Dagar i Rom,

ROM: Helgdagar i den eviga staden saknar förvisso inte sitt behag.

Solen lyser från klar himmel, uteserveringarna är fulla och av kultur och historia finns det mesta man kan önska sig.

Och landet har fått en ny regering under Paolo Gentiloni.

Nyss utrikesminister har plötsligt upphöjts till att styra statsskutan en tid intill det ofrånkomliga nyvalet måste äga rum.

På TV inviger han vägar, inspekterar jordbävningsområden och låter allmänt välvillig. Om det blir så mycket av verkligt och välbehövligt regerande återstår att se.

Sådant är dock av nöden. En bank har räddats men andra ser lite skakiga ut, och populisterna rasar mot miljarder som försvinner till de illa skötta bankerna.

Ekonomin hankar sig fram, men tyngs ner av kostsam byråkrati, överdrivna regleringar och landets offentliga skuldbörda.

Framgångsrikt företagande finns förvisso, inte minst i nordligare delarna av landet, men dess möjlighet stt växa hämmas dessvärre.

Nyss avgångna premiärminister Matteo Renzi pratade mycket, åstadkom något och förefaller nu vara i full färd med att förbereda sin återkomst efter ett nyval någon gång på det nya året.

En långvarig tillvara i opposition tilltalar knappast denne rastlöse individ.

Men om han förmår att formulera ett program för genuina strukturreformer återstår att se. Behovet är mycket påtagligt.

Någon borgerlig opposition värd namnet finns knappast efter Silvio Berlusconis härjningar, utan det är i stället komikern Beppe Grillos djupt oseriösa rörelse som har växt i opnionen.

Att det blivit skandal, röra och sammanbrott på de platser där de faktiskt lyckats komma till makten – först Parma, och nu dessutom Rom – har ännu inte märkbart dämpat dess framväxt.

Över Medelhavet kommer så migranter i tiotusental i en ström som knappast sinar.

Om fjolårets ström till Sverige och Tyskland i allt väsentligt handlade om flyktingar från krig i Mellersta Östern, handlar det här i allt väsentligt om migration från ett fattigt Afrika genom ett Libyen utan ordning eller styre.

Men så mycket lättare att hantera blir det knappast för den saken.

EU räddar de som hållet på att gå under på Medelhavet och försöker därtill med hjälp av utökat bistånd få de berörda staterna att ta tillbaka dem som inte har legal grund, men framgången är begränsad.

Och ordning i Libyen framstår inte som omedelbart förestående.

Återstår då någon form av integration.

Italiens demografi behöver förvisso tillskott. Och tydlig är tendensen att det är dessa ofta illegala migranter som utför de arbeten som italienare ogärna vill ha.

Mönstret känns igen.

I den moderna historien är Italien självfallet ett land med stor utvandring. Bara under mellankrigstiden lämnade 20 miljoner människor landet.

Förra året var det kring 100.000 som gjorde det. Och nu handlar det ofta om en välutbildad och ambitiös våg av utvandrare. Lyssna på gatorna i Paris, London eller Berlin!

Men politiskt växer motståndet. Beppe Grillo vill omedelbart ha massiva utvisningar. Lega Nord skär pipor i vassen.

Och med undantag av f d utrikesministern Emma Bonino inte många röster för ett annat synsätt på dessa frågor.

Men när allt detta är sagt är Italien ett av världens attraktivaste länder. Det handlar om klimat och kultur, om mat och historia och om åtskilligt som är mindre lätt att definiera.

Men vandrar man i den klara solen på Palatinen, eller genom de vindlande gränderna fram till Pantheon, behövs ingen närmare förklaring.

Det blir någon dag till här innan vi via Florens tar oss över Appeninerna upp till landets nordligare men på intet sätt mindre attraktiva nejder.

Om omvärlden och dess tumult skriver jag nog lite separat.

4 kommentarer till Dagar i Rom,

  1. Jojo p skriver:

    Mycket välskrivet. Mycket målande och informativt.

  2. Är det inte dax att bara sluta med denna blogg. Ingen verkar få lämna kommentarer och sannolikheten att CB har skrivit själv är noll.

  3. roma30 skriver:

    La Bella Italia!

  4. carlbildt skriver:

    Och vem inbillar du dig det är som skriver?

%d bloggare gillar detta: