Den tysta diplomatins stora seger.

OSLO: Ett snabbt besök här – ett föredrag om den internationella situationen – gav anledning att också tala om Norges diplomatiska genombrott med Kina.

Och det är en intressant och lärorik historia.

Det var 2010 som den norsk Nobelkommittén under ordförandeskap av Torbjörn Jagland gav fredspriset till den fängslade kinesiske dissidenten Liu Xiaobo.

Beslutet hade diskuterats ingående.

I efterhand har det framkommit att dåvarande utrikesministern Jonas Gahr Störe två gånger ringt till Jagland och varnat för att en kraftig kinesisk reaktion skulle kunna komma.

Men beslutet fattades, och den kinesiska reaktionen kom.

Kina frös alla officiella förbindelser med Norge. Alla. Helt.

Och det säger sig självt att det under tiden blev besvärande. Inga officiella kontakter över huvud tagit. Och besvärligt också i olika multilaterala samanhang där ju också Norge vill spela en roll.

Den kinesiske ambassadören i Norge fick ägna sig åt sightseeing runt landet eftersom han inte ville träffa några officiella personer i Oslo.

Och den norske ambassadören i Peking fick inte träffa någon över huvud taget och fick dessutom stanna hitintills nio år på sin post.

Oslo vågade helt enkelt inte försöka utnämna en ny ambassadör eftersom det var osäkert på om Kina ens skulle släppa in vederbörande.

Redan under den tidigare regeringen Stoltenberg inleddes självfallet försöken att komma ur denna situation. Jag minns väl den del av dessa ansträngningar som vi i Sverige kom att beröras av och försökte understödja, t ex inom ramen för Arktiska Rådet.

Och det förhandlades också fram en rätt långt gående text som skulle kunna bilda underlag för normalisering. Men i slutändan tyckte dåvarande statsministern Jens Stoltenberg att texten gick för långt i riktning ursäkt.

Det är en sak, men en annan är att texten läckte ut i pressen. Och därmed gick processen självfallet inte bara i baklås utan dessutom rejält och tydligt bakåt.

Sådant uppskattas inte i det diplomatiska umgänget med Kina.

Så det blev för en regeringen under Erna Solberg och utrikesminister Börge Brende att försöka att plocka upp spillrorna och undersöka om det hela kunde räddas.

Och det arbetet måste då genomföras under stor sekretess. Tyst diplomati i varje tänkbart hänseende. Ett nytt läckage hade varit än mer förödande för möjligheterna.

Det ena mötet mer diskret än det andra för att försöka komma fram till en gemensam text.

Kina krävde en ursäkt. Och Norges regering kunde självfallet inte be om ursäkt för ett beslut fattat av den oberoende Nobelkommittén.

Men steg för steg, under största möjliga tystnad, rörde det sig försiktigt framåt.

Och i söndags kunde Börge Brende ytterst diskret sätta sig på ett flygplan till Peking för att i möten med Kinas både premiär- och utrikesministrar bekräfta genombrottet.

Den text man enades kring innehåller självfallet ingen ursäkt. Och avviker även i övrigt inte från språkbruk som är tämligen vanligt i de västliga demokratiernas umgänge med Kina.

Vilket innebär att den innehåller åtskilligt som från kinesisk utgångspunkt är viktigt. Att tydligt och klart bara erkänna ett Kina är t ex centralt. Men nytt är det inte.

Genombrottet var tämligen rejält.

Statsminister Erna Solberg inbjöds till ett officiellt besök. Och man ville omedelbart komma igång med förhandlingar om ett frihandelsavtal.

Så tre och ett halvt års tyst, målmedvetet arbete efter det det tidigare sammanbrottet i ansträngningarna lyckades att komma över det avbrott i förbindelserna som varat i sex år.

Gratulationerna var många. Och till gratulanternas skara hörde naturligt nog också nuvarande oppositionsledaren Jonas Gahr Störe. Det handlade ju om en nationell ansträngning.

Lärdomarna av detta är åtskilliga.

Vikten av tålamod, uthållighet och principfasthet i diplomati inte minst när det gäller makter som den kinesiska.

Is i magen, skulle man kunna säga.

Och vikten av att verkligen kunna bedriva verkligt tyst diplomati när det verkligen behövs. Misslyckandet i det avseendet för några år sedan komplicerade och försenade allt.

Men nu lyckades det.

Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd i relationerna med Mittens allt mer maktmedvetna rike.

Liu Xiaobo sitter fortfarande i fängelse. Men åt detta fruktar jag att inte ens Norge kan göra så mycket.

Och det blir allt fler både utrops- och frågetecken kring olika delar av den kinesiska utvecklingen. Vaksamhet är i hög grad påkallad när det gäller olika delar av relationerna.

Men så goda relationer som möjligt måste vi alldeles självklart ha. Av både politiska och uppenbara ekonomiska skäl. Europa i dess helhet måste ha en strategisk dialog med den kinesiska makten.

I övrigt är det ett Norge på väg in i valåret 2017. Och Erna Solberg passade på att möblerna om lite i regeringens sammansättning. Man vill vara redo för valet.

Och ett Norge vi borde anstränga oss mer för att fördjupa relationerna med. Det gäller industriellt lika väl som den allt viktigare säkerhetspolitiken.

I det förra avseendet tas ett viktigt steg i sjöfartsnäringen i dag. Jag hade anledning diskutera den saken i Oslo i går.

I det senare står det mest still.

Vi utvecklar vår relation med Finland, vilket är bra.

Men det ger för vår del en ökad strategisk utsatthet som måste balanseras med en ökad strategisk förankring i vilken Norge med dess Nato-medlemskap är en mycket viktig komponent.

Annars kommer vår redan påtagligt haltande svenska säkerhetspolitik att halta än mer.

Det var intressant att höra hur Norge redan knutit informella kontakter med ledande kretsar i den nya amerikanska administrationen.

Den nye försvarsministern känner man självklart från samarbetet i Nato.

Och den nye utrikesministern har alldeles självklart varit på tidigare besök i Norge – kanske främst med fokus på Stavanger.

Men nu bär det åter till Stockholm.

Och i morgon mer söderut för jul, helg och avkoppling.

4 Responses to Den tysta diplomatins stora seger.

  1. Carina Rydberg skriver:

    Off topic men på tal om diplomati: minns du Adnan Hassanpour som jag var på dig om för många år sedan? Han släpptes fri i september och har nu återförenats med sin syster i Norge. Äntligen en god nyhet.

  2. stig2entreprenoren skriver:

    Intressant historia.
    Av betydelse i sammanhanget:
    1. Kineserna gillar norsk lax
    2. Jens Stoltenberg är NATO-chef
    3. Norrmän är trevliga och allmänt väl sedda överallt i världen.
    4. Norge har en världsmästare i schack i flera varv.
    5. Nobels fredspris är välkänt och överlägset svårt att hantera.
    6. Tiden läker möjligen något.
    Vad kineserna och många andra nu kan ha lärt sig:
    Torbjörn Jagland är inte någon man sätter sig på.
    Nobelkommittén är omutlig.
    Yttrandefrihet är något mänskligt som står över det mesta.

  3. Tänk om Sverige kunde utveckla samma kloka tysta diplomati med Ryssland nu när det behövs som mest och inte bara coldshoulder Putin

  4. Jag googlade mig själv och läste en del kommentarerna jag skrev för några år sedan. Då googlade jag CB och läste att CB skriver att ett stort krig ska starta 2015. Detta skedde i en intervju med DI och Expressen publicerade. Under flera timmar fanns det kvar. En förklaring är att DI och Expressen helt enkelt saknar styrning och har börjat julfirandet. Den andra förklaringen är mycket värre.

%d bloggare gillar detta: