Norges och Finlands säkerhets- och försvarspolitik.

CANCUN: Det var en tämligen så lång resa ända hit – flygningen från Frankfurt till Houston tog sina tio timmar, och sedan var det några timmar till innan jag kom hit och installerade mig på smått märkliga ”Moon Palace” i den lätt tropiska fuktigheten – så det var åtskilligt som hanns med.

Och mest var det alldeles självklart förberedelserna för diskussionerna här i anslutning till OECD:s stora ministermöte om den globala digitala ekonomin.

Men en del annat hann jag också med att ta mig igenom.

Till detta hörde dels den långtidsplan för det norska försvaret som presenterats i dagarna och dels den uppdaterade vitbok om utrikes- och försvarspolitik som regeringen i Helsingfors nu lagt fram.

De är bägge viktiga dokument i den samlade säkerhetspolitiska bilden i vår del av Europa.

Det säger sig självt att dokumenten till sin natur är mycket olika, men de inbjuder ändå till vissa jämförelser och kommentarer.

Bägge talar tydligt om en förändrad och mer utmanande säkerhetspolitisk miljö under de senaste åren, och det är alldeles tydligt det ryska agerandet och de påtagliga ryska militära förstärkningarna som lett till detta.

För Norges del sker nu en fortsatt ökning av anslagen till försvaret, samtidigt som ökade kostnader gör det nödvändigt med påtagliga prioriteringar.

Och det som nu tydligt prioriteras är anskaffningen av sådana strategiska resurser som har betydelse också i Nato-alliansens vidare ansträngningar.

”Regjeringen prioriterer anskaffelsen av strate-giske kapasiteter. Kapasiteter som ubåter, maritime overvåkingsfly og F-35 kampfly er viktige bidrag til Forsvarets avskrekkende evne og til NATOs kollektive forsvarsevne.”

Däremot är det tydligt att markförvaret sätts lite i väntläge. Dess närmare utformning skall utredas, men regeringens prioritering av luft- och sjöoperativa förmågor med inriktning på de nordligaste områdena är mycket tydlig. Om den norska armén får något modernt artilleri inom överskådlig tid förefaller osäkert.

Noterbart är att man nu på nytt talar om olika mer konkreta förberedelser för att så snabbt som möjligt kunna ta emot allierade förstärkningar. Det norska försvaret är ju uttryckligen inriktat på att endast klara av att hålla en angripare stången med egna resurser under en relativt begränsad tid.

Inte minst mot den bakgrunden har Norge vad man kallar en ”aktiv allianspolitik”.

”De sikkerhetspolitiske utviklingstrekkene og økt militær aktivitet i våre nærområder, gjør det viktigere å knytte NATO og nære allierte tettere til Norge og norske interesser både i det daglige, i kriser og i konflikt.”

Den finska vitboken är ett mer principiellt dokument, men som sådant av betydande intresse.

Jag har inte hunnit med att läsa parallellt med den senaste vitboken från 2012, men det förefaller mig som om alla skrivningar om Nato-samarbete och förberedelser för att i ett kritiskt läge kunna ta emot hjälp är betydligt starkare och tydligare.

EU beskrivs som en ”säkerhetsgemenskap” av stor betydelse för Finland, och uttryckligen säger man att man vill utveckla denna del av EU-samarbetet. Formuleringarna här går längre än vad vi är vana vid att på senare tid se i Sverige.

”Finland främjar utvecklingen av EU:s försvarssamarbete för att unionen och dess medlemsstater bättre ska kunna möta framtida säkerhetsbehov och utveckla sin kristålighet. Unionen har en roll att spela när det gäller att försvara medlemsländernas medborgare och territorium.”

Och man refererar utförligt till de olika solidaritetsklausulerna i EU-fördraget. Det är uppenbart att man ser dem som betydligt mer än bara ord på ett papper.

”Medlemsstaterna ska i dessa situationer bistå varandra med sina nationella resurser, inklusive med militära resurser på begäran. Klausulen om ömsesidigt bistånd har ur Finlands synvinkel en stark säkerhetspolitisk betydelse, både principiellt och i praktiken.”

Samarbetet med Nato ses som mycket betydelsefullt för landets försvarsförmåga.

”En kontinuerlig utveckling av det militära samarbetet med Nato är en av de viktigaste delfaktorerna för att Finland ska kunna upprätthålla och utveckla det nationella försvaret och kapaciteten att försvara sitt eget territorium.”

Och man håller möjligheten att ansöka om medlemskap öppen.

Den dörr den nuvarande svenska regeringen vill ha synnerligen stängd vill Finlands regering uttrycklig ha öppen.

”Finland bibehåller möjligheten att ansöka om medlemskap i Nato och ger noggrant akt på förändringar i sin säkerhetsmiljö.”

Och det sägs också, att ”enligt en bedömning som regeringen låtit göra om effekterna av Finlands eventuella Nato-medlemskap är Nato en stabiliserande faktor i Östersjöregionen.”

Till min läsning hörde också statsminister Löfvens anförande i Gullranda i Finland kring angränsande frågor

Om det skulle förvisso en del kunna sägas, men det finns det måhända anledning att återkomma till.

Just nu är jag i en annan del av världen med andra frågeställningar i främsta fokus.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: