Att stärka Europa i världen

LISSABON: Lite småregnigt men forfarande milt och behagligt här nere vid Tagus i den charmiga portugisiska huvudstaden.

Och jag är här på ett snabbt besök för att delta i en diskussion som Portugals UD anordnar för att diskutera olika vägar för att försöka förstärka den gemensamma europeiska utrikespolitiken.

Man har samlat ett par f d utrikesministrar, ett antal personer från olika tankesmedjor och några aktiva i olika EU-institutioner eller missioner – således en rätt mångsidig kombination när det gäller olika erfarenheter.

Enigheten var i alla fall total om att vi nu står inför utmaningar långt svårare och långt allvarligare än vad som varit fallet tidigare, och att detta borde kräva en bättre planering och koordinering av våra olika insatser.

Kombinerade diplomatiska resurser finns.

Tillsammans har de olika EU-staterna kring 95.000 anställda på sina olika ambassader och myndigheter runt om i världen, och det är närmast en självklarhet att alla skulle ha mycket att vinna på samordning.

Men det finns viktiga områden där instrumenten är mer bristfälliga.

Det militära området är ett uppenbart sådant. Om de s k stridsgrupperna aldrig används – varför skall de då finnas?

Samtidigt är det uppenbart att det finns situationer där militära instrument är ett nödvändigt inslag i den samlade politiken.

Det finansiella är ett annat.

Ser vi på Ukraina så är det ju nu de finansiella insatserna och de strukturella reformerna som är avgörande under den bågnade tiden, och här kommer en institution som IMF ju att bli av avgörande betydelse.

Också nätpolitiken växer ju mycket snabbt i betydelse, och det i många avseenden. Vi har t ex nyss på nytt påmints om hur viktiga säkerhetsfrågorna i detta avseende är.

Det är viktigt att Europa och samarbetet förmår att leverera resultat i denna mycket mer krävande värld. Annars finns en betydande risk för att fortsatt och farlig renationalisering av den europeiska utrikespolitiken.

TTIP-förhandlingarna med USA är alldeles uppenbart av mycket stor betydelse i detta avseende. Ett misslyckande här skulle ha mycket påfallande och mycket negativa strategiska konsekvenser.

Men också grannskapspolitiken är viktig, med Ukraina som den särklassigt viktigaste frågan, om än de sydliga utmaningarna inte långt därefter.

Ukraina är dock den fråga där EU genom konkret och tydligt agerande kan göra skillnad – dessvärre gäller inte detta med samma tydlighet i andra områden.

Hela EU:s grannskapspolitik diskuteras nu intensivt. Tydligt är att en och samma politik för de 16 länder som nu formellt omfattas av politiken aldrig kan fungera, men hur en differentiering skall ske är en mer öppen fråga.

Östliga Partnerskapet är dock i en kategori för sig själv.

En möjlighet är att tydligare utsträcka åtminstone delar av denna politik också till grannskapets grannskap.

Sahel-bältet är av uppenbar betydelse, liksom länderna i Centralasien, och våra intressen i utvecklingen på Afrikas Horn är betydande.

Kring frågor som dessa har diskussion gått fram och tillbaka under dagen, och nu är det dags för avslutande middag i en charmig del av staden. Det är nog en rätt säker prognos att diskussionen kommer att fortsätta.

Och i morgon – möjligen hinner jag med något besök på ett museum alldeles i närheten – bär det så hem till Stockholm igen.