Också om FN och kandidaturer där.

STOCKHOLM: Skönt med några dagar hemma i Stockholm efter veckan runt i olika delar av Asien.

Men det var förvisso nyttigt med en uppdatering om en del av de olika utmaningar som de delarna av vår värld står inför. Vi kan inte vara likgiltiga.

I några av samtalen där borta kom det också att handla om valet av icke-permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd för de kommande två åren.

Och jag beklagade att vi hamnat i en situation med tre EU-länder som konkurrerar om två platser. Så borde det inte vara.

Det handlar ju dessutom om två andra länder som Sverige inom och utom EU har ett både viktigt och konstruktivt samarbete med – och strävar efter att ha så även framgent.

Jag tror att det är viktigt att alla länder i FN-systemet – 193 stycken, om jag inte missminner mig – har en möjlighet att då och då sitta med också i säkerhetsrådet.

Det får inte – med naturligt undantag för de fem permanenta medlemmarna – vara någonting reservat bara för vissa, eller för vissa är mer jämlika än andra, för att använda George Orwells gamla fras.

I just detta fall är det så att Italien suttit i säkerhetsrådet sex gånger, Nederländerna gjort det fem gångar medan Sverige faktiskt bara gjort det tre gånger.

Och därtill kommer att det var påtagligt länge sedan något nordiskt land över huvud taget satt med.

Detta är det alldeles avgörande argumentet för Sverige denna gång – inte att vi nödvändigtvis skulle vara mer moraliska, mer oberoende, mer godhjärtade, mer globala, mer generösa eller någonting av det andra som jag tycker att det stundtals antyds.

Sådant riskerar dessutom bara att reta andra – och leda till att de ägnar sig åt att försöka sticka hål på ballongerna.

Det är också det argument som av uppenbara skäl har tydlig bärkraft i de flesta huvudstäder. Och det är det argument som gjort att jag redan från början har sagt att vi har mycket goda möjligheter.

Sedan är det bara att beklaga att kampanjandet kring dessa val under senare år degenererat på ett sätt som jag tror skadar förtroendet för FN-systemet i dess helhet.

Jag minns hur det var i alldeles för hög grad inför det föregående valet: bjudresor, löften, undfallanden. Och när vi diskuterade detta då var vi fast beslutna att undvika att hamna i den situationen.

Blir vi invalda – vilket jag hoppas och tror – utgår jag från att vi kommer att göra ett gott arbete.

I hög utsträckning handlar det om att hantera en löpande global agenda som icke sällan bjuder på snabba överraskningar, och där det stundtals kan finnas ett lätt förödmjukande drag av diktat i det sätt på vilket de fem permanenta medlemmarna uppträder.

Även om denna fråga ju från svensk utgångspunkt är av självklart intresse är den avgörande frågan i FN-systemet just nu vem som skall efterträda Ban Ki-moon som generalsekreterare från årsskiftet.

Avgörandet kommer i höst – kanske i oktober när säkerhetsrådet har ryskt ordförandeskap. Men innan dess kommer det att hållas omröstningar i säkerhetsrådet, och de har sin betydelse inför det faktiska avgörande som sker i kretsen av de fem.

Det talas en hel del om öppenhet och diskussioner, och det är vackert så, men i slutändan blir det de fem som fattar sitt beslut och sedan tar det till generalförsamlingen för formellt godkännande.

Men till de olika kandidaterna kommer jag säkert att återkomma när dessa omröstningar tagit sin början. Åtskilliga av dem som nu kandiderar känner jag ju mycket väl.

I morgon och i övermorgon är jag hemma här i Stockholm.

Men på torsdag bär det av till Warsawa för att diskutera säkerheten i Östersjö-området – och det sker ju också mot bakgrunden av pågående internationella övningar – och på fredag är jag så i Rom för diskussion om de lite bredare globala utmaningarna.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: