycket konkret erfarenhet hur arbete i rådet i mycket hög utsträckning domineras och närmast dikteras av de fem permanenta medlemmarna.

Dock skulle jag uttala förhoppningen att hanteringen av denna rådsplats inte leder till att vi försvagas i aktivitet och engagemang i de stora europeiska frågor som nu plötslig ligger på bordet, och som ju berör direkta och påtagliga svenska intressen.

Under kampanjperioden har det funnits en kanske ofrånkomlig tendens i den riktningen, men nu är vi inne i en annan fas i de flesta olika avseenden, och då är det viktigt att våra utrikespolitiska prioriteringar ligger rätt.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: