25 år sedan historiska Belavezha-avtalet.

KASTRUP: I dag är det ett kvarts sekel sedan de dåvarande ledarna för Ryssland, Belarus och Ukraina – Boris Jeltsin, Stanislav Shuchkevich och Leonid Kravchuk – samlades i Belavezha i skogarna utanför Minsk och undertecknade det avtal som innebar början på det formella slutet på Sovjetunionen.

Mikael Gorbatjov var fortfarande president för Sovjetunionen, men efter den misslyckade kuppen i augusti och händelserna omedelbart därefter var såväl han som Sovjetunionen bara skuggor av vad som en gång var.

Han vägrade att acceptera avtalet, och det skulle dröja till slutet av månaden innan detta vid ett möte i Alma-Ata fick stöd också av de övriga sovjetrepublikerna, det formella beslutet om avveckling och den röda fanan halas ner från tornet i Kreml.

Det var ju den 25 december som detta kom att inträffa.

Men det som vi när vi nu blickar bakåt ofta ser som en lugn och fredlig upplösningsprocess var en både dramatisk och farlig kedja av händelser under dessa år.

Det kunde ha gått mycket annorlunda – det kunde ha blivit ett jugoslaviskt drama fast med kärnvapen.

I Sverige följde vi utvecklingen med minst sagt stor uppmärksamhet.

Jag vet – jag var statsminister.

Vi såg den enorma förändringen, men var mycket väl medvetna om alla faror.

Det fanns starka rödbruna krafter som mobiliserade och konspirerade, och vi hade sett dem gå till väpnad aktion såväl i de baltiska staterna i början av året som i Moskva självt i augusti.

Det fanns ingen anledning att tro att det inte kunde inträffa igen – och det skulle visa sig rätt.

Vår politik då var dels att göra allt vi kunde för att hjälpa de tre baltiska stater som ju redan i augusti fått återupprättandet av sin självständighet erkänd och dels att knyta så nära och så omfattande band med det nya Rysslands ledare som möjligt.

Som statsminister hade jag förvisso en del annat också att göra – ekonomin var i djup kris, och det gällde dessutom att få snabbt europeiskt stöd för att snabbt få igång förhandlingar om medlemskap i det EU som toppmötet i Maastricht i december etablerade – men också dessa frågor kom att bli prioriterade för mig under de månader och år som följde.

Och åtskilliga av de band jag då knöt med personer i det kämpande demokratiska Ryssland har jag faktiskt fortfarande kvar.

Liksom, måhända lite naivt, drömmen om ett genuint demokratiskt Ryssland som partner i ett genuint och starkt europeiskt samarbete.

Där är vi förvisso inte i dag. Utvecklingen under de senaste åren har som bekant gått åt det motsatta hållet. Men historien är en rätt utdragen process, och den har förvisso inte varit slut.

Om någon vecka är det så 25 år sedan det formella slutet på Sovjetunionen.

Och nästa år är det 100 år sedan upplösningen av det ryska imperium som hade rötter långt bak i historien, som då föll sönder och samman i världskrig och revolution, och ur vars ruiner en bolsjevikisk regim med brutalt våld reste Sovjetunionen.

Härom kvällen satt jag med några ryska vänner och diskuterade hur detta kommer och borde ihågkommas såväl i dagens Ryssland som hos oss.

Det var ju i april 1917 som Lenin på den kejserliga tyska generalstabens initiativ och bekostnad passerade Stockholm på vägen till den ryska gränsen – då vid Haparanda – och sin historiska entré på den Finska Stationen i upplösningens St Petersburg.

I Berlin tyckte man att det var en utmärkt idé om lite bolsjeviska revolutionärer kunde bidra till att försvaga den ryska fienden. Och den intill ytterlighet cyniske Lenin spelade självfallet med.

Det finns faktiskt något av ett gemensamt mönster i det som inträffade efter såväl 1917 som 1991.

Först föll det gamla samman. I ett ohyggligt kaos och ett brutalt inbördeskrig i det första fallet – i huvudsak fredligt i det senare.

Och då förklarade sig den ena nationen efter den andra, som tidigare styrts från Moskva, självständig.

Det gällde Ukraina lika väl som södra Kaukasus eller de baltiska nationerna. I det förra fallet skall inte Finland och Polen glömmas – de var ju en delar det kejserliga Ryssland.

Vissa av dessa områden återerövrades under inbördeskrigets år. Men de röda styrkorna misslyckades med Finland 1917 och med Polen 1920. Nederlaget utanför Warszawa beseglade den planerade europeiska revolutionens öde.

Men under decennierna som följde återupprättades steg för steg en starkare och starkare rysk stat. Och steg för steg började denna ryska stat att få ambitionen att återvinna eller i alla fall kontrollera det som en gång tillhört den.

Stalin lyckades spektakulärt genom att han kunde göra upp med Hitler. Delar av Polen, Litauen, Lettland, Estland och Finland var det han sade att han ville ha.

Och – fast det är en annan historia – i det Tredje Rikets Ragnarök kunde hans soldater sedan hissa den sovjetiska fanan över riksdagshuset i Berlin.

Tsar Alexander II:s kavalleri hade visserligen under Napoleon-krigen kommit ända till Paris, men till skillnad från Stalin stannade han inte kvar.

Under det senaste decenniet har vi ju kommit att se hur Putins Ryssland blivit allt mer tydlig i sina ambitioner i det man kallar sitt ”nära utland”. Framförallt efter våren 2008 har detta stått klart.

Att Georgien skulle gå en alltför västlig väg var helt enkelt inte acceptabelt. Och att Ukraina skulle göra det var kanske ännu mindre acceptabelt. Den storryska drömmen kom steg för steg tillbaka.

Men detta ligger, i det längre perspektivet, inte i Rysslands intresse.

Det är först när detta stora land lever i harmoni och försoning med alla sina grannar, stora som små, som det kan få en genuint bra utveckling.

Om det driver sig själv in i politik med tydliga spår av imperialistisk nostalgi kommer det förr eller senare att gå illa.

I dag handlar en politik för långsiktig demokratisk utveckling av Ryssland inte minst om att ge ett solitt stöd till de nationer som finner sig i fokus för sådana ambitioner.

Främst av dessa just nu självfallet Ukraina efter den nakna väpnade aggressionen 2014, men inte heller Georgien skall glömmas, och betydelsen av de åtgärder som Nato nu vidtar för att stärka stödet till de baltiska staterna och Polen är alldeles uppenbart.

Det fanns en vision bakom avtalet i Belavezha för ett kvarts sekel sedan, och det var visionen av nationer i Europas väldiga östra delar som äntligen kunde leva fredligt tillsammans.

Den måste hållas levande för en framtid som är annorlunda än dagen.

3 kommentarer till 25 år sedan historiska Belavezha-avtalet.

  1. […] 25 år sedan historiska Belavezha-avtalet. Källa: Carl Bildt {$excerpt:n} 25 år sedan historiska Belavezha-avtalet. […]

  2. stig2entreprenoren skriver:

    Det är väl talat. Den store grannen vill dock ogärna be om hjälp.
    Nu tror man kanske att ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft kommer genom att stampa i golvet och att alla små länder skall komma och hjälpa till utan att ställa frågor och krav.

  3. Lars Lindqvist skriver:

    En tanke slår mig när jag läser detta. Kaliningrad är en Rysk exklav som ett resultat av Potsdamförhandlingarna efter Andra världskriget. Jag antar att avtalet mellan forna Sovjetunionen och Ukraina rörande Krims tillhörighet är lika bindande.
    Har man i förhandlingarna om Krimkrisen någonsin föreslagit följande lösning (i grova drag)? Låt Ryssland behålla Krim mot att Kaliningradexklaven tillfaller Polen. Låt det sedan vara upp till Ukraina och Polen att förhandla om gränsjustering dessa länder emellan.

    Lars Lindqvist

%d bloggare gillar detta: