Efter Aleppo?

STOCKHOLM: Julen och helgerna i övrigt närmar sig nu med rasande tempo, åtminstone i vårt lilla hörn av denna vår värld.

Sakta elimineras de sista resterna av motståndet i östra Aleppo i Syrien, och intensiva försök pågår för att försöka evakuera alla de som så vill.

Mycket av uppmärksamheten ligger nu naturlig nog på den humanitära katastrofen, men den stora frågan är ju också hur konfliktens nästa steg nu kommer att utvecklas.

Axeln i de diplomatiska ansträngningarna har nu förflyttats från Moskva-Washington till Ankara-Washington, med FN som fortsatt tämligen marginaliserat.

Och jag skulle tro att de kommande samtalen mellan dem – kanske i Astana – kommer att utmynna i ett förslag om mer eller mindre total vapenvila i Syrien.

Men för det första är det lättare sagt än gjort, och för det andra är det ju en viktig fråga vad som kommer därefter.

Även om såväl Moskva som Teheran nu sannolikt är inställda på någon form av vapenvila är det långt ifrån säkert att Damascus är det.

Till detta kommer ju dels att striderna med Daesh fortsätter – offensiven mot Raqqa förefaller att ha mattats, samtidigt som Daesh gjort en delvis lyckad offensiv mot Palmyra – och dels att det med all sannolikhet finns också andra grupper som inte har för avsikt att lägga ner vapen.

De stridande grupper som nu lämnar östra Aleppo beger sig till Idlib och området däromkring som nu konsolideras som en av oppositionszonerna i landet.

Och det finns flera sådana. Vi skall inte glömma en i landets södra delar. Och en kontrollerad av Turkiet i dess norra. Till vilket kommer dels den kurdiska zonen och dels de områden som kontrolleras av Daesh.

Med en mycket grov förenkling går det således att tala om fem olika zoner i landet även om det nu är regimen som kontrollera de större städerna och huvuddelen av befolkningen.

Två mer politiska möjligheter framöver torde finnas.

Dels en politisk uppgörelse av den art som FN-processen varit inriktad på med någon form av övergångsregering och gradvis utfasning av president Assad. Det skulle kunna beskrivas som fred “uppifrån”.

Dels en frysning av dessa zoner, försök att begränsa konflikten mellan dem och sedan steg för steg bygga samarbete mellan dem. Det skulle kunna beskrivas som fred “nerifrån”.

Men problemen är enorma i bägge fallen. Låt mig bara nämna tre.

Ett är alldeles självklart Daesh och hur organisationen skall besegras. Jag skulle tippa att när den trängs ut ur Mosul kommer den att föra över resurser till Syrien, och här är dess möjligheter att manövrera betydligt större. Det är inte självklart att den syriska armén har möjligheter att besegra den.

Ett annat är behöver av någon form av internationell övervakning eller fredsstyrka i området. Men vilka stater som skulle vara beredda att medverka i och hur en sådan skulle kunna organiseras är minst sagt oklart.

Och sedan självklart resurser och organisation av återuppbyggnad av landet så att alla de som flytta eller fördrivits har i alla fall en möjlighet att återvända. Att EU skulle vilja ge pengar för detta till någonting som har med den nuvarande regimen att göra är närmast uteslutet. Och det handlar om en uppgift i ett tidsperspektiv av allra minst ett decennium.

Till detta skall så alldeles självklart läggas osäkerheten om hur den amerikanska politiken kommer att utvecklas efter det att Trump-administrationen tar över om ca en månad.

Ett uttalande av Donald Trump i dagarna – någon typ av säkrade zoner dom skulle betalas av Gulf-staterna – tyder knappast på någon djupare tankeverksamhet i frågan.

Men den 21 januari sitter han i Vita Huset, och vad som händer då vet vi så gott som ingenting alls om.

Så det finns – mitt i den omedelbara katastrofen i Aleppo – åtskilligt att tänka på.

För min del blir det nu i morgon en dag i Stockholm med frågor kring artificiell intelligens i centrum, på tisdag utflykt till Oslo och på onsdag skolavslutning och annat här hemma innan det på torsdag bär iväg för jul i sydligare delar av vårt Europa.

One Response to Efter Aleppo?

  1. larsjohanssson skriver:

    Carl Bildt verkar vara ute och flyga väldigt mycket. Det är inte bra. Det finns två politiska möjligheter. Det ena är att be honom stanna hemma. Det andra är att knyta fast honom med ett snöre. Jag ser dock tre problem med detta. Snöret kanske är för kort. Eller för långt. Eller, något som Carl aldrig själv bryr sig om, vi kanske inte har någon rätt att knyta fast honom? Ja, ni fattar väl att det rör sig om vilken rätt denne Carl har att fasa ut och frysa och skicka en fredsstyrka. Har inte Syrien en internationellt erkänd regering och president? Vad Carl inte förstår är att om vi inte upprätthåller principer om nationellt oberoende och ickeinblandning så kan det vara vår tur nästa gång.

%d bloggare gillar detta: