Anledning vara besviken

STOCKHOLM: Denna förmiddag kom för min del att domineras av en informell träff med riksdagsjournalisterna i deras trevliga lokal högst uppe under taket vid riksdagens plenisal.

Det var – hävdade Mats Knutsson – två och ett halvt år sedan jag var där senast.

Nu kom många frågor att handla om Libyen-operationen. Att de frågade om den från ett mer inrikespolitiskt perspektov var kanske like naturligt som att jag svarade huvudsakligen ur ett utrikespolitiskt dito.

Min förhoppning är att denna del av operationerna för att stödja FN-resolutionen 1973 skall komma till sitt slut väl innan tiden för mandaten från såväl Nato som bl a Sveriges Riksdag går ut. Och jag tycker mig nog se en del tecken på att svagheterna i Khaddafi-regimens positioner håller på att öka.

Men veta kan vi inte, och jag tror det vore felaktigt att inte minst i ett sådant läge sända en signal om att det militära trycket kommer att försvagas.

Vi avvaktar nu de militära sakbedömningar som görs av vilka resurser som faktiskt behövs för att stödja genomförandet av FN-resolutionen.

Och därefter den förfrågan som med stor sannolikhet kommer att komma till oss om fortsatta insatser.

De brister som tydligen finns rör nu spaning av olika slag, flygtankning och insatser mot markmål. På den marina sidan är jag inte medveten om att man identifierat några brister vad gäller fartyg.

Men det är så det ser ut i dag.

Formellt beslut fattar Nato i samband med sitt försvarsministermöte den 8 juni. Och det är kring detta datum som jag tror att det är rimligt att vi får en förfrågan om möjliga fortsatta insatser.

Och det är på grundval av en sådan som vi har att ta ställning.

Så vi exercerade en del fram och tillbaka i denna terräng – med diverse utflykter om en nyligen utkommen bodströmsk bok.

I den lär han bl a tycka att socialdemokraterna skall sluta att kalla varandra för kamrater. Det förefaller logiskt med tanke av att dom ju inte verkar att vara kamrater alls att döma av hans s k inside-skildring.

På eftermiddagen träffade jag också USA:s avgående ambassadör Matthew Barzun. Han återvänder ju hem för att bli chef för finansdelen i president Obamas återvalskampanj.

Ett med alla rimliga mått mätt mycket viktigt uppdrag.

Men jag tackade honom för det han gjort för att utveckla relationerna. Inte minst har vi gemensamt arbetat med frihetsfrågorna på Internet, och har dessa har nu blivit en viktig axel i vårt samarbete som jag är övertygad om att vi kommer att föra vidare.

Senare hade jag också möjlighet att lyssna på Israels premiärminister Netanyahus anförande inför den amerikanska kongressen.

Retoriskt genomarbetat och skickligt, men den som trodde att anförandet skulle föra oss närmare en fredsprocess i Mellersta Östern hade nog anledning att vara besviken.

Och nu blir det kväll med gamla vänner