Dramatik 1: Mellersta Östern

TABIANO CASTELLO: Solen fortsätter att skina från klarblå himmel dag efter dag, och via fantastiska Florens och Pisa har vi nu tagit oss upp hit till den vidsträckta utsikten över den rika Po-slätten.

Men det saknas inte utrikespolitisk dramatik under dessa det omtumlande året 2016:s sista skälvande dygn.

Och det är den snart avgångna Obama-administrationen som avslutar sitt arbete med ett antal ännu icke uppgjorda räkningar.

När Barack Obama tillträdde vintern 2009 var Mellersta Östern och fred där högst upp på hans dagsordnonh, och när han sedan återvaldes 2012 var förnyade amerikanska fredansträngningar med Israel och Palestina till det som var allra högst upp på den europeiska önskelistan.

Och Obama-administrationen levererade. Utrikesminister John Kerry spenderade nio månader i direkta och indirekta fredssamtal med de israeliska och palestinska ledarna.

Men till slut gav också han upp.

Israels premiärminister Netyanhue gjorde gång på gång anmärkningsvärda försök att i den amerikanska inrikespolitiken underminera president Obama.

Det gällde kanske först och främst samtalen och överenskommelsen med Iran, men också försöken till fred med Palestina.

Trots detta levererade Obama-administrationen en serie av veton i FN:s säkerhetsråd för att skydda Israel mot internationell kritik, och ställde upp med ett långsiktig militärstöd större än vad USA någonsin tidigare gjort.

För var och en har det varit uppenbart att premiärminister Netanyahue inte varit villig eller förmögen till avgörande steg mot fred.

Den regering han leder innehåller krafter som uttryckligen motsätter sig den tvåstatslösning som Netyahue åtminstone verbalt en gång anslutit sig till, och bedriver dessutom en politik som fortsätter den politik av illegala bosättningar som steg för steg underminerar förutsättningarna för en sådan.

Därmed inte sagt att de enda hindren för fred finns på den israeliska sidan.

I Ramallah har president Abbas sedan länge överskridit sitt demokratiska mandat, och det är dessvärre högst tveksamt om han har den kraft och legitimitet som skulle krävas för en uppgörelse.

Efter de misslyckade fredansträngningarna fanns det åtskilliga som argumenterade för att Obama innan sin avgång skulle lägga fram ett förslag till resolution i FN:s säkerhetsråd som angav ramarna för en fredslösning.

Men det var uppenbarligen ett steg man inte var beredda till.

I stället lade Egypten fram en resolution som inte minst, men inte enbart, fördömde den israeliska bosättningspolitiken.

Och det föranledde en furiös israelisk aktivitet för att stoppa denna.

Netanyahue ringer till Donald Trump som ringer till Egyptens president Sisi – som han etablerat RN nära relation till – med påföljd att denna drog tillbaka resolutionsförslaget. Även Putin gick ett samtal av Netyahue för att den vägen försöka stoppa det hela.

Men allt detta hjälpte föga.

Resolutionen lades fram igen av bl a New Zealand. Och med tanke på dess innehåll beslöt president Obama att nu lägga ner rösten. Och därmed passerade resolutionen med 14 röster mot noll och en nedlagd i säkerhetsrådet.

Då gick topplocket på premiärminister Netyahue som levererade en serie av utfall mot den nedlagda rösten i synnerhet och Obama-administrationen i allmänhet. Retoriken var remarkabel.

Och detta ledde till att topplocket gick på utrikesminister Kerry som levererade en unikt tydlig 75 minuter lång uppgörelse med premiärminister Netyahues politik. Och som dessutom lade fram de principer för en fredsuppgörelse som USA åtminstone i dag står bakom.

Det är i allt väsentligt rimliga och viktiga principer.

Enda möjliga principiella problemet ligger i accepterandet av Israel som enbart en ”judisk stat”. Åtminstone vi européer har historiskt problem med att definiera statsbildningar i religiösa eller motsvarande termer.

Och kring en femtedel av Israels medborgare är dessutom palestinier.

Som väntat reagerade Trump mot allt detta, och lovade att allt skall bli annorlunda eget den 20 januari. Han uppmanade Netyahue att hålla ut tills dess.

Vad som kommer att hända då återstår att se, men mycket tyder på att vi då får en amerikansk politik i dessa frågor som avlägsnar sig påtagligt från såväl dagens amerikanska som europeiska politik.

I mitten av januari samlar Frankrike en lång rad stater till ett nytt möte i Paris för att i alla fall påminna om nödvändigheten av en fredsprocess.

Men med ett USA som då står i färd med att ge sug av i vad som ser ut att bli en helt annan riktning kommer föga att kunna komma ut ur detta möte.

Så efter dramatiken de senaste dygnen står vi sannolikt inför ny dramatik under de närmaste månaderna och kanske åren.

Men John Kerry’s anförande kommer att leva kvar.

Och skall en tvåstatslösning någon gång kunna förverkligas så blir det enligt de riktlinjer som EU lade fast i december 2009 – under svenskt ordförandeskap – och som i allt väsentligt återspeglades av John Kerry i december 2016.

Problemet är att det riskerar att bli mycket dramatik och mycket lidande på vägen dit.

2 kommentarer till Dramatik 1: Mellersta Östern

  1. winnif skriver:

    Drn israeliske premiärministern heter NETANYAHU och inget annat

  2. Kristers One mail skriver:

    Suveränt inlägg

    Skickat från min iPhone

%d bloggare gillar detta: